lunsan

Sminket e på, ölen är nere i magen, Mp3n poppar för fullt och snart går tåget mot Antwerpen. Ska försöka leta reda på nycklarna till en kompis lägenhet där min mobilladdare ligger. Jag antar att jag kommer behöva den inatt när jag, som alltid, virrar bort mig. Han var så snäll så han tog mina saker redan idag på jobbet så jag skulle slippa bära med mig allt ikväll. Klumpigt nog hade jag lagt i laddaren i påsen och nu är han ute på fest med sitt jobb team. Så jag ska försöka leta reda på honom och panikladda mobilen. Han är nånstanns vid museet???????? Det här kan bli spännande! Men jag e redo att åka så det är väl lika bra att bege sig. Sen vid 10 ska jag träffa Carolina och Josefin från jobbet och gå på en klubb som heter Knoxx? Ska bli riktigt roligt och det är Happy Hour ikväll! Även USB-sladden till kameran ligger tydligen i Antwerpen så i morgon kanske det kommer lite bilder? Huvudet är inte riktigt med idag....

Ha det så jäkla kul nu på Valborg...det ska iaf jag!!!

Aftonbladet 


Allt fler unga mår så dåligt att de skadar sig själva - men får ingen hjälp.

Det menar Sofia Åkerman, som startat en förening för unga med självskadebeteende.

- Det är effektivare att berätta med sår hur man mår, ingen lyssnar till bara ord, säger hon.

Sofia Åkerman, som när hon var tonåring skadade sig själv, har just skrivit boken "För att överleva". Hon känner till flera unga tjejer som har skickats till rättspsyk, som en sista utväg.

- Hade jag varit grovt kriminell hade jag inte haft lika många vänner inom rättpsyk som nu, säger hon.

Nyligen startade Sofia Åkerman också föreningen "Shedo" för självskadare, ihop med fyra andra tjejer. De märkte att det finns ett enormt behov av stöd, då många avfärdas med att "de vill bara ha uppmärksamhet".

- Det är så förnedrande att leva med ett sånt lidande, och ha känslan av att inte tas på allvar, säger Sofia Åkerman.

Känner självhat

Sofia Åkerman har själv skadat sig, som fjortonåring. Det var i slutet av 90-talet, då man knappt visste vad självskadebeteende var. Och det är fortfarande svårt att förklara, menar hon.

- Det är så komplext. Det är ett symtom, inte en egen sjukdom och det går hand i hand med väldigt många problem.

Främst är det kvinnor som drabbas. De känner ofta ett stort självhat och gör det för att bestraffa sig själva.

- Alla har ett monster som gnager i huvudet. Den känslan kan man multiplicera med tio när det gäller självskadare, säger Sofia Åkerman.

Känner man starkt har man behov av att uttrycka det, menar hon. Många skadar sig för att bli lugna. När kroppen skadas utstrålas endorfiner - som lugnar rent kemiskt.

Konkreta bevis

För vissa är självskadorna också ett sätt att kommunicera. Det räcker inte att åka till psykakuten och säga "hjälp mig", enligt Sofia Åkerman.

- Det krävs något mer. Då åker man dit med ett konkret bevis på att man mår dåligt, säger hon.

Många drabbade är ungdomar som inte blivit sedda, eller som är så självständiga att de inte tillåter sig att ta emot hjälp. Om någon av dem söker uppmärksamhet ska det inte dömas ut, menar Sofia Åkerman.

- Det är klart att man behöver bli sedd och få kärlek för att växa upp.

Behövs specialklinik

Antalet personer som skadar sig själva har ökat drastiskt de senaste tio åren. Och sakta börjar man bli medveten om vad som hjälper och vad som stjälper. Det är till exempel inte bra för självskadare att vara inlagda i långa perioder. DBT är en metod som fungerar, men samtidigt är det en krävande behandling som inte passar alla.

- Man har dragit ned på mellanvårdsformer, som jourhavande team. Jag skulle önska att det fanns en specialiserad klinik, för det är inte bra att fastna i psykiatrin år efter år, säger Sofia Åkerman.

*********************************************************************************************************************************

Jag vet själv hur det är och det absolut värsta någon kan göra är att fnysa åt personen som mår dåligt och kalla honom/henne för ett pubertetsoffer eller anklagas för att söka uppmärksamhet. Självklart söker vi någon sorts uppmärksamhet men vi försöker absolut inte verka coola och mörka. Läs artikeln ovanför så inser ni snart att det inte är så lätt. Monstret finns verkligen där inne bland alla tankar och det lugnar verkligen att få känna smärta och se blodet. Så skulle ni träffa någon som är drabbad av det här, en s.k cutter, gå fram och prata med henne istället och gör ingen stor sak av det hela. Var bara en vän eller säg bara ett vänligt ord. Det kan låta som lite, men det kan hjälpa en hel del...

Resten av kvällen ska jag göra absolut ingenting. Bara lyssna på musik och vila huvudet. Min smart kapacitet (Ja, jag har en sån) har överskridit sin gräns så jag behöver vila systemet lite. Hela dagen på jobbet har vi sysslat med Windows Outlook och det är svårare än man tror. Vi har fått uppgifter vi skulle lösa som vi jobbat med hela dagen och till slut visste nog ingen av oss riktigt vad vi höll på med. Vi klickade lite här och där och på nåt sätt lyckades vi? Blev lite för mycket på en gång men vi ska fortsätta lite i morgon. Och jag måste komma ihåg att gå till banken på en gång efter jobbet i morgon. Me want money! I helgen ska jag köpa skor. Nu har äntligen skavsåret lugnat ner sig. Jag behöver ju sommarskor att skutta runt i.



Längtar till sommaren nu när Jimmy och brorsan kanske/förhoppningsvis kommer och hälsar på. Syrran räknar jag med att hon kommer ganska snart! Jag har så mycket jag vill visa dom...och i sommar kommer alla galna fester och äventyr! Jag bor ju banne mig granne med Holland. Wiiiiiiiii!

Welcome to Wicked Wonderland.

This year's show is about a journey of sexual and emotional discovery.

A sensual journey, exploring a place called Wicked Wonderland.

A place full of secrets and surprises, that lies behind the white door.

So we are inviting everybody to open this door, go beyond it, and spend a few hours experiencing and enjoying our world.

Your curiosity will be rewarded.

Ja, jag har ju inte så mycket val!

Sitter  och pratar med fröken Bladder nu. Önskar jag kunde vara där och krama om!

Idag har skallen proppats full med ännu lite mer information. Tur att det är helg snart så allt får tid att sjunka in. Är ledig till på måndag så det borde inte vara några problem. Hade lite svårt att koncentrera mig sista timmarna. Fick en kramsaknad attack! Hade någon kommit och ställt sig lite för nära just då var risken att jag tvingat på dom en kram, ha ha!

En utav Sveriges bad ass...Ola Rapace. Yes please! Jag har alltid tyckt om honom som skådespelare och dreggelobjekt. När hans karaktär tog livet av sig i Wallander filmen var jag så jäkla ledsen. Det var ju han som var dom filmerna.Han blev ju dömd alldeles nyligen för ringa narkotikabrott och hur fel det än låter, växte han bara i mina ögon. WHAT? Ja, han ska vara sån. En bråkstake! Det e ju det som är charmen med honom. Hade jag träffat någon annan som uppfört sig som honom hade jag säkert irriterat mig på honom, men han är annorlunda. Han känns ändå äkta på nåt sätt. Vet inte vad ni tycker, men jag fortsätter gärna dregla!




Hittade en artikel om honom i Aftonbladet

Publicerad: 2007-01-20 inga kommentarer Textstorlek:

"Jag kan ställa till ett jävla liv"

ROVGIRIG och rovfågel betyder det franska ordet rapace. "Vi ville ha vårt eget namn. Symbolik? Nej, det lät bara cool", säger Ola Rapace om efternamnet som han och hustrun Noomi valt. Foto: SARA RINGSTRÖM

Det här är jag...

Namn: Ola Sonny Rapace Norell.

Ålder: 35.

Familj: Hustrun Noomi Rapace, skådespelare. Barnen Line, 7, och Lev, 3.

Bostad: Lägenhet i Vasa-stan, Stockholm.

Yrke: Skådespelare.

Karriär: Blev känd som musiker i bandet Sissy Prozac. År 2000 var han med i Lukas Moodyssons "Tillsammans". Det definitiva genombrottet kom 2002 med "Tusenbröder". Under de senaste två åren har han spelat in 13 Wallanderfilmer. Släpper en skiva med nya bandet La Nana i vår.

Inkomst: 412 500 kronor (taxerad inkomst 2005).

Aktuell: Spelar svartsjuk make i Martina Bigerts sexkomedi "Allt om min buske". Premiär den 26 januari.

Ola Rapace om drogryktet, om mamma som stack och om att bli rädd för sitt eget humör

2006 blev en käftsmäll.

Jobbet var nära att knäcka honom. Lägenheten brann. Förhållandet knakade i fogarna.

I stormens öga:

Ola Rapace.

Låg vintersol klyver skådespelaren Ola Rapaces ansikte i två delar.

En mörk, en ljus.

Svensk films senaste värsting kisar med höger öga och skruvar på sig i stolen.

- Jag har alltid varit ganska bråkig, säger han.

Rösten är rosslig. Det kan bero på de "två till fem paket" cigaretter han röker varje dag.

- Jag är så jävla seriös med mitt skådespeleri, nästan fanatisk. Blir lätt besviken på kollegor som slarvar eller bluffar. Jag kan ställa till ett jävla liv. Och det funkar i stunden. Skapar koncentration. Men sen får man käka upp det efteråt. Jag har hört att folk tycker att jag är svår att jobba med.

Hur känns det?

- För jävligt. Det är så jävla osexigt med människor som inte kan ta en direkt konflikt. Det är oromantiskt att så många skådespelare hellre knivar varandra i ryggen.

Vad bråkar du om?

- Produktplacering, till exempel. Jag lackar när regissören prompt vill göra en scen vid mazarinautomaten - trots att alla förstår att den borde filmas ute på parkeringen. Och den enda anledningen är att ett mazarinföretag har pumpat in några tusen i projektet.

Hur arg tillåter du dig att bli?

- Jag har kunnat gå ganska långt. Jag har märkt att folk blir rädda. Och det händer att jag lämnar inspelningar.

När?

- Senast jag filmade. Oftast sticker jag iväg för att lugna ner mig. Jag är medveten om att mina utbrott kan slå så orättvist.

Hur känns det när folk är rädda för dig?

- Bra, om det är en människa jag har en konflikt med. Man måste ställa ner foten ibland. Även om jag har skrivit på ett kontrakt som säger att jag ska göra 13 Wallanderfilmer så är det mitt ansvar att skapa en terrorbalans till kvaliteten.

Är du rädd för att hamna i ett fack som "bråkstaken"?

- Det är en fälla som skulle begränsa mig. Men det är svårt att hålla balansen mellan integritet och ödmjukhet.

I förra veckan drabbades Sverige av stormen Per. Stormen Ola drog in över landet redan under fjolåret.

På dagarna spelade Ola Rapace polisen Stefan Lindman i filmserien om Kurt Wallander i Ystad. Om nätterna flög han till Stockholm för att spela "Hoffa" i tredje delen av succéserien "Tusenbröder".

Privatlivet tog stryk.

Onsdagen den 5 juli var Ola Rapace i Trollhättan för att spela in filmen "Allt om min buske". På kvällen ringde hustrun och skådespelaren Noomi Rapace.

Hemmet stod i lågor.

- Jag hyrde en bil och drog hem på natten. Jag kände en oerhörd lättnad över att ingen dog, att inte Noomi eller barnen var hemma. Vi hade en jävla flax.

- Samtidigt var det skönt. Som om ödet sa till oss att det var dags att röra på sig.

Du och Noomi har båda slagit igenom stort. Hur hanterar ni framgången?

- Bra, så länge vi är nära varandra. Men jag har svårt att lita på att hon finns om vi är i olika städer. Jag har svårt att lita på något jag inte kan se framför mig.

Pratar ni mycket om jobbet hemma?

- Det är det enda vi pratar om. När vi för en gångs skull pratar.

Hur påverkas er relation av att ni båda är offentliga?

- Det är tillräckligt skakigt att älska någon om man bor i en säljägarstuga på Grönland. I vårt förhållande finns dessutom en yttre press. En massa folk försöker medvetet skada oss. Varför? Alla vill ha något att snacka om.

Vad bråkar ni om?

- Ofta om jobbet. Det går att bråka om allt med skådespeleri.

Hur arg blir du hemma?

- Oavsett om jag är glad eller arg har jag aldrig trott på att förminska eller anpassa känslorna. Jag har bott en del i Frankrike och är nog ganska sydeuropeisk i mitt beteende. Ibland kan mina upprörda ord upplevas som hårda, och kärleksförklaringarna som pretentiösa. Men vi är likadana. Tyvärr. Det kan bli lite väl rörigt ibland.

Får jag fråga om ni fortfarande är tillsammans?

- Nej, fråga inte det.

Umgås du med andra skådespelare?

- Nej, det finns en jävla missunnsamhet skådespelare emellan. Många knivar i ryggen. Det har jag märkt nu när det har blåst lite kring mig. Plötsligt har jag hört en massa skit som folk snackar om mig. Det går mycket rykten.

Vilket rykte är märkligast?

- Jag vill inte prata om rykten. Skrivet i svart på vitt blir det lätt en sanning.

Ett rykte är att du har missbruksproblem. Stämmer det?

- Ja, jag både snusar och röker.

Hur ser du på narkotika?

- Min upplevelse av skådespelare är att folk blir jävligt upprörda om det luktar lite gräs. Rockstjärnor är ofta öppnare med vilka droger de tar. Men gemene man vet liksom inte att Al Pacino skjuter horse (heroin).

Vilka droger har du tagit?

- Det känns ointressant att diskutera. Det är minerad mark. Vad man än säger så blir man avfärdad med att man är i förnekelse.

Varför satt du i häkte i Österrike?

- Hur fan vet du det? Jag var sjutton och vi var ett gäng som åkte dit för att jobba. Mina kompisar gjorde en grej. Jag vill inte säga vad. Sedan sprang de. Jag fick skulden. Sedan fick jag rejält med spö i häktet.

Hur kom det sig att du växte upp hos din pappa?

- Morsan stack.

Har du känt dig sårad av det?

- Det gör jag väl, hur mycket jag än skulle vilja förneka det. Samtidigt tror jag att alla upplever sig lämnade av föräldrarna på ett eller annat sätt. På sätt och vis kan det vara bättre att ha ett konkret bevis på att morsan är borta. Snarare än att ha en mamma som slentrianmässigt frågar hur det var i skolan.

Har du frågat din mamma varför hon lämnade dig?

- Ja, hon blev kär. Passion för fan! Det får man väl respektera. Men nu har vi kontakt igen.

Hur var det att växa upp hos pappa?

- Vi kuskade runt en hel del. Det var lite flackigt. Men jag ser inget tragiskt med det. Jag hade ingen jobbig uppväxt.

Hur var du som barn?

- Jag hade jätteproblem med mitt humör. Om jag växt upp i dag hade jag nog diagnostiserats med någon bokstavskombination. När jag kände mig orättvist behandlad så brann det till i skallen. Jag bara exploderade.

Vad hände då?

- Jag hamnade i slagsmål på skolgården. Flera skitläskiga situationer. Jag blir fortfarande skakig när jag tänker på det. Vid ett tillfälle kastade jag ner en kille från skoltaket. Varför? Jag kände mig orättvist beskylld för något. Minns inte vad.

Fick du med dig lappar hem från läraren?

- Det var ingen hemma.

Kan du bli rädd för ditt eget humör?

- Ja, när det känns orättvist. Då blir jag väldigt ångerfull.

Varför är du så arg?

- Alla inom mitt yrke har väl ett desperat behov av att bli sedda och älskade. Det är inte bara en klyscha. Och när jag var liten ville jag bli uppskattad och älskad till varje pris. Det kändes otroligt kränkande när jag inte blev det.

Vilken är din största brist?

- Jag har svårt att säga stopp. Det gäller egentligen allt jag gör. Jag säger aldrig att jag inte vågar, orkar eller kan. Därför ställer jag samma krav på min omgivning. Ingen får säga: "Jag törs inte." Förstår du?

Du är rädd för att vara rädd.

- Ja.

Varför?

- Antagligen för att jag har så extremt jävla lätt för att bli rädd.

Var precis inne på Aftonbladet och läste det här. Fick rysningar längst ryggen, vart tog moralen vägen? Etiken? Man gräver inte upp en kyrkogård med flera tusen gravplatser för att bygga en tunnelbana. Det trodde jag var en självklar oskriven regel. Någon som har tänkt på att kanske flytta om tunnelbanelinjen några meter åt andra hållet? Fanns det verkligen inga andra alternativ? Nej, fy va hemskt!




10 000 lik grävs upp i Köpenhamn

Ger plats för tunnelbana

En ny tunnelbanelinje planeras i Köpenhamn.

Sträckningen går rakt genom en kyrkogård.

Nu planerar danska myndigheter att gräva upp tusentals lik.

Cityringen är en efterlängtad tunnelbanelinje som ska gå rakt genom Danmarks huvudstad. Den kommer att förenkla pendlandet för tusentals Köpenhamnsbor. Men alla välkomnar inte den underjordiska transporten.

En av stationerna kommer att ligga vid Assistens Kirkegård och det innebär att 10 000 gravar måste grävas upp. De danska myndigheterna planerar att flytta kvarlevorna till andra begravningsplatser.

HC Andersens grav

Assistens Kirkegård grundlades 1760. Flera kända danskar har fått sin sista vila där, bland annat HC Andersen och filosofen Søren Kirkegaard. Enligt danska medier ska storheternas gravar inte påverkas av tunnelbanebygget.

Stationsbygget kommer bara att ta halva kyrkogården i anspråk.

- Det är mycket känsligt att tömma en kyrkogård, så vi ska göra det så varsamt som möjligt, säger den ansvariga museiinspektören Lene Høst-Madsen till Berlingske Tidende.

Jag har haft en jättebra måndag, inte ofta jag kan säga så när det gäller jobb. Men det har varit lärorikt och jag trivs verkligen med kollegorna och tränaren. Manu är grym! Han har så skön personlighet och han gör det så enkelt att ta in information. Synd bara att vi inte har så många lektioner med honom. Sista timmen idag hade vi en astråkig kille som pratade om Business Awarness och det kändes som om han visste lika lite som oss. Ingen höjdare och jag kan inte säga att jag lärde mig nåt. Men han var vikarie så jag kan väl förstå honom. Har ju själv varit i den sitsen och det e knepigt. Jag tror verkligen på det här jobbet. Vi gjorde rollspels övningar idag för att försöka förstå de olika personligheterna som kan komma att ringa oss senare. Det var skitroligt och man inser inte först vilka myskon som faktiskt finns där ute. Manu berättade om en kille som ringde in för hans cupholder gick alltid sönder. Efter mycket om och men visade det ju sig att cd-spelaren hade fått agerat ölhållare. Andra ringer in bara för att få prata med någon och andra har ingen aning om vad en datamus är för nåt? Så idag har vi fått lära oss att tänka lite mer logiskt och börja tänka på Troubleshooting. Ser fram emot morgondagen. Känner mig riktigt peppad!

Pratade lite mer med Maria om helgen och det ska bli riktigt roligt att hälsa på henne över påsk. De andra på jobbet blev åxå ditbjudna på lördagen men bara jag fick sova där. Jag var VIP, ha ha! Jag tror jag har hittat min extramamma här nere. Nej, det känns bra det!

Um jaj no bare konde hita et egät boändä

Har kollat runt på en massa lägenheter nu men det e ju så svårt. Nästan allt står ju på holländska och de billiga lägenheterna är inte alltid så fräsha. Hittade dock drömlägenheten och jag hoppas nu att han hör av sig. Möblerat och allt. Har gjort alldeles för lite idag men jag har inte haft nån lust. Tappade suget lite efter igår. Så idag kom min första riktiga hemlängtan. Skulle vilja sitta hemma på altanen nu och grilla och dricka vin med familjen. Eller springa omkring med hundarna uppe i Jubberud. Känner mig lite ensam idag. Skulle helst vilja gå och lägga mig och sova nu så det blir måndag nån gång. Ha ha, är nog första gången jag har sagt så! Nej,jag behöver träffa lite människor och bli aktiverad. Hoppas nu jag kan få en egen lägenhet. Kommer inte palla att bo här alltför länge. Är så sugen på attt tröstäta en massa dumt men alla mataffärer har stängt på söndagar. Jäkla påhitt!

Kram till alla er därhemma och grattis älskling♥