lunsan

men kom hem nu så jag får sällskap

Okej, nu ska vi bli känsliga. Tyckte det var en helt perfekt dag, för jag är så förbannat trött på att få höra gliringar och rykten om båda det ena och det andra. Jäkla skitdag blev det och jag har lust att slå nån. Fan, det gör ont att höra sånt skitsnack hela tiden!

BRIS har en kampanj nu där dom vill hjälpa att sprida deras budskap och uppmärksamma människor på att de finns och kan hjälpa. Uppgiften var att skriva om något som drabbat en och som varit jobbigt. Förhoppningsvis kan det hjälpa andra som är i samma situation. Så jag tänkte ge det ett försök.

Min berättelse börjar i högstadiet, i 7:an.

Jag vet inte vad det var som utlöste det hela, men plötsligt verkade allt gå i nedåtspiral. Inget var roligt längre och jag blev nästan rädd för att skratta. Vem visste vad som skulle komma efteråt? Att gå upp på morgonen var ett helvete och till slut blev det rutin att min idrottslärare ringde mig varje morgon och peppade på mig. Min närvaro var hemsk och jag blev hela tiden skickad till kuratorn och inkallad på samtal med min mentor och andra lärare. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, alltid fanns det en mörkare sida. En dag satt jag hemma med en trasig linjal och var arg på allt och alla. Började rispa ena kanten mot huden i ett kors tills det gick hål på skinnet och en helt ny känsla kom fram. Jag håller fortfarande fast vid att det är en utav de skönaste känslorna jag upplevt, känslan av total kontroll. Där började det gå utför på riktigt. Istället för linjaler, letade jag reda på rakblad, knivar, glasbitar...ja allt som var vasst. När tiden kom och jag blev förbannad på mig själv, tog jag helt enkelt fram det och skar mig själv. En sån enorm lättnad när det som gör ont inom en, äntligen släpps lös. När det fysiska släpper på spänningarna. Det må vara en lite vrickad tillfredsställelse, men det är JAG som kontrollerar allt. Jag som bestämmer att nu ska det göra ont, nu ska det blöda.

Detta ledde till ännu fler samtal och kuratorn skickade vidare mig till Ungdomsmottagningen, och jag hatade det. Jag tyckte det var min ensak. Att känna fysisk smärta blev som ett beroende, hellre den är den psykiska smärtan. Jag lade till fler ovanor som att bränna mig med cigaretter, slå mig gul och blå, ge fan i att äta och lärarna fick gå med mig till matsalen varje lunch. Varje sätt som kunde straffa mig själv, var värt att prova. Folk i min närhet fortsatte få mig att försöka prata och öppna mig, men jag höll tyst. Det var fortfarande min ensak och det skulle dom skita i. Sen veckan innan jag skulle börja nian kom slaget och jag hamnade på intensiven. Men även där lyckades jag smita igenom hela nätet med undgomsmottaging och BUP. Sa till den ena att jag pratade med den andra och kom undan helt. Så samma bana fortsatte några år till, innan jag träffade underbaraste pojken. Först då insåg jag att livet faktiskt var värt att leva. Men ärren finns kvar och behovet av att då och då straffa mig själv lever åxå kvar. Men nu kan jag kontrollera det.

Vad jag vill säga är att, var inte rädd för att prata ut om ni mår dåligt. Om inte en kurator, kanske ett syskon, en kompis eller bara ringa BRIS och vara helt anonym. Jag hatade det, men hade jag kunnat pratat med någon okänd på andra sidan av telefonluren kanske det gått bättre och jag hade kunnat bryta mönstret fortare. För att sitta ansikte mot ansikte med någon man inte känner till 100% känns fruktansvärt utlämnande och osäkert. Och att prata med ens familj känns nästan kränkande, för på ett sätt känns det som att man sviker dem. Men försök prata med någon. Vi är inte gjorda för att hålla inne med för mycket skit. Då slutar vi till slut upp på bårhuset!

Igår var en himla bra dag!
Vaknade och drog med mig täcke och kudde ut i soffan och startade en film: Brothers.
Visade sig vara en riktig snyftare så jag kröp ned under täcket och snörvlade lite. Men slutet blev bra, så jag var nöjd. Sen var det ut och ragga grannar till söndagsnöjen i solen. Vi hamnade hemma hos Johan och spelade spel. Hej Knäckt var en favorit och pojkarna höll på att få hjärtinfarkt av all stress. Det inhandlades lite öl och vi klättrade vidare upp på taket för att få ut så mycket vi kunde av solen. Riktigt skönt och hösten kändes lite längre bort.

När solen kröp ned, kröp vi ned på gräsmattan igen och jag myste ned mig i ett knä under filten. Satt där och tjattrade till elva innan jag kom på den brigta iden att inatt skulle vi minsann sova under stjärnhimlen. Sagt och gjort, sprang jag hem och hämtade alla täcken och filtar jag hade. Det var jättemysigt med tända ljus över hela gräset och en massa tindrande stjärnor ovanför. Och det var vad jag fick se på hela natten. I början var det inte så kallt, men sen blev allt fuktigt och kroppen började skaka. Johan gick upp vid fem, så då packade vi ihop och gick hem. lade mig i sängen och försökte få upp lite värme i en halvtimme innan det var dags att slänga sig i duschen och gå till jobbet.

Så idag är det en trött Malin!
Inte en minut sömn inatt och snuvig, men det var det lätt värt!

GAH! Jag håller på att bli smått galen!
Hela grejen med att åka till Australien har varit jätterolig att leka med. Tycker verkligen att det skulle vara roligt att börja plugga igen. Särskillt något som jag verkligen brinner för, och endast 3 dagar i veckan. Perfekt! Hade siktet inställt på Juni nästa år, men nu har Netty börjat plantera andra tankar. Inception så det står härliga till!

Kursen jag ska gå är på ett år, Certificate Make Up IV. Men det finns även en andra kurs jag jättegärna vill gå: Diploma Of Specialist Make Up. Åxå en kurs på ett år, där man får lära sig det mesta i special effekts väg. Lärarna har grymma erfarenheter och har jobbat med Matrix, Star Wars, Mission Impossible mm. MEN...för att få gå special effekts kursen, måste jag först ta Certificate kursen, och den som börjar i februari för att kunna förlänga visumet sen.

Puh, fatta vilken ångest jag har nu! Ska jag åka redan i Februari eller vänta till Juni? Pengar kommer jag inte få ihop tills februari, men å andra sidan måste jag ändå låna jobbigt mycket pengar. Å andra sidan kommer jag förhoppningsvis få tillbaka min Belgien skatt nästa vår. Och det är något jag verkligen vill och skolan verkar vara riktigt bra. Så ja, ska svara på hennes mail senare idag... Helt plötsligt blev det lite mer verkligare

I already forget how I used to feel about you

Ikväll blir det film, filt, te och en massa ljus!

Har knappt sovit inatt. Jag var trött, ända tills jag kollade mailen. Sen fick jag lov att ta ett dampvarv runt om i lägenheten, halvt hysterisk.

Jag hade fått svar från skolan i Sydney och jag har möjlighet att ansöka. Datumet stämde perfekt och jag ska slå mig blodig över att få en plats där. Finns inte så många, men behövs det, ska jag banne mig muta mig in. För jag vill verkligen dit! Vill och vill och ska!

Ett år i Australien med skola och ett extrajobb så fixar jag det. Gifter mig med SilverStolen och lever lycklig i alla mina dar! Om inte får jag mig ett nytt äventyr och jag kan dämpa den abstinensen ett tag iaf. Fyllde i ansökningsblanketten idag och känner att idag är en omöjlig dag att försöka koncentrera sig på jobbet. Och jag vet att jag alltid tar ut allt i förskott och blir nervös redan långt innan jag vet om jag har en chans överhuvudtaget. Men hur skulle jag kunna låta bli?

Aldrig trodde jag att det skulle bli mitt egna lilla beroende, men att göra sånt här, helt ensam, ger mig dom bästa kickarna! För några år sedan var jag livrädd för att göra saker ensam. Nu älskar jag att utmana mig själv. Häftigt vad man kan förändras på några år.

Håll nu tummarna för att jag kommer vidare och får göra intervjun

Varför var inte jag i Antwerpen i helgen?
Hur coolt e inte det här?

Måndag och veckan känns redan som två veckor. Som att det aldrig kommer ta slut, den här dagen, nästa eller den efter. Vem bestämde att en helg bara skulle vara två dagar lång? Varför inte 50/50, rättvist och jämnt fördelat. Och varför har dom aldrig frukost på måndagar nere i cafeterian? Varför blir man alltid måndags deppig? Och varför kan det aldrig bli varmt på kontoret? Spelar ingen roll att jag köper nya kläder så länge det inte är tjocktröjor, jag kan ju ändå aldrig använda dom. Och varför har det kommit gula blad på träden? Det är inte ens September än. När jag ändå håller på:  Varför verkar det som att alla säger Hej till alla andra, men aldrig till mig?

Och varför är det alltid så att man måste lyssna på fina låtar, leta igenom Mp3n efter de sorgligaste låtar man har? Vad tjänar det till egentligen? Jäkla Winnerbäck, satans va fint du sjunger

Vissa dagar känner jag mig helt osynlig. Det kommer några nickningar, men jag ser inget God Morgon i nicken. Mer ett, ”jag nickar bara för att jag måste”. Det känns bara så falskt ibland, allt. Vet inte riktigt varför det blev så, men plötsligt hittade jag mig själv några meter ifrån allt annat. Antagligen bara mitt egna påhitt, men det känns förbannat ensamt ibland bara. Jag saknar det där äkta och viljan att vilja anstränga sig för min skull. Vad det betyder vet jag inte, men det fattas vissa dagar. Den där vänskapen när enda orsaken att man finns där, är för att de vill. Inte för att de vill ha ut något, inte att de hoppas på något mer, inte för att de inte hade något bättre för sig. Jäkligt flummigt det här...

I helgen kändes det äkta.
När vi satt halva natten och bara pratade. När en hel film passerade utan att vi ägnade den någon uppmärksamhet. När jag insåg att den personen var mycket mer än jag trodde, bar på fler tankar är jag räknat med. Vi bara pratade och pratade. Och det var skönt, så jäkla skönt! Det saknar jag, att sitta uppe hela nätter och disskutera och få ventilera. Få dela med sig av förtroendet. När man helt plötsligt märker att solen börjat gå upp och man känner att det gör inget. Jag kan sova senare. Såna nätter hade vi alltid i Belgien, jag, Bruce och Jeff. Vi kom aldrig till klubben före tre och vi kom aldrig i säng före nio på morgonen. Allt disskuterades, vändes in och ut och bytte riktning. Oförglömliga nätter!

Så visst e jag lite bitter idag!
Det är höst ute och jag bor, lever och gör något jag inte vill. Men jag har varm choklad och snart har halva arbetsdagen gått. Livet går vidare och snart är det tisdag

Fick höra att jag såg finurlig ut idag. Känner mig lite flurig.
Lite sådär FredagsFlurig!

Sista dagen innan helgen, jag har två tröjor på mig så jag fryser inte det minsta. Dessutom är det en goströja och jag har en massa mys musik i min Mp3. Jag har hittat en skola jag vill gå på, som internationella elever får gå på. Jag har med mig matlåda, duktig som jag e. Jag får ta en powernap när jag kommer hem, för det får man på fredagar. Jag har pratat med Tias och sagt att jag påtvingar han en date i Antwerpen i oktober. 4 timmar kvar sen blir det lugnt! Nej, idag finns nog inte så mycket som kan förstöra mitt humör. Inte än iaf!

Hade en helt underbar dröm inatt och fick lov att ligga kvar 5 minuter och låta allt sjunka in när Radiohead började spela på mobilen. Antar att filmen smittade av sig lite ändå och jag får hålla mig att inte bli för närgången med männsikor idag. Vill ju gärna stå nära idag, gärna kramas lite. Tur jag har en Maddo som är getingrädd och kommer springandes så fort hon hör ett surr <3

Ska hem och leka med pennor och färger idag tror jag. Fick allldeles för många ideer för att låta dom bara slippa undan!

Flurig, som sagt... och bra jäkla sugen på att börja leva igen

Jag har alldeles för tråkigt på jobbet...och alldeles för lite pengar.
Markus hade hittat en sida med Irländksa Sugardaddy's...kanske hade varit nåt?

Ny plan:
Nästa år, en bit svensk sommar, spara en jäkla massa pengar, flytta från Irland och flytta till en lite större ö

Jag tänker Australien, jag tänker mer utbildning (tjänar ju på att åka till Australien istället för till USA) jag tänker en massa smink, värme och jag tänker mig giftermål. Med vem? Pff, dum fråga

Maddo, du ska vara brudtärna

I miss my "What if's"
So Im trying to convince them to come to me for Halloween...would be so cool!



My boys

Nu har jag svalt min stolthet och fall för Maddos grupptryck...jag har handlat mat online från Tesco. Har stått emot länge ändå tycker jag, men visst svider det lite. Tycker ju det känns så fruktansvärt lat och fegt. Så hemkörning i morgon kväll för bara 4 euro extra. Men det kändes väldigt lockande när magen krampar och det känns som jag har en liten jävul där inne som drar och sliter.



Ikväll tänker jag inte röra mig en meter...

Hat Miss Waardal heute und warnte vor einem möglichen Besucht in Hamburg im Oktober… Hat zu viele Pläne fur meine eigenen guten

Jag vet en människa som har en gräns på hur många vänner han har på FaceBook. Max 200 vänner, sen börjar han rensa. Tar bort de han har minst kontakt med eller bara inte känner för att ha kvar. Ser till att endast ha de aktiva, betydande människorna kvar i sin närhet. Ganska smart! Men jag tycker om att ha många vänner. Känner mig social och konstigt behövd, även om jag inte ens pratar med en tredjedel utav alla. Det blir en underlig tröst att se på siffrorna och stolt konstatera att jag är vän med nästan 400 människor här på jorden. Så jag tackar glatt ja till kommande förfrågningar och fortsätter räkna de nya bekantskaperna. Vem vet vad det kan leda till i framtiden?

Men att rensa bland de icke internetbaserade vänförfrågningarna då? Att inse att det kanske blivit dags att säga Hej Då till sin gamla barndomsvän, för att tiden helt enkelt gått ut.

”Bästa kompisar för alltid”

Jag har aldrig behövt rensa bort vänner på det sättet. Det har kommit naturligt att man växer ifrån varandra utan att det gör någon skada. Efter skolan flyttar man vidare, tar sig an nya utmaningar och livet går vidare. Det är bara så det är. Livet går vidare, men vänskapen består! Nästa gång man träffar dem igen kramar om varandra och konstaterar att även om kontakten är nästintill obetydlig sedan många år, är de fortfarande ens vän. Vi kan fortfarande skratta åt gamla minnen lika som vi kan skapa nya minnen att skratta till nästa gång vi ses igen. För det är det som vänner är...för alltid vänner.

Men i år har jag faktiskt valt att välja bort vänner medvetet. Vänner som delat ont och gott och funnits vid min sida i alla lägen. Vänner som jag krigat tillsammans med, vi mot världen. Vi mot föräldrarna och fördomarna. Vi mot lagen. Vänner jag delar helt galna minnen med och som gett mig oförglömliga upplevelser. Helt galet underbara människor. Men vår tid är över insåg jag den här sommaren. De tillhör fortfarande den lilla skaran av folk som jag håller skyddade under pansaren, som ingen någonsin kommer komma åt och kunna förstöra. De var med och formade mig, gjorde mig till den jag är idag och de är de personer som mina barn och barnbarn kommer få höra otaliga historier om. Jag har inte gett upp dom, har bara slutat försöka få tillbaka något som inte längre går. Möter jag dem på stan blir jag genast några år yngre och lite mer rebellisk. Men jag kommer inte jaga dem eller den där längtan efter att få tillbaka lite utav våra år tillsammans. Det var och det var grymt! Går inte att få igen.

Men sen finns det den där kategorin utav vänner man får slåss mot sig själv för att övertyga sig själv att ha kvar. När ena dagen känns helt bortkastad efter att försökt få allt tillbaks till normalt igen. Vissa saker går att bortse från, vissa ord kan omvandlas till obetydliga och inte lika onda och de där jobbiga dagarna fulla av skrik och bråk kan övertalas att glömmas. Alla dessa saker försöker jag intala mig själv, att det går att glömma och förlåta. Varken han eller jag var ett helgon, lika jävliga och envisa båda två.

Och jag försöker, tro mig, jag försöker. Vi delade ändå flera år tillsammans. Vi var ute på äventyr, luffade runt i Asien och vi flyttade till Kina. Alltid hade vi planer och drömmar vi försökte uppfylla. Hade det inte varit för honom hade jag kanske inte suttit här idag, hade aldrig vågat flytta utomlands helt själv. För han fick mig att våga så mycket. För honom fanns inga problem. Allt gick att lösa och det skulle inte finnas något som skulle få begränsa dig. Drömmar fanns för att uppfyllas, och han lärde mig. Har aldrig känt mig så säker i mig själv som jag gör nu. Vill jag något, tvekar jag inte att försöka.

Men hur jag än kämpar för att få vår vänskap att fungera, når jag aldrig ända fram. Kommer jag runt ett hörn, kommer det alltid ett nytt och flera hinder och osäkerheter. Sista tiden var det alldeles för många bråk  och slag från oss båda. Vi förstörde allt och jag insåg att hans ”det finns inga problem, allt går att lösa” livsstil drabbade människor i min närhet som inte borde bli drabbade. Och därför kan jag inte riktigt släppa än. Vi är inte samma människor längre. Livet gick vidare och vi växte ifrån varandra och skapade helt nya, egna liv. Så på ett sätt känns det mest naturligt att helt enkelt släppa taget. Låt det vara! Är det meningen att vi ska vara bästa vänner kommer det bli så, men kanske inte just nu. Vi har ännu inte lyckats sortera ut alla små bitar.  

Och det känns inte rättvist att gömma undan allt vi delade. Jag kan hata honom och allt han är och står för vissa dagar, men han finns fortfarande där under mitt pansar. Det kan jag aldrig komma ifrån, jag älskar honom. Han är antagligen den som vet mest om mig utav alla människor jag känner och jag hoppas av hela mitt hjärta att den dagen kommer då vi kan umgås obehindrat och inte jagas av det förflutna. Hoppas och vill...

Ja, värsta dagen på året var här då...enligt vissa.
För mig har den här dagen bara inneburit bra saker, något jag hoppas kommer fortsätta. Fredagen den trettonde juli för många herrans år sedan träffade jag Tias och hittade en utav mina bästa vänner. Idag försov jag mig lite, men hann ändå tid. Kom till jobbet coh trodde mig ha glömt Mp3 spelaren hemma. Hittade den dock nu och min dag är räddad. Jag haffade "vaktmästaren" här på jobbet och bad honom fixa lite värme. Snart har jag inga fingrar kvar att förfrysa, så nu blir det förhoppningsvis lite varmare och jag slipper sitta med jacka. Det är fredag, dvs SubWay macka till lunch. Jag känner mig riktigt kreativ idag och känner på mig att det kommer bli en grym dag! Ska hem och leka med photoshop, kladda lite smink och trixa!
Räknar bara lite timmar innan jobb dagen e slut och helgen börjar...

tar mig en avstickare till Studio 54

Det är konstigt det där, när folk dör.

Var inne på en kompis FB sida och såg att han förlorat en kompis. Blev självklart nyfiken och började forska i vem det kunde vara? Ju längre jag kom, desto närmre kom jag själv. Insåg att nästan alla mina vänner från falun kände honom och skrivit samma sak:

Alla dessa kommentarer att ”vi ses snart, det borde inte varit du, hur ska jag kunna leva vidare utan dig, varför är du där och inte här...”

Det fick mig att tänka. Har jag träffat honom? Om nästan alla mina kompisar kände honom, borde inte chansen finnas att även jag pratat med honom och kanske även skrattat åt ett utav hans skämt? Det blir konstigt när man inte är säker och så gärna vill veta. Inte för att det skulle göra någon skillnad, korten av honom ger mig ingen igenkänning om vem han var. Men plötsligt, för att han dog, känns det som att jag ville känna honom. För att få känna den där otroliga uppskattningen man får över att fått den gåvan att få vara en del utav en människas liv. För att kunna skriva min egna kommentar: ”Tack för alla skratt. Vi ses där under körbärsträden. Du får den svarta hästen så tar jag den vita!”

Men åxå för att jag blir rädd att jag kanske har just träffat honom, men inte kommer ihåg. Tänk om det var just han som fick mig dubbelvikt av skratt åt det där jättedåliga skämtet för fem år sedan på bryggan. Tänk om det var den där killen jag sprang in i på stan och insåg efter några korta sekunders pinsam tystnad att oj, vilka fina blå ögon han har. Tänk om någon utav dem var han, han som inte finns mer. Undra hur många jag har träffat och lagt märke till, som fått något inom mig att reagera, som inte finns längre? Undra hur många som gått bort, som jag verkligen skulle sakna om jag visste om det? Det finns så många människor man träffar så sällan, eller kanske bara träffat enstaka gånger. Personer man inte tänker på så ofta, men som om de skulle försvinna, skulle göra ont att tänka på.

Det får en att börja tänka...

Koffein, koffein, koffein...
Jag måste sluta ha så fartfyllda nätter...

Gjorde bort mig igår och min lilla powernap lyckades bli fyra timmar lång. Lycka till att somna om efter det! Lite argt slog jag mig själv och svor åt alla banan flugor som gjort sig hemmastadda i köket. Vad nu då? Jo, jag utmanade ödet och tog på mig springskorna och det blev riktigt glad. Dumma knäet höll! Sen blev det styrketräning och mys under filten med en kopp te framför Min Bäste Väns Bröllop. Vilken cheezy film...va jag grät på slutet, haha!

När jag ansåg mig vara tillräckligt trött hoppade jag ned under täcket, kände nåt kittla på benet, stack ned handen för att klia och känner hur något mjukt befinner sig under min handflata. Malin flyger upp ur sängen och får hjärtattack, panikattack och gud vet allt! Fan, var säkert en sån där stor jäckla spindel! Vågar jag titta efter? Nej nej, hell no! Stänger dörren och låser in mig på Frugans rum efter att noga gått igenom varenda vrå av sängen. Med skakande ben biter jag ihop och lägger mig under täcket och väntar med skräck på nästa attack. Men det kommer ingen! Däremot ligger jag vaken halva natten och fantiserar ihop olika skräckscenarion om vad som skulle hända. Jag fick med både spindlar, skallerormar, spöken och mördare.

Tur Robert kommer förbi idag så jag kan tvinga honom på spindel jakt. Jag är säker på att den ligger och lurar nånstanns och bara väntar på att jag ska släcka lyset...

koffein, koffein, koffein....

Jo, tyvärr är det så, basisten i DIO gick bort inatt...
Jag dödade honom

Vet inte om det var jobb ångest? Men jag hade en utav de sjukaste drömmar jag haft på länge. Vet inte om jag vågar be en drömtydare att kolla på det, an bli ett komplicerat svar.

Jag kommer inte ihåg hur, eller med vem, men Basisten i Dio dog och jag var ganska säker på att det var mitt fel. Jag hade varit närmast honom sekunderna innan han föll ihop död. Var ju dock inte säker och villeinte böanda in polisen. Skulle verka misstäntsamt. Istället tog jag och min kompanjon, kroppen till den lokala obduceraren (alla har ju en sån) för att ta reda på den riktiga dödsorsaken. Det tog två dagar innan hon hörde av sig och jag köpte varenda tidning jag såg och letade nyheter om basistens försvinnande. Efter två dagar åkte vi till obduceraren för att få svar, men det slutade med att vi fick vara med under obuktionen istället - tillsammans med en hel skolklass. Lite skumt eftersom jag ville hålla det hemligt? Men vi satt där på golvet med kroppsdelar och slemmiga klumpar överallt och hon visade oss hans tunga, som plötsligt var stor som en kotunga, och pekade ut orsaker till varför han kunde dött. Det var så jäkla vidrigt, men vi kom fram till att jag var oskyldig.

LÄttat andades jag ut, men insåg då att det skulle verka lite skumt att ringa polisen nu, med basistens kropp i tusen delar. Så jag bytte taktik och gömde kroppen. Trodde allt skulle vara frid och fröjd då, men icke. Istället kom basisten och hemsökte mig på alla möjliga sätt. Gav mig tecken på att jag faktiskt dödat honom och att han ville få upprättelse...sen vaknade jag!

Vad tror ni drömmen försöka säga mig?
Borde jag maila och be om ursäkt till Jimmy Bain?

Klockan bara tickar på och ångesten bara blir större och tyngre.
Pappa kommer hem vid halvfem och då är det bara att säga Hej Då och åka vidare mot syrrans lägenhet i Gävle för tjejkväll. Ska bli kul att spela lite Wii och tönta sig, men jag vill fan inte (hem) till Irland igen. Dumt att ta semester för man vill ju inte tillbaka sen. Jobba? Va, nej?

Men jag gick runt på stan idag och handlade lite saker till utbildningen, hittade billiga skor och en snygg jacka på Myrorna för 60kr. Fick en lite längtan efter hösten och alla mysiga kläder och alla tända ljus man kan ha. För nu e det ju över. Har inga förhoppningar om att dte irländska vädret kommer vara så bra som alla säger i September. Nej, ska köpa en massa stora tröjor jag kan mysa ner mig i och ha tända ljus och te varenda kväll! 



Har fått ett nytt favoritband - Neon Indian
Sådär underbart skön musik att vifta runt till

 

Ja, den här helgen bjöd som sagt på många överraskningar och uppdateringar.
Men den största chocken stod nog lilla M för...

Det finns en tjej här i världen som får det mesta att blekna i jämförelse. 
Har aldrig upplevt något så direkt och slagkraftigt, som första gången jag såg henne. Aldrig upplevt att balansen blev så osäker, så snabbt över bara en blick. Och jag har aldrig varit så osäker och nervös över att bara säga Hej till en människa. Aldrig kännt att inget annat spelade någon roll, för hon hade stannat kvar längre på jobbet, bara för att vara med mig. Jag vet inte vad kärlek vid första ögonkastet betyder, men jag kan tänka mig att det är något liknande. Att det känns som att jorden snurrar endast för att komma närmre ett visst klockslag, och korta ned det där avståndet. Komma närmre minuterna och metrarna innan man såg den där söta mössan på hennes huvud. Precis som då, gör hon mig fortfarande knäsvag och lutar mig mot närmsta vägg för att inte ramla rakt i asfalten.

Nu var det 2 år sedan jag träffade henne senast.
Stod på parkeringen med Jimmy och försökte andas och sluta le så fånigt. Röd ända upp till hårfästet. Sen kom hon gåendes och fötterna började liksom springa av sig själv och armarna sträcktes ut. Och för varje steg insåg jag att hon aldrig skulle försvinna ur mitt liv. Att det spelade ingen roll om det tog år innan jag såg henne igen, eller kanske aldrig mer. M skulle alltid finnas i sitt lilla bo där längst inne i min lilla klump till hjärta. För det är väl där dom bor...dom som betyder mest för oss. Och jag kramade om henne. Försökte anpassa det så jag inte kramade för länge eller för hårt. Var ju trots allt 2 år sedan sist. Men upptäckte att hon inte heller släppte. Och det var världens underbaraste känsla.

Stannade hos henne i någon timme och slogs med mig själv att inte stirra. Men hur ska man bete sig om den man förväntat sig se helt otroligt vacker ut, är mer än så? När hon lyckats knocka mig totalt och varje ord hon säger får håret på mina armar att resa sig? Hur beter man sig då utan att bryta av sig själv på mitten?

Nej, mitt lilla M stod för den största chocken och jag kunde inte annat än att släppa en tår efter att vi sagt Hej Då.
Om det var för att jag saknade henne, för att jag vet att risken finns att det tar ytterligare 2 år, om det var för att hon lyckades förstärka allt annat jag känt sen jag kom till Sverige...det har jag ingen aning om. Jag vet bara att helt plötsligt gjorde allt lite ondare. Plötsligt gick dom där minuterna alldeles för fort och metrarna blev kilometer bakom mig.  



 

Efter Skövde åkte jag vidare till Göteborg och grabbarna grus!
Först ut var Greken som mötte upp mig på stationen. Har inte sett honom sen förra sommaren i Belgien, och helt ärligt trodde jag aldrig att jag skulle få se honom igen. Men han var lika virrig och go som vanligt! Fick skjuts bort till Järntorget och Mattias kom och mötte upp mig. Gick bort till de andra, Jocke, Danne och Dennis och jag insåg att jag skulle få ont i magen av deras galenskap! De var lika galna som de var för alla dessa herrarns år sen.

Vi åkte till lägenheten, bytte om till badkläder och gick till den lilla tjärnen alldeles nedanför. Var rädd att det skulle vara snorkallt...kom igen, det e Sverige trots allt! Men det var riktigt skönt! Killarna spelade lite fotboll jag försökte fånga dom på bild.






Vi gick hem för lite pizza innan det var dags för utgång. Jag har aldrig varit med ett gäng killar som varit så tjejkåta på en kväll. Vart vi än gick busvisslades det och delades ut kommentarer. Men jag skulle ge dom på nöten senare skulle det visa sig...

Började kvällen på Viktoria som hade billig öl innan vi gick vidare mot Nef. Jar varit där tidigare och jag gillar det stället. Dom kör inte det gamla vanliga, utan mer house.






Ja, dansade runt på Nef och killarna gnällde över att de inte fått något ragg sen i tisdags...så jag passade väl på att bräcka dom då! Var ute odh rökte med Mattias och berättade om den här tjejen jag sett nere på dansgolvet...10 minuter senare kom hon fram och började dansa...score!

Hade riktigt roligt i Göteborg och älskar alla flummänniskor som bor där!

Oj, vilken helg!

Känns som att sömn inte varit särskillt proriterat den här helgen och kroppen gör ont lite överallt. Blåmärken, skrapsår, sträckningar, bulor i huvudet...synd bara att jag inte kommer ihåg allt! Lyckades få till den största minneslucka någonsin, men dom säger att jag hade kul. Får väl lita på det helt enkelt!
Och jag har åkt alldeles för mycket tåg som alltid lyckats vara försenade eller fulla av lekisbarn och Hannibal Lecter kopior, light dock!

I torsdags tog jag mig ned till Skövde och blev upphämtad av Jimmy och de små trollen! Båda små dogsen kom springandes med viftande svans och Chili tappade nästan balansen av allt vift, haha! Dom var så söta och jag blev alldeles varm om hjärtat! Som jag har saknat de små liven.




Vi åkte bort till Lidköping och gamla lägenheten så jag kunde rensa ut mina sista saker. Möttes av mitt namn på dörren och postlådan...skumt. För på papper bor jag ju fortfarande där! Sen blev det bara konstigare och konstigare. Gick runt och kollade på alla saker som vi hade tillsammans. Saker jag hade innan vår tid och saker vi köpt tillsammans. I Sverige eller när vi vart ute och rest. Gick igenom lådan med alla mina personliga saker, dagböcker, kort, dikter och brev och alla minnen. Hela tiden med Chili i knäet som vägrade lämna min sida. Blev illamående av allt som sköljde över mig och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Det var så mycket som behövde tas in.

Åkte vidare till Hjo för att träffa M och försökte få tag på Maddo så hon kunde få lite ordning på mig. Suger ju att Irland ligger en timme efter Sverige.

Nej, det var en snurrig dag och snurrigare blev det. På kvällen åkte vi ut till Rolösa där Jimmy och hundarna bor med Krister och hade fest. Sen kommer jag inte ihåg så myclet mer, annat än att morgondagen var himla jobbig att vakna upp till. Det var ännu en utav de hör upplysningarna man får, där man lovar sig själv att aldrig mer dricka alkohol!
Men men...fick skjuts till tåget, drog till Göteborg, träffade Poppo och några timmar senare var det alkohol igen!
Haha!

Idag var det upp tidigt till banken och försöka få huvudet på plats eftergårdagen.
Var till banken och fixade lånet till min utbildning och jag kom riktigt lindrigt undanmed räntan. Är så jäkla taggad att börja lära mig riktiga sminkningar!
Sen bar det iväg mot Orsa och Björnparken. Fick ju lov att se de nya tillskotten och just Orsa har en utav de bästa djurparken tycker jag. Stora ytor och riktig natur. Inget uppbyggt skit!


Jag har en sån knäpp familj...ibland får jag svårt att andas när skratt-anfallen vägrar ge med sig.


Tror syrran var tröttast av gårdagens party pack!

Vi kollade på björnar, vanliga, vita och skitstora björnar från Ryssland. Tigrar, osynliga vargar, berguvar och allt sånt. En perfekt "söndags" aktivitet




Kände mig inte så stor jämfört med den där Ryssen...





Efter parken åkte vi och åt ochj ag o syrran fick problem...kocken var ju så satans snygg! Var svårt att verka oberörd när man ständigt sitter och glor in i köket!
Avslutade dagen med fika på Trollbyn mellan Mora och Rättvik. Jag älskar det tsället. Skulle lätt kunna glömma bort mig där bland allt smått och mysigt!





Nu vill syrran kasta ut mig så jag får väl ner o packa då!
I morgon bitti åker jag till Skövde för att träffa mina små hundar
♥

Har kommit på att det är tur jag inte träffar syrran så mycket - herrgud va vi kan dryga oss med varandra! Förstår om folk inte orkar vara i närheten av oss ibland! Men vi har kul, riktigt kul!

Igår var det Classic Car Week i Rättvik och vi hängde med mamma o Nina dit. Vi tappade bort mammorna och satte oss vid rondellen för att kika på lite bilar. Fanns en masa fina amerikanare och man skulle ju gärna kunna ta en Mac1. Eller Jimmus gamla Firebirds...det var grejer det!





När vi tröttnat på det gick vi vidare till vattnet och bryggan. Den lååånga bryggan! 
Vi hade väl ingen direkt plan, men det slutade med att vi minsann åxå ville stå med som sponsorer och karvade in vårt företagsnamn!

 




När vi tröttnat på bryggan och skrattat oss våta i byxan, gick vi tillbaka och gjorde mammorna sällskap!
The Boppers( :o ) spelade i öltältet och det kunde man ju inte missa!!111
Inte det första jag brukar lyssna på, men det svängde ju ändå! Lyckades få ett alldeles för gammalt ragg när jag misstog honom för en annan som mamma tydligen inte alls kände. Tur att inte pappa var med, haha!
Vi stannade kvar där några timmar innan det blev thaimat och hemfärd med hes hals!





En riktigt rolig kväll!

Hade en riktigt rolig kväll med syrran igår!!
Har varit på banken och fått mitt lån, så nu e det bara att börja utbilda sig, jagat Google bilen i Bjurs...jodå, vi börjar bli internationella nu!
Nu är det upp Till Orsa Grönklitt för att kolla på alla björnar och tigrar! Hoppas det blir en tur till Sollerön åxå och farmors hemtrakter!!

ja, som sagt - Igår var dagens uppdrag att bada!
Vi åkte till Hofors och mötte upp syrran och Sandra som guidade oss till kalkbrottet. Det var jättefint, men redan när jag klev ur bilen, kände jag hur kallt det skulle bli! Har ju inte badat än i år, och ett kalkbrott med en massa färskvatten - nje, det kändes kallt!
Men eftersom mamma bestämt sig för att bada och hotade med diverse kommentarer som syftade på att jag skulle vara feg? Nej, jag fick ju lov att bevisa motsatsen. Så jag sprang väl i och förfrös hela kroppen. Satans va kallt det var!




Sen hade jag sett från innan, när i klättrade runt på kanten, att det bodde en massa äckel där nere. Vattenväxter och döda granar och sånt. Värsta jag vet och jag akn inte slappna av när jag vet att det finns sånt. Helt säker på att dom kommer trassla in sig i mina ben.




Men det var fint iaf!

Senare på kvällen åkte vi in till Falun för bio och passade på att kolla in brorsan och Idas nya lägenhet. Jag gillar den och jag fick träffa gamla skrutt Roffe igen. En nymfis på över 17 år nåt? Han har inte så många fjädrar, men is still going strong! Satt där på golvet och tjattrade lite med honom och fantiserade om att det var möjligt att ta med honom till Irland.

Tog med mig alla utom pappa till bion för att se Inception. Han hade aldrig lyckats hänga med, haha!
Var riktigt bra att se den en ndra gång, för nu fattade jag så myclet mer. Och jag är ännu mer hooked. Älskar såna där filmer som får en knäpp! Men fan vad jag hatade slutet nu, för nu fattade jag ju.

Nej, nu ska jag till banken och försöka tjata till mig ett lån och sen upp till mormor med Tinis och plöja igenom gamla fotoalbum! Ikväll ska jag träffa Lina och hennes gör-söta unge och tjöta lite och sen blir det nog lite Classic Car Week tror jag!

Har en fuldag idag!
Ni vet när det mesta känns fel och att låsa in sig på rummet inte känns helt fel. Jag har en sån där dag när jag vill allt, men inte riktig känner att jag räcker till.
Kloning?

Men snart ska vi åka och möta upp Tinis och Sandra och bada i ett kalkbrott som tydligen ska vara jättefint. Får väl se om jag vågar mig i. Sen ikväll blir det bio med hela familjen. Inception igen!



Sen saknar jag nog Maddo lite åxå!
Vi har bestämt date på psyket sen

Kan man inte sova kan man forska igenom alla fotoalbum!


**

***


Ska gå igenom allt sen när syrran kommit och få ner det på en USB sticka.
Det här är ju jätteroligt...

Ska släppa in katten nu och försöka låta bli att bli knockad av alla fladdermöss.

Idag drog pappa med oss ut i skogen för att kolla på snea hus!
Det ble en en sån där nostalgi kväll, där vi körde runt och tittade på alla platser man brukade springa på innan. Mést deras ställen från när de var yngre. Älskar såna dagar. När man bara kör runt och tar det som det kommer.
- Vart ska vi köra nu?

Så det var på med stövlarna och regnjackan, fick låna mammas lysrosa och kände mig himla söt!



Vi åkte till mammas hemtrakter och traskade iväg i skogen och gud va jag älskar skogen! Det är så tyst och skönt och det luktar så gott. Så skogen saknar jag! Jag hoppas svamp växer fort, för vi hittade en massa bebis kantareller, gula och trattisar. Kanske kan få ihop några om en vecka i bra storlek.



Vi hittade lite gamla snea hus och lite senare en massa super mysiga sommarhus. Tänk om man hade sådär mycket pengar igen och kunde köpa sig ett sånt. Fick även lite fika hos mormor innan vi åkte vidare.





Jag blev bara så fruktansvärt kär i svensk sommar






När vi var nere vid Rextjärn hamnade vi mitt i ett "muskalas", haha!
Kom 3 små möss springandes över vägen och jag kunde inte låta bli. De var ju så söta!



Men nu blir mys i soffan till söndags filmen med hallonpaj