Things Will Work Out Anyway!
Nej, jag gick inte till jobbet i morse, oväntat!
Var upptagen hela natten med mina erövringar i sänghalmen. Herregud vad svettigt det var ett tag där, haha! Jag hoppas på sanndröm!
Men jag ska iaf gå hem från jobbet idag och hoppas att jag blir lite piggare. Det tar på krafterna såna nätter. Sen blir det en till promenad för nu jädrar i mig ska jag bli nyttig. Och äter man inte lika mycket eftersom mammas mat inte längre är tillgänlig, borde det funka.
Kollade upp Juli’s agenda och det kändes genast lite lättare:
2-4 juli = Sensation White i Amsterdam och hälsa på Belgien
16-19 juli = Gothic Festival, VNV-Nation och Gentse feesten i Belgien
24-26 juli = TomorrowLand och mys i Belgien med Dj Mauretti
30 juli-10 augusti = Sverige igen
Det blir inte bättre än så!
Då behöver jag bara överleva en månad till sen innan skolan börjar och har jag tur kommer familjen ned i oktober sen och firar att jag kommit halvvägs till femtio.
Och sennnnnnnnnnnn äet Halloween och sen börjar julen. Nej, men det kommer nog gå ändå det här! Ska bli spännande att se vad nästa år bjuder på... ska man börja plugga holländska eller tyska eller kanske nåt helt annat språk?
Nu ska jag på möte och träffa Frugans efterträdare, sen är det bara två timmar kvar
Droom Zacht!
Kan ju bara säga det att Sverige och midsommar var långt över förväntan och helt underbart, för er som inte redan förstått det.
Och sängen i mitt blåa rum...den e mys!
My New Hippie Love
Joel frågade mig idag om jag hittat några nya erövringar. Något jag skrattade gott åt. Men nu vet jag inte längre? Tror jag blivit lite förälskad i den här tjejen.
Gemma heter hon och designar kläder åt Rocawear Men's Clothing.
Hon har så härliga bilder på sin blogg: http://fadetoblackny.blogspot.com
Vet inte hur hon lyckas, men allt ser så där underbart hippie och avslappnat ut.
Nej, jag e nog lite kär...
Jag e inte bitter jag int!
Bitter för att skolan blev inställd och framflyttad till september. Det var ju min livlina. Bitter att vädret på Irland är långt ifrån Sveriges underbara sommarväder. Bitter att frugan ska få åka hem och att det kanske blir att leta ny bostad i så fall? Bitter att inte familjen är här, för jag saknar dom redan. Bitter att vissa inte hör av sig. Ja, nu är det mycket som är bittert. Trött på att vara bitter! Ska ut och motionera lite så jag åtminstonde känner mig nyttig. Kanske berättar lite om midsommar sen om jag inte fastnat framför en film.
Systrar och bror
♥
Just Landed
Ska bädda ned mig i min nybäddade säng efter det här och låta alla underbara dagar sjunka in. Svensk sommar är oslagbart och jag har världens bästa familj, utan tvekan! 5 veckor till sen kommer jag tillbaka för mer. Enda tråkiga var att dom ringde från make up studion alldeles nyss och har flyttat fram startdatumet för min utbildning till september :( Nu måste jag hitta på nåt annat som kan hålla mig kvar här. Förslag någon?
WHy Take The Easy Way
Vaknade i panik kl 6 i morse och sprang upp efter värktabletter. Kunde varken sitta, ligga, gå eller gömma mig under sängen. Det värsta jag varit med om. Ibland hatar jag att vara tjej!
Har duschat och försöker vakna nu innan folket kommer. Var meningen att jag skulle flänga runt hela dagen idag och hälsa på människor, men det får vänta. Har jag tur kan jag träffa nästan alla i morgon ändå på Hoffmeistro's spelning. Igår var iaf en perfekt dag. Vaknade och åkte in till Falun för att hämta ut mitt borttappade körkort, så nu kan jag köra rally igen. Köpte lite jordgubbar, spanande efter människor jag kände och insåg att det bor ju en hel snyggt folk här!! Kom hem och gjorde jordgubbstårta, rockade loss med Michael Jackson i köket och beställde mat från Korsvägen. Underbara Tacosallad. Åkte hem till mormor på kalas och fikade och studerade hennes extremt äckliga källarspindlar. Klarade kanske 30 sek innan jag sprang skrikandes därifrån för att den rörde på ett ben.
Sen var det hem och leta efter myströja i syrrans garderob, hehe, och hoppa in i skåpbilen. Jo, vi var 10 pers som skulle upp på Knubben och grilla och självklart tar man skåpbilen i Bjurs. 1,5 mil ut i skogen på skumpande grusvägar och inte ett fönster att se ut från. Lite småläskigt ibland. Men det funkade det å, för fram kom vi. Finns en lätt väg och en brandt väg, självklart skulle dom ta den svåra. Jaghar värdelös kondition, men det är lätt värt det när man kommer upp. Så jäkla fin utsikt och helt underbart. Älskar Sveriges natur. Var där och grillade några timmar innan vi åkte hem och jag stängde för dagen.
Bak i skåpbilen med de små barnen som fick mig att känna mig väldigt gammal
Jag och broder Daniel
Home Is Where Your Family Lives
Det är helt underbart att vara hemma igen!
Ganska precis ett halvår sen jag var hemma, men det känns inte längre än två dagar sen jag studsade omkring här hemma. För hemma är alltid hemma, oavsett hur länge man varit borta!
Ska ner till mitt blåa rum nu och mysa och gosa in mig i kudden
Fullt upp i morgon
Ready For Take Off
Mot Drakskogen!!
This Is Your Night
Det tog mig helt ur intet idag. Plötsligt slog det mig vad som faktiskt hänt. Vad som gömt sig där bland alla år och bakgårdar utan gatulampor. Morgondagens datum, det som aktiveras om mindre än 30 minuter. Det som jag memorerat. Det som jag helt glömde bort den här gången. Jag kan inte fly från att jag skäms över det. Det är datum jag borde veta, borde ha lagrat och satt påminnelse för. Men jag slår vad om att hon har del i det här. Att hon medvetet fått mig att glömma. Att hon, om jag skulle berätta om min skam, skulle fnysa och säga: "Äh, vad e väl det att komma ihåg" Hon var bara sån. Precis som hennes sista vila. "Se till att ingen behöver bry sig eller känna att dom måste dit för att plantera blommor. Gör det så lätt som möjligt för er"
Inatt är den natten.
En del utav mig vill inte sova inatt, vill vara kvar och minnas allt. En annan del vill redan sova, rädd. Rädd att tiden på något sätt ska upprepa sig själv och hennes plats kommer tömmas igen. Rädd att det kommer kännas igen, tomrummet. Rädd att, om jag tittar ut i mörkret, kommer se henne gå omkring där och vänta. Vänta på hennes klockslag. Om hon såg mig, skulle le mot mig och säga åt mig att gå och lägga mig. Små barn ska inte vara uppe så sent.
Det spelar ingen roll hur mycket man funderat kring det och spekulerat i känslan. Har man aldrig stött på döden, kan ingen spekulation göras rättvis. Jag försöker fortfarande få grepp om allt, och nu är det många år sen. Det gör ont att glömma och inse att det bara finns delar kvar av minnet, av bilden utav henne. Inte hur hon var, eller vad hon brukade göra. Mer hennes fysiska utseende. Vilken färg hennes hår hade eller vilken frisyr hon hade. Jag hör fortfarande hennes röst. Kan trots alla tysta år, höra hennes fnissande skratt och känna hennes kramar. Hur hon alltid höll om ens kind eller nacke när man kramades. Det var inga "krama om varandra med armarna" kramar med henne. Nej, det "kind emot kind" kramar, oftast med hennes skratt i örat så hennes kinder log och trycktes upp mot ens egna.
Jag letar fortfarande efter den där boxen med Allers tidningar inne i hörnet mot soffan, varje gång jag åker dit. Kan inte skaka av mig minnena. Allers pysselsidor och alla urklippta artiklar och bilder av djur som hon alltid skulle visa. Eller de där underläggen på bordet. Det är bara vanliga plastunderlägg, repiga och skakade. Men de fanns där när hon fanns där. Precis som allt annat i det där huset. Hon kanske inte syns eller hörs längre, men hon finns fortfarande kvar. I varje liten porslinsfigur eller broderad kudde.
Så inatt är den natten. Den sista.
Samma natt för alla dessa år sedan låg jag med den svåraste känslan jag haft och väntade in dig. Jag andades in, andades ut och hoppades du tog nästa andetag med mig. Jag vände mig om och hoppades att ditt hjärta skulle slå några slag till. Jag blundade och bad till han som jag inte tror på, att han skulle ge mig ett mirakel. Jag förhandlade om det mesta, lovade förbättring och uppoffring för en frisk kropp. Lovade till och med en utav mina lemmar i utbyte. Det fungerade inte. När fåglarna började kvittra igen gav du upp. Jag fick inget mirakel, men kanske det inte behövdes. Kanske det räckte med att veta att du fått lugn och ro äntligen. Kanske mitt mirakel var att få det där sista ögonblicket när du knuffade bort prästen för att du skulle minsann ge ditt barnbarn en kram. Kanske, för det är verkligen min Farmor. Skulle jag beskriva henne skulle jag kunna berätta den historian, hon som puttade bort prästen.
Jag kan sitta och skriva om Farmor hela natten om jag vill. Hon kanske inte är här längre, fysiskt ibland oss. Men det går inte en dag utan att jag tänker på henne, utan att jag saknar och blir varm om hjärtat. Och visst finns det dagar då jag börjar ifrågasätta mig själv och undra om hon egentligen fanns överhuvudtaget? För hur är det möjligt att människor bara försvinner sådär? Ena dagen här, andra dagen aldrig mer? Varför aldrig mer? Var finns rättvisan i det?
Jag minns att jag log en enda gång på begravningen. Efter att lyckats lugna ned paniken att det här var den absolut sista gången, att den pyttelilla kistan var hennes, fick hon mig att le och känna mig stolt. När prästen berättade att en del utav henne förts vidare tills hennes barnbarn. Att det genuina djurintresset förts vidare. Det fick mig att slappna av lite. Gav mig en försäkring om att hon aldrig skulle försvinna. Min Farmor kommer alltid finnas kvar i mig, precis som hon finns kvar i min pappa och mina syskon. Precis som alla minnen min mamma fått tillsammans med henne, kommer mina minnen med henne alltid finnas kvar där inne. Långt in, säkrade från glömskan. Det spelar ingen roll. Blir jag gammal och senil kommer jag ändå alltid ha den där känslan kvar. Att min Farmor var gjord av krut och att jag lyckades få en utav de bästa. Hon kommer alltid få mig att sträcka på mig lite extra.
I Got Nothing To Worry About
Det e ju dumt att vara ute i god tid. Har ju hela natten på mig.
What ABout Last Year
Två och en halv timme kvar på jobbet, solen skiner och jag har planer för kvällen. Börjar känna resfebern komma nu. Eller resfeber kanske man inte kan kalla det, men det börjar pirra i magen och under fötterna. Har liksom lite svårt att sitta still och försöka koncentrera mig på jobbet. I morgon kväll flyger jag hem till Sverige!
Så ikväll ska jag bada och bli ren, strutta runt med en öl i handen och packa och sjunga. Prova kläder och vara sådär tjejig och antagigen stå och pussa mot spegeln. Kommer säkert inte kunna sova inatt heller av två orsaker. Kollade igenom bloggen vad jag gjorxde förra året den här tiden:
Took The Trunk To Antwerpen
Kommer ihåg det så bra. Den där tunga jäkla resväskan och dom där hemska trapporna som gav mig blåmärken på hela benen. Men det var lite magiskt. Jag fick fylla på min garderob i min alldeles egna lägenhet i Antwerpen. Första gången jag skulle bo ensam och i en stor stad som dessutom var utomlands och jättemysig. Det var riktigt varmt den dagen och jag kände mig faktiskts några centimeter längre.
Jag kommer antagligen inte somna förrän sent inatt, för jag kommer vara så sprallig och tänka på hur hårt jag ska krama alla. Det är en orsak. Den andra komme rinte vara lika trevlig. Men det behöver jag lite öl för att berätta om. Det var ju den sista natten för alla dessa år sen
♥
Let Me Help You!
Har gått hela helgen och känt mig icke klapp vänlig. Värst var nog igår. Vet inte vad som hände, men jag blev helt plötsligt allergisk mot andra människor. Försökte vara social men det gick helt enkelt inte. Flydde in till Dublin där det Var Street Performance World Championship. Dock en besvikelse då jag tänkt mig en massa breakdance och pojkar i mössa. En jäkla massa folk som trängdes med barnvagnar och clowner på styltor som gjorde trix. Men visst fanns det en hel del ögongodis, dock ingen i mössa. Men jobbigast var nog att bara för att det var Street Performance, verkade alla konstiga människor anse sig ha rätten att tigga eller överfalla en. Har aldrig stött på så många weirdos som i söndags och dom valde helt fel dag att tracka mig på. Fick några muttrande kommentarer men jag gav lika många tillbaka, och kanske någon mer. Jag hade faktiskt en Mp3 av en orsak.
Men idag kom jag till jobbet och det fanns en massa arbete att göra. Glömde till och med bort att ta lunch, och det var så underbart, haha! Äntligen människa igen! Efter jobbet var tanken att jag skulle ta mig ut och motionera lite. Hängde upp tvätten och fic lov att lyssn aklart på min Chris Cornell låt. Slutade så här:
Istället kom Maddo förbi och vi lekte IT tekniker ett tag och skruvade isär våra laptops. Tyckte det var dags att rensa så man slipper riskera brännsår varje kväll med datorn i knäet. Var riktigt roligt faktiskt och jag kände mig smart. Vi behöver inte gå vidare in på det, haha!
Två dagar kvar att jobba, men jag räknar bara en.
Sen kommer mamma och Tinis och hämtar mig på Arlanda
♥
This One Is For The Birds
He Came Back To Me
Vaknat till, tittat upp i taket och blundat igen.
Återgått till drömmen och önskat att jag kunde få befinna mig där i all evighet.
Alla har personer som inte känns riktigt klara. Människor som på ett eller annat sätt på verkat en under livet och sen plötsligt försvunnit. Människor som fortfarande kan få dig att tappa balansen av en doft eller ett uttryck som påminner om dem. Fortfarande påverkar hur fort ditt hjärta slår eller får dig att bli tom på ord när deras namn näms. Får dig att fösvinna bak bland alla minnen och händelser ni var med om tillsammans.
jag drömde om min person inatt och därför ville jag helt enkelt inte vakna upp. Sitter fortfarande och funderar på om det skulle fungera att försöka somna om igen? För inatt skrattade vi tillsammans igen och inget utav det som hänt, fanns längre. Hade aldrig hänt. Inatt var det bara vi två och det var lyckligt. Det var varmt, mysigt, vi skrattade åt dåliga skämt, han tände ljus och höll om mig, gosade ned näsan i mitt hår när han sov, läste mitt horoskop och berättade hur mycket han tyckte om mig. Det var vi igen och inget annat.
Så honom känner jag mig inte riktig klar med än. Inte att jag måste dit igen. Bara att jag vill få den där kramen och stryka ett streck över allt. Få ett riktigt avslut och kanske börja om med en annorlunda inriktning. En neutral väg.
Känner mig lite förvirrad idag.
We'll Be Dancing On The Streets
Var meningen att jag skulle rahabilitera mig i sängen igår för knäet och hela kroppen protesterade. Farligt att träna har jag märkt. Men efter att hälsat på grannen blev det bestämt att vi skulle åka till Court Yard en snabbis. Var där en timme bara, sen åkte vi hem. Alldeles lagomt.
Nu ska jag in i duschen och in till Dublin. Är SPWC idag - Street Performance World Championship. Kommer finnas en massa spännande människor att se och uppträdanden. Måste ju försöka komma ifrån den här byhålan lite ibland.
Helt apropå alla snygga killar som antagligen kommer springa runt där inne idag...sexigaste låten än så länge.
Käre gamla Brittan
Monday's Are No Fun
Här har ni ett typiskt exempel på hur kvinnosläktet beter sig på en måndagsmorgon
Love Can Be Hate
Vilken jäkla morgon...
vaknade av att hemtelefonen ringde två gånger vid kvart över fyra. Förstod först inte riktigt vad et var, för den har en konstig rington. Vänder mig om och försöker somna när mobilen ringer och jag morrar högt och trycker på den röda luren. Får sedan ett sms om hur mysigt de hade det uppe i Norrland med choklad, sovsäckar och renar. Så jag skrev argt tillbaka att han var dum i huvudet. Att vanliga människor inte ringer en annan mitt i natten för ingenting. Stoppar in mobilen under kudden och muttrar att Gud borde ha tänkt till lite bättre innan han skapade såna människor. Ännu en gång piper det till i mobilen och jag får ett förvirrat sms som säger att något verkar vara fel. Är det något fel? Jag vet inte, lilla du? Att bli väckt halvfem känns som en rimlig anledning att bli lite tjurig. Kanske inte skrev det snällaste sms'et tillbaka och kan hända att jag idiotförklarade honom, igen. Men det e inte OK.
Varför är det sån skillnad på ex?
Varför älskar man vissa och placerar dom på toppen av nära och kära, när det känns som att andra utan problem kunde glömmas bort? Den ena jga pratade med igår är världens goaste, medan den andra är sorts hat/kärlek som nästan alltid slutar i irriterande suckningar.
Ska försöka hålla mig vaken resten av dagen och lyssna på Deftones. Har hittat en helt underbar låt som jag redan vet vadjga ska använda den till. Skrev klart min fic den här veckan så nu e det bara att börja på nästa. Handling och allt e redan klart. Måste bara våga mig på första meningen.
Deftones - Xerces
Sweden On The Line
http://www.youtube.com/watch?v=_OmXm-RTOog
fredde le grand ft shermanology - my faya
Ringde mamma på jobbet för hon vägrade vara hemma igår när jag ringde. Hon kommer och hämtar upp mig på Arlanda på onsdag och det ska bli kramkalas. Och jag ska få köra bil!!!! Helt underbart!
Pratade även med Tias. Han blev lite förvånad när jag ringde men det var jättekul att prata med honom igen. Får se om jag lyckas haffa honom ute i Europa i höst när han är ute med Sabaton och jobbar. Kanske ta en öl i Antwerpen eller London?
Nu ska jag sova för i morgon är det fredag och sista arbetsdagen för veckan. Kanske åker in till Make up skolan o kikar. Är ju så spännande!
http://www.lamakeupacademy.com/
Kan förstå att den kallas för den gröna ön
Inte grön, men väldigt röd!
Audio Illusion
Ni måste prova det här. Är som en illusion av ljud. Plugga in hörlurarna och börja gapa. Haha, jag sitter och vrider mig i sängen när det känns som att han klipper håret på mig. det e skitläskigt men så jäkla coolt!
http://www.wimp.com/freakyillusion/
Make Me Up
Idag ska jag till banken på lunchen. Fick en check igår med pengarna jag får tillbaka från min emergency tax period. Blev så fruktansvärt glad igår när jag hittade den i brevlådan så jag hoppade resten av kvällen. Ikväll ska jag göra av med allt. Ska se till att boka min utbildning så jag äntligen kan få bocka av en annan utav alla drömmar jag har. Hoppas bara det finns platser kvar. Då blir det kvällskurser i höst och jag kan hålla mig tillräckligt upptagen för att kunna bo kvar. Behöver inte flytta härifrån, inte än.
Det blir smink
I Can Breathe Again
Jag har en plan, en riktigt bra plan.
Studera i höst?
Tomorrow Is Just Around The Corner
Idag är en bättre dag.
Idag bjöd Maddo på soppa och jag mådde inte ens illa. Har till och med känt mig nyttig idag och haft arbete hela dagen. Riktigt skönt och jag har blivit lite klarare på vad jag vill göra och ta vägen. Hur jag än gör bli det fel och konstigt, men det är sånt man får ta. Som Jeffi sa:
”You win some, you loose some”
Har en vecka kvar tills jag börjar bege mig mot flygplatsen och flyget hem till Sverige. Tror inte dom förstår riktigt hur underbart det ska bli att få se alla igen och få en riktig svensk midsommar. Ingen IKEA midsommar med Ballerinakakor på ett kontor i Kina eller Belgien. Nej, nu ska jag träffa vänner och familj i Sverige och det kommer säkert regna, men vem bryr sig? Jag ska få åka HEM! Sen börjar en månad full av äventyr. Sensation White i Amsterdam, Gothic festival i Belgien med VNV-Nation och sen TomorrowLand. Sen tillbaka till Sverige igen för lite mer semester. Mycket flygande hit och dit, men det är så jag vill ha det. Vad som händer sen återstår att se?
Allt jag vet är att någon kommer få stå ut med mig, klängandes och gosandes nere vid vattnet i Boom...
I'm Lost
Jag tycker inte om det som håller på att hända. Blir illamående av det, rent ut sagt.
Känns som att jag hamnat i en återvändsgränd och jag kommer fan inte ut ur den. Låg hemma i sängen hela eftermiddagen igår och tänkte. Gömde mig för den här gröna ön som jag tydligen ska bo på och försökte hitta utvägar. Eller vägar överhuvudtaget. Ska jag svänga, backa eller gå på upptäcktsfärd efter nya mål? För som det känns nu står jag bara och stampar på samma ställe och jag börjar få skavsår. Har inte ork att gå på repeat hela dagarna och hoppas på att nästa månad kan komma lite fortare. Ibland hittar jag små ljusglimtar och lyckas intala mig själv att, jo det här går nog. Irland året ut, sen kan du börja leta nya äventyr. Det som skrämmer är att dom där stunderna blir allt färre och börjar bli alldeles för lätta att vifta bort. Alla orsaker jag hade tidigare att stanna har jag lyckats byta ut mot orsaker till att inte stanna. För jag vill ju egentligen vara nån annanstans.
Kanske det har att göra med att jag snart ska få åka hem till min familj? Att jag börjat inse hur mycket jag faktiskt saknar dom och att ha ett stabilt liv. En plattform att stå på och ha en plats jag känner att jag hör hemma på. För nu känns det som att jag bara försöker fly från allt. Om inte här, vart? Har sökt jobb lite överallt, på flera olika kontinenter. Har funderat på att kanske äntligen utbilda mig till make up artist. Har funderat på att flytta hem igen till mitt blåa rum för ett tag. Bara för att andas. Och jag har funderat på att ta tillbaka min lägenhet i Antwerpen när Jeff vill flytta. Har gjort en lista på resmål jag vill se innan jag slår mig till ro. Just nu är det allt och ingenting på samma gång. Lite panikartat, för jag kan fan inte andas här.
Jag blir rastlös av att sitta framför skärmen och stirra på inboxen. Blir trött av att behöva röra på mig, för varför borde jag? Jag fryser konstant på min nya plats men jag tänker inte flytta. Vill inte sitta bredvid någon som konstant inspekterar vad jag gör eller inte gör. Vill försöka hitta motivation men känner mig helt blind.
Jag mår illa. Illa av att äta, att inte äta, tänka, att ställa mig upp och att åka buss. Fysiskt och mentalt mår jag illa. Och jag känner mig ensam. Alla vet att jag är en enstöring ibland. Att jag behöver mina dagar, inlåst på rummet. Men jag behöver närhet åxå. För när jag kommer ut från rummet behöver jag någon som kan krama om mig och ge mig lite trygghet. Det fattas för mycket kärlek i mitt liv just nu för att jag ska kunna trösta mig själv. När blev allt så svårt?
I Want One With That Kind Of Laughter
Jag vill ha en sån här bebis. Kan man beställa en sån?
Today I Slept
Lite elak på min mage idag som tydligen ville vrida sig ut och in och göra ont
A Smile Can Be Worth More Than Life
En lite annorlunda feel good historia och jag är så fruktansvärt imponerad av den mannen
Australian 'angel' saves lives at suicide spot
By KRISTEN GELINEAU
Associated Press Writer
The Associated Press
updated 11:07 a.m. CT, Sun., June 13, 2010
SYDNEY - In those bleak moments when the lost souls stood atop the cliff, wondering whether to jump, the sound of the wind and the waves was broken by a soft voice. "Why don't you come and have a cup of tea?" the stranger would ask. And when they turned to him, his smile was often their salvation.
For almost 50 years, Don Ritchie has lived across the street from Australia's most notorious suicide spot, a rocky cliff at the entrance to Sydney Harbour called The Gap. And in that time, the man widely regarded as a guardian angel has shepherded countless people away from the edge.
What some consider grim, Ritchie considers a gift. How wonderful, the former life insurance salesman says, to save so many. How wonderful to sell them life.
"You can't just sit there and watch them," says Ritchie, now 84, perched on his beloved green leather chair, from which he keeps a watchful eye on the cliff outside. "You gotta try and save them. It's pretty simple."
Since the 1800s, Australians have flocked to The Gap to end their lives, with little more than a 3-foot (1 meter) fence separating them from the edge. Local officials say about one person a week commits suicide there, and in January, the Woollahra Council applied for 2.1 million Australian dollars ($1.7 million) in federal funding to build a higher fence and overhaul security.
In the meantime, Ritchie keeps up his voluntary watch. The council recently named Ritchie and Moya, his wife of 58 years, 2010's Citizens of the Year.
He's saved 160 people, according to the official tally, but that's only an estimate. Ritchie doesn't keep count. He just knows he's watched far more walk away from the edge than go over it.
Dianne Gaddin likes to believe Ritchie was at her daughter's side before she jumped in 2005. Though he can't remember now, she is comforted by the idea that Tracy felt his warmth in her final moments.
"He's an angel," she says. "Most people would be too afraid to do anything and would probably sooner turn away and run away. But he had the courage and the charisma and the care and the magnetism to reach people who were coming to the end of their tether."
Something about Ritchie exudes a feeling of calm. His voice has a soothing raspiness to it, and his pale blue eyes are gentle. Though he stands tall at just over 6'2 (an inch shorter, he notes with a grin, than he used to be), he hardly seems imposing.
Each morning, he climbs out of bed, pads over to the bedroom window of his modest, two-story home, and scans the cliff. If he spots anyone standing alone too close to the precipice, he hurries to their side.
Some he speaks with are fighting medical problems, others suffering mental illness. Sometimes, the ones who jump leave behind reminders of themselves on the edge — notes, wallets, shoes. Ritchie once rushed over to help a man on crutches. By the time he arrived, the crutches were all that remained.
In his younger years, he would occasionally climb the fence to hold people back while Moya called the police. He would help rescue crews haul up the bodies of those who couldn't be saved. And he would invite the rescuers back to his house afterward for a comforting drink.
It all nearly cost him his life once. A chilling picture captured decades ago by a local news photographer shows Ritchie struggling with a woman, inches from the edge. The woman is seen trying to launch herself over the side — with Ritchie the only thing between her and the abyss. Had she been successful, he would have gone over, too.
These days, he keeps a safer distance. The council installed security cameras this year and the invention of mobile phones means someone often calls for help before he crosses the street.
But he remains available to lend an ear, though he never tries to counsel, advise or pry. He just gives them a warm smile, asks if they'd like to talk and invites them back to his house for tea. Sometimes, they join him.
"I'm offering them an alternative, really," Ritchie says. "I always act in a friendly manner. I smile."
A smile cannot, of course, save everyone; the motivations behind suicide are too varied. But simple kindness can be surprisingly effective. Mental health professionals tell the story of a note left behind by a man who jumped off San Francisco's Golden Gate Bridge. If one person smiles at me on the way to the bridge, the man wrote, I will not jump.
By offering compassion, Ritchie helps those who are suicidal think beyond the terrible current moment, says psychiatrist Gordon Parker, executive director of the Black Dog Institute, a mood disorder research center that has supported the council's efforts to improve safety at The Gap.
"They often don't want to die, it's more that they want the pain to go away," Parker says. "So anyone that offers kindness or hope has the capacity to help a number of people."
Kevin Hines wishes someone like Ritchie was there the day he jumped off the Golden Gate Bridge in 2000. For 40 agonizing minutes, the then-19-year-old paced the bridge, weeping, and hoping someone would ask him what was wrong. One tourist finally approached — but simply asked him to take her picture. Moments later, he jumped.
Hines, who suffers from bipolar disorder, was severely injured, but eventually recovered. Today he says if one person had shown they were not blind to his pain, he probably would never have jumped.
"A smile can go a long way — caring can go even further. And the fact that he offers them tea and he just listens, he's really all they wanted," Hines says. "He's all a lot of suicidal people want."
In 2006, the government recognized Ritchie's efforts with a Medal of the Order of Australia, among the nation's highest civilian honors. It hangs on his living room wall above a painting of a sunshine someone left in his mailbox. On it is a message calling Ritchie "an angel that walks amongst us."
He smiles bashfully. "It makes you — oh, I don't know," he says, looking away. "I feel happy about it."
But he speaks readily and fondly of one woman he saved, who came back to thank him. He spotted her sitting alone one day, her purse already beyond the fence. He invited her to his house to meet Moya and have tea. The couple listened to her problems and shared breakfast with her. Eventually, her mood improved and she drove home.
A couple of months later, she returned with a bottle of champagne. And about once a year, she visits or writes, assuring them she is happy and well.
There have been a few, though, that he could not save. One teenager ignored his coaxings and suddenly jumped. A wind blew the boy's hat into Ritchie's outstretched hand.
He later found out the teen had lived next door, years earlier. His mother brought Ritchie flowers and thanked him for trying. If you couldn't have talked him out of it, she told him, no one could.
Despite all he has seen, he says he is not haunted by the ones who were lost. He cannot remember the first suicide he witnessed, and none have plagued his nightmares. He says he does his best with each person, and if he loses one, he accepts that there was nothing more he could have done.
Nor have he and Moya ever felt burdened by the location of their home.
"I think, 'Isn't it wonderful that we live here and we can help people?'" Moya says, her husband nodding in agreement.
Their life has been a good one, they say. They raised three beautiful daughters and now have three grandchildren to adore. They have traveled the world, and their home is decorated with statues and masks from their journeys. Ritchie proudly points out a dried, shellacked piranha — a souvenir from their vacation to the Amazon, where he insisted on swimming with the creatures (to Moya's dismay).
Until about a year ago, the former Navy seaman enjoyed a busy social life, regularly lunching with friends. But battles with cancer and his advancing years have taken their toll, and now he spends most days at home with Moya, buried in a good book. His current read: the Dalai Lama's "The Art of Happiness."
Every now and then, he looks up from his books to scan the horizon for anyone who might need him. He'll keep doing so, he says, for as long as he's here.
And when he's not?
He chuckles softly.
"I imagine somebody else will come along and do what I've been doing."
He gazes through the glass door to the cliff outside. And his face is lit with a smile.
___
Online:
http://www.suicidepreventionlifeline.org/
http://kevinhinesstory.com/
Your Mind Is The Scene Of The Crime
Nu snart är det äntligen dags och jag tror den kommer klå det mesta
A Moment Of The Past
Jag somnade, försvann längre bort än väntat. Jag vaknade, blev lite sur att jag inte kunde klara av en så enkel sak som att vara vaken. Sen kom små fragment fram av min dröm. Bit för bit låg och lurade där bakom och jag blev chockad över vad jag hittade. Jag såg ett ansikte, hörde den där rösten som skrattade och skämtade och jag kände famnen. Håret som kittlade ansiktet. Närheten när jag kramade om och fick böja på knäna. Jag vet att det första jag tänkte var att hon såg så lycklig ut. Ögonen glittrade på henne och hyn lyste och såg ung ut. Hon såg frisk ut. Jag hade inte förväntat mig att hitta henne där, men det var som att hon tagit för givet att hon alltid skulle finnas där. Vilket hon iof gör. Bara väldigt långt borta, så när hon kommer på dessa oanmälda besök blir jag lite mållös. Det får mig att tappa andan för en stund och får mig att tvivla på om jag verkligen har en puls som pumpar runt blodet. För när drömmen spelas upp om och om igen, känns det som att något håller på att brytas itu. Jag håller på att gå itu.
Man tycker att de som försvunnit borde hålla sig borta om de ändå fick lov att gå. Det är inte rättvist att hålla på och dyka upp lite varstanns med små minnesanteckningar och klistra upp rakt framför näsan på en. Varför tvinga oss att känna allt igen och få oss att inse hur mycket vi saknar de där småsakerna egentligen. Hade det inte varit bättre att få glömma helt och hållet?
Man tycker det, ibland önskade man att de kunde rensas från ens minne helt för att inte riskera dessa återfall. Men de stunder som inte är ett ibland, gör mig så lycklig att få känna henne igen. Att hon tagit sig tid att komma tillbaka och hålla om mig för ett kort ögonblick. Det värmer lika mycket som det gör ont. Men jag kan leva med den smärtan, för jag har fått upplevt något som inte går. Jag har fått tagit ett steg bakåt i tiden och trotsat universums lagar. Så samtidigt som jag gråter, skrattar jag och tackar för den här gången. Hoppas du kommer på fler besök i framtiden.
Jag böjde mig ned, kramade om henne och det första jag sa:
- Du blir bara kortare och kortare Farmor!
Och hon bara skrattade...
I've Had Better Mantra's
Igår hamnade vi på Murphy's bland alla galna tanter med rosa hattar som skrek på England när dom gjorde nåt bra. Tydligen vill Irland för allt i världen inte att England ska vinna någon match. Började lugnt, men sen börjades det beställas drinkar och jag hittade en ny favorit, Long Island Ice Tea. Det fylldes på med fler folk och vi fick gratis cider som skulle marknadsföras och smakade allt annat än gott. Sen kom tequila shotsen som jag alltid säger att jag inte ska ta. Men trots att det är den äckligaste spriten som finns, lyckas jag alltid bli övertalad att ta några.
Va?
Just ja, sen var det ju masken... ja, den var ett återkommande tema och Johan kom med en riktigt bra ide hur man skulle kunna skrämma människor
Efter Murphy's åkte vi till Maynooth för att gå på klubb Mantra.Var helt OK, men vakterna hade vissa problem. Tydligen hade dom bestämt sig för att slänga ut vår grupp? Var iaf tre stycken som blev utslängda helt utan anledning. Vi var inte alls så fulla och vi gjorde inget som gav dom en anledning att kicka ut oss? En utav de tre skulle dessutom jobba den här morgonen så han var verkligen inte full och vinglade omkring. Nej, det var första och sista gången jag gick dit. Så vi åkte hem igen och jag hamnade på gräsmattan och disskuterade lite med Göteborgar'n. Himla trevligt!
A Part Of Last Night
Let's Get It On
Jo, man ligger i sängen och lyssnar på smöriga låtar med Marvin Gaye
Starting Slow
Var uppe hos Andreas och tittade på lite serier, hälsade på Johans solstol, satt ute på gräset och gosade med franska grannens katt och nu ska jag strax slita mig från sängen. Hoppa in i duschen, göra mig fin och gå till första grannen igen. Fajitas med Andreas och Johan, sen Murphy's igen.
Så jag antar att morgondagen kommer vara minst lika seg
Kebabised!
Nu ska jag torka bort kebabsåsen som lyckats hamna överallt och sova. Så länge jag kan och hur länge jag vill, för nu e det helg.
Lycka till i morgon mamma!
♥
Told The Joke About The Mustard
Fredagshumör och det blir bara bättre.
Har fyllt på förrådet nu och skratt tårarna har runnit, som alltid.
Saknar lilla greken
Geek Fun
Fick ett tips av den mystiske M och nu sitter vi här på jobbet, Jag o Mads och flurar...
- Where is the "Any" key?
Haha, klassiker!
Varför bygga med lego när man kan bygga sitt egna kontor?
The Sims, släng er i väggen!
Eller varför inte en liten remote som snappar upp signalerna till TV apparater och liknande, coh du kan sen själv styra volym, kanal osv. Kan leda till en hel del rolig förvirring.
Tengu.
En liten USB leksak som mimar till musik och olika ljud. Har flera olika ansiktsuttryck och en garanterad favorit på kontoret.
Mp3 högtalare i snyggaste design
Så tack du mystiska varelse.
Is All Good!
Jag har blivit ännu lite blondare, dock lika smart fortfarande
Ingen spindel i mitt rum...som jag kan se
Om två veckor sitter jag ute på balkongen hemma i Bjurs och tokler för att jag e så lycklig
Jag kommer få tillbaka mina skatte pengar
Jag lyssnar på grym musik
Det är sommar
Jag e glad
Marc Marzenit - It's Caracas
Get The Thing Away From Me
Det är en jobbig tid som börjar nu, plågsam skräckfylld tid. Malin är rädd och vet inte hur hon ska klara av kvällarna längre?
Idag vaknade jag tar på mig byxor och börjar gå mot dörren. En halvmeter innan tar det stopp mitt i steget och jag fryser till is. Inte en till jäkel! Mitt på lampknappen, precis vid dörren, sitter ännu en sån där stor snuskig äcklig värdelös spindel och skrattar åt mig. Åh det var hemskt. Stor med långa ben brun. Fick svårt att andas, kunde inte titta på den, men ville inte släppa den ur sikte så den kunde rymma heller. Och frugan sov, så ingen kunde hjälpa mig. Så jag tog sats, sprang in på toan och försökt göra mig i ordning så länge. Allt som rörde sig, eller verkade röra sig antogs för att vara ett sånt där litet monster ocg jag vet inte hur många saker jag tappade eller slängde i väggen, ifall attmonstret satt på den. Jag hade ett par lösögonfransar som jag till slut fick lov att gömma i en låda eftersom de gav mig hjärtattack varje gång jag såg dem.
Äntligen kom frugan upp och jag bad honom halvt gråtandes att ta bort den. Han tittade roat på mig och gick sen in i mitt rum bara för att konstatera att den flyttat på sig. Så den där äckliga saken är fortfarande kvar i mitt rum och jag måste hitta nytt boende. Eller ringa Anticimex! Fan ta dom där påhitten! Andra morgonen i rad nu som jag blir överfallen av dom.
Hade tänkt goggla en bild så ni får se dom, men det klarar jag inte av. Fortfarande skakis och ser i syne. Blir sån här fobi värre med åldern?
Sweet Mother Of Jesus
Jag behöver pengar till halsband
Can We Do It Again?
Två förband var det. Ett värdelöst med killar osm hoppade omkring som galningar och lekte coola och lät illa. Sen ett jätteroligt band. Tänk er ett Gypsie bröllop och en jäkla fart i musiken! Sen äntligen kom Rage. Vi hade sittplats och alla har hånat oss för det.
"Man sitter ju inte på Rage"
Åh nej, det gjorde vi inte heller. Så fort dom började spela reste sig alla upp och det blet ett jäkla drag. Kände mig riktigt nöjd när jag såg folkhavet nedanför som vågade runt och såg galet jobbigt ut. Jag hade ju dött om jag stått där nere med alla studsande pojkar. Nej, perfekt där uppe!
Dom öppnade med Justify och jag fick rysningar på en gång. Kände mig nästan lite religös ibland.
Bästa konserten jag varit på och den blir svårslagen!
Det var en fulsatt arena
Inte det lättaste att försöka få ett kort med Madwoman
Var jätte svårt att få bra bilder för min kamera är värdelös.
Hittade den här på youtube och det kryper i benen.
Kan man få göra igen?
And I Am Reborn...
Vet inte vad mer jag ska säga?
Lätt den bästa konsert jag varit på och jag vill gå igen.
Rage, var e ni?
Thank you guys!!
Hur f*n ska jag kunna sova nu?
Wiiie
Klocka ut, ta buss in till Dublin, köpa jacka...sen konsert
RAAAAAAGE!
Wanna Get Nasty With Bush?
Äntligen gör dom lite nytta
The Priest Of Hirozhima
I morgon blir en rolig dag. Direkt efter jobbet, in till Dublin och 02-arena. Det rankas Rage Against The Machine på menyn och jag har sett fram emot den här konserten så länge. Blev riktigt sur på mig själv att jag inte åkte på Hulstfred när dom var där. Lagomt till jag började lyssna på dom, fick dom den idiotiska iden att splittras. Så i morgon...
Sleep now in the fire
Could You Please CPR Me?
Ist Deutschland Als Nächstes?
Jäkla Maddo, nu har hon satt griller i huvudet på mig.
- Maddo, kan inte du flytta till Belgien med mig igen?
- Nja, jag vill inte dit igen.
*Malin muttrar lite tyst för isg själv*
- Men du Malin, kan vi inte flytta till Hamburg istället?
Hmm, då började det igen då. Har ju alltid velat flytta till Tyskland och lära mig språket och sen kommer hon med en sån bomb! Jaha, bara att börja drömma lite och forska lite i smyg. Det här kan jag ju inte bara släppa...
Next Time, Kiss me Will You?
Sen blev det bio, Prince of Persia. Den var helt ok. Inte den bästa men absolut värd att se på bio. Och då pratar jag helt ur en konstnärlig synpunkt. Inga som helst tankar om vilka som spelade i filmen
Inte alls...
Jag går ju inte på film för att dreggla över vissa charmörer och får korsa benen vid kyss scener eller alldeles för mycket naken hud. Jag gör det ju helt för att stötta konsten.
Resten av kvällen spelades det, eller pojkarna spelade, Grease låtar och sånt. Jag skrattade åt dem, men efter två glas vin fick jag väl dela med mig av min fina stämma. Nu är det dock Mando Diao som gäller och jag skyller det på Sara helt och hållet
Sheepdog
Jump On Your Own Head Instead
Läser på Aftonbladet att några svin har misshandlat två yngre killar i Falun. Grov misshandel där ett gäng med sju, åtta killar bla hoppar på det första offrets huvud. Va fan, var det verkligen nödvändigt? Jag fattar inte hur såna "människor" tänker? Eller om dom ens tänker? För det första, så många på en liten kille. Och sen att hoppa på huvudet? Finns det något mer brutalt? Jag blev så jäkla ledsen när jag läste dte och genast börjar man tänka på vilka de kunde varit? Tänk om jag känner dom? Måste ringa och få en uppdatering av mamma sen.
Sen gick jag in och läste kommentarerna och blev ännu mer förbannad.
Så många idiotiska inlägg så man blir mörkrädd. Det bråkas om det var invandrare eller nazister som gjort det? För självklart måste det ha varit nåt sånt! Om det hade något att göra med att idag är Nationaldagen?
Nu vet jag hur det ligger till, men åndå. Blir så trött på att det alltid antas vara så.
De disskuterades och planerades att starta ett Medborgargarde som lättare kunde ta hand om staden. Som alltid fanns tillgängliga och skulle hinna till platsen bra mycket snabbare än Faluns slöa polis.
Där tände det till. Hur i h*lvete hade dom tänkt att det skulle gå till? Ta med er högafflarna så tar vi hand om rättvisan själva? Spetsar dom vi anser skyldiga och klappar oss stolta på axeln för att vi hann före polisen. Nej, lugna ner er nu!
Fy nu blir det morgon kaffe och cigg ute i regnet. Stängde in mig hela dagen igår, så idag borde man kanske hitta på något?
Förslag?
TomorrowLand
Först ut är Sensation White i Amsterdam. Slutsålt och alldeles vitt!
Nästa ut är Gothic Festival i Waregem och jag ska äntligen få se underbara VNV-Nation
Sist ut är TomorrowLand i Boom och jag får hälsa på The Swedish House Maffia igen och en massa annat bra. Kunde inte hålla mig. Förra året var helt perfekt och jag hoppas på en favorit i repris.
Så det blir några underbara helger hemma!
TomorrowLand 2009
Och om 2½ vecka blir det svensk midsommar hemma hos familjen
♥
Who Took My Sleep?
Klockan är åtta och jag sitter redan uppe med Donna Summer i öronen. Är jag skadad?
Här ser man fram emot en lååång sovmorgon och det slutar med att jag är klarvaken halvåtta och en Maddo som förvånat skriver: är du vaken NU?
Igår skulle vi ta det lugnt, som alla dagar den här veckan. Slutar med att vi blir övertalade på vägen ut från jobbet att följa med till Murphy's och dricka lite sol öl. Var riktigt varmt igår och mysigt att sitta ute och tjattra. Flyttade till CourtYard med en massa människor. Det är nån festival i Leixlip så det var liveband och dom var riktigt bra. Dom hade samma sound som Incubus, så självklart blev jag lite kär.
Nu ska vi traska till frisören och kolla om dom har tid för oss flickor. Fick ju lönen idag!
It Makes You Vibrate
Äntligen fredag och jag är ledig heeela helgen. Inget jobb, bara slappa och nån båt festival inne i Dublin? Kanske blir en Wine and Whine kväll med Maddolän, utan några pojkar. Dom blir utkastade i så fall och får rasta varandra. Sitter fortfarande och pillar på det där CV't, men det blir inge bra. Sen kom Fahlström och lånade mig sin Ipod, så nu befinner jga mig nån helt annanstans än på jobbet.
Vibrasphere - Orange
Åh, vad jag saknar dom där svenska skogsstampen!
Finns inget bättre än att åka mitt ut i skogen, hitta en lägereld omringad av en massa dansande glada människor och underbar musik. Det är så jäkla avslappnande och skön stämning. Tror dock inte att dom har såna stamp på Irland?
That's How It Is
Fix It!
Hela den grejen med den här I-ön börjar kännas lite onödig. Som att jag bara finns här för att se klockan ticka iväg och månaderna byta bokstäver. Gå upp, gå till jobbet, stirra på skärmen, gå hem, köra en powernap, äta, titta på serie och sova. Jag vill inte vara här egentligen, har aldrig velat det. Helt plötsligt i november fick jag erbjudandet att få flytta hit som coach och det var ett steg upp i yrkeslivet. Så självklart flyttade jag till Irland och började drömma om ännu mer. Ännu högre jobb position. Irland kunde ju inte vara så hemskt?
Och nej, det är inte så hemskt. Men det är just det som är grejen. Det är inte så mycket överhuvudtaget. Varken bra eller dåligt, mest bara ett tidsfördriv. Jag har satt en gräns till nästa vår, sen ska jag dra vidare. Men nu har jag börjat tänka...varför egentligen? Jo,för att få en högre position inom jobbet och krydda på mitt CV lite. Nu finns det en ledig plats för just den positionen jag varit ute efter. Eller en ledig plats att få tränas upp till en Team Leader. Så samtidigt som det är väldigt frestande, känns det åxå onödigt. För så fort jag skulle fått det jobbet och tränats klart, skulle jag ändå ha flyttat tillbaka till Belgien. Då var mitt uppdrag klart och jag kunde packa ihop.
Så vad gör jag egentligen här när allt det jag vill ha finns på andra sidan vattnet?
Jo, det är ju här mina mupppar finns. Mina underbara vänner som det gör ont att tänka på bara att lämna dem. Har klarat mig ganska bra ändå den här veckan. Jag har undersökt lägenheter i mitt Antwerpen, frågat runt lite löst efter jobb och pratat med vänner. Det har känts och saknaden efter mitt liv där borta har dragit och slitit. Men jag har lyckats hålla undan det. Idag pratade jag med min Madwoman om det hela och tårarna bara började spruta. Min lilla tokstolla! Vill ju inte lämna henne igen och muppfesten. Var jobbigt nog senaste gången och den här gången skulle bli tusen gånger värre.
Jag vet inte? Kanske har fått solsting bara? Att hålla ut i ett halvår till borde inte vara så omöjligt. Frågan är bara om det är värt det? Återstår att se...
♥
Working Seven To Four
Idag ska det skrivas CV för att hoppas på lite uppgradering och läsa böcker så jag blir smart. Har hört att man kan bli det?
Men tänk va skönt om det kunde vara lika slappt som förra helgen. Slänga upp fötterna på bordet och luta sig tillbaka i stolen utan en tanke på att bry sig.
Och ni ser, jag hade ju samma färger på strumporna iaf...
I Got A Surprise Today
Gick ut i köket och hittade en liten överraskning från Frugan på datorn. Han hade postat ett litet meddelande från jobbet!
Så han bjöd på dagens första leende
There's Only A Few Of Them
Snart ett år sen nu och jag önskar jag kunde varit född några år tidigare
Sometimes It's Just Wrong
Vet inte vad som hände?
Allt bara slog i botten och det gör lite ont, ont och väldigt jobbigt.
"Sometimes you should just be here instead of over there"
Har hittat lägenheter och pratat med underbara lilla Jeffi...jag vill hem!
Jag vill hem och mysa i mitt Belgien med mina knäppa vänner och sitta upp hela nätterna med pojkarna och disskutera världen. Vill inte vara här just nu.
Och dom är elaka i telefonmötet...
Hem och krama kudden
It Kinda Tickles...
Sitter och smuttar lite på min red bull och försöker väcka endorfinerna til liv igen. Dom bråkar med mig idag och det är lite berg och dalbana. Alldeles nyss blev det fritt fall så jag tänkte försöka hjälpa dom upp igen. Jag vet inte riktigt vad det är? Gårdagen bjöd på överraskningar jag inte riktigt väntat mig och det hela blev lite kaotiskt och nervöst. Sitter fortfarande och vrider mig på stolen, för att jag inte fått något konkret svar. Det är spännande, men fan så jobbigt åxå. Så ena sekunden är endorfinerna och alla upptäckts celler ute i djungeln och smyger, när de nästa sekund upptäckt att bakom det stora bladet var ett stort stup. Långt och djupt, som det gör ont att ramla nedför. Man vill men hoppas ändå lite att svaret ska vara negativt.
Och det är inte bara det som spökar. Kanske fortfarande är boven i dramat, men det finns annat som får nerverna att springa runt. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är heller? Men det får allt att börja krypa. Får saker att vilja lite mer och sträcka sig efter mer. Får magen att knyta sig lite när man tänker på allt det där fina.
Som sagt, en jäkla karusell av tekoppar som snurrar runt och får världen att ändra form och färg.
See You Tomorrow
Nu ska jag återgå till att krama kudden!
Blir en intresant vecka, kanske ännu intresantare nästa vecka?
Återstår att se...
Once I Wanted To Be The Greatest
Cat Power
*heart*
