Climbing Started One Year ago

 
Idag är inte vilken dag som helst och humöret har ännu inte bestämt sig hur det ska uppföra sig
 
Det är intressant att gå tillbaka och se hur man mådde och gjorde, en bra sak med att ha en blogg. Allt finns registrerat, och även om det inte står skrivet i svart på vitt, så vet man själv hur det var. Och jag tror det är viktigt att ha koll på vissa saker, och det är viktigt att ventilera vissa saker. Och den där veckan, för ett år sen var inte att leka med.
 
Så sommaren i Berlin var extremt påfrestande för psyket.
För första gången i mitt liv försökte jag få hjälp med mig själv och det var så hemskt och utmattande att hela tiden ge och motvilligt ge, men aldrig någonsin få något tillbaka. Jag fick social fobi, ångest för att gå till jobbet och tog upp både gamla och nya ovanor. Jag kunde inte sova och allting byggdes upp på hög. Det var sommar, alla var lyckliga med brunbrända ben, men jag satt i min lägenhet och kokade självhat. Men den veckan blev det för mycket.
 
Det började med att jag skrev ett mail till en väldigt fin vän och helt enkelt berättade om ALLT. Kastade ut en liten livlina för att få känna att någon faktiskt visste och för att peppa mig själv att fortsätta försöka få hjälp. Jag hade kommit till den delen att antingen skiter jag i allt och jobbar stenhårt på att trycka tillbaka allt och ignorera några år till, eller så ger jag allt och får hjälp. Och jag visste ju innerst inne att jag inte skulle palla att försöka fortsätta ignorera. Så jag berättade och blev några kg lättare i ångest, för tillfället.
 
Några dagar senare var jag hos doktorn och fick Citalopram utskrivet utan nån som helst information vad det var för medicin. Tur Google finns! Tappade aptiten, sov ännu mindre, blev rastlös och gick runt och skakade av biverkningarna. Jobbade en dag den veckan och hade problem att skriva mail för jag kunde inte träffa rätt tangenter pga skakandet. Resten av veckan sjukanmälde jag mig.
 
Nästa dag fick jag ett paket som jag beställt från Australien. Jag är en destruktiv person när jag mår dåligt och den sommaren hjälpte inte till. En ny ovana jag kom på var att skada mig själv med kanyler. Jag började skära mig när jag gick i högstadiet, men jag fattar ju nu att sånt lämnar ärr. Så jag beställde nya nålar på internet och kom på nya sätt att lätta på det där bultande ångestladdade trycket. Jag kände mig bättre för stunden, men egentligen byggde jag bara på med skit.
 
 
Samma dag ringde de från min försäkringskassa i Berlin och berättade ännu en gång att de inte kunde hjälpa mig med en psykolog. Jag hade pratat med dom flera gånger tidigare men de kunde verkligen inte hjälpa till för de var värdelösa på sitt jobb. Men den här gången sa dom rätt ut att de inte kunde hitta en engelsktalande psykolog åt mig och vi blev nog båda lika irriterade på varandra där. Så det var det: min, som jag hade sett det, säkraste väg till hjälp kunde jag kasta i sjön. Det var kört!
 
Senare på kvällen tittade jag på A Guide To Recognizing Your Saints och blev alldeles kär i filmen. Jag blev så glad och varm i hela kroppen för det var bara så fint och bra. Gick ut med hunden och när jag gått runt hörnet smällde ångest attacken till. Fick skynda på hunden och gå tillbaka in i lägenheten. Det var en knytnäve rakt i ansiktet och strypgrepp om halsen. Blev full den kvällen och bestämde mig för vad som behövde göras. Djurvakt hade ordnats och jag skulle inte jobba igen förrän på onsdagen. Just där tog det stopp, för mig fanns det ingen annan utväg. det var allt eller inget!
 
För ett år sen, satt jag hemma i lägenheten på Treskowstrasse i Berlin, med årets knut i magen och räknade ner timmarna. Lägenheten var skinande ren, allt var tvättat, jag hade köpt indiska favoritmaten till mig och Kidsen. Hela dagen hade varit sol och blå himmel, katt och hund hade jagat kryp i gräset, folk var lördags lyckliga, polisen hade varit förbi och hämtat sina filmer och jag hade fyllt på hjärteförrådet med den efterlängtade kramen. Allt var förberett och jag hade till och med skrivit brev, ifall att?!
 
Uää, får hjärtklappning bara jag tänker på det
 
Strax innan midnatt den kvällen pussade jag Kidsen och gav dem sista kyckligen, låste dörren och gick iväg till parkeringen där inga hus står. Ringde efter hjälp och blev skjutsad till akuten på ett sjukhus som jag fortfarande inte riktigt vet vart det ligger. Spenderade några timmar i väntan på nästa skjuts. Det var hemskt och förvirrande, men samtidigt så jävla skönt att det äntligen hände nåt. Vid fem på morgonen kom nästa skjuts till St. Joseph Krankenhaus och jag blev inskriven tills vidare. Blev visad till mitt rum som jag delade med två andra tjejer och sen väntade en vecka av rutiner, stänga dörrar, terapi, människor som förstod och det var en helt underbar vecka på sitt sätt. På kvällarna samlades patienterna i allrummet och såg på fotbolls EM och vid tio på kvällen var det dags för sömntabletten och en halvtimme senare vinglade man tillbaka till sängen.
 
När jag kom hem igen helgen efter blev jag ståendes i hallen utan att riktigt veta vart jag skulle göra av mig själv. Jag hade fortfarande inte fått någon egentlig hjälp, men jag hade fått en läkare på sjukhuset som mot alla odds kunde prata svenska (I know) som skulle hjälpa mig att försöka hitta en psykolog. Och jag hade varit nere på botten redan, det kunde inte bli värre intalade jag mig. Jag skulle klara av det här.
 
Men någon psykolog fick jag inte och slutet av juli blev det ohållbart och jag insåg att det var dags att flytta hem till Sverige igen. Så för ett år sen idag var jag bottenskrapet, men idag har jag faktiskt fått hjälp. Visst är det en bit kvar, men ännu viktigare så har jag lärt mig en hel del om mig själv. Alla borde gå i terapi nån gång, för det finns så mycket oväntat inom en själv som man inte hade en aning om. Jag lärde mig tidigt vilka mina knappar var, men än idag dyker det upp små överraskningar som jag aldrig trott skulle få mig att reagera så starkt på. Jag har fått gråtit mig uttorkad och jag har fått mig själv att inse att jag faktiskt kan. Sen jag började gå hos KBTFanny blir varje vecka lite klarare. Jag hade aldrig trott att KBT skulle fungera för det låter så himla luddigt. Men jag har hittat mina metoder och det går framåt. Jag ballar inte ur på samma sätt längre när jag ska ut och leka social och det känns som att jag har lite bättre kontroll på känslorna nu. Jag kan se saker på ett annat sätt.
Det går bra och jag tror jag hittat en medicin som fungerar nu. Första blev jag värre av, andra blev jag tjock av, tredje blev jag inget av och nu känns det faktiskt som att det där motståndet blivit lite tunnare.
 
Nästa fas blir att intala mig själv att det är ok att känna sig bra. Att inte bli skrämd av att vilja göra saker och vara glad. För gör man något en längre tid blir det en vana och invanda mönster kräver lite arbete att bryta. Och för en som flyttar eller ignorera så fort det blir för jobbigt, blir det en utmaning. Men jag känner mig redo för det! Vi gjorde en överenskommelse, jag och Fanny, att den här sommaren bor jag kvar hemma och tänker inte på att jag måste flytta. Låt den här tiden vara så jobbar vi på och ser hur det ser ut i höst. Och det är smart, för det är nu det gäller lite. Och jag är glad, lite i smyg, att Peace and Love blev inställt i år, för jag känner mig inte riktigt där än. Istället blir det konsert i Globen med Depeche Mode och syster och det känns fan så mycket mer hanterbart. För det är lite så det är, ett litet steg i taget och lär dig hur, innan du tar nästa.
 
Att skriva allt det här var ett steg på vägen och jag känner mig förbannat jäkla stolt att jag inte ballat ur. Det var lite utav ett test, att skriva allt det här, för på ett sätt går jag igenom allt igen. Och fy fan vilken jobbig tid det där var. Men nej, nu ska jag prata lite med min flört och se ett avsnitt av True Blood. Hänga tvätt och sova.
 
JAG.KAN
 
 
 
 
 
 

I Love It When Life Is Deep Asleep


Jag har haft en riktigt bra dröm och jag älskar när jag får dessa små besök. Nu har jag haft två på bara några veckor och aldrig gör vi en stor grej av det, vi är överens om att ibland kommer hon på besök. Det var bara första riktiga drömmen jag kommer ihåg, då jag blev chockad, men redan då gjorde hon klart för mig att hon finns där och hon kommer säga Hej när det behövs helt enkelt.

Inatt var jag ute med syster och mamma och blev irriterad. Mamma red men blev trött, jag sa med tindrande ögon att jag kunde ta över hästen men syster sa blank nej. ( du får sluta vara så dryg när jag drömmer syrran) Tydligen gällde inte försäkringen om jag red med stövlar ELLER om jag lånade syster skor?! Så syster tog hästen och jag svor och gick en annan väg hem.

Bjursås var riktigt mysig för det var nån sorts högtid så alla var ute och hejade glatt på varandra och alla de gamla husen var öppna för allmänheten så de kunde visa upp hur det såg ut förr i tiden och så jäkla mysigt. Jag är ju helt såld på gamla bevarade saker. Vid ädreboendet springer jag in i Farmor som tar mig i armen och börjar berätta historier och kramar om mig, som att hon stått och väntat. Det var så naturligt och vi gick runt och tittade på blekta gamla fotografier och hon skrattade och berättade hur hon skulle leta reda på Bergers lilla slyngel och ge honom en utskällning och eventuell smäll. Hon skrattade och jag skrattade.

Vi gick hem till Farfar och fikade men lika plötsligt som hon var där var hon borta. Men vi satt runt bordet, hela familjen, Farmors kompisar, Mormor och Morfar och mina farbröder och pratade om henne. Jag berättade att jag hade träffat henne och alla nickade som att de förstod - ibland fick även de besök av henne. Jag berättade om hur hon skulle skrämma Bergers son och beskrev hennes ansiktsuttryck och hur den lilla damen såg ut och alla skrattade och skrockade att de kunde föreställa sig precis hur hon såg ut. Åh, det var så härligt!

Tack för den här gången Farmor, det är underbart när du tittar förbi <3

Last Night When You Were Sleeping, I Danced Away

 
Förr i tiden var läggdags det bästa jag visste. Flera timmar av bara tomt och vila. Det var så skönt att veta att nu är jag inte jag för en stund. Jag hatar att klockan närmar sig midnatt nu. Aldrig har jag haft lätt för att somna, men nu är det värre än någonsin. Lyckas jag somna efter 40 min - en timme är det BRA! Oftast ligger jag och snurrar runt i sängen längre och tänker och förvrider mig. Inatt gav jag upp efter en timme och gick upp, tog två lugnande och hoppas stirret lugnar ner sig snart.
 
Förutom att jag tänker på allt är det så förbannat kvavt i Berlin nu. Ikväll var första gången sen jag kom tillbaka från Sverige som det inte har åskat. Det har varit riktiga oväder och en natt var jag faktiskt lite rädd när hela sovrummet lystes upp av blixtrar var femte minut. Så jag kan inte sova med riktigt täcke utan bara ett överkast och jag hatar det och det är fortfarande varmt. Jag har försökt göra en plan på vad som ska göras nu innan torsdag när min Maddo kommer med Leo och hunden och det blir lite panik. Jag villl ju att allt ska vara perfekt. Jag blir galen på mina väggar som är alldeles för tomma och jag mår dåligt när jag kommer på mig själv att räkna dagar som jag måste komma på nåt att prata om. Jag älskar min Maddo och är så satans glad att dom kommer förbi mig, så förstå hur hemsk jag känner mig som ens tänker så. Det är bara den paniken, att jag förväntas umgås. Jag tror inte ni fattar hur sällan jag faktiskt pratar med människor. Jag har varit sjukskriven i tre veckor nu i Berlin och jag har inte träffat någon, förutom när jag hämtade katten hos en kollega och pratade i tio minute och min doktor. Nu kommer snart Maddo och gänget och några veckor senare kommer Axel och jag vet inte hur jag ska bete mig.
 
Jag har tänkt på jobbet och jagat upp mig inför sittplatserna?!
Kommer vi fortfarande ha samma sittplatser när jag kommer tillbaka, kommer nya chefen vara lika förstående som förra, kommer folk fråga (klart som fan dom kommer) vart jag varit, vad ska jag svara och på vilket sätt ska jag undvika kollegorna på lunchen? Jag kan ta en vecka till med full betalning, ska jag sjukskriva mig en vecka till? Vad ska jag göra den veckan, jag kommer vara pank?
 
Jag har försökt övertala mig själv om att jag inte behöver nån jävla psykolog utan jag kan klara mig själv. Idag var bra, jag var ute och gick flera timmar, inspekterade drömmande Pankow-bornas trädgårdar och hur id'erika dom e. Jag har en runda jag brukar gå när jag behöver förälska mig i Berlin på nytt och brukar gå den varannan månad kanske. Idag var det varmt, hunden på bra humör, jag på fighter humör och jag har planterat blommor. Så varför skulle inte jag kunna klara mig själv?     För att jag inte kan befinna mig på samma ställe som flera andra människor på samma gång, för att jag satt på golvet i hallen på nyår och hukandes tittade ut på fyrverkerierna genom vardagsrumfönstrena och i panik gömde mig under täcket med musik i öronen på full volym vid tolvslaget och mådde illa, för att jag får hjärtattack när telefonen ringer eller nån säger att dom ringer sen, för att jag inte kan sova, inte tänker rationellt och för att jag har tillbringat halva mitt liv med att gå in och ut ur depressioner och andra   förvirrande sinnestillstånd. För att den där förbannade psykologen som jag gick till igår och hade så höga tankar om, skrattade åt mina försök till hjälp och sa att jag borde ha tagit en  språkkurs och inte vara så emotionell. Jag grät, hon berättade att hon visst hade patienter som hade stått på väntelistan i ett halvår innan de fått hjälp. Den delen när jag berättade att ingen jag pratat med hade haft en väntelista verkade ha gått obemärkt förbi så jag gick över till att tyst hata henne. Hon kunde inte hjälpa mig, mitt fel var för kroniskt och jag behövde behavoural therapy. Men hon gav mig en lista, ett nummer och garanterade att de kunde engelska. Väldigt många kan tydligen engelska i Berlin nu för tiden...väldigt tyst och väldigt mycket hatade/hatar jag henne. Jag har redan den listan och det numret. Inget hon sa stämmer. Men jag har bestämt att lägga allt det där på is ett tag nu, iaf en vecka för jag orkar inte mer nu. Ska försöka mig på den där Jag kan nog grejen några dagar. Är så trött på alla St. Joseph Krankenhaus papper som ligger utspridda överallt med nummer och namn så jag spyr snart.
 
Andra vanligt förekommande fenomen när jag inte kan sova eller helt enkelt är uttråkad är att föreställa mig vad som skulle hända om någon jag kände dog. Japp, jag är knäpp! Idag var det syster som dog och jag har grinat mig till huvudvärk. För någon dag senda drömde jag att farmor var tillbaka, eller en person som spelade farmor. Vi visste alla att det inte var farmor, bara någon som spelade. Men det enda jag tänkte var att vi måste passa på nu och krama om farmor nu när hon "är" här, i morgon är hon borta. Och det här är inget ovanligt utan hela min familj och närmsta vänner har dött flera gånger var, no offence. Men jag tar det helt enkelt som att ni betyder världen för mig och att vara så långt borta från er gör att jag hostar upp hjärtat i halsen varje gång jag ser orden olycka och Dalarna i samma mening. Jag är rädd om er  ♥
 
Jag svamlar mest nu men jag måste bara få ur mig nåt. Hela dagarna går jag runt och dikterar texter i huvudet och så fort jag ska skriva nåt tar det stopp. Så fort jag försöker engagera känsloförrådet att dela med sig lite sätter nödbromsen in. I högstadiet när allt började var allt så annorlunda. Då var jag inte fel, jag hade bästa lärarna som kunde hjälpa till att guida och visa att jag istället var på väg. Jag hade inte varit vart jag är nu och sett allt jag gjort om jag inte gått igenom den perioden. Men nu är jag inte på väg längre. Jag vill, jag känner att jag så "lätt" skulle kunna komma vidare i livet. Efter 13 år har jag äntligen tagit mig i kragen och försökt hjälpt mig själv för första gången och det är stort. Lita på mig, det är riktigt jävla stort. Och att sen gång på gång på gång bli nekad den mentala pushen, att jag faktiskt kommit till den insikten - det får en att backa så äckligt lätt. Den där blyga  jävlarannamman har ett helvete att försöka hålla uppe tempot med nuskiterjagiallt.
 
 
Pjuh, va mycket tjatter!
 
Jag kan inte sova, det kryper i benen och det är varmt... det fick lov att komma ut och eftersom jag inte pratar med folk...you do the math!

I End Up Looking Back At The Things I Miss And Turn It In To Things I Look Forward To


Haha, chefen borde inte gett mig PTO idag av misstag!

Igår på jobbet, 2 timmar innan vi slutade fick jag mail om schemaändring och såg att chefen beviljat mig hela dagen fri i morgon utan att jag bett om det. Efter lite detektiv arbete kom vi fram till att hon tagit fel på mig och danska kollegan - Bengtson. Men hur lätt är det inte ta fel på den, vem stavar med ett S egentligen? Å eftersom chefen åkte till Oslo igår förmiddag gjorde jag inte allt för stor sak utav det hela utan tittade på mobil larmet i morse vid 05.06 och bestämde mig för att gå tillbaka till min Sydney dröm och jobba på solbrännan lite.

Men idag har jag fortsatt mitt dagdrömmande och planerat nästa år, haha!
Ända sen Berlin fick bra väder och linne var ett alldeles för varmt plagg för väderleken, har jag kommit på mig själv att dagdrömma bort, mer än vanligt. Jag har gjort Australien och Afrika, Belgien och klubba med mina pojkar till morgonen och jag har stått på andra sidan floden och tittat upp på Eiffeltornet. Men varenda gång har har jag slutat på precis samma ställe och jag blir varm i bröstet så fort jag tänker på det.



Jag vet att jag är en rastlös jävel och omöjlig på att låta saker vara, men är det en sak som betyder absolut precis allt är det min helt underbara familj. Folk pratar om att dom har jobbiga föräldrar och syskon som de helst försöker undvika, men jag har de absolut bästa. Don't get me wrong - they're total nutheads, but the best ones!



The absolute best ones

Jag vet att jag är en storstads människa som helst vill ha saker omkring mig lite hela tiden, små mysiga torg att gå genom, gator proppade med små butiker, helgmarknader och kunna hitta restauranger med de allra färggladaste och dekorerade lampor en sen natt när lokal trafiken slutat gå och sluta upp på en buss hållplats med en turist från Amerikat. Jag måste ha aktiva händelser omkring mig för att kunna hålla viljan igång och jag måste ha tillgång till energi för att kunna fylla upp mitt minnes album till mina barnbarn. Haha, japp, så tänker jag! Jag ska bli den coolaste mormor/farmor there is!

Men lika mycket som jag vill ha liv och rörelse omrking mig, behöver jag känna att det inte betyder nåt! Att det finns saker här i världen som betyder så mycket mer och helt tar överhanden om ens ego och låter en släppa taget





...och det är där jag fastnar, i bilder och minnen av hur ofattbart och overkligt harmoniskt och vackert det är där ute. Där vi inte är...






Det är det här jag behöver, en annan sorts tysthet och att få förundras över hur mjuk mossan verkar vara att sova hundra år på och hur vackert regnet faller från gröna blad. Hur solen för en kort stund reflekteras åt alla håll och kanter och jag ekar fram mellan stenar och bergsväggar. Det finns skog här i Berlin fulla av ekar, bok och löv. Jag behöver mossa, jag behöver fukt och mystiska dalar med fallna gamla träd och bär och svampar i alla dess former som lämnar en med frågan om hur giftiga de egentligen är? Är den gröna färgen ett hot eller endast ett smycke? Min skog finns inte att uppleva här





En stor del, väldigt stor del av mig finns fortfarande kvar i Dalarna och kommer aldrig flytta därifrån. Haha, hjälp vad jag har mobbat syster som flyttade tillbaka till Bjursås efter flera år i Gävle men nu är jag nog mest avundsjuk. Jag ska fortsätta att mobba ett tag till med fiskepremiärer, skoterkort och torsdagskvällar i garaget och tälja knivar. Fortsätta tjata: När ska du ta jaktlicens då? Men innerst inne är jag bara avundsjuk.







Jag tror det kommer en tid i alla våras liv där vi känner att enough is enough! At least for now...





Många tankar har kommit och gått om nästa års svenska sommar och de flesta har stannat kvar!

Jag saknar min familj, kvällar med magont av skratt för att pappa levererar Rappakalja och mamma inte riktigt vet vad hon hon pratar om över nästa glas rödvin och hur hon bryr sig och älskar och lever. Jag saknar min lillasyster som inte borde vara längre än mig och som blir mer och mer lik min bror och jag saknar min allmänt kända störda bror och jag längtar tills den dagen då han kan bjuda in mig på en vegetarisk söndagsmiddag och jag kan få säga: Shit, riktigt gott, bror. Jag är imponerad!

Jag saknar, saknar, saknar

 



Vem skulle inte sakna allt det här?








Och att bara kunna åka till närmsta sjö, dvs max 2 km, kasta kläderna, dyka i det vilda vattnet och tjuta av glädje och hur kallt bubblorna dansar längst med ens kropp och Lomen sjunger längre bort i solnedgången





 ... en annan sak jag saknar är att få köra bil. Finns ingen bättre frihetskänsla med musik att överrösta och jag längtar verkligen till att jag köper min nästa bil - och någon annan betalar för den, höhö!




Men det jag längtar mest till är att öppna bildörren åt Ari och köra långt, långt ut och spendera timmar åt att ducka under träd och försöka få kontakt med döva Fröken och säg att dit ut, dit, nånstanns där ute är vi på väg och bilen står kvar här på vägen tills vi kommer tillbaka.






Har ju även sagt att nån gång snart ska vi båda bo i samma stad, jag och Maddoolään. Kan ju börja med samma land iaf och nej, jag kommer aldrig flytta upp till Norrland. No offence, men det finns alldeles för mycket snö där uppe för länge.



Maddo, Irländare och jag en alldeles för sen natt i Howt och tåget slutade gå



Nej, mycket är saknat och inte bara av mig -

/>

Förra midsommardagen på Dössberget, jag står alldeles under mixerbordet? där uppe och håller koll på Tias, håller mig ur vägen för galningarna och njuter av utsikten





Ooja, 3,15 åkte mobilen upp och jag försökte ringa älskade normal långa norrlänningen  ♥  kom inte fram men tänkte på dig hele tin!






Nåja, nästa år kommer ett nytt år och vem vet vad som händer då utav allt det jag hoppas på?  Vet iaf att nästa år ska jag spendera så lite tid som möjligt ensam och den tid jag kommer vara själv kommer jag vara med resten av mig och resten av världen










Fuck You Hinduism

In an unparalleled religious madness, in Nepal, a Hindu festival calls for a mass animal sacrifice which is considered to be the world's goriest mass killing of animals

The 'mother of all sacrifices' is at Gadhimai Jatra in Bara district in the south of Nepal. This festival is held once every five years. Last time 20,000 buffaloes were killed as well as an unknown number of other animals, including rats, snakes, pigeons, chicken, ducks, goats and sheep. The total number of animals killed in the span of just two days was estimated to be 200,000. This year the organisers aim to sacrifice no less than half a million animals. Local communities are being pressurised to increase the numbers; each village committee is supposed to pledge one thousand animals.

Sacrifice in itself is gruesome. Unsystematic mass sacrifice such as the one in Gadhimai is no less than barbaric. The worst killings are those of panchhbali – five offerings – in which the throats of five kinds of animals (buffaloes, goats, pigs, roosters and rats) are slit with a knife. It is not done quickly. The animals die a slow, extremely cruel, violent death while the priests sprinkle the blood across the idol and its surroundings.

Right after the panchhbali, it is the buffaloes' turn. Wielding swords, men enter a fenced yard where around 20,000 buffaloes are kept, and start hacking at the buffaloes' necks. As the killers cannot chop off the buffaloes' heads at once, they first cut the hind legs. After the animal falls on the ground the men hack until the buffalo's head is separated from the body. It takes up to twenty five attempts to kill a big buffalo. The suffering is unimaginable.

Largely ignored by the rest of the world, the handling and slaughter of the animals contravened the most basic animal welfare standards. Anyone at the festival could kill animals in whatever way they wished and with any tool they chose. Many of the water buffaloes were brought over the border from India and, if they had not died during transit, they were put into an enclosure prior to the festival and not fed or watered for several days, making them weak and less resistant to their killers.

To the disgrace of Nepal, the brutal killing of over 200,000 animals at the Gadhimai Festival in 2009 was sponsored by the country's Government.







  









About 5 million people participate in the festival, the majority of whom are Indian people from the states of Uttar Pradesh and Bihar.

Attending the festival in Nepal circumvents the ban on animal sacrifice in their own states. Participants believe that animal sacrifices for the Hindu goddess Gadhimai will end evil and bring prosperity.



FUCK YOU RELIGION

You Don't Have Portion Sized Love


Det finns väldigt många hundar i Berlin men just idag tror jag varje gatuhörn hade en extra hund utställd för uppvisning av de olika former på hund öron som kan erbjudas. Det var spikraka öron som skulle kunna spetsa någon, krokiga öron och öron som nådde nästintill ned till marken. Det var nyfikna nosar och förvirrade hjärtslag utspridda över hela dagen i ett kaotiskt mönster. Förvirrat uppskattat och förbannat sorgligt.

Det får gå några dagar till, sen ska jag gå igenom deras mapp på datorn, full med minnen och kärlek. Än gör det lite för ont i bröstet för att orka med de mörka små knappögonen och den söta lilla dubbelhakan och alla veck av skinn som hon antagligen kunde forma till en kudde om hon ville och vila huvudet på. Vart fick hon allt skinn ifrån? Kärlek har ingen storleks begränsning och den här lilla damen tog bra mycket mer plats än hennes egentliga storlek i världen, i min värld. I mångas värld.

Även om jag inte varit med på flera år och hon och Sputte bott med Jimmy, har hon alltid varit med. Mycket skit har hänt, både på min tid och efter att jag och Jimmy flyttade isär. Men alltid kunde man lita på att Chili var där och kramade om. Det spelade ingen roll om jag var i Kina eller Australien, för alltid fanns det en liten tjockis på andra sidan internet och tittade upp från knäet in i webkameran och gäspade. Knölade in sig där hon egentligen inte fick plats och grymtade som en gris. Sputnik hade aldrig tid för sånt. Han var alltid upptagen med annat. Men Chili hade alltid tid. Hon var gos och mys personifierat i denna fyrbenta avlånga kropp.

Idag ute på ängen efter jobbet kastade jag och Puppy boll och de där underbara kvälls fåglarna började sitt kvälls kvitter i solnedgången. Det var så lugnande och jag önskar jag kunde tagit med dig. Släppt lös dig så du kunde springa runt och nosa och smaka på allt konstigt som ligger på den där ängen. Tänk va gott! Jag kastade iväg bollen och sa lite tyst i smyg att Ta bollen då, Chili.

Men hon fattade inte sånt. Haha, hon var inte världens smartaste. Hon hade antagligen bara sprungit efter för att Puppy sprungit före och viftat på svansen så hela kroppen svajade fram och tillbaka. Hon hade jagat upp sig själv och blivit alldeles andfådd, sen hade hon stannat och förväntansfullt tittat sig omkring för att försöka klura ut vad hon gjorde egentligen. Men nej, bollen hade hon inte hämtat. Inte världens smartaste men absolut världens goaste.

Men jag kastade bollen åt henne ändå...för hon e så satans söt när hon gör så.

Ja, ta bollen då, Chili!





Älskade Lilla Troll





Det var inte så här det skulle sluta ju, tänk alla kakor du inte hann äta upp din lilla go gris. Och Sputte då, vem ska ta hand om honom? Ush, nu gör det ont, väldigt ont. Lilla lilla Chilisen...

Du fattas mig


a Dancer From a Golden Age


Idag när jag vaknade frös näsan. Tittade upp på det vidöppna fönstret och hörde hur bilarna startade utanför och avgaserna steg i den kyliga luften och alla som tittade ut mot världen utanför det skyddande köksfönstret huttrade till och viftade med tårna för att försäkra sig om att strumporna satt på. Igår var det sol och vår i luften, igår började jag planera frön och terrakotta krukor - igen! I går gick jag på kvällspromenad med Puppy och uppknäppt jacka och kände mig som tio igen när jag upptäckte ett gammalt hus med julslingor och små dvärg renar i pulserande färger som väntade på tomten. Igår tänkte jag tyst för mig själv att kanske, bara kanske en dag av snö kan få den där mysiga julkänslan att vakna till liv igen och ett glas glögg hade känts alldeles rätt. Igår stod tre fönster öppna och cirkulerade månader av förbrukat syre. I morse snöade det. I morse snoozade jag en timme!

Jag borde ha gått upp tidigare idag för att ta Puppy på en längre tur istället för att lyfta på täcket när hon puffade sin blöta nos mot min och låta ännu en timme gå. Men å andra sidan kom jag inte ens halvvägs till vår morgon vändpunkt innan hon demonstrativt satte ner rumpan och suckade för all kall snö. Så vi gick tillbaka och åt gröt och medan jag målade mascara bäddade hon ner sig i sängen igen.

Jag borde ha tagit den tidigare spårvagnen idag men istället sprang jag till den andra hållplatsen, sjöng med till Your Vegas och svalde snor så jag kunde dricka upp mitt kaffe och sätta en liten eyeliner vinge i ögonvrån.

Jag borde ha gått availabe på jobbet när jag såg att det hängde ett samtal, men jag gick på toa, petade näsan, kollade om mitt hår var lika långt på båda sidor, kissade och hämtade alldeles för svagt kaffe istället.

Jag borde ha druckit mindre kaffe idag för i slutändan fick jag ta en värktablett för magen gjorde ont. Men kaffet var svagt, kaffet är bäst på helgen, det är då man kallsvettas nästan. Jag behövde två koppar extra helt enkelt.

Precis som att jag borde ha gått hem tidigare, behövde inte ta den sista ölen på vår after work, borde ha rest mig upp på spårvagnen hem och låtit den äldre sitta de sista tre stationerna, men jag var trött och han försökte inte få ögonkontakt med mig.

Exakt likadant som att jag borde inte ha gått på toa precis utan att ställa undan min mango lassie, för jag vet till 99.9 % säkerhet att kattjäveln kommer stå där sen och slicka i sig allt, i sakta mak med den där översittar looken. Jag gick ändå för jag hade ändå druckit en tredjedel och jag vet hur gott hon tycker det är. Puppy fick chicken nuggets.

Idag har varit en exemplarisk dag av what not to, men även en exemplarisk dag av why not?!

Många jag borde, jag borde inte men i slutändan har det resulterat i än sen då?


Lycka till med att ha ett helt år med lyckade dagar och inte känna att nej, det här var väl inte så jäkla lyckat?
Jag har nog fan aldrig varit i närheten av ett sånt år/ sån månad. Men idag var en grymt skön dag egentligen.


Idag, hela dagen har jag tänkt att det här borde jag ha gjort, så här borde jag ha uppfört mig. Jag borde inte ha stirrat på den där oskyldiga osäkra fjortisen på tunnelbanan som säkert undrade varför jag bara släppt ut halva min inbakade fläta och inte hela. Var jag psykist ostabil kanske? Kanske jag borde skrattat när jag såg min spegelbild och skakat på huvudet istället för att bläddra till nästa Marilyn Manson låt på min Mp3 och känna mig lat.

Kan hända att jag borde sparat pengarna och köpa mat på torsdag istället och kan hända att jag borde ha diskat min "gröt" kastrull ikväll redan så jag slipper i morgon, men idag har varit en komplett, underbar "who cares" dag!

Jag VET att jag inte är perfekt och aldrig någonsin kommer vara perfekt, tack gode Du!
Det spelar ingen roll hur många gånger jag tittar på Leo's kyss i The Departed, jag kommer aldrig kunna få honom eller just den kyssen. Inspektera Miranda Kerr's kropp från topp till tå och glöm det. Jag är inte född så, no way! Kan hända att jag aldrig får släppa min bok och kan hända att jag aldrig kommer uppleva allt det där jag vill uppleva och se, men tro fan att jag sett och upplevt så mycket mer än många andra.



...men drömma får man

Idag har varit en grymt förlösande dag och jag har helt enkelt inte orkar brytt mig om alla borde/borde inte. När väl dessa dagar kommer, när man känner att jag är inte smal och inte tjock, då ser man till att beställa mat och äta tills det tar stopp. Kommer det en dag när man är varken sugen på singel eller förhållande är det tillåtet att råka blinka en extra gång till människan mitt emot, oberoende på kön, ålder eller ring på finger eller ej.

Dagar som de här kommer inte ofta och man ska banne se till att njuta av dem. För idag har jag varit varken höger eller vänster, upp eller ner, förståndig eller oförberedd. Idag har jag endast varit och till och med mina fisar har luktar hallon.

Förstår ni?

Snälla, tillåt er själv att helt enkelt inte bry er särkillt en del dagar. Kommer det gå på skit så låt morgondagen ta den skiten. Ägna istället den här dagen åt att inte bry er. Lev bara och känner ni för att köpa fyra kokta korvar på en gång så skratta istället när ni inser att ni har ketchup ända upp till hårlinjen. Titta på er egen spegelbild och skaka roat på huvudet när resten av staden stressat står och iaktar klockan och sliter skosulan.




Those Were The Days In 2011, part 3


Augusti


Familjen tog en mini semester och stannade en långhelg i systers lilla etta på söder i Gävle. Vi grillade på bakgården, tittade på apor, dansade oss till minnesluckor dagen efter och åkte till Limön och hade det super mysigt!









Tog en till minisemester och hälsade på sötnötterna på Irland ♥



Största nöten får jag väl inte lägga upp nån bild på  ;)

Bråkade med Alfakassan och var irriterad och drömde mig bort till alla andra länder när vi låg på stranden och slöade



Och sen packade jag faktiskt väskan och åkte till dessa andra länder för ännu en mini semester. Haha, fan va jag åkte  :)
Blev en vecka i Belgien och en snabbis till Paris med syster och Jossan.











September



Jag kladdade på lilla syster och Berlin ringde och satte fart på äventyrs nerven



Min plocka bär mani övergick i plocka svamp mani, nya terapi formen.



Pysslade lite i stenpartiet och blev lortig




Började planera ett mord efter att Kronofogden hörde av sig och ville ha pengar som mitt kära ex inte betalat på lånet.


Tjejorna i familjen åkte till Storstaden för The Arks avskeds konsert på Grönan och det var en riktigt rolig helg.






Fcik reda på att tjejerna i klassen i Sydney jobbar som make up artist för The Great Gatsby med bla Leonardo Di Caprio i huvudrollen. Inte lite ångest där inte!


Det var en påfrestande månad men i slutet av den kammade jag hem stor vinsten och fick en anställning





Oktober



Bruce kom på besök och det blev Dala sightseeing i några dagar med riktigt bra väder. Dumhuvet badade även i det tiogradiga vattnet?




Gick till sjukgymnasten för mina sliding ribs, men det gick ju som det gick


Kladdade lite mer på syster



Bokade flygbiljett, one way, och åkte till Fagersta och skrev på hyreskontrakt



Halloween



syster fick min favorit sminkning - docka



Haha, fy fan vad du såg ut, Ida   :)







November


Började månaden med att flytta till Berlin och jag var bra illamående och nervös när jag lämnade Puppy till flygpersonalen för ombord stigning. Men lägenheten var över förväntan och den kommande veckan skulle bli spännande med att försöka registrera sig utan ett ord engelska. Skam den som ger sig!



Puppy skaffade pojkvän redan andra dagen och jag hittade en tysk med engelska kunskaper



Det var sightseeing in Berlin och alldeles för tidiga mornar. Till slut även ett nytt jobb


Åkte och hämtade en liten Fröken som var mer vild än tam



Gick på Extreme Playgrounds och kärade ner mig, igen, i Brandon Boyd och hans Incubus



Tog en dags utflykt till Treptower Park och Spree Park - så häftigt!






December


Berlin var full av julbelysning och det var massor av mys



Julfest med jobbet och nya shoten Mexicana introduceras






Puppy har kuddkrig till mammas stora förtjusning




Vi köpte julgran och pyntade



Flög hem till Sverige över jul och fick lite snö, svullet öga och en HEL del mat. Till Arlanda blev det skjuts för stormen hade förstört rälsen.









och för er som inte fattar, så e det en pingvin!





Puppy missade hela paket öppningen och till slut däckade alla små barnen


Those Were The Days In 2011, part 2


April

Månaden började med kaos när jag åkte ner till Hjo för att hälsa på Trollen. Slutade med att alla försvann och jag blev kvar där med de små hundarna och noll koll. Så jag tog med dom tillbaka till Falun helt enkelt. I sista minuten kom Jimmy och hämtade upp dom eftersom jag var på väg till Arlanda igen med stora väskan.



Samma datum som för två år sen, flyttade jag till Belgien och bosatte mig hemma hos Bruce och hans soffa. Njöt i fulla drag av att vara tillbaka hos pojkarna och inte behöva bry mig så mycket. Åkte till Amsterdam för jobbintervju och blev erbjuden jobb som jag tackad nej till. Ville ju vara i Belgien. Var mest sjuk ändå första veckorna och eftersom vädret var helt underbart var det mycket park häng.





Träffade gamla kollegor från EDS och gick på spontan bowling/clubbbing kväll med the boys och sjöng för full hals i Jeffi's nya bil!



Syster ringde och gav mig dåliga nyheter om att mormor flygits ner till Uppsala med dubbelsidig hjärnblödning och det blev lite småpanik. Spenderade även dagarna med att jaga exet som gömt sig och vägrar uppföra sig vuxet, så det var halvt magsår den månaden.

Jag blev bjuden på grillfest hos Alex i Dendermonde och det slutade med karaoke och en jobbig morgondag för lilla huvudet.



Vi fortsatte parkhänget och drog in till Antwerpen på kvällarna och provade nya mysiga barer och letade lediga lägenhetsskyltar.





Var på arbetsintervju i Bryssel men dom ville ha en tysk istället, jag och Bruce blev besatt av Silent Hill och vågade knappt gå och lägga oss efter flera timmars spelande. Han fick spela för det vågade inte jag och jag satt och "hejade" på och skrämde upp oss, och på sista april brann grann huset ner.




Maj

Första maj började jäkligt surt, men slutade helt lyrisk. På kvällen var det dags för en väldigt efterlängtad konsert och det var 2 timmars konstant mys för min del. Grym stämning och By Your Side bjöd på en liten tår.



Det ringde en massa människor om arbetsintervju, varav ett jobb var som bartender på en blues bar Jeff varit på källen innan. Ljög ihop lite att jag visst hade lite erfarenhet av servering och lättare barjobb...självklart! Sen var det bara att börja och fy fan vilket slitgöra säger jag bara! Jag började jobba på dagarna med en kollega och sen hade jag min första ensamma dag i slutet av månaden. Lagomt nervöst!

Åkte till Wommelgem och hälsade på en viss liten valp, bara för att bli upp över öronen kär.



Jag och pojkarna åkte till Boom för gratis världsmusik festival -Mano Mundo och lyssnade på lite folkmusik och drack Mojito!




Nästa festival var Brussel Pride och jäklar vad kul det är med pride!





Fortsatte servera öl och i Belgien e det inte så bara. Det ska vara rätt sorts glas, rätt sorts skum, rätt mängd skum och den ska hällas upp på rätt sätt för att inte förstöra smaken. Var även the designated mojito maker! Och efter första nattpasset hade jag riktigt hemsk träningsvärk i flera dagar efteråt.



En eftermiddag åkte jag tillbaka till hundstallet i Wommelgem, men med mig hem kom den här lilla fröken. Sen fick jag inte en lugn stund och självklart skulle hon sova i soffan med mig och helst på mig.



Grillfest och gitarr till sena natten hemma hos Jeff



Det var mycket gratis festivaler och vi körde på en till i närheten av lägenheten i Hoboken.



Det bjöds på ännu en filosofisk tanke från yngsta fröken Henriksson:

"Är det normalt att gå runt och mumla du din heta jäkel när man är på jobbet?


Silverchair annonserade ut att de hade tagit en paus på obestämd tid och mitt hjärta gick i några tusen bitar.

 




Låg i parken med Puppy o värmen och upptäckte att det simmade runt sköldpaddor i dammen. Efter kunde varken jag eller hunden sitta still.

 

Juni


Det började med små kryp som åt på mig i sömnen och jag höll på att bli galen.

Tältis bjöd med oss på VIP fest, Pretty People Party, men Bruce och jag kände oss mest i vägen när vi inte hade 15 cm klack och kavaj. Så vi gick ner till det vanliga folket och dansade oss svettiga istället.





Började känna mig frustrerad över att aldrig ha riktigt med pengar och aldrig kunna köpa nåt riktigt eller kanske flytta till något större snart där jag kunde få en säng. Så det blev lite så där när jag fick svälja stoltheten och även börja söka jobb i Sverige.



Puppy möblerade om i köket...



Lyckades äntligen få någon att våga se Earthlings med mig och jag satt med gråten i halsen hela dokumentären. Fy faaan, va hemska vi männsikor är  :(



Jag och pojkarna ägde dansgolvet på stammis stället, Stereo Sushi och anlände i vanlig tid vid 3 på natten.



Levde på Broccoli, blomkål, salsa och quornfile



Fick finbesök av Frugan och vi möttes upp i Gent för lite middag och skvaller

Fick en arbetsintervu i Borlänge så jag bokade biljett hem över midsommar och fick fjärilar i magen. Det intervjuades även för ett jobb på Malta, men eftersom Puppy inte var klar med vaccin så blev det inget.

Hade en skön midsommar hemma i Bjurs och träffade lite gamla kompisar





Blev den obligatoriska Knubben vandringen, för det är så satans fint där uppe



Var överlycklig när jag hittade en biljett till Peace and Love och jag fick möta upp Ida och Tias för konsert med Kings of Leon.





Hoppade på tåget för en natt hos syster i Gävle innan det var dags att flyga tillbaka till Bryssel.



Juli


Det var Sensation White i Amsterdam och jag höll på att dö när jag inte kunde hitta biljetterna en timme innan vi skulle åka. Men det var magiskt som alltid och jag kunde hoppa omkring hur jag ville utan att nån brydde sig.





Bad chefen att dra åt helvete på Kid's Rythm&Blues cafe för han var ett jäkla svin. Dvs, jag blev utan jobb, haha!



Bestämde mig för att åka hem till Sverige igen och försöka ordna upp saker och ting. Månadens allmäntillstånd var kaos och drömmarna bestod av styckmord.


Vi packade väskan och flög till Köpenhamn, tog tåget till Malmö där Jimmy hämtade upp oss med de små trollen. Vi spenderade en natt i Hjo men som vanligt blev det fel, fel, fel och nästa kväll skjutsade han upp oss till Bjurs.





Mamma och pappa bjöd på trubadurafton uppe på Dössberget



Min skogsperiod börjar och Puppy kan inte få nog av att springa mil över stock och sten.









Jag "klår" upp pappa, som sen glatt går till affären och skrämmer upp bjursingarna och skyller allt på sin äldsta dotter.



Jag får en flygbiljett till Irland betald av mina sötnötter




Gick till doktorn som berättade att jag hade Sliding Ribs och faktiskt fick leva med det tills jag blev gammal och stel.


Och självklart lite kladd med färg




Those Were The Days in 2011, part 1


Januari

Den 10 januari var väskan färdigpackad och jag lyfte från Irland med ett tugnt hjärta. Var många fina människor som lämnades kvar där på ön. Sista riktiga kvällen spenderades på Brazen Head inne i Dublin och det var riktigt roligt och bara perfekt.



Hehe!





Väl hemma i Sverige var det semester i några veckor, men en jäkligt kall sådan  :(  Höll på att förfrysa tårna ute på Siljan



Dock behövde jag inte vänta så länge innan Min Fruga kom och hälsade på. Mötte upp honom i Stockholm och vi gick på Belgisk restaurang (så klart) och mötte sen upp några gamla irländska, men svenska, kollegor i gamla stan för lite tjöt. Blev ingen hotel frukost den morgonen, utan vi drog vidare mot Gävle för en kväll med syster och böwling på favorit stället.

 



Hittade grym tjej på Interpool och fick ju lov att gå fram och genera henne med lite komplimanger om hennes coola hår.
Oh, den frisyren kan jag sakna ibland alltså...



Efter en natt i Gävle tog vi tåget till Falun och Frugan fick träffa familjen och uppleva storslagna Bjurs. Vi gjorde Gruvan, hoppbackarna, utsiktsplatser och Tällberg. Han var imponerad! Hann även med en grillning och jag kan bara tänka mig hur avundsjuk grannarna var, haha!





Januari var även en månad jag knappt sov, väldigt irriterande, men det var nog helt enkelt för mycket nerver på G.
Fick mail av Maja som informerade mig om att vi hade vår lägenhet i Sydney nu och jag gjorde idiothopp hemma av lycka.






Åkte till Gävle och firade syster på Interpool och fick nog rekord i antal fulkort som tagits på en kväll.
Fashinerande!



Efter systers kalas var det raka vägen till Stockholm för att gå på Hanna Turi's releasefest på Södra Teatern och träffa gamla supermysiga svärföräldrarna. Sen drog vi till Kvarnen och dansade och tjoade natten lång.




Men Januari bestod mest av sömnbrist och nerver som slutade i panikblonderat hemskt hår och egendesignad frisyr utan nån bra förklaring.






Februari

Månaden började med att Maddo ringde och bjöd på en filosofisk kommentar.

"Det kanske inte är så dumt att låsa in barnen i en källare ändå. Tänk vad lätt dom får det om dom inte vet om vad som händer där ute. Behöver inte tänka på hår, på killar eller nåt sånt där jobbigt. Min pappa borde ha låst in mig i källaren...men vi hade ingen"


Jag höll på att dö av illamående och jag vet inte vad allt för nåt -




Men till slut var det dags så jag blev avvinkad på Arlanda och såg till att utnyttja gratis drickan på planet

Arlanda - Heathrow - Hong Kong - Sydney

Weather forecast of Arrival City:
SYD:25-36C

Haha, minns att jag satt och tittade ner över Australien och hoppades att få se Ayers Rock. "Så stort kan det väl inte vara?"

Landade i Sydney tidigt på morgonen och blev upphämtad av Kim som jag raggat upp på Facebook innan. Nja, vi skulle börja i samma klass. Hon skjutsade mig till lägenheten så jag kunde lämna väskan och sen var det stranden som gällde och jag blev ju löjligt lycklig när jag fick brännsår av att gå på stranden.



Höll på att sätta andan i halsen när Kim glatt påpekar att vi obviously have to get me some thongs...eeh, nej tack! Tog några dagar innan jag fattade att hon ju faktiskt pratade om flip flops. Vanligt missförstånd tydligen!



Första lägenheten skulle vi bara bo i en vecka, THANK GOD, för vi var tre tjejer som delade säng - 2 st 90cm sängar vi ställt bredvid varandra. Det var inte många timmars sömn den veckan heller. Det var snarkande tjejer, värsta värmeböljan på flera år, jetlaggad och hur lätt är det att försöka somna klockan fyra på morgonen när djurnörden hör kakaduor i parken utanför.



Jag landade på söndag och på måndag började skolan, lagomt nervös!
kim hämtade upp mig så jag inte skulle gå vilse? och det var jag och Rosie fron England som var utbölingarna i klassen. Det skulle visa sig att det var en hel del plugg och vår lärare, Netty, var en hård kvinna. Det första hon gjorde oss uppmärksam på var att vi inte var där för att skaffa vänner, utan för att lära oss.  Sir, yes sir!




Jag livnärde mig på gröt med banan och äntligen flyttade jag och Maja till "egen" lägenhet mitt inne i stan. Det var inte stort och det var dyrt, 175 AUD i veckan och det var varmt. Fy satan, vi höll på att dö av uttorkning varenda natt i vårt lilla rum. Men det fanns gratis gym och pool på andra våningen och utsikt över Darling Harbour, så det var ok!



Det blev sightseeing i Sydney och nog blev jag lite besviken på Opera huset ändå, var ju inte så speciellt? Men parkerna och havet och värmen och dialekten - blir kär så fort jag hör Australiensisk dialekt.
Åkte ut till Manly och träffade Essi och åkte på Soundwave Festival och tittade på en massa bra. Rob Zombie - YES!



Var även in på akvariet och tittade "fashinerande" på alla giftiga äckliga saker som fanns där och höll på att dö av skräck när jag hittade en som specialiserat sig på just Sydney. Lucky me!





Mars


Fortsatte kladda med smink och försökte lära mig hur man blandar till rätt foundation så den inte blir missfärgad och får rätt banals mellan varmt och kallt. Vi gjjorde special effects och jag höll på att svimma av alla äckle bilder som vi fick lov att studera.



 Fortsatte gå runt i Sydney och fick mitt första smink jobb till Mardi Gras!
Kate som jobbade i Pyrmont på sin egna hårsalong, ville ha hjälp att piffa upp sig själv och sin transa till den stora gayfesten, så jag åkte dit och blev bjuden på vin och sen disskuterade vi medan hon vaxade skägget på den gråtande mannen. Haha, stört gäng!



Mardi Gras var sjukt!
Gatorna var packade med folk och den ena fullare än den andra och alla hånglade med alla typ. Vi gick till en klubb som låg på samma gata där jag bodde och jag blev erbjuden jobb som bartender/servitris, dock rymde jag därifrpn innan vi han prata mer, för folket där började spåra ur. Var tydligen samma bar som danska prinsen träffade sin Aussie girl! Fancy!

Jag och Maja gjorde den ökända Bondi Beach och jag höll bokstavligt talat på att bryta ihop på alla snygga killar som springer omkring där med brunbrända vältränade kroppar och helst en surfbräda i en handen. Det är ingen myt, tjejer!



Färjan tillbaka från Manly beach på kvällen är åxå ett måste, för satans va fint det är.

 

Jag hittade min oas alldeles nedanför lägenheten i den kinesiska trädgården och gick ofta dit för att hitta lite lugn och plugga ljuslära.




Mne även om Sydney är helt jäkla underbart funkade det helt enkelt inte den här gången, och jag bokade om min biljett hem. Kändes riktigt surt, men det hade inte varit lönt att stanna kvar. Nästa gång...




Den 29/3 lämnade jag Sussex Street och Sydney, 39½ timme senare var jag hemma i Falun


You Gotta Give Em' Hope




Har precis sett klart filmen Milk, och den griper verkligen tag i en. Herregud, vilken imponerande och modig människa. Jag önskar det kunde finnas fler som honom. Ni borde absolut se den filmen och jag hoppas alla ni där ute har samma åsikt som honom och inte dömer utefter färg, kön, läggning eller utseende. Vi är alla människor och vi behöver alla precis samma sak.




Harvey Milk:
I ask this... If there should be an assassination, I would hope that five, ten, one hundred, a thousand would rise. I would like to see every gay lawyer, every gay architect come out - - If a bullet should enter my brain, let that bullet destroy every closet door... And that's all. I ask for the movement to continue. Because it's not about personal gain, not about ego, not about power... it's about the "us's" out there. Not only gays, but the Blacks, the Asians, the disabled, the seniors, the us's. Without hope, the us's give up - I know you cannot live on hope alone, but without it, life is not worth living. So you, and you, and you... You gotta give em' hope... you gotta give em' hope.


What We Don't Tell...

8 saker tjejer gör i smyg...

Saker som killar inte vet om, och antagligen aldrig kommer få reda på heller, förens NU!

1. Vi gråter till gamla Disneyfilmer, hejdlöst. Ja, det var ledsamt för 10 år sen när Micke blir lämnad i skogen av sin ägare i Micke & Molle-filmen. Och det är fortfarande lika sorgligt nu, faktiskt.

2. Tänker. Ja, vi tjejer tänker mer på killar mer än vad vi vågar erkänna eller säga till någon. Och nu menar jag inte på det sexiga sättet, utan vi kan inte låta hjärnan vila från killar en enda sekund. Vad gör han nu? Vad tänker han på? Saknar han mig också? När ringer han? Vill han träffas imorgon? Tänker han på mig ocskå? Ja. Och somsagt, det vi säger till er - är bara hälften av det vi egentligen tänker och menar. Vi är rädda för att verka för jobbiga, så därför håller vi undan väldigt  mycket. Saknar vi någon, och säger det till honom - då förstår han inte HUR stor saknanden är. Älskar vi någon, och säger det till honom - så kommer han ALDRIG någonsin förstå hur mycket. Vi tjejer tänker jämt och ständigt, och kanske lite för mycket ibland.

3. Vi dansar och sjunger nästan hela tiden. När vi står i duschen, när vi gör frukost, när vi går till bussen. Jag menar, det SVÄNGER ju att dansa och sjunga till "från och med du" när man fönar håret. Det gör det allra vardagligaste, så jävla roligt.

4. Tittar på porr. Japp, there - i said it! Varför i hela världens namn har folk fått för sig att pornografi är en "killgrej"? Tjejer är också sexuella varelser som gillar att titta på snusk. Vi alla har gjort det och kommer antagligen göra det hundra gånger till. Punkt.

5. Jag måste erkänna att vi tjejer inte heller är så oskyldiga, vi klagar på killar som stirrar på våra bröst när vi försöker få en syl i vädret. Men, to be honest - vi är inte bättre själva faktiskt. Vi klär av er med blicken, hela tiden. Och om vi inte gör det, så kan vi inte sluta tänka på era stora fötter. För you know - big feets, big ... ? Ja, ni fattar. Som sagt. Sexuella varelser var ordet.

6. Vi är beroende av speglar. Varje gång vi kommer in på en toalett, ett omklädningsrum, ja allt med stora speglar - Då ska magen inspekteras, brösten tryckas upp för att se hur stor klyfta man kan få, tar låren i när man går osv? För att inte tala om hur många olika flirt miner vi måste testa. Varför tror ni det tar så lång tid för oss?

7. Tjejer fiser, och inte bara hallondoft.
Nej då, vi kan göra rätt bra ifrån oss, och vad vi inte gärna avslöjar är att vi även luktar på dom. Och visst blir man lite imponerad när hela rummet luktar ruttet ägg. Frågar någon håller vi dock benhårt på att om det någon gång mot förmodan skulle slinka ut en oskyldig liten fis, så är den 100% luktfri.

8. Vi älskar att leka oskyldig och oförstående när killar gör närmanden eller försöker få uppmärksamhet. Det blir ju så mycket roligare när killen blir generad och måste förklara sig gång på gång. Och nog spär det på självförtroendet allt!






Listan kommer från http://utankontroll.blogg.se men jag utökade den lite.
Och den stämmer så bra

Våga BRIS

 

Okej, nu ska vi bli känsliga. Tyckte det var en helt perfekt dag, för jag är så förbannat trött på att få höra gliringar och rykten om båda det ena och det andra. Jäkla skitdag blev det och jag har lust att slå nån. Fan, det gör ont att höra sånt skitsnack hela tiden!

 

BRIS har en kampanj nu där dom vill hjälpa att sprida deras budskap och uppmärksamma människor på att de finns och kan hjälpa. Uppgiften var att skriva om något som drabbat en och som varit jobbigt. Förhoppningsvis kan det hjälpa andra som är i samma situation. Så jag tänkte ge det ett försök.

 

Min berättelse börjar i högstadiet, i 7:an.

Jag vet inte vad det var som utlöste det hela, men plötsligt verkade allt gå i nedåtspiral. Inget var roligt längre och jag blev nästan rädd för att skratta. Vem visste vad som skulle komma efteråt? Att gå upp på morgonen var ett helvete och till slut blev det rutin att min idrottslärare ringde mig varje morgon och peppade på mig. Min närvaro var hemsk och jag blev hela tiden skickad till kuratorn och inkallad på samtal med min mentor och andra lärare. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, alltid fanns det en mörkare sida. En dag satt jag hemma med en trasig linjal och var arg på allt och alla. Började rispa ena kanten mot huden i ett kors tills det gick hål på skinnet och en helt ny känsla kom fram. Jag håller fortfarande fast vid att det är en utav de skönaste känslorna jag upplevt, känslan av total kontroll. Där började det gå utför på riktigt. Istället för linjaler, letade jag reda på rakblad, knivar, glasbitar...ja allt som var vasst. När tiden kom och jag blev förbannad på mig själv, tog jag helt enkelt fram det och skar mig själv. En sån enorm lättnad när det som gör ont inom en, äntligen släpps lös. När det fysiska släpper på spänningarna. Det må vara en lite vrickad tillfredsställelse, men det är JAG som kontrollerar allt. Jag som bestämmer att nu ska det göra ont, nu ska det blöda.

 

Detta ledde till ännu fler samtal och kuratorn skickade vidare mig till Ungdomsmottagningen, och jag hatade det. Jag tyckte det var min ensak. Att känna fysisk smärta blev som ett beroende, hellre den är den psykiska smärtan. Jag lade till fler ovanor som att bränna mig med cigaretter, slå mig gul och blå, ge fan i att äta och lärarna fick gå med mig till matsalen varje lunch. Varje sätt som kunde straffa mig själv, var värt att prova. Folk i min närhet fortsatte få mig att försöka prata och öppna mig, men jag höll tyst. Det var fortfarande min ensak och det skulle dom skita i. Sen veckan innan jag skulle börja nian kom slaget och jag hamnade på intensiven. Men även där lyckades jag smita igenom hela nätet med undgomsmottaging och BUP. Sa till den ena att jag pratade med den andra och kom undan helt. Så samma bana fortsatte några år till, innan jag träffade underbaraste pojken. Först då insåg jag att livet faktiskt var värt att leva. Men ärren finns kvar och behovet av att då och då straffa mig själv lever åxå kvar. Men nu kan jag kontrollera det.

 

Vad jag vill säga är att, var inte rädd för att prata ut om ni mår dåligt. Om inte en kurator, kanske ett syskon, en kompis eller bara ringa BRIS och vara helt anonym. Jag hatade det, men hade jag kunnat pratat med någon okänd på andra sidan av telefonluren kanske det gått bättre och jag hade kunnat bryta mönstret fortare. För att sitta ansikte mot ansikte med någon man inte känner till 100% känns fruktansvärt utlämnande och osäkert. Och att prata med ens familj känns nästan kränkande, för på ett sätt känns det som att man sviker dem. Men försök prata med någon. Vi är inte gjorda för att hålla inne med för mycket skit. Då slutar vi till slut upp på bårhuset!


This Is Your Night

Klockan tickar på och det finns inga spår av ljus längre. Särar jag på mina persienner är det alldeles mörkt där ute. Jag hör ljud, kan uppfatta om det blåser ute eller om någon går förbi. Någon som får gräset att trampas ned och lämnar spår efter sina steg. Men se kan jag inte. Det är för mörkt och här utanför finns inga gatulampor. Se vågar jag inte heller. Att famla med blicken i ett försök att kanske se något. Nej, ikväll låter jag bli att titta ut.

Det tog mig helt ur intet idag. Plötsligt slog det mig vad som faktiskt hänt. Vad som gömt sig där bland alla år och bakgårdar utan gatulampor. Morgondagens datum, det som aktiveras om mindre än 30 minuter. Det som jag memorerat. Det som jag helt glömde bort den här gången. Jag kan inte fly från att jag skäms över det. Det är datum jag borde veta, borde ha lagrat och satt påminnelse för. Men jag slår vad om att hon har del i det här. Att hon medvetet fått mig att glömma. Att hon, om jag skulle berätta om min skam, skulle fnysa och säga: "Äh, vad e väl det att komma ihåg" Hon var bara sån. Precis som hennes sista vila. "Se till att ingen behöver bry sig eller känna att dom måste dit för att plantera blommor. Gör det så lätt som möjligt för er"

Inatt är den natten.
En del utav mig vill inte sova inatt, vill vara kvar och minnas allt. En annan del vill redan sova, rädd. Rädd att tiden på något sätt ska upprepa sig själv och hennes plats kommer tömmas igen. Rädd att det kommer kännas igen, tomrummet. Rädd att, om jag tittar ut i mörkret, kommer se henne gå omkring där och vänta. Vänta på hennes klockslag. Om hon såg mig, skulle le mot mig och säga åt mig att gå och lägga mig. Små barn ska inte vara uppe så sent.

Det spelar ingen roll hur mycket man funderat kring det och spekulerat i känslan. Har man aldrig stött på döden, kan ingen spekulation göras rättvis. Jag försöker fortfarande få grepp om allt, och nu är det många år sen. Det gör ont att glömma och inse att det bara finns delar kvar av minnet, av bilden utav henne. Inte hur hon var, eller vad hon brukade göra. Mer hennes fysiska utseende. Vilken färg hennes hår hade eller vilken frisyr hon hade. Jag hör fortfarande hennes röst. Kan trots alla tysta år, höra hennes fnissande skratt och känna hennes kramar. Hur hon alltid höll om ens kind eller nacke när man kramades. Det var inga "krama om varandra med armarna" kramar med henne. Nej, det "kind emot kind" kramar, oftast med hennes skratt i örat så hennes kinder log och trycktes upp mot ens egna.

Jag letar fortfarande efter den där boxen med Allers tidningar inne i hörnet mot soffan, varje gång jag åker dit. Kan inte skaka av mig minnena. Allers pysselsidor och alla urklippta artiklar och bilder av djur som hon alltid skulle visa. Eller de där underläggen på bordet. Det är bara vanliga plastunderlägg, repiga och skakade. Men de fanns där när hon fanns där. Precis som allt annat i det där huset. Hon kanske inte syns eller hörs längre, men hon finns fortfarande kvar. I varje liten porslinsfigur eller broderad kudde.

Så inatt är den natten. Den sista.
Samma natt för alla dessa år sedan låg jag med den svåraste känslan jag haft och väntade in dig. Jag andades in, andades ut och hoppades du tog nästa andetag med mig. Jag vände mig om och hoppades att ditt hjärta skulle slå några slag till. Jag blundade och bad till han som jag inte tror på, att han skulle ge mig ett mirakel. Jag förhandlade om det mesta, lovade förbättring och uppoffring för en frisk kropp. Lovade till och med en utav mina lemmar i utbyte. Det fungerade inte. När fåglarna började kvittra igen gav du upp. Jag fick inget mirakel, men kanske det inte behövdes. Kanske det räckte med att veta att du fått lugn och ro äntligen. Kanske mitt mirakel var att få det där sista ögonblicket när du knuffade bort prästen för att du skulle minsann ge ditt barnbarn en kram. Kanske, för det är verkligen min Farmor. Skulle jag beskriva henne skulle jag kunna berätta den historian, hon som puttade bort prästen.

Jag kan sitta och skriva om Farmor hela natten om jag vill. Hon kanske inte är här längre, fysiskt ibland oss. Men det går inte en dag utan att jag tänker på henne, utan att jag saknar och blir varm om hjärtat. Och visst finns det dagar då jag börjar ifrågasätta mig själv och undra om hon egentligen fanns överhuvudtaget? För hur är det möjligt att människor bara försvinner sådär? Ena dagen här, andra dagen aldrig mer? Varför aldrig mer? Var finns rättvisan i det?

Jag minns att jag log en enda gång på begravningen. Efter att lyckats lugna ned paniken att det här var den absolut sista gången, att den pyttelilla kistan var hennes, fick hon mig att le och känna mig stolt. När prästen berättade att en del utav henne förts vidare tills hennes barnbarn. Att det genuina djurintresset förts vidare. Det fick mig att slappna av lite. Gav mig en försäkring om att hon aldrig skulle försvinna. Min Farmor kommer alltid finnas kvar i mig, precis som hon finns kvar i min pappa och mina syskon. Precis som alla minnen min mamma fått tillsammans med henne, kommer mina minnen med henne alltid finnas kvar där inne. Långt in, säkrade från glömskan. Det spelar ingen roll. Blir jag gammal och senil kommer jag ändå alltid ha den där känslan kvar. Att min Farmor var gjord av krut och att jag lyckades få en utav de bästa. Hon kommer alltid få mig att sträcka på mig lite extra.

A Moment Of The Past

Skulle bara vila lite, blunda men inte sova. Inte försvinna bort.
Jag somnade, försvann längre bort än väntat. Jag vaknade, blev lite sur att jag inte kunde klara av en så enkel sak som att vara vaken. Sen kom små fragment fram av min dröm. Bit för bit låg och lurade där bakom och jag blev chockad över vad jag hittade. Jag såg ett ansikte, hörde den där rösten som skrattade och skämtade och jag kände famnen. Håret som kittlade ansiktet. Närheten när jag kramade om och fick böja på knäna. Jag vet att det första jag tänkte var att hon såg så lycklig ut. Ögonen glittrade på henne och hyn lyste och såg ung ut. Hon såg frisk ut. Jag hade inte förväntat mig att hitta henne där, men det var som att hon tagit för givet att hon alltid skulle finnas där. Vilket hon iof gör. Bara väldigt långt borta, så när hon kommer på dessa oanmälda besök blir jag lite mållös. Det får mig att tappa andan för en stund och får mig att tvivla på om jag verkligen har en puls som pumpar runt blodet. För när drömmen spelas upp om och om igen, känns det som att något håller på att brytas itu. Jag håller på att gå itu.

Man tycker att de som försvunnit borde hålla sig borta om de ändå fick lov att gå. Det är inte rättvist att hålla på och dyka upp lite varstanns med små minnesanteckningar och klistra upp rakt framför näsan på en. Varför tvinga oss att känna allt igen och få oss att inse hur mycket vi saknar de där småsakerna egentligen. Hade det inte varit bättre att få glömma helt och hållet?
Man tycker det, ibland önskade man att de kunde rensas från ens minne helt för att inte riskera dessa återfall. Men de stunder som inte är ett ibland, gör mig så lycklig att få känna henne igen. Att hon tagit sig tid att komma tillbaka och hålla om mig för ett kort ögonblick. Det värmer lika mycket som det gör ont. Men jag kan leva med den smärtan, för jag har fått upplevt något som inte går. Jag har fått tagit ett steg bakåt i tiden och trotsat universums lagar. Så samtidigt som jag gråter, skrattar jag och tackar för den här gången. Hoppas du kommer på fler besök i framtiden.


Jag böjde mig ned, kramade om henne och det första jag sa:
- Du blir bara kortare och kortare Farmor!
Och hon bara skrattade...


My Friends Are My Estate

Friendship
From Wikipedia, the free encyclopedia




Friendship is the cooperative and supportive relationship between people, or animals. In this sense, the term connotes a relationship which involves mutual knowledge, esteem, affection, and respect  along with a degree of rendering service to friends in times of need or crisis. Friends will welcome each other's company and exhibit loyalty towards each other, often to the point of altruism. Their tastes will usually be similar and may converge, and they will share enjoyable activities. They will also engage in mutually helping behavior, such as the exchange of advice and the sharing of hardship. A friend is someone who may often demonstrate reciprocating and reflective behaviors. Yet for some, the practical execution of friendship is little more than the trust that someone will not harm them.




Value that is found in friendships is often the result of a friend demonstrating the following on a consistent basis:

* the tendency to desire what is best for the other
* sympathy and empathy
* honesty, perhaps in situations where it may be difficult for others to speak the truth, especially in terms of pointing out the perceived faults of one's counterpart
* mutual understanding







Det börjar verka kärlek banne mig

Jag älskar er



* Familj som kallar mig Lilla Malunsan
* Vänner som alltid kommer finnas där
* Ett team som e oslagbart. helt enkelt oslagbart!
* Ett ex som säger en massa knäppa saker i sömnen och är hur go som helst
* Ett ex som aldrig hör av sig, som jag ofta stör mig på och svär över, men aldrig kan hata-hur mycket jag än vill ibland. Fan va dryg du är ♥
* Mor och Farföräldrar som jag antagligen besöker eller pratar med alldeles för sällan. Kan vara för många skukdkänslor inblandade?
* Små kommentarer av läsare som gör min dag
* Alla dessa heltokiga kommentarer av min bror som ständigt påminner om pappa och hur lika de egentligen är. Hur de kan få mig dubbelvikt av skratt för ingenting egentligen
* "Lilla" Tinisen som jag kan dryga mig med 24/7...ingen som egentligen fattar varför vi gråter av skratt, knappt vi själva
* Mammas kramar...de kommer alltid vara speciella
* Människor man endast kännt i fem veckor, men som ändå känns som livskamrater
                                 Har ni probleim me Meijtaframe"
* Ett framtida team som känns gjutet - ni e ju galna
* Tältkillen...oavsett humör lyckas du alltid komma med en kommentar som får mig att skratta i smyg.
* Saknar Maddo och hur hon får alla bli osäkra på om hon skämtar eller inte när hon säger att de är efterblivna. Du e klockren!



...words...

Over and over again, the same line from one side to the other. Letter by letter, over and over again. I read it once, I read it twice, Im gonna read it again if I have to.
I see an inner pain. Like a painful reminder that you don't wan't do it again...but what I can't tell.
Over and over again, just some lines on a paper. I say the words out loud, speek them quietly to myself. I pull them apart, investigate them. Take it down piece by piece to try and figure out. Try to reorganize for another purpose. I try to make it into something it's not. Try to hide what's behind it. I read the word again, word for word, over and over again. From one side to the other. My attempts are useless. Can't transform them. They are all still the same.
*
I have a hunger, a need to feel something real. I need to feel that I'm alive. If not, I might think I'm already dead. I have a hunger to bleed. My lungs need to be able to scream. Sometimes I forget to breath. Forget to see what I really need. I know what I need, just don't know how to feed. I want to balance on the edge. Stretch my arms out and do a turn. Just to try. See if I can make it. Am I gonna fall or are you gonna call? If I stand on only one leg, will the wind catch me then? If I close my eyes, will I fall then? I need to feel that I'm alive. I need to feel that I can die.
*
Can you tell my ghost aren't yet fully defeated? That my mind is overheated. Can you see how I'm hurting underneath? How I'm quietly begging you: please! I know what might could happend. I know what risks I take by letting myself feel. By compromising my heal. But my longing to feel is too real. I have an inner pain and a control to gain. This is my game to play
*






Bang bang, guns go bang

Ni vet hur vissa låtar kan aktivera en viss känsla i kroppen. Hur en låt kan vara så hårt sammanlinkad till ett minne eller en upplevelse, extraordinär eller inte. Kanske en helt vanlig stund i vardagen, sittandes vid frukostbordet med en rostmacka i handen. Men just den sången får dg att minnas hur lätt allting kändes då, hur underbart det kan vara att sitta vid matbordet i huset din barndom utformats, lyssna på melodislingan till P3's nyheter och titta ut över grannes hustak. Eller hur mysigt det var att sitta ute på balkongen med en filt omkring sig just den natten, den sommaren för 2 år sedan med den låten i bakgrunden. Jag har en massa låtar som är sammankopplade till varje liten känsla som är inhyst inom mig. Nu på senare tiden har jag utökat min samling men jag har insett, tyvärr, att det flesta minnen eller känslor som kommer fram gör mig lite halv deppig. Även om den låten var positiv från början och kanske även är positiv, men just när jag lyssnar på den och kan känna den som mest, är det när jag känner mig som ensammast. När jag höjer volymen på min Mp3 och lägger mig under täcket och blundar eller lutar mig mot väggen ute på terassen, det är då, när jag är helt ensam som jag verkligen kan känna musiken. Det är så jag kan verkligen kan njuta och samtidigt ha ont. För mig har njutning alltid gått hand i hand med smärta. Det är inte förrän man verkligen har upplevt smärta som man vet att man lever. Det är inte förrän man har uppskattat och förhandlat med det som gör ont och förhandlat om något bättre som man verkligen kan uppskatta de små sakerna. De pyttesmå sakerna i livet som för mig kan göra så mycket. Jag var beredd på att ge upp dessa små ljusglimtar för några år sedan men jag har insett att det finns så många fler större och mäktigare upplevelser som jag inte vill gå miste om. Så mycket att göra och så många möjligheter. Jag har alltid varit en sökare, alltid velat lite mer än vad jag egentligen kan. En del saker ser jag till att uppfylla, andra drömmer jag fortfarande om. Titta bara på mig nu. Jag vågar inte ens sätta mig på McDonalds ensam och äta för jag skulle känna mig så ensam och ut tittad. Nu jobbar jag med IT, något jag alltid föraktat lite i hemlighet, och bor i min egna lilla studio i Antwerpen, Belgien. En situation jag för ett halvår sedan kunde sätta 1000kr på att jag ALDRIG skulle befinna mig i. Men ödet eller vad man ska kalla det, gav mig en möjlighet och i det ögonblicket var jag i desperat behov av en möjlighet. Inom 2 veckor hade jag en helt ny framtid. Men jag grät och jag mådde dåligt första tiden. Jag var helt ensam i Europa och allt kändes så främmande. Även om kulturen var någorlunda liknande Sverige var jag helt ute på okändt terretorium för min del. Även o jag rest en hel del har jag aldrig varit helt själv. Nu var det även min största dröm som stod på spel, att flytta utomlands helt själv. Jag har redan försökt flytta till Kina en gång och att få ännu ett misslyckat försöki ryggsäcken skulle jag inte orka. Så jag bet ihop och nu känner jag mig mer hemma i Belgien är i Sveirge. Människorna på mitt jobb är helt underbara och jag är förbannat stolt över mig själv att jag tog mig ända hit. Det roliga är att jag fortfarande vägrar att äta själv på en restaurang eller springa efter en buss. För mig ser det alldeles för desperat ut. Jag går hellre hungrig en kväll eller går hem.


Så nu bor jag helt ensam för första gången i mitt liv och det har sina för och nackdelar. Hur underbart är det inte att kunna lämna disken mitt på bordet i en vecka om jag skulle vilja eller gå runt naken och inte bry sig det minsta om någon ser. Men hur underbart det än är att kunna låta trosorna ligga alldeles utanför badrumsdörren när man sparkat av sig dem innan morgon duschen, kan jag inte undgå att märka hur tomt och ensamt det är när jag hör alla tjoande och glada männsikor där ute i natten. När jag går och förbi puben på hörnet varje dag på väg hem från jobbet och inser att trots alla Antwerpare på mitt jobb är jag ändå ganska ensam. En del kvällar har jag funderat på att bara gå och sätta mig vid ett bord och säga att jag behöver nya vänner. Men sen inser jag att jag troligtvis skulle sätta mig vid ett bord med bara killar, för tjejer är så satans komplicerade och skulle bara kolla snett på mig. Så då har jag skrotat det tanken ganska fort då det skulle ses som desperat att slå sig ned vid ett grabb bord. Så jag har traskat förbi, låst upp dörren och klättrat upp för alla mina trappor innan jag klistrat fast min Mp3 i örat och drömt mig bort.


I början av den här veckan satt jag på bussen på väg till jobbet och helt plötsligt satte sig en kille framför mig och jag försvann direkt i gamla minnen och fantasier. Det spelade ingen roll hus fel han såg ut för den doften som omgav honom gjorde precis vad vissa låtar gör med mig, får mig att glömma allt och endast tänka på just den specifika stunden. Jag satt i 20 minuter och mindes just de stunder jag fick med dig. Det varade inte så länge men det var verkligen uppskattat. På morgonen översatte du mitt horoskop på tåget till jobbet, du erbjöd mig alltid en Actimel när jag vaknade, tände alltid ett ljus brevid sängen när du släckte lyset, från första stunden, redan innan vi var tillsammans,ville du hålla handen och du verkade så mogen. Det var du åxå. Mycket mer är vad jag nyss upptäckte. Jag har haft många elaka tankar om dig och kallat dig feg och skitstövel. Men nu inser jag att du gjorde det för oss, för att underlätta för oss. Jag önskar bara du kunde sagt det tidigare. Det spelar ingen roll om jag inte pratat med dig, öga mot öga, på över 1 månad. Det gör fortfarande lika ont att veta att du finns så nära mig men ändå har du aldrig varit längre bort. Jag saknar dig och lättheten som omgav oss i början. Du kunde alltid erbjuda ett skratt. Men nu vet jag vad jag måste jobba för. Jag vet spelreglerna och jag vill inget hellre än att vara din vän. Men oavsett om jag lyckas knuffa undan mina känslor kommer jag aldrig kunna undvika de där speciella stunderna när en hel buss kan fyllas av din doft, din parfym. Den stunden finns inga regler och inga begränsningar. Den stunden är min...


Vissa dagar vet jag inte ens vart jag befinner mig i världen. Jag klär på mig och ska precis gå ned för att handla en quornbiff på ICA när jag inser att det är söndag och alla affärer har stängt i Belgien. Belgien...ett land jag inte visste nåt om för 5 månader sen, bara att dom hade en massa choklad. Nu bor jag i Belgien och inser att jag antagligen kommer bli kvar här. Jag var på semester 1 vecka i Sverige men insåg att det enda jag har i Sverige är min familj. Alla mina vänner är utspridda och vår kontakt är utsuddad. Jag har mer vänner här än vad jag har i mitt eget land. Men här tar jag mer chanser, fler ögonblick än hemma i Sverige. Här lever jag mitt alldeles egna liv och jag kan bjuda in vem jag vill. Jag skulle till och med kunna gå på en pub helt själv, dock aldrig en restaurang. Det är något med att behöva sitta helt själv vid ett bord, tuggandes på en massa mat och blotta sig för alla. Det tar emot. Jag tycker alltid det är lika jobbigt när jag inser att jag måste ta lunch själv på jobbet, gå ned helt själv och ställa mig helt själv i kön för att beställa mat. Antingen försöker jag ragga upp nån lite oskyldigt som följer med ned för att köpa mat eller så skyndar jag mig och äter vid mitt skrivbord. Vissa dagar äter man en yoghurt, andra dagar äter man non-stopp. Bor man ensam finns inte behovet att köpa en massa onödigt, onyttigt utan man köper endast det nödvändigaste. Man kan titta sig själv i spegeln och klappa sig stolt på sin platta mage. Nästa dag trycker man i sig pizza och en massa choklad och önskar att man vågade stoppa fingrarna i halsen för att få det ogjort.


Det finns alltid en massa besvikelser och tårar i livet och strävan efter något ouppnåeligt. Perfektion är inget som existerar i vår självuppfattning. Vi vill alltid ha något bättre, se bättre ut eller upplevas på ett helt annorlunda sätt. Ett bättre sätt. Jag har alltid velat se ut på ett visst sätt, velat bete mig på just det sättet och ge det intrycket. När en ny människa träffar mig för första gången vill jag kunna ge det här intrycket. Man har alltid en massa planer och ideer och tyvärr blir de omkullkastade ibland. Den höga tronen man ställt sina drömmar på i den skyddande glaskupan verkar helt plötsligt vara väldigt låg och sårbar. Men så är det med livet, en del dagar är man fet, en del dagar är man täckt av finnar, oförmögen att prata och verka social eller luktar svett. Men det betyder inte att morgondagen måste vara likadan. Jag vet att det kan vara riktigt jobbigt och svart ibland. Men nu har jag klättrat vidare på min stege och det ska krävas en hel del för att jag ska behöva gå av stegen igen. Så långt som jag klättrat trodde jag aldrig att jag skulle komma och jag tänker inte ge upp utan en fight.


Jag trivs med mitt liv. Jag vet att det kan bli tusen gånger bättre men jag vet åxå att jag är en god bit på väg. Jag blir starkare för varje dag och jag känner på mig att det här bara är början. Nu är det bara jag, jag med alla brister och tillgångar. Mina brister som nu är mina största tillgångar. Min mörka period som jag nu värdesätter högst av allt. Det har lärt mig så otroligt mycket, fått mig att växa. Gjort mig säker på mig själv samtidigt som jag aldrig haft så stora tvivel på min existens. Men jag finns och jag lever. Inget är omöjligt. Även om drömmarna känns milslångt för höga och statistiken skriker åt dig att du inte kommer klara det...skit i allt det. Ät vad du vill, säg vad du vill, klipp ditt hår som du vill och skratta eller låt sig själv gråta precis så högt du vill. Finns viljan så finns även möjligheten. Tro mig!


Tidigare inlägg
RSS 2.0