lunsan

Nej, kan det bli onsdag så jag kan få en normal dag...
Igår höll jag på att dö av mensvärk. Har aldrig varit med om liknande och den är nästan 2 veckor för tidig. WTF? Satt hemma på soffan, försökte andas, försökte tänka på annat, kröp ihop till en boll, hamnade på golvet...gick till Maddo för en värktablett och kände bara för att sätta mig och grina i hissen. En timme gick men inget hände och paniken var bra nära. Det ska fan inte göra SÅ ont! Sista utvägen var att ta en morfin tablett. Fortsatte gunga fram och tillbaka tills den äntligen började verka. Det var helt underbart att få slappna av. Men jag var bra skakis när jag gick och la mig i sängen för att sova.

Vaknade i morse och kände att det kommer gå på skit!
Jag var yr, mådde illa, skakade och allt lät som att jag hade lock för öronen. Men jag tog mig till jobbet och satt och stirrade på stolen ett tag. Gömde mig i hörnet borta hos Robert, sittandes på golvet och hoppas det skulle lugna ner sig. Icke! Så jag tog taxi hem och efter att tagit av mig skorna blev jag äntligen av med svimma oskulden. Har aldrig svimmat i hela mitt liv, men då brakade jag rakt ned i golvet. Obehgligt det där. Tog mig till sängen och ägnade de kommande timmarna till att yra omkring och frysa/svetttas. Nu har det gett sig lite och jag tänkte försöka ge mig på lite mat och hoppas det får stanna kvar.

Och orsaken till att jag skriver den här sjukdoms novellen är ju såklart för att jag tycker ni ska tycka synd om mig, haha!