Vara eller inte vara
Jag vet en människa som har en gräns på hur många vänner han har på FaceBook. Max 200 vänner, sen börjar han rensa. Tar bort de han har minst kontakt med eller bara inte känner för att ha kvar. Ser till att endast ha de aktiva, betydande människorna kvar i sin närhet. Ganska smart! Men jag tycker om att ha många vänner. Känner mig social och konstigt behövd, även om jag inte ens pratar med en tredjedel utav alla. Det blir en underlig tröst att se på siffrorna och stolt konstatera att jag är vän med nästan 400 människor här på jorden. Så jag tackar glatt ja till kommande förfrågningar och fortsätter räkna de nya bekantskaperna. Vem vet vad det kan leda till i framtiden?
Men att rensa bland de icke internetbaserade vänförfrågningarna då? Att inse att det kanske blivit dags att säga Hej Då till sin gamla barndomsvän, för att tiden helt enkelt gått ut.
”Bästa kompisar för alltid”
Jag har aldrig behövt rensa bort vänner på det sättet. Det har kommit naturligt att man växer ifrån varandra utan att det gör någon skada. Efter skolan flyttar man vidare, tar sig an nya utmaningar och livet går vidare. Det är bara så det är. Livet går vidare, men vänskapen består! Nästa gång man träffar dem igen kramar om varandra och konstaterar att även om kontakten är nästintill obetydlig sedan många år, är de fortfarande ens vän. Vi kan fortfarande skratta åt gamla minnen lika som vi kan skapa nya minnen att skratta till nästa gång vi ses igen. För det är det som vänner är...för alltid vänner.
Men i år har jag faktiskt valt att välja bort vänner medvetet. Vänner som delat ont och gott och funnits vid min sida i alla lägen. Vänner som jag krigat tillsammans med, vi mot världen. Vi mot föräldrarna och fördomarna. Vi mot lagen. Vänner jag delar helt galna minnen med och som gett mig oförglömliga upplevelser. Helt galet underbara människor. Men vår tid är över insåg jag den här sommaren. De tillhör fortfarande den lilla skaran av folk som jag håller skyddade under pansaren, som ingen någonsin kommer komma åt och kunna förstöra. De var med och formade mig, gjorde mig till den jag är idag och de är de personer som mina barn och barnbarn kommer få höra otaliga historier om. Jag har inte gett upp dom, har bara slutat försöka få tillbaka något som inte längre går. Möter jag dem på stan blir jag genast några år yngre och lite mer rebellisk. Men jag kommer inte jaga dem eller den där längtan efter att få tillbaka lite utav våra år tillsammans. Det var och det var grymt! Går inte att få igen.
Men sen finns det den där kategorin utav vänner man får slåss mot sig själv för att övertyga sig själv att ha kvar. När ena dagen känns helt bortkastad efter att försökt få allt tillbaks till normalt igen. Vissa saker går att bortse från, vissa ord kan omvandlas till obetydliga och inte lika onda och de där jobbiga dagarna fulla av skrik och bråk kan övertalas att glömmas. Alla dessa saker försöker jag intala mig själv, att det går att glömma och förlåta. Varken han eller jag var ett helgon, lika jävliga och envisa båda två.
Och jag försöker, tro mig, jag försöker. Vi delade ändå flera år tillsammans. Vi var ute på äventyr, luffade runt i Asien och vi flyttade till Kina. Alltid hade vi planer och drömmar vi försökte uppfylla. Hade det inte varit för honom hade jag kanske inte suttit här idag, hade aldrig vågat flytta utomlands helt själv. För han fick mig att våga så mycket. För honom fanns inga problem. Allt gick att lösa och det skulle inte finnas något som skulle få begränsa dig. Drömmar fanns för att uppfyllas, och han lärde mig. Har aldrig känt mig så säker i mig själv som jag gör nu. Vill jag något, tvekar jag inte att försöka.
Men hur jag än kämpar för att få vår vänskap att fungera, når jag aldrig ända fram. Kommer jag runt ett hörn, kommer det alltid ett nytt och flera hinder och osäkerheter. Sista tiden var det alldeles för många bråk och slag från oss båda. Vi förstörde allt och jag insåg att hans ”det finns inga problem, allt går att lösa” livsstil drabbade människor i min närhet som inte borde bli drabbade. Och därför kan jag inte riktigt släppa än. Vi är inte samma människor längre. Livet gick vidare och vi växte ifrån varandra och skapade helt nya, egna liv. Så på ett sätt känns det mest naturligt att helt enkelt släppa taget. Låt det vara! Är det meningen att vi ska vara bästa vänner kommer det bli så, men kanske inte just nu. Vi har ännu inte lyckats sortera ut alla små bitar.
Och det känns inte rättvist att gömma undan allt vi delade. Jag kan hata honom och allt han är och står för vissa dagar, men han finns fortfarande där under mitt pansar. Det kan jag aldrig komma ifrån, jag älskar honom. Han är antagligen den som vet mest om mig utav alla människor jag känner och jag hoppas av hela mitt hjärta att den dagen kommer då vi kan umgås obehindrat och inte jagas av det förflutna. Hoppas och vill...
