This Is Your Night

Klockan tickar på och det finns inga spår av ljus längre. Särar jag på mina persienner är det alldeles mörkt där ute. Jag hör ljud, kan uppfatta om det blåser ute eller om någon går förbi. Någon som får gräset att trampas ned och lämnar spår efter sina steg. Men se kan jag inte. Det är för mörkt och här utanför finns inga gatulampor. Se vågar jag inte heller. Att famla med blicken i ett försök att kanske se något. Nej, ikväll låter jag bli att titta ut.

Det tog mig helt ur intet idag. Plötsligt slog det mig vad som faktiskt hänt. Vad som gömt sig där bland alla år och bakgårdar utan gatulampor. Morgondagens datum, det som aktiveras om mindre än 30 minuter. Det som jag memorerat. Det som jag helt glömde bort den här gången. Jag kan inte fly från att jag skäms över det. Det är datum jag borde veta, borde ha lagrat och satt påminnelse för. Men jag slår vad om att hon har del i det här. Att hon medvetet fått mig att glömma. Att hon, om jag skulle berätta om min skam, skulle fnysa och säga: "Äh, vad e väl det att komma ihåg" Hon var bara sån. Precis som hennes sista vila. "Se till att ingen behöver bry sig eller känna att dom måste dit för att plantera blommor. Gör det så lätt som möjligt för er"

Inatt är den natten.
En del utav mig vill inte sova inatt, vill vara kvar och minnas allt. En annan del vill redan sova, rädd. Rädd att tiden på något sätt ska upprepa sig själv och hennes plats kommer tömmas igen. Rädd att det kommer kännas igen, tomrummet. Rädd att, om jag tittar ut i mörkret, kommer se henne gå omkring där och vänta. Vänta på hennes klockslag. Om hon såg mig, skulle le mot mig och säga åt mig att gå och lägga mig. Små barn ska inte vara uppe så sent.

Det spelar ingen roll hur mycket man funderat kring det och spekulerat i känslan. Har man aldrig stött på döden, kan ingen spekulation göras rättvis. Jag försöker fortfarande få grepp om allt, och nu är det många år sen. Det gör ont att glömma och inse att det bara finns delar kvar av minnet, av bilden utav henne. Inte hur hon var, eller vad hon brukade göra. Mer hennes fysiska utseende. Vilken färg hennes hår hade eller vilken frisyr hon hade. Jag hör fortfarande hennes röst. Kan trots alla tysta år, höra hennes fnissande skratt och känna hennes kramar. Hur hon alltid höll om ens kind eller nacke när man kramades. Det var inga "krama om varandra med armarna" kramar med henne. Nej, det "kind emot kind" kramar, oftast med hennes skratt i örat så hennes kinder log och trycktes upp mot ens egna.

Jag letar fortfarande efter den där boxen med Allers tidningar inne i hörnet mot soffan, varje gång jag åker dit. Kan inte skaka av mig minnena. Allers pysselsidor och alla urklippta artiklar och bilder av djur som hon alltid skulle visa. Eller de där underläggen på bordet. Det är bara vanliga plastunderlägg, repiga och skakade. Men de fanns där när hon fanns där. Precis som allt annat i det där huset. Hon kanske inte syns eller hörs längre, men hon finns fortfarande kvar. I varje liten porslinsfigur eller broderad kudde.

Så inatt är den natten. Den sista.
Samma natt för alla dessa år sedan låg jag med den svåraste känslan jag haft och väntade in dig. Jag andades in, andades ut och hoppades du tog nästa andetag med mig. Jag vände mig om och hoppades att ditt hjärta skulle slå några slag till. Jag blundade och bad till han som jag inte tror på, att han skulle ge mig ett mirakel. Jag förhandlade om det mesta, lovade förbättring och uppoffring för en frisk kropp. Lovade till och med en utav mina lemmar i utbyte. Det fungerade inte. När fåglarna började kvittra igen gav du upp. Jag fick inget mirakel, men kanske det inte behövdes. Kanske det räckte med att veta att du fått lugn och ro äntligen. Kanske mitt mirakel var att få det där sista ögonblicket när du knuffade bort prästen för att du skulle minsann ge ditt barnbarn en kram. Kanske, för det är verkligen min Farmor. Skulle jag beskriva henne skulle jag kunna berätta den historian, hon som puttade bort prästen.

Jag kan sitta och skriva om Farmor hela natten om jag vill. Hon kanske inte är här längre, fysiskt ibland oss. Men det går inte en dag utan att jag tänker på henne, utan att jag saknar och blir varm om hjärtat. Och visst finns det dagar då jag börjar ifrågasätta mig själv och undra om hon egentligen fanns överhuvudtaget? För hur är det möjligt att människor bara försvinner sådär? Ena dagen här, andra dagen aldrig mer? Varför aldrig mer? Var finns rättvisan i det?

Jag minns att jag log en enda gång på begravningen. Efter att lyckats lugna ned paniken att det här var den absolut sista gången, att den pyttelilla kistan var hennes, fick hon mig att le och känna mig stolt. När prästen berättade att en del utav henne förts vidare tills hennes barnbarn. Att det genuina djurintresset förts vidare. Det fick mig att slappna av lite. Gav mig en försäkring om att hon aldrig skulle försvinna. Min Farmor kommer alltid finnas kvar i mig, precis som hon finns kvar i min pappa och mina syskon. Precis som alla minnen min mamma fått tillsammans med henne, kommer mina minnen med henne alltid finnas kvar där inne. Långt in, säkrade från glömskan. Det spelar ingen roll. Blir jag gammal och senil kommer jag ändå alltid ha den där känslan kvar. Att min Farmor var gjord av krut och att jag lyckades få en utav de bästa. Hon kommer alltid få mig att sträcka på mig lite extra.

Kommentarer
Postat av: Lina

Sv: Nej fyfan, Taylor... M'M. Där snackar vi snygg! :D

2010-06-23 @ 01:48:38
URL: http://thereturnofglamrock.blogg.se/
Postat av: - Alexandra!

sv: Tatueringarna på bröstet är snart tre veckor gamla, om det var dem du undrade över. :)



Nej men, vad tråkigt! Ja då förstår jag ju verkligen varför dem inte var så spännande att se. =/

2010-06-23 @ 10:51:58
URL: http://ninjafruit.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0