A Moment Of The Past
Skulle bara vila lite, blunda men inte sova. Inte försvinna bort.
Jag somnade, försvann längre bort än väntat. Jag vaknade, blev lite sur att jag inte kunde klara av en så enkel sak som att vara vaken. Sen kom små fragment fram av min dröm. Bit för bit låg och lurade där bakom och jag blev chockad över vad jag hittade. Jag såg ett ansikte, hörde den där rösten som skrattade och skämtade och jag kände famnen. Håret som kittlade ansiktet. Närheten när jag kramade om och fick böja på knäna. Jag vet att det första jag tänkte var att hon såg så lycklig ut. Ögonen glittrade på henne och hyn lyste och såg ung ut. Hon såg frisk ut. Jag hade inte förväntat mig att hitta henne där, men det var som att hon tagit för givet att hon alltid skulle finnas där. Vilket hon iof gör. Bara väldigt långt borta, så när hon kommer på dessa oanmälda besök blir jag lite mållös. Det får mig att tappa andan för en stund och får mig att tvivla på om jag verkligen har en puls som pumpar runt blodet. För när drömmen spelas upp om och om igen, känns det som att något håller på att brytas itu. Jag håller på att gå itu.
Man tycker att de som försvunnit borde hålla sig borta om de ändå fick lov att gå. Det är inte rättvist att hålla på och dyka upp lite varstanns med små minnesanteckningar och klistra upp rakt framför näsan på en. Varför tvinga oss att känna allt igen och få oss att inse hur mycket vi saknar de där småsakerna egentligen. Hade det inte varit bättre att få glömma helt och hållet?
Man tycker det, ibland önskade man att de kunde rensas från ens minne helt för att inte riskera dessa återfall. Men de stunder som inte är ett ibland, gör mig så lycklig att få känna henne igen. Att hon tagit sig tid att komma tillbaka och hålla om mig för ett kort ögonblick. Det värmer lika mycket som det gör ont. Men jag kan leva med den smärtan, för jag har fått upplevt något som inte går. Jag har fått tagit ett steg bakåt i tiden och trotsat universums lagar. Så samtidigt som jag gråter, skrattar jag och tackar för den här gången. Hoppas du kommer på fler besök i framtiden.
Jag böjde mig ned, kramade om henne och det första jag sa:
- Du blir bara kortare och kortare Farmor!
Och hon bara skrattade...
Jag somnade, försvann längre bort än väntat. Jag vaknade, blev lite sur att jag inte kunde klara av en så enkel sak som att vara vaken. Sen kom små fragment fram av min dröm. Bit för bit låg och lurade där bakom och jag blev chockad över vad jag hittade. Jag såg ett ansikte, hörde den där rösten som skrattade och skämtade och jag kände famnen. Håret som kittlade ansiktet. Närheten när jag kramade om och fick böja på knäna. Jag vet att det första jag tänkte var att hon såg så lycklig ut. Ögonen glittrade på henne och hyn lyste och såg ung ut. Hon såg frisk ut. Jag hade inte förväntat mig att hitta henne där, men det var som att hon tagit för givet att hon alltid skulle finnas där. Vilket hon iof gör. Bara väldigt långt borta, så när hon kommer på dessa oanmälda besök blir jag lite mållös. Det får mig att tappa andan för en stund och får mig att tvivla på om jag verkligen har en puls som pumpar runt blodet. För när drömmen spelas upp om och om igen, känns det som att något håller på att brytas itu. Jag håller på att gå itu.
Man tycker att de som försvunnit borde hålla sig borta om de ändå fick lov att gå. Det är inte rättvist att hålla på och dyka upp lite varstanns med små minnesanteckningar och klistra upp rakt framför näsan på en. Varför tvinga oss att känna allt igen och få oss att inse hur mycket vi saknar de där småsakerna egentligen. Hade det inte varit bättre att få glömma helt och hållet?
Man tycker det, ibland önskade man att de kunde rensas från ens minne helt för att inte riskera dessa återfall. Men de stunder som inte är ett ibland, gör mig så lycklig att få känna henne igen. Att hon tagit sig tid att komma tillbaka och hålla om mig för ett kort ögonblick. Det värmer lika mycket som det gör ont. Men jag kan leva med den smärtan, för jag har fått upplevt något som inte går. Jag har fått tagit ett steg bakåt i tiden och trotsat universums lagar. Så samtidigt som jag gråter, skrattar jag och tackar för den här gången. Hoppas du kommer på fler besök i framtiden.
Jag böjde mig ned, kramade om henne och det första jag sa:
- Du blir bara kortare och kortare Farmor!
Och hon bara skrattade...
Kommentarer
Trackback
