Hunted
Koffein, koffein, koffein...
Jag måste sluta ha så fartfyllda nätter...
Gjorde bort mig igår och min lilla powernap lyckades bli fyra timmar lång. Lycka till att somna om efter det! Lite argt slog jag mig själv och svor åt alla banan flugor som gjort sig hemmastadda i köket. Vad nu då? Jo, jag utmanade ödet och tog på mig springskorna och det blev riktigt glad. Dumma knäet höll! Sen blev det styrketräning och mys under filten med en kopp te framför Min Bäste Väns Bröllop. Vilken cheezy film...va jag grät på slutet, haha!
När jag ansåg mig vara tillräckligt trött hoppade jag ned under täcket, kände nåt kittla på benet, stack ned handen för att klia och känner hur något mjukt befinner sig under min handflata. Malin flyger upp ur sängen och får hjärtattack, panikattack och gud vet allt! Fan, var säkert en sån där stor jäckla spindel! Vågar jag titta efter? Nej nej, hell no! Stänger dörren och låser in mig på Frugans rum efter att noga gått igenom varenda vrå av sängen. Med skakande ben biter jag ihop och lägger mig under täcket och väntar med skräck på nästa attack. Men det kommer ingen! Däremot ligger jag vaken halva natten och fantiserar ihop olika skräckscenarion om vad som skulle hända. Jag fick med både spindlar, skallerormar, spöken och mördare.
Tur Robert kommer förbi idag så jag kan tvinga honom på spindel jakt. Jag är säker på att den ligger och lurar nånstanns och bara väntar på att jag ska släcka lyset...
koffein, koffein, koffein....
RIP Jimmy Bain
Jo, tyvärr är det så, basisten i DIO gick bort inatt...
Jag dödade honom
Vet inte om det var jobb ångest? Men jag hade en utav de sjukaste drömmar jag haft på länge. Vet inte om jag vågar be en drömtydare att kolla på det, an bli ett komplicerat svar.
Jag kommer inte ihåg hur, eller med vem, men Basisten i Dio dog och jag var ganska säker på att det var mitt fel. Jag hade varit närmast honom sekunderna innan han föll ihop död. Var ju dock inte säker och villeinte böanda in polisen. Skulle verka misstäntsamt. Istället tog jag och min kompanjon, kroppen till den lokala obduceraren (alla har ju en sån) för att ta reda på den riktiga dödsorsaken. Det tog två dagar innan hon hörde av sig och jag köpte varenda tidning jag såg och letade nyheter om basistens försvinnande. Efter två dagar åkte vi till obduceraren för att få svar, men det slutade med att vi fick vara med under obuktionen istället - tillsammans med en hel skolklass. Lite skumt eftersom jag ville hålla det hemligt? Men vi satt där på golvet med kroppsdelar och slemmiga klumpar överallt och hon visade oss hans tunga, som plötsligt var stor som en kotunga, och pekade ut orsaker till varför han kunde dött. Det var så jäkla vidrigt, men vi kom fram till att jag var oskyldig.
LÄttat andades jag ut, men insåg då att det skulle verka lite skumt att ringa polisen nu, med basistens kropp i tusen delar. Så jag bytte taktik och gömde kroppen. Trodde allt skulle vara frid och fröjd då, men icke. Istället kom basisten och hemsökte mig på alla möjliga sätt. Gav mig tecken på att jag faktiskt dödat honom och att han ville få upprättelse...sen vaknade jag!
Vad tror ni drömmen försöka säga mig?
Borde jag maila och be om ursäkt till Jimmy Bain?
UP and away!
Städat, packat och donat!
Men nu är det dags att sticka...mot Sverige!!
Och sälvklart är det regnoväder bara för det
Reality
Skulle ju städa och fixa. Men det blev väl för mycket för att jag skulle orka anstränga mig att börja. Fastnade med sminket istället och försökte fokusera på annat.
Önskar jag inte var själv här i lägenheten just nu. I morgon åker jag hem till Sverige igen och på fredag är det dags för begravningen. Är rädd att det kommer slå en rakt i ansiktet när verkligheten kommer ifatt. Än så länge har jag kunnat smita undan och skjuta upp allt det där. Har flygit och flängt varje helg och hållt mig sysselsatt. Men nu är det dags att komma tillbaka. Men jag vill inte! Kan man bara inte låtsas att det aldrig hänt? Har sån ångest över den där begravningen och att se den där kistan. Få höra hans låt, och försöka inse att det är absolut sista gången. Det är så jäkla svårt att förstå.
Har fått små attacker ikväll där hans bild poppar upp överallt. I huvudet, på syrrans MSN...Och det är obehagligt, för jag kan inte riktigt titta på foton av honom än. Jag får bara ångest. Jag önskar jag inte var ensam i natt. För är det nån natt jag kommer vara mörkrädd är det nu.
Love Parade
Ush, jag får fortfarande rysningar när jag tänker på det.
Hela grejen är så sjuk och obehaglig. Fick reda på nyheten när vi gick ut från festival området på TomorrowLand. Då var det 14 st som hade dött, men vi visste inte hur. Sen när vi kom hem läste jag på Aftonbladet, och blodet frös till is för en sekund. Jag kunde ha varit där, jag var på väg dit!
Jag har alltid velat åka på Love Parade och i år när det var så nära (Duisburg tar inte ens 3 timmar att åka från Antwerpen) kändes det dumt att inte åka. Jag kunde ta Love Parade på lördag och TomorrowLand på söndag. Det är värst, att jag kunde varit där. Så även om det är jobbigt, får man vara glad att man är pank ibland. Vem vet, det kanske räddade en? Jag fick nöja mig med TomorrowLand och det e jag evigt tacksam för.
Men det gick inte att sluta tänka på det dagen efter. Det var sjuk mycket folk på David Guetta och tankarna vandrade lätt bort till Duisburg. Guetta var en utav artisterna som fick ställa in sin spelning på Love Parade. I söndags avslutade han med att hylla människorna som blev drabbade av katastrofen. Och jag lovar, hela området kokade och jublade. Jag tror alla var påverkade av det som hände. Det var fint, och det var fyrverkerier och en massa bubblande känslor. Och jag önskade de kunde få varit med oss istället för i den där tunneln. För där var det riktig kärlek. 
Im a creator
Haha!
Jag skapar och trixar och se...jag klarade det ju!
Har gett mig *** på att klarar av min egna design från och med nu. Kan ju inte vara så svårt? Eller jo, men har man bara lite tålamod så går det. Och bäst av allt, man känner sig ju så fruktansvärt smart när man lyckas :)
Men nu vill jag ha Subway macka för nu kurrar magen. Mina rostade mackor med majonäs och senap lyckas inte riktig tmätta magen på kvällarna. Men jag ska inte handla åt innan semestern. Än finns dfet mat att skrapa ihop.
Sen blir det hem och städa och packa för i morgon, alldeles för tidigt igen, är det tillbaka till flygplatsen. Börjar känna mig hemma där nu. Synd bara att det är en så ful o tråkig flygplats utan värme. Men i Belgien e det varmt...och festival! www.tomorrowland.be
Förra året var riktigt bra, så jag hoppas på favorit i repris!
What's this?
Här har jag gått och förväntat mig smärta och tårar och vad händer?
Jo, två minuter efter att jag tagit upp nålen är jag igenom??
Vad hände med prestigen att plåga sig igenom en hemma piercing?
Jaja, jag ska i med ett smycke åxå...får hoppas på lite smärta där istället
Ledsen mamma!
Ouch!
Särskillt när jag kommer på mig själv med att sitta och titta på barnafödslar på youtube? Lite läskigt, det där...gör ju ont ju!
Fick lov att köpa en ny kamera i lördags...den har smile funktion.
Le och den knäpper ett kort!
Och jag har lyckats slarva bort menyn på bloggen.
The Prince Concert
1. Endast några minuter efter att jag bokat biljetter och hoppade runt som en galning av lycka, läste jag min syster sms "Ring mig på en gång" Sen fick jag anstränga mig för att kunna andas normalt. Sista kvällen för min morfar skulle det visa sig sen. Så på ett sätt kommer Prince alltid påminna mig om morfar. Han finns där.
Jag åkte till Bryssel på morgonen och drog med mig Jeff till stadsparken där vi sov lite, haha. Sen åkte vi till Bruce och kollade in hans nya lägenhet. Jag tvingade honom att låna mig hans dusch...han hade en massa roliga inställningar med massage och vattenfall. Vi åkte tillbaka till min gamla lägenhet och jag skrattade så jag hade ont i magen. Det var strålande sol och varmt när vi åkte mot konserten, men efter halva vägen börjar det regna, nej ösregna, och vi får stanna till vid sidan av vägen för vi ser helt enkelt inget.
Det åskar, blåser och stormar och jag börjar vli lite orolig hur det här skulle gå? De lämnar av mig 3 km från festivalområdet, för alla vägar är avspärrade. Jag börjar traska i regnet, men det gör mig inte så mycket. Det flyger fjärilar i magen och jag ska på äventyr.
2. Jag har fobi för att göra vissa saker själv. Som att äta ensam bland folk, gå på en bar själv, eller alla situationer där jag kan tvingas leta upp okända människor och vara social. Men jag vill åxå göra det. Jag vill klara av det, och det här var ett delmål. Jag gick på konsert helt själv. Ingen jag kände som åxå skulle dit. Visst var det läskigt, och jag rökte nästan ett halvt paket innan jag kom fram till festival området. Men jag gjorde det. Jag gjorde det och med bra betyg dessutom!
Så fort jag kom fram i regnet, mötte jag ett gäng från Bryssel som jag fick hänga på. Riktigt trevliga grabbar. Vi gick fram mot scenen och endast en kvart efter att sista förbandet slutat, började konserten. Jag tror alla blev lite paffa att det gick så fort. Han körde på sin stil och det kunde lika gärna varit Prince för 20 år sen. Och oj, va kort han är! Skulle lätt kunna ta honom under tröjan och springa därifrån! Och som sagt, även om jag visste långt ifrån alla låtar, var det grymt!
3. Jag rockade järnet på konserten. Normalt sett brukar jag aldrig hoppa runt och toka mig. Har aldrig känt mig riktigt bekväm med det. Men inte den här gången. Var så skönt för jag brydde mig verkligen inte ett dugg om vad andra sa. Det här var mitt ögonblick och ingen skulle få stoppa mig.
Det spöregnade hela tiden före konserten, det slutade så fort konserten började. Gissa vad som hände under Purple Rain, och endast Purple Rain?
Jajamen, det började spöregna!
Och alla som inte hade paraply eller annat, klädde helt enkelt av sig för att försöka hålla åtminstonde ett plagg någorlunda torrt. Det var helt perfekt! Och han sjöng så fint. Och jag blev helt varm om hjärtat. En låt och sen slutade det regna.
4. Att som liten flicka som jag e, haha, få chansen att uppleva en sån ikon, är jag så tacksam för. Jag fick aldrig se Michael Jackson, och Prince kommer nog inte hålla på länge till. Så när Purple Rain spelades reste sig håret på armarna. Det var historia! Det var stort!
Jag tror att han körde 4 eller 5 extranummer och det var lätt värt alla pengar. Få fortfarande gåshud när jag hör hans låtar.
I'll Picture You
Nej, nu får jag ta tag i det här...
Ikväll blir det bild bombning med allt som varit
Sverige, Sensation i Amsterdam och Belgien.
Åker tillbaka till Belgien på torsdag och annars kommer jag aldrig orka ifatt
Say What?
Hatar blixtrar och alla konstiga funktioner.
Gillar inte att behöva leka teknisk ;)
Growing Tall
Torsdag på jobbet och halva teamet hasar sig fram och tar sig för huvudet.
Haha, löning igår!
Visst är man lite trött idag, men det värsta är nog det där växtvärks fenomenet dagen efter. Har ni tänkt på det?
Känns som att jag snart kommer slå huvudet i taket för att jag håller på att växa mig lång. Men Robert hade en förklaring till det hela.
Dricker man alkohol, torkar man ut kroppen. Så min växtvärk är pga brist på ledvätska. Låter ju riktigt läskigt, så jag håller på och försöker fylla på. Funkar inge bra!
Så igår var planen att ta det lugnt, åka till CourtYard och ta nån öl innan det blev en tidig kväll. Som vanligt gick den planen i stöpet. Men det var kul. Var skönt att träffa människor och låta tankarna fokusera på annat. De visade finalen mellan Tyskland-Spanien på storbildsskärm ute på gården och vi lyckades få halva Spanien bakom oss. Kom hem vid elva på kvällen och blev kramad av Fluffet när tankarna kom tillbaka. Har ändå svårt att förstå att morfar inte finns längre. Fick även en bamsekram ändå uppefrån Lulee. Snart kommer hon tillbaka så det blir lite ordning här på bygget. Behöver ju nån att fredagshumöra mig med!
Nu kommer snart min SubWay macka!!!
This Is It
Jag försöker vara positiv, det var det enda rätta som kunde hända. Att han äntligen fick somna in. Att det kunde ske, lugnt och stilla. Ingen panik och ångest. Han hade sett lugn ut, sa mamma. Rofylld. Jag hoppas han drömde om gamla tider. Om tiden då han dansade och sjöng. Den tiden jag själv inte upplevt, men som jag hört mamma berätta om. Då hela hon lyser upp och jag ser att även hon önskar han kunde få gå tillbaka dit. Det tog alldeles för lång tid allt det här, alldeles för lång tid.
Ibland är det svårt att veta varför jag gråter?
Något triggar igång det och sen bara fortsätter det. Hade ett uppehåll nu ikväll, då jag mest satt och stirrade på skärmen och sov. Orkade gå till SPAR och köpte vindruvor och tittade på en film med Frugan. Jag grät inte, men det var tomt. Fanns inget att ta från, för allt kändes mest som ett hål. Jag visste inte vart jag skulle börja. Från vilken ände ska man börja att känna efter?
Nu är jag igång igen.
Såg hans kort och allt började dra igen. Den där otillräckligheten och ovissheten om vart han tog vägen?
Kan det vara sant att ännu en familjemedlem försvunnit ut i tomma intet? Att personen på kortet inte längre existerar? Inte längre känner om skjortan sitter för tajt i kragen eller inte längre hör alla ljud omkring honom. Inte längre vet vem som håller hans hand. Hur är det möjligt att något så stort och värdefullt bara tar slut? Vad händer med allt som varit då? Vart tar allt det vägen? Vart tar vi vägen?
Ikväll pratade jag med mamma på riktigt för första gången sedan i lördags. Tidigare har det bara varit min syster. Jag såg Hem blinka på mobilen och det låste sig i bröstet. För det som gör ondast är när de gråter, familjen. När man ringer Tinis och det första man hör är hur hon inte ens klarar av att avsluta ett vanligt Hej. När man vet att alla där hemma mår dåligt och jag inte har något chans att trösta. Eller själv bli tröstad. För lika mycket som jag vill krama om mamma och säga att det kommer bli bra, vill jag bli omkramad så hårt att det nästan inte går att andas. Jag vill åxå vara hemma med familjen och bli tröstad. Känna att jag är inte ensam om det. Få hjälp att andas när syret tar slut.
Jag älskar dig Moffa.
Se nu till att ta dig ett glas rött och bjud upp Farmor till dans. Jag lovar att klappa takten...
...
♥
...
Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller hur jag ska göra saker.
Sitter bara och tittar på klockan. räknar minuter och undrar vilka som är de avgörande? När kommer det hända?
När kommer det där samtalet?
...
Från en sekund till den ena har förutsättningarna skiftat helt i färg och innehåll.
Hämtade mobilen, två missade samtal och ett sms från Tinis.
"Ring mig på en gång"
Jo, jag visste redan vad det handlade om. Tog mig inte ens en sekund att inse vad som hade hänt. Jag har väntat på det samtalet, väntat på tecknet. Tog ett djupt andetag och ringde. Signalerna gick fram, en efter en och jag räknade. Kanske hon inte skulle svara? 5 signaler, 6 signaler, 7 signaler...Kanske jag hoppades att hon inte svarade? Och om hon svarade, kanske jag hoppades att hon skulle skratta och erkänna vilken megablunder hon precis gjort. Sådär så man känner sig lite elak som inte kan sluta skratta. Till slut svarade hon och jag bestämt säger åt henne att hon inte kan skriva så! Fortfarande intalar mig själv att det är på skämt. Anstränger hela mig att inte tro på mig själv. Inte tro på det jag redan visste.
Men det krävdes bara den första stavelsen från henne för att den där klumpen i bröstet skulle bli tung som i ton räknat. Krävdes näst intill ingenting för att verkligheten skulle hinna ikapp mig och det kändes överflödigt att ens försöka. Han är sjuk. Han har varit sjuk i flera år, men nu kanske det är dags. Kanske han frisknar till för ett tag, kanske inte. Kanske han är klar med allt det här? Jag hoppas det. Jag hoppas han får ro snart och kan fortsätta med det han ska göra efter det här. Jag hoppas han träffar henne där uppe och kramar om henne och att de tar hand om varandra. Han ska inte vara här längre.
Men lika mycket som jag väntar på det där sista samtalet, önskar jag att det aldrig ringer igen. För det kommer ändå betyda att det är slut. Helt slut. Ingen mer morfar och inget mer mormor och morfar på julkorten. Det kommer bara vara halvt och det kommer kännas ännu mer tillfälligt allt. Ännu mer verkligt och bräckligt.
Och skulle mobilen börja blinka och hemma lyser på skärmen, riskerar jag att rent utav glömma av att andas. Inte för hans skull. Jag skulle vara glad för hans skull. Men det gör aldrig så ont som när de man älskar av hela sin själ, gråter och är ledsen. När jag är två timmars flygresa bort och inte kan krama om dem. Eller själv bli omkramad. När familjen känns allra viktigast och jag kan inget göra.
Det är skrämmande att känna sig så otillräcklig och liten. Vi kan göra mycket, men det är endast så mycket. Kanske det är falskt alarm, men jag är rädd. Livrädd att allt ska upprepa sig själv och att ännu ett ljus kommer finnas attt tända vid jul. Att ännu en historia kommer avslutas och aldrig kunna visas i igen. Bara berättas. Jag är rädd för allt det. Allt som tar slut. För även om jag försökt hållt mig borta därifrån, just för att jag sett att historien börjat sitt avslut. Även om jag kanske inte verkat intresserad eller deltagande, har han alltid funnits där. Min Moffa som alltid skulle kittlas och inte tyckte om lök. Som alltid skulle ha sin special Janssons på julafton. Han har alltid funnits där och kommer alltid finnas där. Jag är bara rädd.
Önskar jag kunde vara lite närmre alla
...
♥
I Only Wanted To See You Underneath The Purple Rain
Efter att ha läst alla recensioner om Prince's konsert på Roskilde kan jag inte hålla mig längre.
Jag måste till Werchter och se denna man. Kan inte tillåta mig själv att missa en sån chans, för vips kommer han vara borta en dag. Nej, ikväll blir det lite forskning och biljetter.
Tänk er bara att få höra den här låten live. Är värt varje litet öre jag kommer betala och jag kommer stå där och tokmysa
a única coisa que falta é o homem que deveria me segurar
What Will It Bee?
Jo, jag kollar igenom the worl wide web efter roliga sminkningar.
Jaha, varför det?
Jo, jag ska på party förstår ni?
Jasså, vilket då?
Jag ska på Sensation White.
Oj, det låter kul! När är det?
På lördag!
Är det här i Dublin?
Nej nej, det är i Amsterdam.
Finns det plats kvar?
Nej, det är slutsålt.
Låter som ett riktigt kalas...
Mhmm
Vad tror ni om den här make upen?
Borde få några att vända på huvudet!
When You Least Expect It
Ibland överraskar man sig själv när man minst anar det.
Som igår...
Igår nere på Court Yard började Frugan prata om sin gamla flickvän som gått bort och på nåt sätt får jag alltid kämpa för att inte gråta. Allt han säger om henne är så fint. Hon hade sin födelsedag förra veckan och han visade mig hennes facebook. Fullt av grattis hälsningar och små noter om saknad. Men jag kämpade på, ville inte gråta bland alla andra. Sen kom Andreas och släppte bomben.
De pratade om Belgien och han frågar alla runt bordet: Vet ni vad det sista Madde sa till mig var innan hon åkte hem till Sverige?
Alla skakar på huvudet och sen vänder han blicken mot mig. Hon sa: Ta hand om Malin åt mig!
Jag tittade på Andreas, på Maddo och på alla andra och kände hur magen knöt sig. På nåt sätt har den där yngsta fröken Henriksson en tendens att få mig att gråta om vi pratar om Belgien och hur det tog slut. Jag visste om att hon skulle åka hem till Sverige, men ändå blev allt så plötsligt och avhugget när hon åkte. Ena dagen satt hon där brevid mig på jobbet och tjattrade, och andra dagen var hon i Norrland och jag hade ingen aning om jag skulle få se henne igen. Så när Andreas berättade vad hon hade sagt och hon kramade om mig, då brast det för mig. Och tro mig, dom där Madde-kramarna är dyrbara!
Det chockade mig totalt att jag skulle reagera på det viset. Men det är vid såna tillfällen man inser hur mycket en del människor verkligen betyder för en. Och Maddo är speciell! Tyckte inte alls om henne i början och hade ångest när jag fick reda på att jag skulle sitta brevid henne på jobbet. Då fick jag ju lov att prata med henne och verka trevlig. Men sen hade vi vår första dejt i Antwerpen och jagade gay parades och den där skrämmande saken visade sig vara riktigt go.
Nu är hon min Maddo!
En person som alltid kommer att betyda mer än vad jag själv lyckats inse...
