lunsan

Nej, jag har inte packat en enda pinal, men kläderna är nytvättade och torra iaf!
Skulle ju städa och fixa. Men det blev väl för mycket för att jag skulle orka anstränga mig att börja. Fastnade med sminket istället och försökte fokusera på annat.

Önskar jag inte var själv här i lägenheten just nu. I morgon åker jag hem till Sverige igen och på fredag är det dags för begravningen. Är rädd att det kommer slå en rakt i ansiktet när verkligheten kommer ifatt. Än så länge har jag kunnat smita undan och skjuta upp allt det där. Har flygit och flängt varje helg och hållt mig sysselsatt. Men nu är det dags att komma tillbaka. Men jag vill inte! Kan man bara inte låtsas att det aldrig hänt? Har sån ångest över den där begravningen och att se den där kistan. Få höra hans låt, och försöka inse att det är absolut sista gången. Det är så jäkla svårt att förstå.

Har fått små attacker ikväll där hans  bild poppar upp överallt. I huvudet, på syrrans MSN...Och det är obehagligt, för jag kan inte riktigt titta på foton av honom än. Jag får bara ångest. Jag önskar jag inte var ensam i natt. För är det nån natt jag kommer vara mörkrädd är det nu.