I morgon släpps Daniels soloalbum...jisses!

 

 

 

Den här förbannade låten har jag väntat och hoppats på så jag nästan gråtit en skvätt. 2011 gick Silverchair i dvala och en del av mig likaså :( Den här låten spelade dom på Groovin the Moo och retades med att den skulle komma på nya skivan...den som aldrig kom. Taskigt!!! Men...den är med på Daniels soloalbum och jag trippar runt på små moln. Så skön låt! Vem hade kunnat tro att Israel's Son kunde bli till en sån här svängig låt efter några år - hur underbart?!

Emil, jävla Emil...på så många sätt <3

 

En människa som jag känner genom mina syskon. Som jag träffat på fester, suttit på hans golv, bland alla hans andra vänner och med social ångest som kunde skjuta genom taket. Och det var många, många vänner som brydde sig och älskade. Alltid var han där, lika glad som alltid. Lika välkomnande mot alla. Sina nära vänner och de som befann sig utanför. Men han bjöd in oss utan att tveka. När man mår dåligt, har jobbiga situationer, känner man direkt om det är en människa man kan "lita" på och känna sig trygg med. Inte att man behöver säga något till just den personen, men man känner att i den här människans sällskap kan jag landa. Emil var en sån. En trygg människa. Så jag blir lite förbannad...på så mycket.

 

För det första är jag arg att du gjorde så mot mina syskon och familj. I början var jag rädd, livrädd. För hur i helvete skulle jag kunna trösta o skydda mot en sån enorm tragisk känsla? Är det ens möjligt att försöka hjälpa till att samla ihop alla känslor och tårar i mitten av all chock och förvirring. Om jag grät mig ned till golvet, vad gjorde då inte de som stod honom nära? Så jag är arg för att du gjorde så många så ledsna.

 

Sen är jag arg, helt jävla rasande på din tjej som behandlar alla som skit. Som trycker ned, smutskastar - både dig och dina vänner. Jag vill bara åka dit och ruska om hela henne. Dunka henne i väggen och fråga va fan hon håller på med? Är det inte nog med sorg och skuld redan? Lägg dit ego åt sidan och låt sorgen få göra sitt arbete. Låt den få ta plats, bland oss alla. Det finns inte ensamrätt på sorg. Den finns där den behövs.

 

Men det jag är mest förbannad över, är att det var just du som gjorde det.

Emil, som alltid var glad och killen ALLA tyckte om. Killen som hela byn sörjer i princip. Han som ingen hade en aning om, ingen visste att du gick omkring med såna tankar. Plötsligt är Missing People inblandade, du är saknad och alla delar på Facebook och oroar sig. Jag vet inte hur många gånger jag gått igenom alla efterlysningar och besked på Missing People och försökt föreställa mig hur det känns. Hur kändes det för människan som är saknad, för de som letar? För den som hittar? Och plötsligt finns du där, på deras sida bland alla andra. Människor kommenterar och delar. Letar. Jag frågar kollegor om de kan jobba istället för mig, för jag vill hjälpa till att leta. Du har blivit en av dem...och på nåt bisarrt jävla sätt är jag avundsjuk på dig. så jag är arg.

 

Men jag fick aldrig hjälpa till att leta, för din familj hittade dig till slut ute i skogen. Mamma ringde och frågade om jag hade hört, det hade jag inte men jag hade redan räknat ut vad som hänt. Hade redan drömt mardrömmar om hur Missing Peoples statusar brukade ändras till: Tragisk besked. Gömde mig i köket på jobbet och tuggade på tröjan, försökte samla ihop allt. I 3 dagar hade världen saknat dig, en lång tid för någon som ändå hoppas. Det tog 2 dagar, dagar som människor levde sina liv, drack sitt kaffe och gick till sitt jobb, innan de började märka vad som fattades. Dagar som livet gjorde vad det alltid brukade...men inte ditt. Ditt var redan över.

 

Det har verkligen varit en karusell av känslor och skuld över känslorna jag känt. Har gått igenom hela registret och jag var inte ens nära vän med dig, Emil. Det blev knas. Jag är arg för att du gjorde det. Jag förstår varför du gjorde det - jag förstår att det ibland känns som att det är enda utvägen. Men det känns ändå som att du har kapat mitt "öde". Jag ska inte ljuga, all det här har framkallat en hel del mörka tankar. Inga aktiva tankar, men ändå en ilska och avundsjuka. Om han nu har tagit livet av sig, då finns det inte plats för en till. Jag kan inte utsätta min familj för något ännu värre nu. den kvoten är fylld sedan länge. Och vem vill vara en copycat anyway. Det finns bara plats för ett självmord i Bjurs! Så varför tog han den, en människa som ingen hade trott?

 

Haha, Hejsan Hoppsan vilka allvarliga ämnen!

 

Men jag är arg, ledsen, chockad, på nåt sätt nöjd över att jag äntligen känner någon som vågade göra det och samtidigt skamsen över att jag känner så. En karusell! Det blev en dipp. Först var det dipp, sen toppade jag och lyckades träffa människor på ett bra sätt och jag blev stolt över mig själv. Sen kom den självklara dippen. Det kan aldrig få hålla sig bra. Nu har jag haft panik en dag där jag bara vill gömma mig och göra illa mig för att få nån sorts kontroll för jag vet vad som väntar. Andra dagen hatar jag mig själv något enormt och är så jävla arg och ledsen över att det måste hända just mig? varför kunde inte jag få leka normal som alla andra? Jag har lärt mig färdigheter och övningar, men när det är fel gör det så ont, för ont för att jag ska försöka mig på radikal acceptans. Vad är det för jävla liv att acceptera? Tredje dagen är tom, väldigt tom. Som att jag fått en andningspaus där det är varken eller...bara tomt. Så jag tog ledigt från jobbet och lät mig själv att bara vara tom. Idag är det balansgång mellan "nu kör vi" och "jag orkar inte". Så det har blivit städat och tvättat med några gråtskvättar mellan. I morgon får jag för mig att bli supernyttig och öser på med "nu jävlar" Som tur är, har jag fortsatt med vegan grejen sen förra gången, så det blir ett steg mindre. Annars kan det vara siktet inställt på vegan eller närmsta ätstörning. Jag vet hur man hetsäter och jag vet hur mans spyr. Får jag bort kilon får jag bort ångest. Men jag vet ju att inte det heller funkar. Och som vegan känner jag mig nyttig ändå. Så nu räcker det att byta ut påskmusten  mot vatten. Tills nästa gång! Jag har lärt mig hur den här jävla grejen fungerar.

 

 

Men snart maj så jag kan fortsätta fly

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vägrar göra en sån årsresume, fy va deprimerande.

MEN, fixade en liten sån här igår kväll, en resume på årets bästa ögonblick. Ett av de bästa beslut jag tagit i mitt liv...det enda jag tänker på är att jag vill tillbaka. Det var så himla lugnt, vackert och fridfullt där nere. En helt annan värld

 

 

Igår fick jag för mig att jag hade varit här i en vecka redan. En lättnads suck, jag har klarat av en vecka. Sen tog jag tillbaka allt och ställde mig mot väggen med indragen mage - jag har bara varit här i fyra dagar. Halvvägs till att få fylla på med nytt adrenalin och spänna äventyrsmuskeln nere i Ushuaia, halvvägs till att krypa under sängen av stressade förväntningar uppe i Buenos Aires.

 

I onsdags när jag väntade på att pappa skulle hämta upp mig och skjutsa till tåget kunde jag ärligt spy av nerver. Det tog mig en halvtimme att äta en halv tallrik gröt, kall gröt till slut. Men sen kom jag till Arlanda och nerverna bara rann av mig. Jag visste ju det här, jag vet hur man reser. Så jag hoppade på flyget, bytte flyg, landade, tog taxi till mitt B&B och det var det. Inga konstigheter!

 

Första dagen satte jag mig ned för att noga inspektera min turistkarta så jag kunde hitta till restaurangen de hade rekommendera. Den låg bara några gator bort, väldigt lätt att hitta på kartan. Så jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren ut till gatan. Tog steget ut på trottoaren och den där turistkartan blev plötsligt helt värdelös. Jag tappade kompassen, logiken, allt vad det heter. Jag gick helt enkelt åt första bästa håll och försökte se cool ut. Jag vet vad jag gör...  Jag hade ingen aning, men jag la ingen energi på att oroa mig. Jag går vilse, jag vet om att jag går vilse och jag räknar med att jag ska gå vilse. Man har ju lärt sig genom åren och nu har det blivit lite av en grej. Oftast tycker jag om att irra bort mig, blir mer spännande så. Och efter ett tag kom jag dit jag hade planerat och ända sen dess har jag blivit riktigt duktig på att hitta i den här byn.

 

Så första dagen var det att försöka hitta och gå på den vegetariska middagen på kvällen. Vi var 13 stycken och ingen var från Buenos Aires. Det var antingen turister eller studerande, de flesta från Kalifornien tydligen. Jag hamnade mellan Long Beach gänget som var 19 år och sa "like" fem gånger i varje mening och sluddrade sådär som jag antar att tonårstjejer från Long Beach gör. Det låter så fördummande, skärp er tjejer! Jag pratade i början men sen tog det slut på social-fightar-anda. Jag steg åt sidan och nöjde mig med att bara vara där. Ja, hör på den ni, jag accepterade att jag var tyst och lät det helt enkelt vara så. Worked my new skills!

 

Andra dagen tog jag mig till hamnen och hoppade på båten ut till Tigre deltat. De rikas lekplats kändes det lite som. Av alla som har hus där är det ca 10% som bor där på heltid, resten är weekendhouses. Och det är inga billiga hus. Så dyra hus, vattenskotrar, flashiga motorbåtar och en jäkla mysig miljö. Jag började mysa så fort vi kom in i lummigheten och alla kanaler. Det finns inga vägar, inget vatten eller dragen el. Bara båt som gäller. Träffade på en norska och hennes man som jag hängde på och även ett par från Sydafrika. Jag kunde hängt med dom hela dagen, men jag tänkte att jag var stor nog att klara mig själv i 1½ timme på marknaden vi besökte. Å det gjorde jag åxå, i en tjugo minuter. Sen började det där oroliga stampandet som jag så väl känner igen. Jag går samma gata upp och ner och stressar upp mig för jag vet inte vart jag ska ta vägen. Börjar ta omvägar som jag vet kan dra ut på tiden lite och känner mig dum när jag går förbi samma försäljare en femte gång. Men då satte jag stopp och erbjöd mig själv att sitta ner på trappstegen vid hamnen och andas. Att koncentrera mig på vattnet och låta femton minuter bara få vara innan jag skulle möta upp de andra. Köp en vattenflaska, drick, andas och bara va.

 

Tredje dagen gick jag upp halvfyra på morgonen och tog mig till flygplatsen för att flyga till Iguazu. Trött och lite nervös över en så pass lång dag. Flyget hem gick vid halvtio på kvällen. Men jag kom dit, mötte upp min guide och tappade hakan totalt när jag kom till första utsiktsplatsen. Eller nej, det gjorde jag redan i flygplanet när piloten tog en extra tur över fallen för vår skull. Nästan så jag ville släppa en tår för att jag var så glad och nöjd över att jag faktiskt tagit mig dit. Men guiden guidade runt, jag knäppte kort efter kort och skakade på huvudet åt alla som står med sina selfiesticks eller pads och ser dumma åt. Tar plats gör dom å. Jag såg såna där djuraffärsparakiter, monstermyror, tapir, nåt annat sött pälsdjur, kajman, äckelspindlar och träd fulla av orkideer och epifyter. Jag var som ett barn i en leksaksaffär. Tog av mig till bikini och satte mig i en båt med en massa andra för att åka in i vattenfallen. Blek och *det där ordet man inte får säga*, försökte jag att slå undan alla negativa tankar och fokusera på vart jag faktiskt var. Jag var i djungeln. Kände jag mig riktigt positiv kunde jag dra det till att jag var i utkanten av Amazonas. Jag vet att jag inte är det, men ibland får man överdriva för att få det bättre. När guiden lämnade mig ensam de sista timmarna satte jag mig ned bland resten av turisterna, åt en sallad, drack vatten och försökte ta hand om mig själv. För även om jag inte har varit hungrig sen jag kom hit, har jag tagit några sekunder extra och försökt tänka logiskt. Jag vet att varje gång jag åker utomlands matstrejkar jag första dagarna, känner mig inte hungrig eller blir vrång över att det inte finns nån bra vegetarisk mat. Summa summarum: Jag får solsting!

Så den här resan har jag trotsat allt det där och tänkt steget före. Du måste äta, Malin!

 

Iguazu ligger på gränsen mellan Brasilien och Argentina så nånstans där mellan blev både jag och mobil förvirrade. Vart var vi egentligen? Innan min guide lämnade mig fick jag hennes mobilnummer och instruktioner om att taxin skulle hämta vig halvsju utanför Sheratons entre. Jag satt där och väntade och väntade. Försökte intala magen att det är lugnt, han är bara lite sen. Efter tjugo minuter försöker jag ringa min guide men kommer inte fram. Går med svansen mellan benen in på Sheraton med min svettlukt och ärrade ben. De hjälper mig att ringa, men inget nummer fungerar. Eller inga mobilnummer verkar gå att ringa till och det är den enda sorten jag hade. Jag hade tre olika journummer till arrangören, till guiden, till mitt B&B...och alla mobilnummer. Den lokala arrangören hade stängt och jag var stolt ägare till 90 pesos. Taxi till flygplatsen gick på över 200 pesos och visakortet hade jag lämnat  på mitt rum för att inte bli rånad. Det var panik på ingång och jag kände mig så fruktansvärt malplacerad där framme i receptionen med alla rika barn. Tuggade på läppen för att hålla inne och sen frågar receptionisten vilken tid vi hade bestämt, för klockan var ju bara tio över sex. Så med andra ord var all denna panik helt i onödan, för min mobil hade snappat upp Brasiliens tidszon men jag var fortfarande i Argentina. Så det var en enorm lättnad och en hel del pinsamma ursäktanden. Men tänk OM min klocka hade gått rätt. Det hade ju gått käpprätt åt skogen. Jag kom hem iaf och i taxin till mitt B&B var det vägbygge överallt eller avstängt, så chauffören blev lite irriterad. Men jag njöt av att få åka nya vägar och få se storstaden i Buenos Aires med alla ljus och skyltar. Jag gav mig det som en fredsgåva för innan och var snäll mot mig själv.

 

Det var de första tre dagarna, dagarna som var planerade och förbokade. Dagar jag visste att någon skulle ta hand om mig. Nu är det andra dagen jag känner mig vilsen och trött. Han som äger mitt B&B tjatar om att han tycker jag borde anstränga mig mer för att uppleva staden. Han tycker om sin stad.  Jag tycker hans stad är lortig och stökig. Men jag känner en viss press på mig att jag är ju trots allt här, du ska kunna anstränga dig de få dagar som är kvar. Motvilligt tog jag en taxi till största turistfällan igår, La Boca. Alla säger att jag ska hålla hårt om väskan, gå inte utanför de tre turistgatorna och stanna inte till kvällen. Inte ens butikerna eller restaurangerna är öppna sent för att det inte vill få stället förstört. Min taxichaufför försökte göra sig förstådd och säga åt mig att jag fick vara där i en timme max, sen måste jag därifrån. Om en timme slutade fotbollsmatchen och då blir det kaos. Han pekade på killarna i supportertröja, skakade på huvudet och upprepade ordet "loco". Så jag hoppade ur, gick de tre gatorna och kände mig obekväm. Kände att om jag ens sträcker mig efter plånboken här kommer jag bli lurad på nåt sätt. Så en kvart och en satt jag i nästa taxi, på väg till nästa stadsdel. Den välkända söndagsmarknaden i San Telmo som alla reseguider tjatar om. Gick gatan tillbaka till mitt B&B och bockade av ännu en grej som jag förväntades göra. Var hemma vid sex på kvällen och låste in mig på rummet. Orkade inte gå ut, hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen och var livrädd för att ägaren skulle knacka på dörren och fråga vad jag hade för planer för kvällen. Jag bor ju i deras våning. De andra rummen ligger en våning ned, men mitt rum ligger mittemot deras och jag hör dem konstant eftersom allt ekar här inne.

 

Idag tänkte jag först gå två gratisguidningar i stan, gick dit, stannade i tio minuter och hoppade in i en taxi. Åkte ner till hamnen för att kolla om det fanns biljetter kvar på båten över till Uruguay idag. Det fanns det inte. De fanns för i morgon men jag hade inget pass med mig ändå. Hoppar in i nästa taxi och ber chauffören köra mig till det Japanska trädgården. Det började klia i kroppen och jag kände att jag måste försöka hitta ett lugn. Det var samma sak i Sydney. En massa press, stressade förväntningar, obeslutsamhet och allt det lindrades i den japanska trädgården. Det är mitt absoluta favoritställe i Sydney och jag var en återkommande gäst. Så när jag äntligen satt i taxin på väg dit kändes det så skönt. Snart kunde jag få slappna av samla ihop mig igen.  

 

Men nej, inne i trädgården står det stånd överallt, människor i överflöd, en scen? och högtalare som spelar hög musik. Inte ens japansk musik...va fan!? Dom har förstört allt och det borde inte ens få kallas för en Japansk trädgård. Jo, det fanns karpar och en o annan bro, men det var allt. Noll Zen. Så jag pinnade på runt dammen och försökte hinna ikapp djävulskapet. Gick vidare och siktade in mig på Recoleta kyrkogården istället - fan om det inte är lugnt där. Hittar rätt väg, hittar muren och ser de gigantiska gravarna innanför, men jag hittar ingen jävla ingång. Var nära att jag bara ropade in en ny taxi och bad honom köra hem mig. Men skam den som ger sig, till slut fanns där en öppning i muren. Och det var tyst...och lugnt.

 

Efter en timme kanske på kyrkogården, som för övrigt är helt absurd, knäpp, vacker och sorglig, hade nerverna lugnat ned sig lite och jag bestämde att en till stadsdel hinner jag med. En till, och sista, av alla de där stadsdelarna man tydligen måste se. Taxi till Palermo Soho, kliva ur, ta första bästa gata och försöka se ut som att jag vet vad jag gör., ta den restaurang som inte ligger ute vid gatan och som kan ge nåt sorts skydd från allt annat. Beställ mat, ta fram boken, ät upp, läs ut och ta taxi hem igen.

 

Så på två dagar har jag sett fyra av de där måste se stadsdelarna och jag har egentligen inte sett något alls. Jag har mest åkt dit, endast för att kunna bocka av och säga: "Jo, men där har jag ju varit, självklart!"

Två dagar av stirr och det där förbannade trampandet som dyker upp så fort det börjar bli jobbigt. Två dagar av facebook dokumenterande så jag har nåt att skryta om iaf, nåt som kan styrka att jag faktiskt har haft "roligt" och "sett saker." Höjdpunkterna idag var Recoleta och när jag hittade hasselnötter i affären. Allt annat var måsten. Jag har slut på saker att göra, saker jag verkligen vill göra. Jag är trött på Buenos Aires nu, staden gör mig nervös. Massa människor som jag inte förstår. Pressar mig själv att den här resan får jag inte fucka upp. Du måste göra saker, Malin! Du måste ha roligt så du kan visa alla andra sen att den här resan var minst lika rolig som du trissat upp den till att vara.

 

Jag hade hoppats på att få rida på onsdag utanför staden, men fick nyss veta att det är inställt. Det med! Så nu har jag två hela jävla dagar att fylla med skitsaker tills jag får flyga ned till Ushuaia och påbörja nästa fas. Jag vet inte ens vart jag ska börja? Ska jag behöva trampa runt hela dagen i morgon åxå? Då ska det regna dessutom. Åh, kan jag inte bara sluta ställa såna jävla krav. Kan jag inte bara få komma hem, klä en gran, dricka glögg och mysa med mina troll.

 

I morgon bitti gör jag och en tjej på samma B&B ett försök att oss till Colonia i Uruguay. Fan om det inte funkar... då går jag på bio resten av Buenos Aires...

 

 

 

 

Det börjar närma sig nu, på onsdag går flyget till Argentina!

 

Resan bokades i våras och helt plötsligt är det dags. Allt nödvändigt ska köpas, provpacka alla saker, kolla så att alla papper är med, kolla så att jag själv är med...och allt det är gjort. Det mesta iaf. Var på sjukhuset i morse och pratade med nya psykologen, som ska sluta vid årsskiftet, och den andra personen som ska ta över. Försökte lugna ner alla krav jag har på mig själv och alla tankar om att det här bara måste bli mitt livs resa. Fick nya gladpiller och sovpiller och det kändes ändå bra när jag gick därifrån.

 

Kom till jobbet, öppnar mailen och känner bara för att gå hem och aldrig gå ut igen. Så jag gick in i köket och grinade lite, igen. Det borde fan finnas en gräns för hur mycket skit en människa kan få ta på ett år. Det här har varit ett riktigt pissigt år och än är det inte slut. Fan fegt att sparka på en som redan ligger ner... Fartyget jag ska åka med till Antarktis har fått motorhaveri och det hinner inte lagas innan avresan. Så den resan är inställd! Pratade med tjejen som jag bokat resan av och hon sa att det här händer liksom inte - men självklart nu!

 

Jag kunde få pengarna tillbaka, men hon hittade en plats åt mig på ett annat fartyg. Den expeditionen är 5 dagar kortare och inte med samma datum som den jag skulle ha åkt på. Istället får jag en dag mindre i Buenos Aires och fler dagar nere i Ushuaia. Det pissiga är att den dagen jag måste åka ner till Ushuaia, är dagen som jag skulle åka till Iguazufallen. Så det blir att ställa in och några pengar får jag nog inte tillbaka. Så det var 5000kr back bara där. Sen har jag 4 dagar nere i Ushuaia att försöka fylla med något, för alla tidigare flyg upp till Buenos Aires var fullbokade. Alltså...Ushuaia är världens sydligaste stad, det finns inte så mycket att göra där. Man kan gå runt i nationalparken, åka ut och titta på sälar och några museer om fångar och urbefolkningen. Vädret är typ +8C och regn. Det känns som bortkastad semester och jag är så jävla arg, besviken och ledsen över att ingenting någonsin bara kan få fungera!? Det är 5 dagar kvar innan jag åker, kunde jag inte bara få åka och göra det här nu?

 

Nej, åt helvete med karma, livet och allt liknande jävla påhitt!!

 

 

 

Det är såna kontraster till allt som händer just nu. För 1½ månad sen skrev jag ett inlägg om hur fint allt kändes med den här killen och nu går jag runt med ständigt magknip. Det känns lite som att livet har gaddat ihop sig mot mig och det känns fan inte rättvist. Inte på nån nivå! Har fått en ny enskild kontakt på psyk som jag måste försöka få nån koll på. Alltid läskigt med en ny person som ska få veta ens mörkaste tankar. Jag saknar min Fanny! Väntar även på ny läkartid och se om det kanske blir lite piller igen? Fan, om sex veckor är jag i Buenos Aires och det känns jobbigt nog utan all annan skit. Går även på gruppmöte på psyk en gång i veckan och det är så jäkla skönt att komma dit. Det är precis som att man kan pusta ut i två timmar varje vecka och man kan prata om precis alllt. Igår satt vi och disskuterade psykoser innan mötet började som om det gällde priset på mjölk. Det är så avslappnande å veta att dessa människor vet hur det kan vara och jag kan grina och snora inför dem utan att känna ångest.

 

- Så den här killen som plötsligt fick för sig att bli kompis med mig...vi började ses allt mer och efter 1½månad "antog" jag att vi var nåt mer. Det var ju alltid han som tog initiativ att ses och han som sa till sin mamma att jag var den snällaste människa han någonsin träffat. Han åkte på semester 1 vecka, jag erkände att jag saknade honom, han kom hem och två veckor senare fick jag äntligen träffa honom. Det efter att jag pressat fram ur honom att han inte ville ha ett förhållande. Han slutade höra av sig och jag kände mig rådissad. Och för en som egentigen inte haft ett riktigt förhållande sen äckelJimmy 2008, (som bla låste ute mig 2 gånger på vintern och höll mig fastlåst på soffan i närmare en halvtimme för att spotta och säga hur värdelös jag var) så tar det jävligt hårt att först känna sig önskad och sen totala motsatsen. Min fantasi sparar inte på krutet när den försöker komma på orsaken till denna plötsliga förändring.

 

- Iaf, nu känns det som att vi börjar neutraliseras lite, han börjar höra av sig och idag gav han faktiskt på förslag på att vi borde ta en promenad nån kväll. Det innebär att Malins känslor stormar fram som ett lokomotiv som måste stoppas för det är inte realistiskt. Men hjärtat vill så gärna bara få känna att det är omtyckt och efterlängtat. Speciellt nu. Så det blir små andningspauser: Lugna ner dig nu!

 

- Fröken Katt är inte längre med oss :(  Vår söta, knäppa, döva lilla katt blev överkörd. Vi saknar henne och inte fan vet jag...äckliga jävliga människor som inte stannar när de kör på ett djur. det e inte mycket begärt. Stanna, plocka av djuret från vägen och lägg nånstanns synligt. Det är ändå någons husdjur.

 

 

- På jobbet är det magknip och ångest. Nya företaget Svea har inget kollektivavtal och de flesta är nöjda med deras egna avtal. Det är fortfarande en ny rörelse och de går fortfarande flera miljoner back. Det tar tid att som ett nytt företag, som dessutom haft stängt i över två månader, få tillbaka gamla kunder och dra in pengar. De räknar med att gå back till våren minst. Men nu har vissa fått för sig att vi visst vill ha kollektivavtal, Svea gick ut med att de säger blankt Nej till det och att en strejk skulle kunna tvinga dem att se över beslutet att stänga och lägga ner. De har helt enkelt inte råd eller lust. Till en början suckade vi mest åt allt, men nu har Finansförbundet gått och på egen hand varslat om strejk och går det igenom träder det i kraft den 31 oktober. Vi har haft telefonmöten, det skickas mail stup i kvarten och det där magknipet växer sig allt större. Det känns mer och mer som i början på året när vi fick lov att stänga och det märks på de gamla kollegorna. Det är inte kul! varje nytt mail eller telefonsamtal får magen att vända sig.

 

- Sen håller alla gamla kollegor på att lämna mig :( En försvinner om två veckor och den andra i december. En är ledig nu o studerar och han vill helst inte tillbaka. Då e det jag och chefen som är original. Vi har en färsking på jobbet och en började den här veckan, men henne har jag inte träffat än. Den älskvärka sociala fobin tittar fram när det blir för jobbigt. Var på jobbet idag och är typ överlycklig för att nya tjejen är sjuk. Jag vill behålla min jobb bubbla. Kollegorna är det närmsta jag kommer vänner här ju...

 

- Men vi spar det bästa till sist:

Jag skulle vara snäll mot mig själv på min födelsedag och jag kämpade på bra ändå. Men vad spelar det för roll när man kommer hem dagen efter och hittar ett brev från Kronofogden???? Det e så fruktansvärt jävla typiskt. Kunde det inte vart veckan efter eller före? Mitt avskyvärda ex, Jimmy, som jag var blindt kär i och bara trodde gott om, som jag hjälpte med ett lån då han hade för många anmärkningar för att ta ett eget, som jag trodde var mitt livs kärlek ett tag har kört över mig totalt. Han har gått hemma i över tre år och fejkat sjukskrivning för depression. Det hela började med att det plötsligt blev drogtest på hans jobb och han fick lov att hitta en ursäkt för att slippa. Så han kom på att kollegorna mobade honom och på den vägen är det. Han har ett ombud, hans psykolog har skrivit ut tunga mediciner åt honom och ibland utan att ha träffat honom för att han var "för sjuk" för att ta sig nånstans. Killen säljer garanterat knark eller gör nåt annat olagligt för på nåt sätt har han råd med allt. (Och sälja knark är inget som är främmande för den där jäveln)

 

ALLT ANNAT ÄN SITT JÄVLA LÅN!!!!

 

Jag har ju fått påminnelser förut från inkasso, men nu var det kört. Kronofogden sa helt enkelt betala allt på en gång så tar vi bort betalningsanmärkningen. Jimmy kan inte betala för han går på existensminimum och har redan utmätning. Synd bara att jäveln inte har nåt skrivet på sig, trots att han bor i ett asstort jävla hus :(  Fy fan va jag hatar den där människan. Jag har fått kämpa för att få hjälp med mina psykiska problem och han glider in på ett bananskal och för allt löst. Han får tunga mediciner utskrivna som han kan sälja vidare. Han är sjukskriven i flera år för en påhittad sjukdom och kan därför inte betala av lånet som JAG åker på sen. Pengar som jag inte rört. Och det är inte första gången jag betalar hans jävla lån.

 

Tack vare att jag har VÄRLDENS bästa föräldrar, så kan jag betala av det här förbannade lånet och därmed kunna radera Jimmy helt. De har utökat sitt huslån och jag har torkat Jimmys arsle med mer än 130.000kr. Det betyder att jag har över tio års återbetalning till banken och måste flytta till en billigare lägenhet. Det betyder att jag just att träffat en granne jag känner, som jag måste flytta från. Det betyder att jag fortsätter svälja och huka mig. Det spelar ingen roll hur många som säger att: nu är du äntligen av med honom. Jo visst, men till vilket jävla pris? Jag kan inte ens berätta för honom hur innerligt jag avskyr honom, för jag är rädd att han kommer hämnas på nåt sätt. En gång i tiden litade jag på honom till 100% och det straffar sig nu.

 

 

Som plus på allt är hunden halt tydligen och hoppar runt på tre ben.

 

 

Så Skulle Svea bli påverkad av strejken och bestämma sig för att lägga ner, då lägger jag ner!

 

 Idag fyller jag år och jag har INTE stängt av ansiktsboken!!!! Det har diskuterats mycket fram och tillbaka med egensinnet om hur vi ska ha det egentligen...men de e banne mig dags nu. Iaf de senaste två åren har jag tillfälligt tagit bort FB på den här dagen, bara för att jag kände mig så himla ensam. Det kändes så fel att sitta och isolera sig och sen plötsligt ska alla önska mig grattis och en bra dag? Det blev en sån jäkla krock. Det blev falskt, ensamt, ledsamt och en enorm stress. Å andra sidan, förra året gjorde jag det även för att se vilka som EGENTLIGEN brydde sig - vilka skulle höra av sig utan att FB sa till? Så jag satte ännu lite press på allt. Hjärnan är fan ingen teamplayer! 

 

Men idag har jag bestämt att jag ska vara snäll mot mig själv. Låt folk helt plötsligt komma på att du finns o låt dem önska dig en bra dag. Det är inte hela världen. Det betyder inte att ni plötsligt måste bli kompisar och det betyder inte heller att du är ensam och patetisk. Var snäll mot dig själv, Malin!

 

 

 

 

 

Vänta...backa, svälj, lugna ner dig

 

 

Har fått heltidsjobb, lägenhet, äventyrsresa/nu bockar vi av en dröm - i december, nu stolt mamma till tre underbara fyrbenta systrar, min Fanny ska bli mamma så mer än ett års terapi har fått ett slutdatum och saker känns läskiga- men bra! 

 

 

So back the fuck up jävligheten, för i augusti flyttar jag!

 

 

 

Jajamen, i december tar jag flyget till Buenos Aires, spenderar några dagar i staden för att sen flyga ner till Ushuaia och hoppa på båten till Antarktis!!!!!!!!!!   vänta, några fler !!!!!!!!!!!

 

I april 2009 flyttade jag till Belgien och sedan dess, sedan minst ett år innan faktiskt, har jag inte haft ett enda riktigt förhållande med någon. Det är lång tid...senaste tre åren har jag i princip hållt mig till mig själv. Jag saknar den där att hålla om, att längta efter och att dela allt jävla vardagligt med. Det har nästan blivit så jag tror att det kommer bli jag och fyrfotade kidsen tills tiden tar slut helt enket!

 

 

Haha, satans vilken överraskning:

Var inne på Amazon och beställde när jag helt plötsligt fick lov att välja adress...shit, minnen och känslor i vågform. Vilket liv man haft ändå! Jag hade lika gärna kunna bli depp nu men jag tänker fan inte bli det - kolla bara vad jag har gjort och vad jag har fått uppleva med alla dessa adresser. Det e fan inte så bara. Cred till mig fan!!!