Hand Over Your Heart, Let's Go Home

Igår fick jag för mig att jag hade varit här i en vecka redan. En lättnads suck, jag har klarat av en vecka. Sen tog jag tillbaka allt och ställde mig mot väggen med indragen mage - jag har bara varit här i fyra dagar. Halvvägs till att få fylla på med nytt adrenalin och spänna äventyrsmuskeln nere i Ushuaia, halvvägs till att krypa under sängen av stressade förväntningar uppe i Buenos Aires.
 
I onsdags när jag väntade på att pappa skulle hämta upp mig och skjutsa till tåget kunde jag ärligt spy av nerver. Det tog mig en halvtimme att äta en halv tallrik gröt, kall gröt till slut. Men sen kom jag till Arlanda och nerverna bara rann av mig. Jag visste ju det här, jag vet hur man reser. Så jag hoppade på flyget, bytte flyg, landade, tog taxi till mitt B&B och det var det. Inga konstigheter!
 
Första dagen satte jag mig ned för att noga inspektera min turistkarta så jag kunde hitta till restaurangen de hade rekommendera. Den låg bara några gator bort, väldigt lätt att hitta på kartan. Så jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren ut till gatan. Tog steget ut på trottoaren och den där turistkartan blev plötsligt helt värdelös. Jag tappade kompassen, logiken, allt vad det heter. Jag gick helt enkelt åt första bästa håll och försökte se cool ut. Jag vet vad jag gör...  Jag hade ingen aning, men jag la ingen energi på att oroa mig. Jag går vilse, jag vet om att jag går vilse och jag räknar med att jag ska gå vilse. Man har ju lärt sig genom åren och nu har det blivit lite av en grej. Oftast tycker jag om att irra bort mig, blir mer spännande så. Och efter ett tag kom jag dit jag hade planerat och ända sen dess har jag blivit riktigt duktig på att hitta i den här byn.
 
Så första dagen var det att försöka hitta och gå på den vegetariska middagen på kvällen. Vi var 13 stycken och ingen var från Buenos Aires. Det var antingen turister eller studerande, de flesta från Kalifornien tydligen. Jag hamnade mellan Long Beach gänget som var 19 år och sa "like" fem gånger i varje mening och sluddrade sådär som jag antar att tonårstjejer från Long Beach gör. Det låter så fördummande, skärp er tjejer! Jag pratade i början men sen tog det slut på social-fightar-anda. Jag steg åt sidan och nöjde mig med att bara vara där. Ja, hör på den ni, jag accepterade att jag var tyst och lät det helt enkelt vara så. Worked my new skills!
 
Andra dagen tog jag mig till hamnen och hoppade på båten ut till Tigre deltat. De rikas lekplats kändes det lite som. Av alla som har hus där är det ca 10% som bor där på heltid, resten är weekendhouses. Och det är inga billiga hus. Så dyra hus, vattenskotrar, flashiga motorbåtar och en jäkla mysig miljö. Jag började mysa så fort vi kom in i lummigheten och alla kanaler. Det finns inga vägar, inget vatten eller dragen el. Bara båt som gäller. Träffade på en norska och hennes man som jag hängde på och även ett par från Sydafrika. Jag kunde hängt med dom hela dagen, men jag tänkte att jag var stor nog att klara mig själv i 1½ timme på marknaden vi besökte. Å det gjorde jag åxå, i en tjugo minuter. Sen började det där oroliga stampandet som jag så väl känner igen. Jag går samma gata upp och ner och stressar upp mig för jag vet inte vart jag ska ta vägen. Börjar ta omvägar som jag vet kan dra ut på tiden lite och känner mig dum när jag går förbi samma försäljare en femte gång. Men då satte jag stopp och erbjöd mig själv att sitta ner på trappstegen vid hamnen och andas. Att koncentrera mig på vattnet och låta femton minuter bara få vara innan jag skulle möta upp de andra. Köp en vattenflaska, drick, andas och bara va.
 
Tredje dagen gick jag upp halvfyra på morgonen och tog mig till flygplatsen för att flyga till Iguazu. Trött och lite nervös över en så pass lång dag. Flyget hem gick vid halvtio på kvällen. Men jag kom dit, mötte upp min guide och tappade hakan totalt när jag kom till första utsiktsplatsen. Eller nej, det gjorde jag redan i flygplanet när piloten tog en extra tur över fallen för vår skull. Nästan så jag ville släppa en tår för att jag var så glad och nöjd över att jag faktiskt tagit mig dit. Men guiden guidade runt, jag knäppte kort efter kort och skakade på huvudet åt alla som står med sina selfiesticks eller pads och ser dumma åt. Tar plats gör dom å. Jag såg såna där djuraffärsparakiter, monstermyror, tapir, nåt annat sött pälsdjur, kajman, äckelspindlar och träd fulla av orkideer och epifyter. Jag var som ett barn i en leksaksaffär. Tog av mig till bikini och satte mig i en båt med en massa andra för att åka in i vattenfallen. Blek och *det där ordet man inte får säga*, försökte jag att slå undan alla negativa tankar och fokusera på vart jag faktiskt var. Jag var i djungeln. Kände jag mig riktigt positiv kunde jag dra det till att jag var i utkanten av Amazonas. Jag vet att jag inte är det, men ibland får man överdriva för att få det bättre. När guiden lämnade mig ensam de sista timmarna satte jag mig ned bland resten av turisterna, åt en sallad, drack vatten och försökte ta hand om mig själv. För även om jag inte har varit hungrig sen jag kom hit, har jag tagit några sekunder extra och försökt tänka logiskt. Jag vet att varje gång jag åker utomlands matstrejkar jag första dagarna, känner mig inte hungrig eller blir vrång över att det inte finns nån bra vegetarisk mat. Summa summarum: Jag får solsting!
Så den här resan har jag trotsat allt det där och tänkt steget före. Du måste äta, Malin!
 
Iguazu ligger på gränsen mellan Brasilien och Argentina så nånstans där mellan blev både jag och mobil förvirrade. Vart var vi egentligen? Innan min guide lämnade mig fick jag hennes mobilnummer och instruktioner om att taxin skulle hämta vig halvsju utanför Sheratons entre. Jag satt där och väntade och väntade. Försökte intala magen att det är lugnt, han är bara lite sen. Efter tjugo minuter försöker jag ringa min guide men kommer inte fram. Går med svansen mellan benen in på Sheraton med min svettlukt och ärrade ben. De hjälper mig att ringa, men inget nummer fungerar. Eller inga mobilnummer verkar gå att ringa till och det är den enda sorten jag hade. Jag hade tre olika journummer till arrangören, till guiden, till mitt B&B...och alla mobilnummer. Den lokala arrangören hade stängt och jag var stolt ägare till 90 pesos. Taxi till flygplatsen gick på över 200 pesos och visakortet hade jag lämnat  på mitt rum för att inte bli rånad. Det var panik på ingång och jag kände mig så fruktansvärt malplacerad där framme i receptionen med alla rika barn. Tuggade på läppen för att hålla inne och sen frågar receptionisten vilken tid vi hade bestämt, för klockan var ju bara tio över sex. Så med andra ord var all denna panik helt i onödan, för min mobil hade snappat upp Brasiliens tidszon men jag var fortfarande i Argentina. Så det var en enorm lättnad och en hel del pinsamma ursäktanden. Men tänk OM min klocka hade gått rätt. Det hade ju gått käpprätt åt skogen. Jag kom hem iaf och i taxin till mitt B&B var det vägbygge överallt eller avstängt, så chauffören blev lite irriterad. Men jag njöt av att få åka nya vägar och få se storstaden i Buenos Aires med alla ljus och skyltar. Jag gav mig det som en fredsgåva för innan och var snäll mot mig själv.
 
Det var de första tre dagarna, dagarna som var planerade och förbokade. Dagar jag visste att någon skulle ta hand om mig. Nu är det andra dagen jag känner mig vilsen och trött. Han som äger mitt B&B tjatar om att han tycker jag borde anstränga mig mer för att uppleva staden. Han tycker om sin stad.  Jag tycker hans stad är lortig och stökig. Men jag känner en viss press på mig att jag är ju trots allt här, du ska kunna anstränga dig de få dagar som är kvar. Motvilligt tog jag en taxi till största turistfällan igår, La Boca. Alla säger att jag ska hålla hårt om väskan, gå inte utanför de tre turistgatorna och stanna inte till kvällen. Inte ens butikerna eller restaurangerna är öppna sent för att det inte vill få stället förstört. Min taxichaufför försökte göra sig förstådd och säga åt mig att jag fick vara där i en timme max, sen måste jag därifrån. Om en timme slutade fotbollsmatchen och då blir det kaos. Han pekade på killarna i supportertröja, skakade på huvudet och upprepade ordet "loco". Så jag hoppade ur, gick de tre gatorna och kände mig obekväm. Kände att om jag ens sträcker mig efter plånboken här kommer jag bli lurad på nåt sätt. Så en kvart och en satt jag i nästa taxi, på väg till nästa stadsdel. Den välkända söndagsmarknaden i San Telmo som alla reseguider tjatar om. Gick gatan tillbaka till mitt B&B och bockade av ännu en grej som jag förväntades göra. Var hemma vid sex på kvällen och låste in mig på rummet. Orkade inte gå ut, hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen och var livrädd för att ägaren skulle knacka på dörren och fråga vad jag hade för planer för kvällen. Jag bor ju i deras våning. De andra rummen ligger en våning ned, men mitt rum ligger mittemot deras och jag hör dem konstant eftersom allt ekar här inne.
 
Idag tänkte jag först gå två gratisguidningar i stan, gick dit, stannade i tio minuter och hoppade in i en taxi. Åkte ner till hamnen för att kolla om det fanns biljetter kvar på båten över till Uruguay idag. Det fanns det inte. De fanns för i morgon men jag hade inget pass med mig ändå. Hoppar in i nästa taxi och ber chauffören köra mig till det Japanska trädgården. Det började klia i kroppen och jag kände att jag måste försöka hitta ett lugn. Det var samma sak i Sydney. En massa press, stressade förväntningar, obeslutsamhet och allt det lindrades i den japanska trädgården. Det är mitt absoluta favoritställe i Sydney och jag var en återkommande gäst. Så när jag äntligen satt i taxin på väg dit kändes det så skönt. Snart kunde jag få slappna av samla ihop mig igen.  
 
Men nej, inne i trädgården står det stånd överallt, människor i överflöd, en scen? och högtalare som spelar hög musik. Inte ens japansk musik...va fan!? Dom har förstört allt och det borde inte ens få kallas för en Japansk trädgård. Jo, det fanns karpar och en o annan bro, men det var allt. Noll Zen. Så jag pinnade på runt dammen och försökte hinna ikapp djävulskapet. Gick vidare och siktade in mig på Recoleta kyrkogården istället - fan om det inte är lugnt där. Hittar rätt väg, hittar muren och ser de gigantiska gravarna innanför, men jag hittar ingen jävla ingång. Var nära att jag bara ropade in en ny taxi och bad honom köra hem mig. Men skam den som ger sig, till slut fanns där en öppning i muren. Och det var tyst...och lugnt.
 
Efter en timme kanske på kyrkogården, som för övrigt är helt absurd, knäpp, vacker och sorglig, hade nerverna lugnat ned sig lite och jag bestämde att en till stadsdel hinner jag med. En till, och sista, av alla de där stadsdelarna man tydligen måste se. Taxi till Palermo Soho, kliva ur, ta första bästa gata och försöka se ut som att jag vet vad jag gör., ta den restaurang som inte ligger ute vid gatan och som kan ge nåt sorts skydd från allt annat. Beställ mat, ta fram boken, ät upp, läs ut och ta taxi hem igen.
 
Så på två dagar har jag sett fyra av de där måste se stadsdelarna och jag har egentligen inte sett något alls. Jag har mest åkt dit, endast för att kunna bocka av och säga: "Jo, men där har jag ju varit, självklart!"
Två dagar av stirr och det där förbannade trampandet som dyker upp så fort det börjar bli jobbigt. Två dagar av facebook dokumenterande så jag har nåt att skryta om iaf, nåt som kan styrka att jag faktiskt har haft "roligt" och "sett saker." Höjdpunkterna idag var Recoleta och när jag hittade hasselnötter i affären. Allt annat var måsten. Jag har slut på saker att göra, saker jag verkligen vill göra. Jag är trött på Buenos Aires nu, staden gör mig nervös. Massa människor som jag inte förstår. Pressar mig själv att den här resan får jag inte fucka upp. Du måste göra saker, Malin! Du måste ha roligt så du kan visa alla andra sen att den här resan var minst lika rolig som du trissat upp den till att vara.
 
Jag hade hoppats på att få rida på onsdag utanför staden, men fick nyss veta att det är inställt. Det med! Så nu har jag två hela jävla dagar att fylla med skitsaker tills jag får flyga ned till Ushuaia och påbörja nästa fas. Jag vet inte ens vart jag ska börja? Ska jag behöva trampa runt hela dagen i morgon åxå? Då ska det regna dessutom. Åh, kan jag inte bara sluta ställa såna jävla krav. Kan jag inte bara få komma hem, klä en gran, dricka glögg och mysa med mina troll.
 
I morgon bitti gör jag och en tjej på samma B&B ett försök att oss till Colonia i Uruguay. Fan om det inte funkar... då går jag på bio resten av Buenos Aires...
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0