lunsan

Emil, jävla Emil...på så många sätt <3

 

En människa som jag känner genom mina syskon. Som jag träffat på fester, suttit på hans golv, bland alla hans andra vänner och med social ångest som kunde skjuta genom taket. Och det var många, många vänner som brydde sig och älskade. Alltid var han där, lika glad som alltid. Lika välkomnande mot alla. Sina nära vänner och de som befann sig utanför. Men han bjöd in oss utan att tveka. När man mår dåligt, har jobbiga situationer, känner man direkt om det är en människa man kan "lita" på och känna sig trygg med. Inte att man behöver säga något till just den personen, men man känner att i den här människans sällskap kan jag landa. Emil var en sån. En trygg människa. Så jag blir lite förbannad...på så mycket.

 

För det första är jag arg att du gjorde så mot mina syskon och familj. I början var jag rädd, livrädd. För hur i helvete skulle jag kunna trösta o skydda mot en sån enorm tragisk känsla? Är det ens möjligt att försöka hjälpa till att samla ihop alla känslor och tårar i mitten av all chock och förvirring. Om jag grät mig ned till golvet, vad gjorde då inte de som stod honom nära? Så jag är arg för att du gjorde så många så ledsna.

 

Sen är jag arg, helt jävla rasande på din tjej som behandlar alla som skit. Som trycker ned, smutskastar - både dig och dina vänner. Jag vill bara åka dit och ruska om hela henne. Dunka henne i väggen och fråga va fan hon håller på med? Är det inte nog med sorg och skuld redan? Lägg dit ego åt sidan och låt sorgen få göra sitt arbete. Låt den få ta plats, bland oss alla. Det finns inte ensamrätt på sorg. Den finns där den behövs.

 

Men det jag är mest förbannad över, är att det var just du som gjorde det.

Emil, som alltid var glad och killen ALLA tyckte om. Killen som hela byn sörjer i princip. Han som ingen hade en aning om, ingen visste att du gick omkring med såna tankar. Plötsligt är Missing People inblandade, du är saknad och alla delar på Facebook och oroar sig. Jag vet inte hur många gånger jag gått igenom alla efterlysningar och besked på Missing People och försökt föreställa mig hur det känns. Hur kändes det för människan som är saknad, för de som letar? För den som hittar? Och plötsligt finns du där, på deras sida bland alla andra. Människor kommenterar och delar. Letar. Jag frågar kollegor om de kan jobba istället för mig, för jag vill hjälpa till att leta. Du har blivit en av dem...och på nåt bisarrt jävla sätt är jag avundsjuk på dig. så jag är arg.

 

Men jag fick aldrig hjälpa till att leta, för din familj hittade dig till slut ute i skogen. Mamma ringde och frågade om jag hade hört, det hade jag inte men jag hade redan räknat ut vad som hänt. Hade redan drömt mardrömmar om hur Missing Peoples statusar brukade ändras till: Tragisk besked. Gömde mig i köket på jobbet och tuggade på tröjan, försökte samla ihop allt. I 3 dagar hade världen saknat dig, en lång tid för någon som ändå hoppas. Det tog 2 dagar, dagar som människor levde sina liv, drack sitt kaffe och gick till sitt jobb, innan de började märka vad som fattades. Dagar som livet gjorde vad det alltid brukade...men inte ditt. Ditt var redan över.

 

Det har verkligen varit en karusell av känslor och skuld över känslorna jag känt. Har gått igenom hela registret och jag var inte ens nära vän med dig, Emil. Det blev knas. Jag är arg för att du gjorde det. Jag förstår varför du gjorde det - jag förstår att det ibland känns som att det är enda utvägen. Men det känns ändå som att du har kapat mitt "öde". Jag ska inte ljuga, all det här har framkallat en hel del mörka tankar. Inga aktiva tankar, men ändå en ilska och avundsjuka. Om han nu har tagit livet av sig, då finns det inte plats för en till. Jag kan inte utsätta min familj för något ännu värre nu. den kvoten är fylld sedan länge. Och vem vill vara en copycat anyway. Det finns bara plats för ett självmord i Bjurs! Så varför tog han den, en människa som ingen hade trott?

 

Haha, Hejsan Hoppsan vilka allvarliga ämnen!

 

Men jag är arg, ledsen, chockad, på nåt sätt nöjd över att jag äntligen känner någon som vågade göra det och samtidigt skamsen över att jag känner så. En karusell! Det blev en dipp. Först var det dipp, sen toppade jag och lyckades träffa människor på ett bra sätt och jag blev stolt över mig själv. Sen kom den självklara dippen. Det kan aldrig få hålla sig bra. Nu har jag haft panik en dag där jag bara vill gömma mig och göra illa mig för att få nån sorts kontroll för jag vet vad som väntar. Andra dagen hatar jag mig själv något enormt och är så jävla arg och ledsen över att det måste hända just mig? varför kunde inte jag få leka normal som alla andra? Jag har lärt mig färdigheter och övningar, men när det är fel gör det så ont, för ont för att jag ska försöka mig på radikal acceptans. Vad är det för jävla liv att acceptera? Tredje dagen är tom, väldigt tom. Som att jag fått en andningspaus där det är varken eller...bara tomt. Så jag tog ledigt från jobbet och lät mig själv att bara vara tom. Idag är det balansgång mellan "nu kör vi" och "jag orkar inte". Så det har blivit städat och tvättat med några gråtskvättar mellan. I morgon får jag för mig att bli supernyttig och öser på med "nu jävlar" Som tur är, har jag fortsatt med vegan grejen sen förra gången, så det blir ett steg mindre. Annars kan det vara siktet inställt på vegan eller närmsta ätstörning. Jag vet hur man hetsäter och jag vet hur mans spyr. Får jag bort kilon får jag bort ångest. Men jag vet ju att inte det heller funkar. Och som vegan känner jag mig nyttig ändå. Så nu räcker det att byta ut påskmusten  mot vatten. Tills nästa gång! Jag har lärt mig hur den här jävla grejen fungerar.

 

 

Men snart maj så jag kan fortsätta fly