lunsan

 

Idag är inte vilken dag som helst och humöret har ännu inte bestämt sig hur det ska uppföra sig

 

Det är intressant att gå tillbaka och se hur man mådde och gjorde, en bra sak med att ha en blogg. Allt finns registrerat, och även om det inte står skrivet i svart på vitt, så vet man själv hur det var. Och jag tror det är viktigt att ha koll på vissa saker, och det är viktigt att ventilera vissa saker. Och den där veckan, för ett år sen var inte att leka med.

 

Så sommaren i Berlin var extremt påfrestande för psyket.

För första gången i mitt liv försökte jag få hjälp med mig själv och det var så hemskt och utmattande att hela tiden ge och motvilligt ge, men aldrig någonsin få något tillbaka. Jag fick social fobi, ångest för att gå till jobbet och tog upp både gamla och nya ovanor. Jag kunde inte sova och allting byggdes upp på hög. Det var sommar, alla var lyckliga med brunbrända ben, men jag satt i min lägenhet och kokade självhat. Men den veckan blev det för mycket.

 

Det började med att jag skrev ett mail till en väldigt fin vän och helt enkelt berättade om ALLT. Kastade ut en liten livlina för att få känna att någon faktiskt visste och för att peppa mig själv att fortsätta försöka få hjälp. Jag hade kommit till den delen att antingen skiter jag i allt och jobbar stenhårt på att trycka tillbaka allt och ignorera några år till, eller så ger jag allt och får hjälp. Och jag visste ju innerst inne att jag inte skulle palla att försöka fortsätta ignorera. Så jag berättade och blev några kg lättare i ångest, för tillfället.

 

Några dagar senare var jag hos doktorn och fick Citalopram utskrivet utan nån som helst information vad det var för medicin. Tur Google finns! Tappade aptiten, sov ännu mindre, blev rastlös och gick runt och skakade av biverkningarna. Jobbade en dag den veckan och hade problem att skriva mail för jag kunde inte träffa rätt tangenter pga skakandet. Resten av veckan sjukanmälde jag mig.

 

Nästa dag fick jag ett paket som jag beställt från Australien. Jag är en destruktiv person när jag mår dåligt och den sommaren hjälpte inte till. En ny ovana jag kom på var att skada mig själv med kanyler. Jag började skära mig när jag gick i högstadiet, men jag fattar ju nu att sånt lämnar ärr. Så jag beställde nya nålar på internet och kom på nya sätt att lätta på det där bultande ångestladdade trycket. Jag kände mig bättre för stunden, men egentligen byggde jag bara på med skit.

 

 

Samma dag ringde de från min försäkringskassa i Berlin och berättade ännu en gång att de inte kunde hjälpa mig med en psykolog. Jag hade pratat med dom flera gånger tidigare men de kunde verkligen inte hjälpa till för de var värdelösa på sitt jobb. Men den här gången sa dom rätt ut att de inte kunde hitta en engelsktalande psykolog åt mig och vi blev nog båda lika irriterade på varandra där. Så det var det: min, som jag hade sett det, säkraste väg till hjälp kunde jag kasta i sjön. Det var kört!

 

Senare på kvällen tittade jag på A Guide To Recognizing Your Saints och blev alldeles kär i filmen. Jag blev så glad och varm i hela kroppen för det var bara så fint och bra. Gick ut med hunden och när jag gått runt hörnet smällde ångest attacken till. Fick skynda på hunden och gå tillbaka in i lägenheten. Det var en knytnäve rakt i ansiktet och strypgrepp om halsen. Blev full den kvällen och bestämde mig för vad som behövde göras. Djurvakt hade ordnats och jag skulle inte jobba igen förrän på onsdagen. Just där tog det stopp, för mig fanns det ingen annan utväg. det var allt eller inget!

 

För ett år sen, satt jag hemma i lägenheten på Treskowstrasse i Berlin, med årets knut i magen och räknade ner timmarna. Lägenheten var skinande ren, allt var tvättat, jag hade köpt indiska favoritmaten till mig och Kidsen. Hela dagen hade varit sol och blå himmel, katt och hund hade jagat kryp i gräset, folk var lördags lyckliga, polisen hade varit förbi och hämtat sina filmer och jag hade fyllt på hjärteförrådet med den efterlängtade kramen. Allt var förberett och jag hade till och med skrivit brev, ifall att?!

 

 

Strax innan midnatt den kvällen pussade jag Kidsen och gav dem sista kyckligen, låste dörren och gick iväg till parkeringen där inga hus står. Ringde efter hjälp och blev skjutsad till akuten på ett sjukhus som jag fortfarande inte riktigt vet vart det ligger. Spenderade några timmar i väntan på nästa skjuts. Det var hemskt och förvirrande, men samtidigt så jävla skönt att det äntligen hände nåt. Vid fem på morgonen kom nästa skjuts till St. Joseph Krankenhaus och jag blev inskriven tills vidare. Blev visad till mitt rum som jag delade med två andra tjejer och sen väntade en vecka av rutiner, stänga dörrar, terapi, människor som förstod och det var en helt underbar vecka på sitt sätt. På kvällarna samlades patienterna i allrummet och såg på fotbolls EM och vid tio på kvällen var det dags för sömntabletten och en halvtimme senare vinglade man tillbaka till sängen.

 

När jag kom hem igen helgen efter blev jag ståendes i hallen utan att riktigt veta vart jag skulle göra av mig själv. Jag hade fortfarande inte fått någon egentlig hjälp, men jag hade fått en läkare på sjukhuset som mot alla odds kunde prata svenska (I know) som skulle hjälpa mig att försöka hitta en psykolog. Och jag hade varit nere på botten redan, det kunde inte bli värre intalade jag mig. Jag skulle klara av det här.

 

Men någon psykolog fick jag inte och slutet av juli blev det ohållbart och jag insåg att det var dags att flytta hem till Sverige igen. Så för ett år sen idag var jag bottenskrapet, men idag har jag faktiskt fått hjälp. Visst är det en bit kvar, men ännu viktigare så har jag lärt mig en hel del om mig själv. Alla borde gå i terapi nån gång, för det finns så mycket oväntat inom en själv som man inte hade en aning om. Jag lärde mig tidigt vilka mina knappar var, men än idag dyker det upp små överraskningar som jag aldrig trott skulle få mig att reagera så starkt på. Jag har fått gråtit mig uttorkad och jag har fått mig själv att inse att jag faktiskt kan. Sen jag började gå hos KBTFanny blir varje vecka lite klarare. Jag hade aldrig trott att KBT skulle fungera för det låter så himla luddigt. Men jag har hittat mina metoder och det går framåt. Jag ballar inte ur på samma sätt längre när jag ska ut och leka social och det känns som att jag har lite bättre kontroll på känslorna nu. Jag kan se saker på ett annat sätt.

Det går bra och jag tror jag hittat en medicin som fungerar nu. Första blev jag värre av, andra blev jag tjock av, tredje blev jag inget av och nu känns det faktiskt som att det där motståndet blivit lite tunnare.

 

Nästa fas blir att intala mig själv att det är ok att känna sig bra. Att inte bli skrämd av att vilja göra saker och vara glad. För gör man något en längre tid blir det en vana och invanda mönster kräver lite arbete att bryta. Och för en som flyttar eller ignorera så fort det blir för jobbigt, blir det en utmaning. Men jag känner mig redo för det! Vi gjorde en överenskommelse, jag och Fanny, att den här sommaren bor jag kvar hemma och tänker inte på att jag måste flytta. Låt den här tiden vara så jobbar vi på och ser hur det ser ut i höst. Och det är smart, för det är nu det gäller lite. Och jag är glad, lite i smyg, att Peace and Love blev inställt i år, för jag känner mig inte riktigt där än. Istället blir det konsert i Globen med Depeche Mode och syster och det känns fan så mycket mer hanterbart. För det är lite så det är, ett litet steg i taget och lär dig hur, innan du tar nästa.

 

Att skriva allt det här var ett steg på vägen och jag känner mig förbannat jäkla stolt att jag inte ballat ur. Det var lite utav ett test, att skriva allt det här, för på ett sätt går jag igenom allt igen. Och fy fan vilken jobbig tid det där var. Men nej, nu ska jag prata lite med min flört och se ett avsnitt av True Blood. Hänga tvätt och sova.