I Can Do Social

 
Jag kan ju faktiskt vara social och dom här dagarna med Maddo och Leo har gått långt över förväntan. Jag har varit så rädd för panik men när jag satt där i köket med Maddo insåg jag ju att det finns ingen mening med att oroa sig. Det är min Maddo, min knäppa lilla Norrlänning som är rädd för allt som surrar och flyger, hon känner mig och jag känner henne. Först nu inser jag hur tomt det faktiskt är utan dem - saknar ♥
 
Jag vet att jag inte är frisk och har en jäkla massa att fixa, men de här dagarna var riktigt nyttiga för mig. Jag har pratat med människor och insett att jag faktiskt inte är helt borta. Jag har hjälpt Maddo att köpa hundtäcke på tyska! och jag var ute i Berlins nattliv till tre på morgonen... det har inte hänt sen syster var här i februari. Jag kan faktiskt och det kommer bli bra till slut. I morgon ska jag ta tag i psykolog letandet igen, fick ett nummer som hon lovade skulle hjälpa mig och på eftermiddagen ska jag tillbaka till sjukhuset och träffa doktorn. Får se om vi får öka dosen av medicinen och om jag bestämmer att det är dags att gå till jobbet på fredag. Men där klämmer skon fortfarande som f*n. Vi HAR nya sittplatser och om inte numret jag ringer kan engelska (inget jag räknar med) måste jag ännu en gång börja be människor om hjälp. Och nu är inte ens min gamla chef min chef längre.
 
Men just nu, idag har jag varit ganska positiv trots allt regn och både hund och katt har legat tryckta mot mig och myst mer än halva dagen. Farmor och Morfar kom med ny bra energi. Det kan alltid bli bättre...
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0