We've Both Got a Million Bad Habits To Kick, Not Sleeping Is One

 
 
Spenderade tors - mån i Berlin
Smakade, iaktog, kände och lyssnade - satans va jag saknar den staden ♥
Men jag tror det får stanna där så länge, vid att sakna. Jag måste sluta haka upp mig på saker och tro att hela Berlin bara väntar på att jag ska flytta tillbaka. Mycket har hänt sedan jag flyttade därifrån. Kanske dags att inse, ännu en gång att jag måste ta det lite lugnt helt enkelt. Saker tar tid och det finns mycket kvar att lära om efter allt. Jag får inte ha för bråttom den här gången. 
 
Men det gör ont, att övertala sig själv och alla instinkter och lustar att ge sig ut igen. Den där känslan som är helt underbar när man går runt på gator av cafeer, skyltar, människor i alla former, parker, ljud, ljus, alla dessa dofter och känslan av att det händer något. Överallt lever det, livet, människor, saker, gator, upplevelser och minnen. Jag vill bara kasta mig ut och ta emot alla intryck. Social fobi är en annan del av diagnosen, men ute på Berlins gator med syster forsar livet genom bröstet. Så nog känns det hårt och jävligt när jag kommer hem och fattar att det blir Nej! Jag är inte klar än.
 
Istället tuffade jag till mig igår och gjorde en intresseanmälan på en lägenhet, första gången sen jag kom hem. Idag gjorde jag ännu en, frågade människor på Blocket om jag fick köpa deras säng och beställde örngott från Halens. Jag har fått heltidsvikariat från Januari och jag ska flytta till egen lägenhet med kidsen. Just det här är absolut högst upp på min "skräck" lista. Jag går från att planera hur jag ska göra ett veckoschema för maten (soppa på torsdagar) till att skräckslaget stirra in i väggen. Jag - själv - igen    ...som bäddat för jävlighet
 
Men de e banne mig dags nu
Dags att tuffa till mig!
 

Neutralized

Jo, det var en jäkla massa ångest på Arlanda och fula ord, så jag bestämde mig för att lägga pengarna på ett litet krypin. Det kostade 700 kr men det var värt varenda öre. Sängen var helt gudomligt skön, det var tyst och mörkt och jag fick iaf tre timmars sömn. Vaknade vid fem och det var en helt annan människa. Planet var två timmar försenat men jag var redo för Berlin och taggad till max.

Möttes upp av en mysig kram på flygplatsen och sen var det raka vägen till Friedrichshain och en varm säng för några timmar. På kvällen mötte vi upp några gamla kollegor, åt Indiskt och drack öl. Pratade om allt som hänt sedan jag åkte och drog in den där rökiga sunkiga Berlin doften som ändå hör till.

På torsdag morgon hade St. Nikolaus lämnat godis i min sko och vi köpte gran, klädde gran, förundrades över sötaste gamla DDR julpyntet, åkte på julmarknad, frös händerna av oss, hamnade mitt i allt julglitter och trafik kaoset som omgav Israels president som var på besök. Tittade på Scarface under en filt och drack te, skrattade åt Pacinos kaxiga attityd, vilade kinden mot en bröstkorg, gick omkring i Volkspark och upptäckte nya saker och kände hur hela Berlin kunde neutraliseras. Det blev bra, allt blev bra!

Tick Tack

Sitter på Arlanda mitt i snöstormen och förbannar för mig själv. Om sex timmar får jag gå på flyget till Berlin men jag vill helst låsa in mig nånstanns tills det blir vår ute eller nåt. Eller ta ett tåg hem, inte gå ut på en vecka och ta reda på varför Darin gråter på Så Mycket Bättre. Fy, trodde inte att det skulle vara så här jobbigt att åka tillbaka och hälsa på. Allt som skulle kunna gå fel i ett år framöver har gått fel på ett tiotal olika sätt redan i mitt huvud. Och jag har åtta timmar kvar innan jag landar... Sen ska jag ha tre dagar som jag måste komma på saker att säga och vara social, och efter det jobbar jag tre dagar och måste vara ännu mer social och dessutom engagera huvudet så jag räknar rätt. Och sen är det juldagen och alla går ut och festar. Och sen är det nyår och alla går ut och festar och jag ska på fest och måste köpa klänning. En nyårsklänning... tycker det är jobbigt nog att ta på jeans och tröja och gå till jobbet. Och vid tolvslaget - vad fan ska jag göra då? När alla står och pussar och kramar varandra står jag säkert i ett hörn och röker eller så är jag på väg hem. Mm, positiva Malin är i farten!

Det e mycket nu, och inte ens Donken har öppet på det här jävla stället :(

In Mood For a Murder ..Or Six

Så fruktansvärt jävla hatisk till Berlin just nu så jag vet inte vart jag ska ta vägen - krossa några väggar kanske? Eller sex tyskar som tydligen håller på med ett helt annat spel än det jag spelar. FAN!
 
Ska aldrig flytta tillbaka till den där staden igen, äckliga jävla människor och nu är alla mina visioner om att det visst var bra helt förstörda. För trots allt så tyckte jag om den där sablans staden och jag älskade min lägenhet. Har aldrig haft en mysigare lägenhet och jag tog hand om den. Nu har hela den världen vänts upp och ner för nu blir jag anklagad av min hyresvärd för att vara värsta tänkbara personen att låta bo i en lägenhet. Alltså, fan va ledsen jag blir! 
 
Mitt hus var ett trevåninghus där båda ägarna bodde och deras dotter med sambo. De var alltid jättetrevliga och även om de inte kunde engelska så försökte vi och aldrig, ALDRIG någonsin hörde jag så mycket som ett knyst av att de hade något klagomål på nåt. INGET! Nu helt plötsligt har de klagomål på att min lägenhet luktade, att det var fullt av hundbajs överallt och att de hade problem med att jag hade vilda fester. Förlåt, men jag vet inte om jag ska skratta eller gråta? Söndagar var ju för fan min heliga städdag och vilda fester - jo jag hade ju flitigt med besökare i min lägenhet så det kan jag ju förstå att det var jobbigt. Jag har ju för fan socialfobi!!
 
Sen kom Claudia dit, som jag hyr i andra hand av, och möts av hundbajs på golvet, lägenheten luktar jätteilla så hon har fått lov att städa och tvätta och klagar på en massa trasiga saker. Hon har tillbringat 16 timmar i lägenheten än så länge och tänker skicka faktura och hotar med att det i Sverige skulle kosta 350kr / timme för sånt + saker som gått sönder.
 
Helvete heller...
 
Jag kan erkänna att saker gått sönder men jag har köpt nya saker och lämnat kvar istället. Spegeln gick sönder men ramen lagade jag och nytt spegelglas kunde hon betala med min deposition. Men på henne låter det som att halva lägenheten är sönderslagen och hon undrar hur nån kan bli så hemsk och ansvarslös?
 
Den där lägenheten är FAN så mycket finare än när jag flyttade in. Jag har slitit och rivit ut en halvrutten matta, skrubbat lister som var missfärgade av lort, kastat så mycket skit som gömts undan överallt och organiserat hennes alla mijoner saker så jag faktiskt fick plats med mina. Jag älskade min lägenhet och jag tog hand om den.  
 
Dom där äckliga människorna som jag tyckte var trevliga människor är ena jävla backstabbers. Både jag och mina syskon kan intyga att lägenheten var REN när vi lämnade den och den luktade INTE illa. Festerna hör ni ju själva hur jävla ironiskt det låter. Och vilka är de enda som haft nycklar till lägenheten - jo alla som bott i det där huset och nu vill de plötsligt inte tillåta andrahandsuthyrning längre, så Claudia är duktigt arg - på mig?! Jag fattar inte att folk kan sjunka så jävla lågt att dom förstör för andra människor på ett så fegt jävla sätt. Men visst, många byggnader har blivit restaurerade till toppskick på samma gata så dom vill säkert hitta nya hyresgäster med förstahandskontrakt så de kan höja hyran. Dom måste bara smutskasta och förstöra mitt berlin först
 
Och bara för att strö salt på såret pratar jag med min underbara polis nu som säger att han saknar våra promenader, våra tekvällar och hur synd det är att vi inte gjorde mer tillsammans i Berlin. Att hans tjej är orsaken till att vi inte sågs mer och att de båda var i Sverige på semester veckan efter att jag flyttade hem. Han säger att jag ska få se hans mage nästa gång vi ses och att han lutar åt att bli singel. Alltså, min hemliga polis, min beskyddare och secret love, enda människan som jag känt något för sen jag flyttade från Irland, säger att han saknar mig och hela jag håller på att spricka.
 
Joe, min enda egentliga svensk/tyska vän som sista gången jag såg honom, kramande om mig och pussade mig i pannan, sa åt mig att inte stressa huvudet, nu ska han på en spelning med en annan kollega och jag känner mig utanför. De få gånger jag var ute i Berlins nattliv - var med Joe och allt kändes så lätt! Men nu måste jag försöka räta ut mig själv, går i terapi för att försöka ändra om hela mitt tänkade, hitta ett jobb, försöka känna mig hemma där jag bor och i mig själv. Men nej, idag orkar jag bara inte.
 
Fan ta dig Berlin!
 

In Mood For a Murder ..Or Six

Är fruktansvärt jävla hatisk till Berlin just nu

Status

Igår sov jag med hjälp av medicin på flera veckor, annars blir det kanske tre timmar sammanlagt på en natt. Inte ens när jag varit full och man vanligtvis slocknar, kan jag sova. Huvudet på kudden och hjärnkontoret sätter igång på direkten. Jag fick mega hallucinationer av sömntabletterna för några kvällar sen och var helt väck. Ingen aning om vad som hände, men jag låg och tittade på när min ryggsäck knöt sina egna remmar och garderoben gjorde vågen. Riktigt läskigt! Efter att äntligen lyckats få lite sömn är jag idag fri från illamående och har kunnat röra mig fritt utan att riskera matläckage och det är tom städat.


Idag är sista kvällen ensam i min lägenhet och mina nerver jobbar för fullt med att göra livet surt för mig. Jag grinar för ingenting, grinar i fem minuter och sen är det bra. Sen blir jag förbannad på allt annat, längtar till nästa vecka så jag kan plocka bär och svamp och prata med människor, hatar nästa vecka och börjar grina igen för arbetsförmedlingen och doktorn, en bra låt kommer upp och det blir ett litet danssteg och jag blir glad av att solen skiner för fullt där ute, sen sätter jag upp håret och börjar grina för att jag slösat bort hårkvalite och hårspray för jag ska ändå inte träffa nån. Ungefär så ser mina dagar ut nu.

Slutkörd - Check


Done For Now

 
Nu tar vi ett litet break från den här bloggen och internet.
 
Gjorde mig själv arbetslös idag och om 1½ vecka kommer bästa syskonen och hämtar hem mig och kidsen til Sverige igen. Nu är det dags att försöka få nån rätsida på huvudet och även om det känns surt att lämna Berlin, så känns det rätt!
 
 
Är lite för trött för att orka vara Tysk just nu.

Coolest Kitty

 
Nu har katten officielt döpts antar jag, för nu har Fröken fått sig ett pass. Hund och katt tog på sig koppel och sen gick vi med svansen högt upp i vädret till veterinären. Det var fler katter och två hundar i väntrummet men katten tittade sig lugnt omkring och nosade runt. Vi satte oss på bänken och på en gång gick hon bort till grannarna på den andra bänken och hälsade. Snodde åt sig lite klappar och lade sig att vila ovanför deras galna 5 månaders stackars hundvalp. Haha, jag har värdens coolaste katt!
 
Inne hos veterinären fick hon chip och vaccin och hon såg ungefär ut så här:
 
 
 
Sen snodde hon lite kel från veterinären, hoppade ner på golvet  och så fortsatte vi hem med svansen lika högt i vädret som på vägen dit.
 
 
Nu är vi redo!

To Ride a Horse Is To Ride The Sky

 
Jag har självdiagnoserat mig själv nu och funderar på att utbilda mig så jag kan diagnosera mig proffesionellt även. Helt frisk är jag ju inte, så mycket fattar jag, och vissa diagnoser stämmer ganska bra in på min berg o dalbana. Paint By Numbers...
 
Just nu är jag helt inne i att flytta tilll Sverige, bli sambo med mormor, lära mig alla hennes historier och skaffa en häst...
 
 
Jag har dregglat över Shire hästar i en timme nu och får ståpäls bara jag tänker på all hovskägg. Det finnd vackra hästar som araber och Frieser men Shire är en riktig häst. Där har vi massa och man och hovskägg och en rejäl mankhöjd av bara ren häst. Dom är så satans fina och de är som stora hundar. Väldigt lugna till humöret och tänk er att få gosa in ansiktet i all den manen ♥
 
 
Försök att inte bli imponerad av deras stolthet.
Mer hovskägg åt folket!
 
 
 
Så ja...Tyskland har minst 160 dagar på sig att försöka få ordning på mig sen börjar överväga att åka hem igen för så mycket mer av galenskap orkar jag nog inte med. Om en timme kommer jag vara övertygad om att ingen i hela världen bryr sig om mig längre och det är lika bra att jag låser dörren och stannar inne för resten av mitt liv. Aldrig mer prata om hur jag känner för då kommer jag bara klassas som en attention whore/fjortis. Har tid för en hjärndoktor om en månad och bara å hoppas att jag inte är för svår för henne med. För jag SKA fixa mig själv
 

Under The Blancet

 
 
Puppy älskade sin nya kompis
 
 

Childhood Is Not From Birth To a Certain Age

Första dagen på jobbet idag efter många veckor i cirklar hemma. Idag skrev jag, skrev mail i cirklar och kände att jag kom ingenstans. Fick en släng av kontors fobi. Låst knä och värkande långfinger - alla öppnar fönstren så det blåser kallt och tror att det på nåt sätt ska göra att det känns bättre. Frisk luft botar inte kontors fobi, inte när man fortfarande har minst femtio mail kvar att svara på. Men ryssar och engelska är roligt: "I wrote again about problem and you not reply"
 
Nej, käre Ryss...jag ber om ursäkt! Jag var upptagen med annat
 
Min hund har haft diarre i flera dagar och nu kommer det blod. Google säger att jag måste fasta min hund i minst 24 timmar men jag tror inte dom förstår hur skört ett Puppy hjärta är. Min mormor tror att hon har blodcancer och jag är inte sen att haka på. Hennes hälsa har hållt mig på halster ett tag nu och när andra säger att det inte är omöjligt tar jag för givet att där är så. Bara att vänta på doktorn och vem säger att inte jag åxå har cancer eller nåt? - obotlig passiv dramatiker med hudcancer. Yes, har varit övertygad i flera år nu att en av alla prickar kommer visa sig jävlig. Är den obotlig så kommer jag flytta till Bora Bora.
 
...childhood is the kingdom where nowbody dies
 
Så ikväll sket jag helt enkelt i att tänka på allt det där (förutom nu då) och kände mig istället jävligt lyckligt lottad som faktiskt lekt Bullerby barn när jag var liten. Det är förjävligt, rent ut sagt, att man inte kommer ihåg mer från när man var ett litet snubbelbarn, för det var nog riktigt bra. Eller det var bra! Minnen sparas inte bara mentalt utan det sätter sig fysiskt i kroppen och jag går fortfarande in i ladan och stallet när jag kommer till Mormor. Nu senast med Puppy, öppnar dörren med upprymd röst och säger att kom, kom så tittar vi på stallet. Här stod det en gris en gång.
 
Jag har "hjälpt" till att slå hö på sommaren med mormor och morfar och jag har åkt vagn efter hästen, jag har hoppat på höskullen och jag har rymt, bara för att bli hittad i hagen, ståendes under Lisas fjording mage och klappat hennes runda mage. Jag vet att jag gjort det, jag kommer inte ihåg det - men jag känner det. Det sitter i benmärgen på mig. Så jag är förbannad att risken ens finns att det kan vara cancer för jag avskyr gamla och sjukdomar. Låt det gå fort, låt allt minnas som det levde. Inte som det dog. Låt oss kramas med kinderna och skratta tills vi kiknar av att bli kittlade - låt oss stanna där. Sluta åldras

I Can Do Social

 
Jag kan ju faktiskt vara social och dom här dagarna med Maddo och Leo har gått långt över förväntan. Jag har varit så rädd för panik men när jag satt där i köket med Maddo insåg jag ju att det finns ingen mening med att oroa sig. Det är min Maddo, min knäppa lilla Norrlänning som är rädd för allt som surrar och flyger, hon känner mig och jag känner henne. Först nu inser jag hur tomt det faktiskt är utan dem - saknar ♥
 
Jag vet att jag inte är frisk och har en jäkla massa att fixa, men de här dagarna var riktigt nyttiga för mig. Jag har pratat med människor och insett att jag faktiskt inte är helt borta. Jag har hjälpt Maddo att köpa hundtäcke på tyska! och jag var ute i Berlins nattliv till tre på morgonen... det har inte hänt sen syster var här i februari. Jag kan faktiskt och det kommer bli bra till slut. I morgon ska jag ta tag i psykolog letandet igen, fick ett nummer som hon lovade skulle hjälpa mig och på eftermiddagen ska jag tillbaka till sjukhuset och träffa doktorn. Får se om vi får öka dosen av medicinen och om jag bestämmer att det är dags att gå till jobbet på fredag. Men där klämmer skon fortfarande som f*n. Vi HAR nya sittplatser och om inte numret jag ringer kan engelska (inget jag räknar med) måste jag ännu en gång börja be människor om hjälp. Och nu är inte ens min gamla chef min chef längre.
 
Men just nu, idag har jag varit ganska positiv trots allt regn och både hund och katt har legat tryckta mot mig och myst mer än halva dagen. Farmor och Morfar kom med ny bra energi. Det kan alltid bli bättre...
 
 

I See (saw) Dead People

Blev väckt av poliser och en övertäckt kropp alldeles utanför sovrumsfönstret i morse. Vi har spekulerat och spekulerat vad som kan ha hänt, för det var lite klurigt. Jag vet att man ska visa respekt för de döda och är det jag respekterar så är det döden. Men när nåt sånt här händer 30 meter från mitt sovrumsfönster är det svårt att inte titta:


Det var en man som låg utanför ingången till huset, övertäckt med flera ager av skynken och polisen var där och tittade. Men ingen ambulans eller nåt, ingen som letade bevis eller nåt och efter några timmar kom en stor svart van och hämtade upp kroppen. Minst sagt en olustig känsla man fick.

 


We're Expecting...

 
Jag tror lägenheten just peakat sin mysfaktor och det enda jag stör mig på en ful Billy hylla som jag inte har nåt att fylla med och helst vill ha bort. Annars så...bara jag som behöver städas nu. Kidsen fick sin dusch i morse och Puppy har sprungit runt och mumlat hela kvällen, för nog har hon fattat att nåt e på gång. Om hon bara visste!
 
Så nu när allt är klart ska jag ta och äta lite frukost, för äta verkar jag helt ha glömt av idag.
 
 
 
Oj, shit, det e lite skumt att Maddo kommer med sin lilla familj om ett par timmar. Har inte sett henne på ett år och lilla Ms, Baxton har jag aldrig träffat. Skumt men kul!
 
 
Tick tack tick tack....

Last Night When You Were Sleeping, I Danced Away

 
Förr i tiden var läggdags det bästa jag visste. Flera timmar av bara tomt och vila. Det var så skönt att veta att nu är jag inte jag för en stund. Jag hatar att klockan närmar sig midnatt nu. Aldrig har jag haft lätt för att somna, men nu är det värre än någonsin. Lyckas jag somna efter 40 min - en timme är det BRA! Oftast ligger jag och snurrar runt i sängen längre och tänker och förvrider mig. Inatt gav jag upp efter en timme och gick upp, tog två lugnande och hoppas stirret lugnar ner sig snart.
 
Förutom att jag tänker på allt är det så förbannat kvavt i Berlin nu. Ikväll var första gången sen jag kom tillbaka från Sverige som det inte har åskat. Det har varit riktiga oväder och en natt var jag faktiskt lite rädd när hela sovrummet lystes upp av blixtrar var femte minut. Så jag kan inte sova med riktigt täcke utan bara ett överkast och jag hatar det och det är fortfarande varmt. Jag har försökt göra en plan på vad som ska göras nu innan torsdag när min Maddo kommer med Leo och hunden och det blir lite panik. Jag villl ju att allt ska vara perfekt. Jag blir galen på mina väggar som är alldeles för tomma och jag mår dåligt när jag kommer på mig själv att räkna dagar som jag måste komma på nåt att prata om. Jag älskar min Maddo och är så satans glad att dom kommer förbi mig, så förstå hur hemsk jag känner mig som ens tänker så. Det är bara den paniken, att jag förväntas umgås. Jag tror inte ni fattar hur sällan jag faktiskt pratar med människor. Jag har varit sjukskriven i tre veckor nu i Berlin och jag har inte träffat någon, förutom när jag hämtade katten hos en kollega och pratade i tio minute och min doktor. Nu kommer snart Maddo och gänget och några veckor senare kommer Axel och jag vet inte hur jag ska bete mig.
 
Jag har tänkt på jobbet och jagat upp mig inför sittplatserna?!
Kommer vi fortfarande ha samma sittplatser när jag kommer tillbaka, kommer nya chefen vara lika förstående som förra, kommer folk fråga (klart som fan dom kommer) vart jag varit, vad ska jag svara och på vilket sätt ska jag undvika kollegorna på lunchen? Jag kan ta en vecka till med full betalning, ska jag sjukskriva mig en vecka till? Vad ska jag göra den veckan, jag kommer vara pank?
 
Jag har försökt övertala mig själv om att jag inte behöver nån jävla psykolog utan jag kan klara mig själv. Idag var bra, jag var ute och gick flera timmar, inspekterade drömmande Pankow-bornas trädgårdar och hur id'erika dom e. Jag har en runda jag brukar gå när jag behöver förälska mig i Berlin på nytt och brukar gå den varannan månad kanske. Idag var det varmt, hunden på bra humör, jag på fighter humör och jag har planterat blommor. Så varför skulle inte jag kunna klara mig själv?     För att jag inte kan befinna mig på samma ställe som flera andra människor på samma gång, för att jag satt på golvet i hallen på nyår och hukandes tittade ut på fyrverkerierna genom vardagsrumfönstrena och i panik gömde mig under täcket med musik i öronen på full volym vid tolvslaget och mådde illa, för att jag får hjärtattack när telefonen ringer eller nån säger att dom ringer sen, för att jag inte kan sova, inte tänker rationellt och för att jag har tillbringat halva mitt liv med att gå in och ut ur depressioner och andra   förvirrande sinnestillstånd. För att den där förbannade psykologen som jag gick till igår och hade så höga tankar om, skrattade åt mina försök till hjälp och sa att jag borde ha tagit en  språkkurs och inte vara så emotionell. Jag grät, hon berättade att hon visst hade patienter som hade stått på väntelistan i ett halvår innan de fått hjälp. Den delen när jag berättade att ingen jag pratat med hade haft en väntelista verkade ha gått obemärkt förbi så jag gick över till att tyst hata henne. Hon kunde inte hjälpa mig, mitt fel var för kroniskt och jag behövde behavoural therapy. Men hon gav mig en lista, ett nummer och garanterade att de kunde engelska. Väldigt många kan tydligen engelska i Berlin nu för tiden...väldigt tyst och väldigt mycket hatade/hatar jag henne. Jag har redan den listan och det numret. Inget hon sa stämmer. Men jag har bestämt att lägga allt det där på is ett tag nu, iaf en vecka för jag orkar inte mer nu. Ska försöka mig på den där Jag kan nog grejen några dagar. Är så trött på alla St. Joseph Krankenhaus papper som ligger utspridda överallt med nummer och namn så jag spyr snart.
 
Andra vanligt förekommande fenomen när jag inte kan sova eller helt enkelt är uttråkad är att föreställa mig vad som skulle hända om någon jag kände dog. Japp, jag är knäpp! Idag var det syster som dog och jag har grinat mig till huvudvärk. För någon dag senda drömde jag att farmor var tillbaka, eller en person som spelade farmor. Vi visste alla att det inte var farmor, bara någon som spelade. Men det enda jag tänkte var att vi måste passa på nu och krama om farmor nu när hon "är" här, i morgon är hon borta. Och det här är inget ovanligt utan hela min familj och närmsta vänner har dött flera gånger var, no offence. Men jag tar det helt enkelt som att ni betyder världen för mig och att vara så långt borta från er gör att jag hostar upp hjärtat i halsen varje gång jag ser orden olycka och Dalarna i samma mening. Jag är rädd om er  ♥
 
Jag svamlar mest nu men jag måste bara få ur mig nåt. Hela dagarna går jag runt och dikterar texter i huvudet och så fort jag ska skriva nåt tar det stopp. Så fort jag försöker engagera känsloförrådet att dela med sig lite sätter nödbromsen in. I högstadiet när allt började var allt så annorlunda. Då var jag inte fel, jag hade bästa lärarna som kunde hjälpa till att guida och visa att jag istället var på väg. Jag hade inte varit vart jag är nu och sett allt jag gjort om jag inte gått igenom den perioden. Men nu är jag inte på väg längre. Jag vill, jag känner att jag så "lätt" skulle kunna komma vidare i livet. Efter 13 år har jag äntligen tagit mig i kragen och försökt hjälpt mig själv för första gången och det är stort. Lita på mig, det är riktigt jävla stort. Och att sen gång på gång på gång bli nekad den mentala pushen, att jag faktiskt kommit till den insikten - det får en att backa så äckligt lätt. Den där blyga  jävlarannamman har ett helvete att försöka hålla uppe tempot med nuskiterjagiallt.
 
 
Pjuh, va mycket tjatter!
 
Jag kan inte sova, det kryper i benen och det är varmt... det fick lov att komma ut och eftersom jag inte pratar med folk...you do the math!

Walked With a Wanker

Var precis ute i parken med hunden och försökte vara nyttig med att gå jättefort när vi går mot den mer avskilda delen av parken och en kille smyger runt i buskarna. Tänkte väl inte på det så mycket förrän vi möter honom i kurvan och möts av ett motionerande stånd!!!

Jag skakar på huvudet och fortätter, hittar lite stockar (åh, ironin) som Puppy får träna balansen på när killen sen kommer efter på cykeln och ber om ursäkt och hoppades att jag inte tog illa upp. Nej då, sa jag - ingen fara! Killen är jätteung, knappast myndig med det babyfacet så skulle gissa på 16/17? Men han cyklar inte iväg utan håller sig i närheten och kommer fram till mig, ännu en gång med byxorna nere. Frågar om han kan få runka framför mig, det tar bara tio sekunder, bönar och ber och jag deklarerar honom efterbliven. Självklart springer hunden åt motsatt håll så jag får stanna kvar och ropa med en snopp som jagar mig och är obehaglig. När äntligen hunden kommer springer jag som aldrig förr bort till ängen och alla barn familjer.

Först var jag mest chockad, ska inte blottare vara gamla och äckliga? Den här killen såg ut som en pluggnörd och inte ens fått skäggfjun? Sen vart jag arg för vem fan gav han rätten att behandla mig så där? Sen blev jag förbannad att jag inte smällde till jäveln. När jag kom hem var jag fly förbannad på den där lilla slyngeln och funderade på att springa tillbaka och golva honom. Va fan?

Todays Have-To-Have



So Let Us Get Married And Have Another Baby

 
Mina dröm projekt är satans aktiva den här veckan. Vaknar helt kallsvettig varenda morgon och bara av att somna om har jag kommit in i drömmen där jag jag lämnade den. Är helt slut när jag vaknar. Intensivt minst sagt!
 
För två nätter sen kunde jag lätt ha smällt till syrran om hon varit i närheten för sitt oansvariga beteende. Jag jagade henne hela natten och försökte komma undan farliga Bahamas gäng typ. Kommer fortfarande ihåg drömmen i detalj så hon får passa sig, syrran!
 
Nattens dröm var sådär irriterande, varför måste jag vakna för? Det var en saga, en självklar film succe! Jag träffade underbaraste mannen, alltså helt perfekt. Haha, blir knäsvag bara jag tänker på det nu. Träffade honom flera gånger för första gången (det vilade en förbannelse över vår kärlek och så fort det blev bra började allt om från början) men till slut förstod vi vad som hände, så vi kom på hur vi skulle bryta förbannelsen. Vi hade känt varandra i ett par dagar bara men allt var så irriterande perfekt och han var så himla mysig och vänlig, så vi gick till kyrkan och bestämde tid för giftermål några timmar senare. Det skulle ju garanterat bryta förbannelsen. Icke! Jag gick vilse, blev lurad av taxi chauffören, gick in i ett fik i stan och kom ut på en ö i havet?? En smula irriterande när man är på väg till sitt eget bröllop!
 
Så nej, jag fick inte min dröm man men jag har fortfarande huvudet inställt på att han faktiskt finns och att jag faktiskt träffade honom. Sitter och funderar på om jag faktiskt har träffat honom förut? Har en ite luddig bild i huvudet och jao, kanske. Det är det som är det värsta med att komma ihåg drömmarna - man börjar analysera!
 
Men om ni undrar så sitter jag på framsidan idag i solen och är väldigt giftasugen... så ni vet!
 

Doin The Happy Dance And HeadBanging

Så, alltså...idag/den här veckan svänger det.
 
Igår var jag hos doktorn igen och han tyckte vi skulle förlänga sjukskrivningen med två veckor så får vi se. Visst är det tråkigt att gå hemma, men jag får bara ånget av att tänka på jobbet med ny chef o allt som man måste bli buddies med och alla som frågar vart man varit de senaste fem veckorna? Nej fy fan!
 
Har sovit 12 timmars pass sen jag kom tillbaka och prisad vare sömntabletter. Så skönt att kunna gå och sova vid åtta på kvällen och sen är den dagen över. Lyckopillren har inte börjat verka än med de flesta bieffekter är borta iaf. Doktorn sa vänta två veckor så får vi se sen om vi ökar dosen eller byter? Så jag fortsätter leva efter mina 15 minuters humör.
 
MEN, en himla bra sak:
Idag när jag var på väg till affären för att köpa min "åthelvetemedallt" öl, så ringer mobilen. Det var en hjärndoktor som ringde och kunde erbjuda tid. En som faktiskt försökte lämna lediga tiden åt engelsktalande som hade just allmän hälsoförsäkring. Hur kär blev inte jag i henne då? Fick tid nu på måndag! Nu på måndag!!! Började bara jaga i februari efter dom jävlarna. Sen kom ju nästa problem - jag hörde inte riktigt vad hennes namn eller address var, bara delar av det och sen ringde hon hemligt nummer. Men jag skyndade hem och kollade igenom alla mina listor efter en tjej som hette fotbolls spelade i på tyska i efternamn, haha! Å jag hittade en!
 
Så nu gör jag happy dance och dricker min "FuckU-jagkan" öl
 
 
 
 

A Heart Delivery By The MailMan

 
 
 
Fick mitt paket från Style By Tyra av grannen när jag kom hem till Berlin idag och det var supersött. Haha, helt rosa med rosett och allt. Packade upp linnet och tröjan som jag beställt men kunde inte helt slita blicken från paketet - det glittrade ju fortfarande där nere i mörkret? Hade jag beställlt nåt mer?
 
Nope, det var bara lite härlig extra omtanke från härliga SBT gänget och det gjorde min dag iaf. Den ska upp på väggen för bästa vardagspepp!!
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0