They Don't Even Need a Second


Idag har varit ett riktigt lågvatten märke. Inte många ord som yttrats

Fick reda på igår att mitt älskade lilla M's pappa gått bort och sen dess har hjärnan inte lyckats stänga av, eller hjärtat rättare sagt. Låg hela natten och mådde dåligt över att inte kunna vara där och inte kunna trösta. Sen blev jag rädd. Hennes pappa var en stor man, inte bara kroppsligt utan hans energi var stor. Det gick inte riktigt att missa honom. Sen helt plötsligt är han bara borta och jag kan inte låta bli att skrämmas över hur extremt lätt det är att förlora någon. Det finns mycket vi lärt oss kontrollera men där är vi chanslösa. Tror jag drabbats av någon sorts framtida dödsångest och börjar nästan gråta så fort jag tänker på hur hennes familj har det nu och gamla kollegorna på Tuben. Lilla M  ♥

Och till råga på det så har precis allt annat gått fel i dag.

Jag kommer inte få mitt 10 timmars shift utan det var bara två i teamet som fick det.
Jag fick ingen jävla bonus den här gången
Jag missade träning i går och jag har fortfarande inte fått nån förbannad extra träning så jag kan jobba lite mer
Jag kom för sent
Jag har varit den största anti sociala människan idag och lyckades slå rekord i att svara på mail - 73st. Dock glömde jag helt av mina två raster och lunchrast.
Det är snart helg och jag vet att jag antagligen kommer sitta inne och ruttna hela helgen och irritera mig på människor.

Gaah, hatar dessa dagar.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0