lunsan

 

Igår kom första snön och idag tackade jag Ja till en anställning

 

Först blev jag hyper av att jag fått jobbet, även om jag redan visste för jag hade ett missat samtal från deras huvudkontor igår. Så en del av mig visste redan att nu, nu måste du ge dig ut i allt igen, Malin. Dags att ta dig själv i kragen och försöka bete dig.

 

Fan, jag har drabbats av en jävla skriv kramp eller en fet jävla kommunikations/kreativitet kramp så det bara smäller av det. Jag har skrivit flertaler böcker och tal i mitt egna huvud, men så fort det kommer till att försöka få det tonsatt, blir jag stum. De blir total kortslutning så fort det handlar om prestera något, även om det endast handlar om ett litet mail. Jag har inte skrivit något riktigt på över ett år och min senaste riktiga sminkning var förra årets halloween sminkning typ. Det tar bara stopp! Som att jag är rädd för att göra saker som jag vet att jag är bra på, av rädsla för att det ska bli pannkaka av allt. Har ätit mig mätt av pannkaka nu. Och nu är det strax halloween och jag vet precis vad jag vill göra. Det ska bli öppna sår och ärr och äckel, men så fort jag börjar närma mig tanken att försöka en gång innan, då kickar ångesten in och jag vägrar närma mig sminket.

 

Det är många spärrar nu för tiden och ingen gör mig gott.

Mitt nya jobb innebär att jag ska sitta inklämd med tre andra främlingar bakom en glasskiva och växla pengar, hjälpa människor betala räkningar och sätta in pengar på kontot. För någon vecka sedan tänkte jag följa med min bror på gympa här i Bjurs, men sen insåg jag med fasa att jag skulle få tillbringa kanske fem minuter utan honom innan, eftersom det är skilda omklädningsrum. Så då sket jag i det. Jag tycker det är jobbigt att handla ifall det är någon jag känner som sitter i kassan som jag kanske måste utbyta artighetsfraser med. Jag avskyr att gå och lägga mig på kvällen. Ju senare det blir, ju rastlösare blir jag mentalt. Jag har fått ny medicin, tredje jag prövar nu, senaste blev jag tjock av så nu måste jag slåss för det med. Jag kan inte sova sen jag slutade med tjock medicinen och nya lugnande jag fått fungerar inte. Igår både tränade jag och läste och tittade på tv i flera timmar efter att jag tagit det och vred på mig i sängen och blev förbannad.

 

Men nu har jag fått jobb, nu måste jag börja bete mig, lite iaf. Och även om magen knyter sig bara jag tänker på det så vet jag att det är bra. Jag behöver börja bete mig. Och det är bara timanställning, så jag kan bete mig i liten skala till att börja med. Det betyder även att jag inte behöver känna mig tvingad till att slo mig till ro och bli dalmas igen. För i ärlighetens namn så känner jag mig inte redo för att bli "här" igen. Ska jag tillbaka till Sverige så vill jag komma tillbaka och stanna på samma ställe. Men nu, nej, jag är inte där än. Det finns för mycket upplevelse nerver som spökar ännu och Berlin känner jag mig inte redo med. Jag vill tillbaka dit, med friska ögon och faktiskt kunna uppleva staden som den är. Mitt Berlin som jag hade det var inte friskt. Och mitt underbara Belgien - herregud vad bra jag mådde mina första åtta månader i Belgien ♥ Där finns det många, många fina minnen och människor som faktiskt fortfarande bryr sig om lilla mig.

 

Har redan förvarnat om att jag antagligen inte kommer stanna här alltför länge, men jag stannar tills jag känner mig redo för klara av mig själv ensam igen. Ingen brådska. 

 

 

 

 

 

Viss skit e jobbigare än annan skit!