Panic You Could Call IT
Låg och tittade på film inne på rummet och Frugan lämnar ett meddelande på Facebook: Where are you? :-(
Klär på mig mjukisar och traskar ut i vardagsrummet där han sitter och ser ledsen ut. Han kom hem från Belgien ikväll och hade köpt med sig belgisk öl, choklad och en massa fransk ost som luktar tåsvett. Så jag slog mig ner i soffan och vi började filosofiera lite som vi brukar. Och det känndes bra. För även om det ibland kan vara påfrestande att bo med någon är han ändå alltid helt jävla underbar! Jag vet att jag alltid kan lita på honom och att han alltid ställer upp. Han är min Fruga helt enkelt!
Fan alltså, jag önskar jag kunde skippa den här veckan. Jag har ingen aning hur jag ska klara av att sitta varje dag och tänka att nu, precis den här minuten är jag en minut närmre att förlora alla dessa underbara vackra människor. Nu är jag en minut närmre att förlora ännu ett liv. Och jag kommer gråta, jag gråter redan. Idag när vi satt runt bordet och åt vår julgröt, flera dagar för sent. När jag ser min omkring, tänker på alla fina minnen jag sparat inom mig, hör era knasiga kommentarer...jag vet inte hur jag ska bete mig. Vet inte vad jag ska säga för att få er att fatta vad ni betyder för mig. Nästan så jag vill undvika er för att slippa ta itu med det. Vill bara samla er och krama om er så hårt att ni kvävs, så ni fattar. Jag hatar att allt känns så definitiv. Jag vill inte gå runt med den här känslan som skriker att det kanske inte blir nåt mer. Saker rinner ut i sanden helt enkelt. Det är så det är. Men ni är fan ingen jävla sand för mig.
Så om det känns som att jag undviker er nu är det inte för att jag inte tycker om er - tvärtom
