lunsan

 

 

Gud vad jag önskar att jag kunde ha någon här nu som kunde skaka om mig och säga åt mig att sluta. Örfila mig och skälla på mig för att jag inte är glad av att vara här. Eller att någon kunde komma hit så jag kunde få skaka om någon och skälla ut personen för att den inte höll kvar i mig. Eller att någon kom, tog mig i handen och fick mig att känna mig mer än tillfällig. Lite mer hel.

 

Och jag skäms över allt gnäll och jag har bara varit här i en vecka. Jag ska vara tacksam för all hjälp jag har fått för att komma hit och chansen jag har att få göra det jag tycker om. Och det är jag, otroligt tacksam! Och jag är rädd för att göra folk besvikna. Jag har sett fram emot det här så mycket, tjatat om det, andra har pratat om det och skämtat.

 

"Haha, du kommer bli uppäten av vartenda djur du möter"

"Snart kommer du få sminka celebs"

"Se till att klappa en känguru åt mig"

 

Jag vill inte komma hem och behöva känna mig misslyckad. Jag vill orka stanna här och kunna skaffa mig en rolig och spännande vardag. Samla på mig knasiga historier jag kan berätta när jag kommer hem. Men jag vet inte om jag orkar längre. Jag orkar inte leta nya vänner som jag ska lära mig lita på och som jag ska spilla ut hela mitt liv för igen. Jag är ingen spontant social människa. För att jag ska göra mig vän med någon krävs en jäkla kraft ansträngning och jag släpper inte in vem som helst under skinnet. Där finns alldeles för mycket som kan skadas. Och jag vet att det är inte heller någon ide att skaffa nya bästa vänner, för det gör bara ännu ondare att åka ifrån dem sen efter ett år. Allt är bara en ond cirkel

 

Jag är så jäkla trött på att känna mig så långt borta från allt. Allt jag gör, alla jag träffar, allt är bara temporärt. Så fort jag ska träffa någon jag saknat mig galen av, måste det planeras, kosta pengar och bara vara för en kort tid. Jag saknar att bara helt spontant kunna åka hem till personen och knacka på när helst jag ville. Men nu har jag lyckats sprida ut mig överallt och inte riktigt känt mig hemma eller lugn på 5 år. Hela tiden har det flyttats, det har bråkats, bytts vänner, det har splittrat förhållanden och slitit i självkänslan.

 

Visst, jag har sett och upplevt en massa. Mycket mer än vad många andra aldrig kommer få göra. Men nu börjar det ta emot allt. Det är inte längre lika spännande att behöva ta tag i sig själv och utmana sig själv. Det är mer en utmaning att försöka hålla ihop mig själv för varje gång jag tänker på er. Jag vill ha ett hem, ett riktigt hem. Jag vill kunna packa upp på riktigt, laga god mat på lördagarna och bjuda över vänner och familj. Jag vill kunna köpa egna, personliga saker till min lägenhet. Sova i min egna säng och köpa växter till mina fönster. Få använda alla mina ljuslyktor och kunna pynta till julen. Jag vill kunna köpa saker utan att behöva tänka på att det ska vara lätt att packa ner och inte vara för dyrt för att det ska vara bortkastade pengar. Jag vill kunna säga att det hör, det här är MITT ställe! Jag vill slå mig till ro nånstanns och kanske börja en ny del av livet. Inse att man kan göra roliga saker och fortarande hitta på äventyr, utan att behöva göra allt så stort.

 

Men hur fan gör man det?