Not Up For a Deja Vu
Sitter och räknar ner timmarna tills pojkarna kommer hem från jobbet nu, behöver lite sällskap. Ska knata bort till affären strax och köpa lite avocado så det finns mat när de kommer hem. Får se om jag kan få i mig själv lite mat.
Syrran bjöd på en jäkla återblick som fick mig att tappa balansen lite. Hon får sluta med det där, be nån annan ringa för bövelen eller börja med ett dåligt blondin skämt eller nåt. Inte skicka sms med "RING MIG" eller ringa och det första hon säger är: "Har du pratat med mamma?" Tror hjärtat börjat återgå lite mer till det normala nu, men det är fortfarande lite upp och ner allt. Det hjälpte inte direkt till att försöka ordna upp allt det andra kaoset.
Förra året var det syrran som tvingade mig ringa upp och få reda på att ännu en familje medlem var på väg bort. Dagen efter var jag en morfar fattigare. Då satt jag på Irland och kände mig som världens ensammaste och det enda jag ville var att få vara med familjen. jag kände mig så fruktansvärt utanför allt och hur mycket jag än grät, kunde jag inte få det till verklighet. En månad senare kom jag äntligen hem till begravningen, men det är fortfarande inte på riktigt. Jag har sett hans kista och hans grav, men varje gång jag åker förbi Grycksbo tänker jag mig honom där. Det blev fel att inte få vara med och se, känna sorgen med resten av familjen.
Idag kommer alla dom känslorna upp igen - Tänk om samma sak händer igen?
Mormor är på sjukhuset nu och syrran skulle ringa när hon hört nåt mer, den ständiga budbäraren. Det behöver inte vara nåt, men man vet aldrig. Det kanske är början på slutet? Det hemska "ironiska" är att idag skulle hon och min mamma gå på min morfars syster begravning. Mormor dök aldrig upp så mamma åkte hem till henne. Så fan ta dig där uppe om vi ska ta det som ett tecken.
Nu går jag bara runt och kedjeröker och försöker tänka på annat. Har lyckats få på mig en strumpa än så länge och om 1½ timme kommer Bruce hem. Jag älskar Belgien och allt som hör det här landet till. Men när sånt här händer undrar jag alltid vad i helvete jag håller på med. Familjen betyder allt för mig och jag går itu varje gång jag hör att någon utav dem mår dåligt. Jag saknar er hela tiden och ni är min värld. Och jag vet att jag förstorar upp allt, men jag hatar att känna mig avskärmad från allt som händer. Jag har redan en nära vän som jag tappade bort för två veckor sen och drömmer mardömmar om att jag aldrig kommer få se igen.
Så snälla Martina, nästa gång du ringer är det bäst att du har ett riktigt bra skämt på G och att du skrattar redan innan du avslutat det
♥
