Why Again?
Fy, vilken dag!
Det började redan igår. Låg på soffan och stirrade upp i taket på kvällen, gick ett varv runt soffan och sen tog det stopp mitt på golvet.
Vaknade i morse, kände att något var fel. Kom på mig själv i duschen när jag stått där i fem minuter utan att röra mig. Tänkte inte mer på det, var ju ändå tidigt på morgonen. Kom till jobbet, det regnade ute, hämtade kaffe och satte mig framför datorn. Inget speciellt, men ändå tog det stopp. Jag vet inte riktigt vad som hände, men nån spärr inom mig fastnade och jag klarade inte av att varken släppa ut något eller ta emot något. Satt på stolen i flera timmar och kämpade med att få luft och inte drabbas av panik. Bröstkorgen och allt innanför kollapsade helt och paniken över att inte veta kom allt närmre. Var det bara jag eller var det verkligen nåt fel?
Jag har haft ångest innan, har spenderat flera år med den. Men nu var det många år sedan, och jag kan inte minnas att lungorna känts så otillräckliga innan. Det spelade ingen roll hur djupa andetag jag tog, trycket över bröstet och illamåendet ville inte försvinna. Riktigt obehagligt!
Efter lunch började det äntligen lugna ner sig lite. Fortfarande skakis och yr, men det var hanterbart. Jag kunde tillåta ett skämt och le, även om det tog emot. Dock vet jag att jag kanske gett några pikar för mycket idag, som kanske inte var helt rättvisa.
Kom hem efter jobbet och gick raka vägen till sängen. Hade längtat efter den stunden sedan jag vaknade, att få krypa ner och gömma mig under täcket igen. Låg i nästan en timme och försökte somna, men bröstkorgen började hota med kollaps igen. Några gånger lyckades jag slappna av, men vaknade ganska snart av att det lät som om någon stod brevid och skrek i örat och man satte sig upp och kippade efter andan. Förbannade hjärnspöken!
Syrran ringde, men jag ignorerade det, visste inte vad jag skulle säga. Minuten efter klev grannarna in i lägenheten och sa att det var dags att kliva upp. Tänkte först säga nej, visste inte ens om jag skulle klara av att leka social. Men reste mig upp efter lite balanserande och fick resten av kvällen räddad.
Det blev tre filmer, lite öl, lite verklighetsflykt och lite lugnande hjärtslag!
Tack!
♥
Det började redan igår. Låg på soffan och stirrade upp i taket på kvällen, gick ett varv runt soffan och sen tog det stopp mitt på golvet.
Vaknade i morse, kände att något var fel. Kom på mig själv i duschen när jag stått där i fem minuter utan att röra mig. Tänkte inte mer på det, var ju ändå tidigt på morgonen. Kom till jobbet, det regnade ute, hämtade kaffe och satte mig framför datorn. Inget speciellt, men ändå tog det stopp. Jag vet inte riktigt vad som hände, men nån spärr inom mig fastnade och jag klarade inte av att varken släppa ut något eller ta emot något. Satt på stolen i flera timmar och kämpade med att få luft och inte drabbas av panik. Bröstkorgen och allt innanför kollapsade helt och paniken över att inte veta kom allt närmre. Var det bara jag eller var det verkligen nåt fel?
Jag har haft ångest innan, har spenderat flera år med den. Men nu var det många år sedan, och jag kan inte minnas att lungorna känts så otillräckliga innan. Det spelade ingen roll hur djupa andetag jag tog, trycket över bröstet och illamåendet ville inte försvinna. Riktigt obehagligt!
Efter lunch började det äntligen lugna ner sig lite. Fortfarande skakis och yr, men det var hanterbart. Jag kunde tillåta ett skämt och le, även om det tog emot. Dock vet jag att jag kanske gett några pikar för mycket idag, som kanske inte var helt rättvisa.
Kom hem efter jobbet och gick raka vägen till sängen. Hade längtat efter den stunden sedan jag vaknade, att få krypa ner och gömma mig under täcket igen. Låg i nästan en timme och försökte somna, men bröstkorgen började hota med kollaps igen. Några gånger lyckades jag slappna av, men vaknade ganska snart av att det lät som om någon stod brevid och skrek i örat och man satte sig upp och kippade efter andan. Förbannade hjärnspöken!
Syrran ringde, men jag ignorerade det, visste inte vad jag skulle säga. Minuten efter klev grannarna in i lägenheten och sa att det var dags att kliva upp. Tänkte först säga nej, visste inte ens om jag skulle klara av att leka social. Men reste mig upp efter lite balanserande och fick resten av kvällen räddad.
Det blev tre filmer, lite öl, lite verklighetsflykt och lite lugnande hjärtslag!
Tack!
♥
Kommentarer
Trackback
