lunsan

"Vi ses i Nangijala"

Då har ännu en ung människa mördats och ännu en ung människa mördat. Det tar emot att säga det eller att försöka föreställa sig det. För alltid försöker man föreställa sig hur det gått till. Hur det såg ut och vad som var den avgörande faktorn. Undra om de ens vet vad det är dom håller på med? I mångas ögon anses dom vara vuxna, på gränsen iaf. Men är dom verkligen det? Den där sista sekunden innan det är för sent, förstår dom verkligen att just nu håller jag på att avsluta någons liv. Att dom håller på att förstöra sitt eget och många flers liv? Jag tror inte det. Mycket har man lärt sig och förstått vid 16 års ålder, men det finns fortfarande tonvis av lärdom kvar att lära.

Oavsett, är det fruktansvärt och ingen bortförklaring till varför det hände. Alltid finns det en orsak, vare sig et handlar om en sjukdom, familjeförhållanden eller kanske mobbning. Jag hoppas bara att alla blir behandlade med respekt sen och får den vård som krävs. Det är väldigt lätt att smutskasta familjen till den skyldige, men dom är minst lika drabbade som familjen som mist en medlem.

Vad som alltid slår mig är att nästan varje gång en ung människa dör finns det ett litet kort med samma mening på. Alltid en önskan skrivet på ett blad: Vi ses igen! Men i deras fall något ännu vackrare. Jag tycker det är intresant att många väljer att skriva om den himlen istället fär den som beskrivs i bibeln. Den himlen vi alla blir uppfostrade att tro på, även om vi inte vill. Den finns överallt, på TV, i böckerna och utanför kyrkan varje söndag. Ändå väljer många vid unga människors död att skriva namnet på en helt annan himmel. En plats, påhittad för små barn av en kvinna som fått alla barn att drömma som små. Jag vet själv, jag väljer att tro på hennes himmel, hellre än den påtvingade överreklamerade kristna himlen. Hon har gett oss ett val att tro på den, ett val att hoppas på de där blomstrande träden. Därför lyckas man se hopp bland allt jobbigt. När ett vitt litet kort trängs bland alla andra och man ser texten till namnet på den alternativa himlen. Det är då man blir öm i hjärtat för att det finns fler som fortfarande tror på hennes sagor. Det är oskyldigt, vackert. Det passar så bra ihop med döden på ett sätt.

Skulle jag dö vill jag se ett sådant kort på min kista. För jag lovar att jag skulle göra mitt bästa för att sitta där i körsbärsdalen, med benen dinglade i vattnet och vänta på er.