lunsan

Man borde inte, men man gör det ändå... den 27 mars är en sån dag.

*Man borde inte dra för persiennerna när solen skiner utanför, men man gör det ändå för att inte få ångest över att stanna inne.
*Man borde inte lyssna på fina låtar som får allt att göra lite ondare, men man gör det ändå för att det är skönt att känna
*Man borde inte gömma sig inne på rummet och låta bli att svara när folk ringer, men man gör det ändå för man vet inte vad man ska säga
*Man borde inte stå framför spegeln och inspektera varje liten cm av kroppen, men man gör det ändå för att få en orsak till att banna sig själv
*Man borde inte titta på gamla minnen och bli tårögd, men man gör det ändå för man saknar så förbannat mycket
*Man borde inte gå igenom allt som sades igår när alkoholen tog över, men man gör det ändå för att försöka lära sig att inte göra om samma sak nästa gång
*Man borde inte dela med sig av så mycket till resten av världen, men man gör det ändå...tyvärr

Idag är en påfrestande dag.
Vaknade med jätteångest och jag känner att den kommer hänga kvar för resten av dagen. Jag drömde om cancer. Var länge sedan jag hade en så stark dröm. Den ångesten och rädslan av att veta att inom en månad är jag borta. Vilka måste jag hinna krama om en sista gång? Vad ska jag säga till alla, ska jag skriva brev, ta ett sista kort så de kommer ihåg mig? Vad vill jag göra, äta, lyssna på, lukta på? Vilka upplevelser vill jag förnya och ta med mig till nästa ställe? Kommer det finnas kvar när jag är borta, minnena? Kommer jag fortfarande kunna le mig varm när jag tänker på min familj där borta i döden?

Jag har varit så rädd inatt att tvingas förlora allt. Jag hoppas jag aldrig får ett slutdatum på mitt liv. Att det går fort och helt plötsligt är jag död. Det går inte ens att försöka föreställa sig allt de känner, de som har en sjukdom som de vet kommer döda dem till slut. Jag vill inte ens, vågar inte. Och det gör mig så ledsen för jag vet att någon jag älskar och saknar nåt så fruktansvärt har fått lov att genomlida just det. Min söta lilla farmor!

Är så glad att jag hann få den där sista goa kramen då du log och skämtade. Du knuffade till och med bort prästen för att du skullle minsann ge ditt barnbarn en kram. Tänk om jag vetat att inte ens två dagar senare skulle min lilla farmor vara borta. Då skulle jag stannat varje liten minut och aldrig lämna hennes sida. Bara vara där så hon inte skulle känna sig ensam. Istället låg jag hemma i sängen och kände hur allt brast. Jag svarade i telefonen när sjukhuset ringde och berättade att det var på gång. Att det var dags att åka in om vi ville ta farväl. Pappa tog med sig farfar och sin bror. Jag låg nere i min säng, lyssnade på Mattias andetag och räknade ned farmors sista minuter i detta liv. Det gjorde så ont, så jäkla ont. Jag ville inte att tiden skulle gå. Solen steg upp och människor började röra sig på övervåningen. Till slut kom det som jag varit rädd för och mamma knackade på min dörr. Det var slut nu. Jag hade blivit en farmor fattigare.

Så den där drömmen kommer förfölja mig hela dagen och det är nog inte första gången tårarna kommer idag. Blir säkert fler, Så idag är en sån där dag när man inte borde men gör ändå.

Jag borde inte stänga in mig, borde inte lyssna på sorgliga låtar, borde inte tänka och sakna, borde inte titta i spegeln efter likheter, men jag gör det ändå. Jag vill...



Bridge Over Troubled Water