They Kept Twisting My Mind

Allt e lite kaos just nu. Tror man har koll på läget men sen kommer Billy Corgans röst och tankarna snurrar iväg igen. Det är läskigt hur mycket en film eller konst överhuvudtaget kan trixa med dig. Musik kan göra allt med mig, få mig att gråta och skratta av alla möjliga orsaker. Vissa filmer kan få mig helt stum. Just nu känner jag mig lite stum. Lite osäker på hur det borde vara.



Jag har haft riktigt höga förväntningar på den här filmen och kanske lite för höga? Jag vet inte? Jag har fortfarande inte lyckats landa riktigt och komma tillbaka till verkligheten. Det var en tung film, riktigt tung. Huvudet är helt slut efter alla mindtricks man utsattes för. Det får en verkligen att tänka. Precis efter filmen var jag lite besviken. Nu kommer det mer och mer. Nästan lite som i chock. Jo, jag älskade den! Vill se den igen.




Leo tillhör min topp tre på skådespelare. Och självklart har jag haft väggarna tapetserade med hans bilder. Herregud, va kär jag har varit i honom! Men det är inte därför. Han känns alltid äkta och hör jag honom gråta tar det två sekunder, sen lipar jag. Han känns äkta!

Ska försöka lätta lite på min tänkardvala nu. Kan ta ett tag dock, känns det som. Men det är ganska skönt. Måste läsa boken nu. Kan bara inte släppa slutet. Den sista repliken där...mindtricks over and over again!
Varför gör ni så?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0