Going Deep

Oj, nu funderar jag på att leka djup.
Har suttit alldeles för länge utan nåt att göra med tänkarmusik i öronen.

 

Ikväll blir jag o syrran själva hemma. Förhoppningsvis har vår film laddats ned klart. En film vi båda var helt kära i när vi var yngre. Eller små till och med. Sticks and Stones. Jag hoppas det är den filmen, skulle vara nostalgi. Åxå ett sånt där tillfälle man blir överväldigad av minnen och inser att, satans va länge sen det var! Var samma när jag såg på Landet För Länge Sedan. När man sitter där ihopknölad i soffan början man tveka på om den där tiden verkligen har existerat? När man sprang runt och lekte låtsashäst, tyckte elva på kvällen var jättesent och köpte lösgodis till Disney Dags. Har jag verkligen varit så liten att det alltid var mellanmål efter skolan med hallonkräm och smörgås? Jag vet att det var samma historia då. Kommer jag verkligen bli så stor? Jag, köra bil? Då var det helt overkligt att lilla jag skulle bli så stor en dag.

 

Men ja, hur overkligt det än känns har jag varit en sån där liten knodd som pillat upp ärtor i näsan så dagmamman fick pilla ut dom med pincett. Jag har haft väggarna tapetserade med affisher på Spice Girls och alla möjliga pojkband. Så vad tänkte man när man var i den åldern? Det är så mycket man har glömt och från en viss ålder finns inte ett enda minne? Hur fungerade man då egentligen? När man låg där i sängen och försökte gömma sig för garderobsmonstret, vad trodde man om framtiden då?

Nu är jag helt plötsligt vuxen, hur nu det gick till? Jag är så mycket äldre än jag någonsin trodde jag skulle bli. Körkortet togs och sen sa det bara svish! Nu bor man utomlands, leker coach över en IT helpdesk och betalar räkningar. Tänk att man trots all tvivel blev vuxen. Det känns konstigt. Jag känner mig inte som en vuxen, inte riktigt. Jag känner mig självständig och tillräckligt säker för att göra vuxengrejer men jag vill fortfarande inte se mig som vuxen.

 

Om man fick chansen där i soffan när Räddningspatrullen gick på TV att få en glimt av hur ens liv skulle se ut om 15 år, undra hur man skulle ha reagerat? Om man skulle vara nöjd med hur det artat sig eller om man bara skulle skaka på huvudet och skrika rakt ut? Jag hade nog blivit väldigt överraskad. Bra eller dåligt överraskad vet jag inte? Jag kommer inte ihåg hur jag tänkte på den tiden. Kanske man glömmer den tiden just för att inte kunna ångra sig sen?

 

Och hur kommer det bli sen när man fyller 70? Kommer det livet jag lever nu vara lika suddigt som livet jag levde i sandlådan? Jag hoppas inte det. Jag vill komma ihåg allt det här.



Nej, sista mötet för dagen sen ska jag hem till syster!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0