lunsan

Har ni haft såna där ögonblick när ni måste stanna till och sätta ned kaffekoppen för att stundens insikt får er att tappa balansen lite?
Man vill ju inte riskera att tappa den och skvätta ned alla eller kanske rentav råka trasa sönder den av frustration.
Kaffe fläckar är svåra att få bort och kanske inte ens går bort alls. Passar man sig inte kan det bli en väldigt fläckig insikt.
Jag har inget kaffe, svartvinbärsjuice. Ännu värre.

Det är svårt att bestämma sig om jag ska fortsätta känna mig övermogen och bara skratta åt allt. Eller om jag ska sänka mig till deras nivå och skratta mig magont hela vägen hem med lurig min?
Ni män, eller nej. Låt mig försöka igen. Ni killar, varför är ni så satans fega?
Jag har träffat på allt för många nu som gärna gömmer sig så fort det blir jobbigt och försöker skämta bort det. Eller så försöker ni vända det till vår nackdel med de sämsta argumenten någonsin.

Fick en känsla idag att jag var nära på övermogen. Ok, kanske in riktigt, men jag kände mig jäkligt vuxen iaf. När små män, lät konstigt om jag skrev små pojkar, helt plötsligt säger upp all bekantskap bara för att slippa bråka med sin flickvän om mig?
Vart finns logiken i det? Plötsligt betydde vår vänskap ingenting eftersom den nuvarande flickvännen tyckte det var jobbigt att jag existerade.
men det låter ju logiskt. Jag hade ju varit ett nervvrak, särskillt med tanke på att det skijler ett helt hav med kallt vatten mellan oss?
Som sagt, fegisar!
Att låta någon bestämma över mig på det sättet.
"Den får du träffa, henne får du inte prata med, inte äta det, inte säga så"
Kom igen, har dom ingen fri vilja?

Men jag har bestämt mig för att föregå med ett gott exempel så den lilla pojken kanske lär sig att växa upp snart.