Time Just Keep Ticking

Nu är det långhelg ända fram till på tisdag. Vad ska man lyckas sysselsätta sig med ända tills dess då?

Ungefär den här tidpunkten för ett år sedan gick jag med nervösa steg omkring på Zaventem flygplats i Belgien. Aldrig någonsin hade jag varit i landet och visste i princip ingenting om det. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv och känt mig så liten. Inom loppet av två veckor hade jag fått jobb utomlands och flyttat från Sverige. Ingen kände jag och ingen aning om vem jag skulle flytta in med. Han var från Indien och pratade konstigt. Staden hette Mechelen och jag skulle åka buss dit, det var allt jag visste.

Lyckades hitta på bussarna och släpade med mig den tunga väskan. Det tog bara några minuter innan hjärtat började banka på inne i bröstet och jag kände det där fåniga flinet närma sig. Det var grönt, allt var grönt. Bussen passerade en liten väderkvarn omringad av olika blommor, små gator med gamla och täta byggnader, kyrkor överallt och skyltar på holländska. Jag fick en riktig kick när jag insåg att herregud, jag hade flyttat utomlands!!

Hoppade av i Mechelen efter att ha rådfrågat chauffören och möts av ett torg fullt av människor drickandes på öl på varje liten uteservering. Fick lov att ta av mig till linne och det var så underbart. Det var vår, nytt och spännande och plötsligt kände jag mig större än någonsin. Satt där ett tag och njöt innan jag tog taxi till lägenheten jag skulle bo i. Några dagar innan jag åkte hade jag fått kontakt med en indisk kille som hade ett rum att hyra ut i sin trea. Mamma tyckte nog det var lite jobbigt men han var himla trevlig. Fick mitt egna lilla rum med vattensäng och en grym utsikt från 12 våningen.





På kvällen tog Sath med mig ut för att inspektera staden och jag föll direkt, utan tvekan. Tänk er små gränder, kullerstenar, gamla byggnader och kyrkor och varmt. Jag njöt av varje sekund. Vi satte oss på en restaurang och pratade lite och drack. Tack vare det var jag jättebakis första dagen på jobbet. När vi kom hem igen fastnade jag framför fönstret. Det var en väldigt märklig känsla när man såg världen utanför och visste att nu var man en del utav den. Det var inte längre Sverige och famljen utan nu var jag helt ensam. Skrämmande men spännande!



Tänk att det var ett helt år sedan jag vinkades av på Arlanda av mamma, pappa och syrran? Det var jobbigt. Dom fick ju lov att gråta och då fick jag lov. Visst att jag bott långt hemifrån tidigare men då tog det 4½ timme med bil, sen var jag hemma. Nu skulle det vara ännu längre mellan besöken och det gjorde lite ont. Gör fortfarande! Men jag överlevde och lärde mig trivas riktigt bra i Belgien. Första tiden var jobbig men jag tänkte inte låta mig själv ge upp. Det blev mitt hem och jag hoppas jag kommer tillbaka dit i framtiden. Nu har jag lyckats byta land ännu en gång och vi får väl se vart jag befinner mig vid två års jubileet? Förhoppningsvis på resande fot och upptäcker världen med min ryggsäck!

Men jag vet med säkerhet att jag inte behöver vara besviken på mitt liv. Jag har ändå gjort mer än vad de flesta lyckats med och jag är långt ifrån klar. Är säker på att mina barnbarn kommer få höra många historier när den tiden kommer.









Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0