Asien del 2
Jag tänkte jag skulle fortsätta med den andra delen av asien resan vi gjorde i januari.
Efter att suttit på flygplatsen i Bangkok i 3 timmar gick äntligen flyget ned till Phuket. Jag och Jimmy var så förväntansfulla för vi hade pratat med Phaiwaan i mobilen och bestämt att de skulle hämta oss vid flygplatsen och köra oss till Smiley. Vi skulle sova där över natten och sen ta oss vidare till havet eftersom det blev så sent. När vi gått igenom passkontrollen mötte vi upp 2 killar som visade oss till minibussen. Jag fick kolla efter många extra gånger på en killen. Han såg ut som Bao, Paiwaans man, men ändå inte. Det var ju ändå några år sedan vi var där men så lost kan jag väl inte vara? Jag försökte prata med honom men jag hade ingen röst. Min hals krånglade och på kvällarna gjorde den verkligen ont. Jag hostade och hade även feber. Men det spelade ingen roll för jag var på väg hem. Det är svårt att förklara men Khao Sok och Smiley har alltid varit som hemma för mig och Jimmy. Där har ni det äkta Thailand. Inte dom där falska pengaslukande thailändarna, utan de äkta människorna med det äkta leendet. Vi var där i 2 månader förra gången och alla visste vilka vi var och det var ofta folk hejade på oss och vi hade ingen aning om vem det var. Oftast stannar turister bara 2-3 nätter och åker bort på utflykter, så vi var lite speciella. Vi fick låna Smileys egna kanot, blev skjutsade ned till floden och gjorde vårt egna lilla äventyr, helt gratis. Vi åkte gummiringar på floden, helt gratis. Vi blev bjudna på middag, tältade ute i regnskogen, harpunfiskade med pannlampa mitt in natten, blev bjudna på bröllop och var även på en begravning.
Det var skumt! En kille som jobbade på Smileys, hans mamma, pappa, och lilla kusin var med om en mopedolycka. Det var bara pappan som klarade sig men vi blev tillfrågade att gå på deras minneshögtid. Vi blev såklart chockade för det var inga vi kände. Men de insisterade på att vi skulle följa med så med en tung sten på bröstet gjorde vi det. Ni vet ju hur begravningar i Sverige är, mörka och deprimerande. Vi hade dom tankarna i huvudet så vi fick en chock när vi kom dit. De två kistorna stod framme på en scen med blommor, rökelser och ljusslingor som lindade sig runt kistorna. Allt under ett stort "partytält" Sen var det bord och stolar utställda och människor satt och åt och drack, sjöng och spelade tärning, kort och skrattade. Det var så långt ifrån en svensk begravning man kunde komma. Vi tittade storögt omkring oss och kände oss riktigt vilsna. Men alla kom fram och tog i hand och tackade oss för att vi kom. Vi kände ingen. Det var så fint utav dom. I 7 dagar samlas alla och minns den avlidna. Pratar minnen, äter gott och har roligt. Sen efter 7 dagar bränns kroppen och begravs. men just det att dom verkligen minns och pratar om den döda...de gråter men sen skrattar dom för dom kommer ihåg något den avlidna sagt eller gjort. Alla kramar varandra och alla är välkomna. Det var så fint och jag är oändligt tacksam för att fått upplevt det!
I alla fall...hela vägen till Smiley sov resten av gänget, men jag satt vaken och tittade ut genom fönstret. Vi åkte genom Taku Pa och sen började den svängande vägen och alla vackra berg. det ska ni veta, Khao Sok är en utav världens finaste platser. Stora berg som helt plötsligt spränge upp ur marken, grönska så långt ögat når och Gibbonapor som väcker dig på morgonen. Det är verkligen paradiset! Vi kom fram till Smiley och där mötte den riktiga Bao oss, han som kört oss hade varit brodern. Vi gick till vår Bungalow och både jag och Jimmy hade världens fånigaste flin på läpparna. Vi var hemma! Det kändes verkligen underligt. Helt plötsligt var vi tillbaka. Så många gånger hade vi pratat om det och drömt oss tillbaka och nu var vi här. Hemma!
Nästa morgon kom paiwaan och gav oss en riktigt hård kram. Hon e så underbar. En jätteliten thai men med världens största hjärta. Vi åt frukost och gick sen en liten rundtur på byn. Det mesta var sig likt och det var några som överraskade vände på huvudet när vi kom gåendes. Det kändes så jäkla skönt! Vi träffade Sao som vi umgåtts med en hel del men tyvärr var inte Ja där. Ja var vår guide de första gångerna. Han var nybörjare då och kunde väldigt dålig engelska. Men vi fastnade direkt. Ja var helskön. Alltid något tricks på G och han var alltid glad. Så i 2 månader tog han med oss på en massa saker och vi hade verkligen jätteroligt! Vi fick höra av Paiwaan senare att hon lurat Ja. Vi åkte ju till en liten ö en timme därifrån och då hade hon sagt till Ja att vi åkt hem igen. Han hade blivit jätteledsen. Stackarn!
Men vi åkte iaf till Koh Kho Khao(eller hur det stavas) en ö utanför Taku Pa och det var helt underbart. Vi bodde på ett jättefint hotell som Paiwaan lyckats pruta ner till halva priset och det var verliken bara vi där. Ön hade tydligen drabbats hårt av Tsunamin och efter det hade bara några hotell byggt upp igen. Så det var vårt hotell, sen fanns det 2 till på varsin sida med 8 minuters gångavstånd.Det var jättefint och det var skönt att vara vid havet, äntligen. Vi spenderade dagarna med att bada, sola, äta och dricka Gin&Tonic. Jag och Dennis spenderade visserligen några extra timmar uppe på rummet med feber och knaprade alvedon och penicillin. Jag tror det är första gången jag är i Asien och inte är sjuk av för lite mat och vatten. Den här gången var jag faktiskt sjuk med feber, halsont och hosta. Typiskt! Men det gick bra ändå! Vi var där i 2 nätter tror jag sen kom Paiwaan, Bao och barnen och hämtade oss. De åt lunch med oss och barnen fick leka lite i poolen. De känns verkligen som riktiga vänner nu. I vanliga fall om en thailändare äter med dig är det redan bestämt att turisten betalar. Dom vägrade!
Paiwann
Bao
Vi åkte in mot Taku Pa sen och Dennis stannade till vid doktorn för att få lite medicin. Tycker lite synd om honom för han var sjuk nästan hela resan.
Men sen är det ju som vanligt turister, dom ska alltid ha det bästa. jag kommer ihåg förra gången när jag hade fått herpesinfektion i ögat (ja, det går tydligen?) Men tro mig, det har inget med könssjukdomen att göra. Alla har herpesgrejen i ögat men det är bara ibland den kommer till liv. Efter 2 veckor såg jag mörbultad ut på ena ögat och fick springa till doktorn hela tiden. I Chiang Mai ville dom tom lägga in mig. Önskar nästan jag hade gått med på det. Jag käkade piller konstant i 3 månader och var hos en doktor i varje land jag besökte. Sen i Asien e dey ju så att västerlänningar går alltid före, oavsett! Jag kunde se ett väntrum fullt med sjuka barn, svaga gamlingar men jag fick alltid gå före och man känner sig så svinig. Jag fick en utskällning i Malaysia för att jag inte gått till en doktor innan och jag kunde bara nicka och skratta lite tyst för mig själv. Tro mi, jag hade varit hos flera doktorer inna. Men i Asien ger dom helldre för mycket mediciner och några allergipiller i fall att, istället för att riskera att ge för lite. När jag kom hem till Sverige fick jag lite fler pilleroch salvor men sen blev det bra. Men nu har jag istället ärr på ögat så jag ser suddigt på ena ögat. Hade jag bara lagt in mig på sjukhuset i Chiang Mai hade det kanske varit bra, men vem vill lägga in sig för en ögoninfektion?
Men men, Dennis var förkyld men sjuksystern hade tvingat honom att ta ett blodprov, han var ju turist och turister ska ha VIP behandling. Dock fanns ju ingen läkare som kunde tyda blodprovet så han skulle komma med bussen snart. Vi satt där i en timme eller nåt sen fick han medicin och vi åkte vidare mot Taku Pas marknad. Det var nämligen så att i Khao Sok väntade Mattias och Martina på oss. Så vi stannade till och handlade lite grillsaker för ikväll skulle det bli fest. Det här kändes skumt. Först hade vi tagit med Jimmys föräldrar och bror till kaho Sok, vårt drömställe, och nu skulle mitt ex och hans flickvän komma dit. Jag hade inte träffat honom på flera månader och nu satt han på Smiley och väntade på oss. Skumt! Men jag såg verkligen fram emot att få visa upp vårat Khao Sok för alla. Jag var så jäkla stolt över att alla var där!
Puh, nu blev det mycket så jag delar upp det här. Nästa del kommer sen....
Oj, va segt det tog att ladda upp bilder...ska försöka igen sen
