Benen darrade och varje gång mina knän böjdes blev det allt svårare att räta ut dem igen. Den ojämna marken och tyngden som hängde över min axel fick oss att vackla till flera gånger och till slut orkade jag inte längre. Vi stannade upp och jag försökte uppfatta om någon förföljde oss men det verkade lugnt. Runt om oss var bara träd och lite längre bort kunde jag se grusvägen genom de lövtäckta grenarna. Det verkade vara en bra plats, inte för långt bort men tillräckligt nära vägen om de skulle komma för att leta. Men jag fick lov att vara uppmärksam, han var fortfarande kvar någonstanns här ute.

-Här Bill, luta dig mot den här stenen. Försiktigt böjde jag mig ned så han kunde ta emot sig men så fort mina ben böjdes för mycket ramlade vi ihop på marken. Bill stönade till av smärta men han började försvinna bort nu.

-Förlåt vännen. Jag försökte först försiktigt resa upp honom med ryggen mot stenen men så fort jag tog i honom kved han till. Till slut tog jag bara tag om hans överkropp och såg till att få det gjort snabbt istället för att dra ut på det. -Det här kommer göra ont, men snälla försök att vara så tyst du bara kan. Med min kind mot hans kände jag hur han spände käken och när jag sedan lyfte upp honom sade han ingenting. Han blundade hårt istället och en sorts stolt smärta infann sig inom mig.- Tack! Jag strök honom sakta över kinden för att visa min uppskattning och satte mig bredvid honom med upppsikt över vägen.

På något sätt hade jag flygit ut ur bilen under tiden den voltade för jag vaknade upp på vägen framför. Det hade säkert bara handlat om en kort stund som jag varit borta, antagligen för att jag slagit i huvudet. Men när jag reste upp mig på armbågarna och tittade bort mot skåpbilen som låg på sidan, krashad mot ett träd, var det som om jag färdades ett halvår tillbaka. Det var samma känsla jag haft precis innan jag kastat mig på ratten och medvetet styrt bilen ut mot skogen. En insikt om att det jag precis skulle göra, var precis vad som tog livet av hela min familj den där hala vinterdagen förra året. När jag hade sett trädet närma sig och känt hur bilens ena sida lyftes från marken, hade det slagit mig att det var just det här min familj hade upplevt. Deras sista syn, det sista spåret av liv som fanns att hämta på deras näthinna var just synen av kaos. Alla utom min pappa. Han hade dött först 36 minuter senare, fortfarande fastklämd i bilen och jag hade befunnit mig ett tiotal meter bakom honom, nedhållen på marken av sjukvårdare. Nu låg bilen där igen, bara en annan färg och storlek. Jag visste att det låg människor där inne, skakade människor. Min bästa vän, mest betydelsefulla person i mitt liv, låg där inne. Jag vågade knappt gå fram för att kolla. Tänk om han var död? Tänk om jag hade dödat honom? Snabbt reste jag mig upp och jag verkade klarat mig med bara småsår och en stukad fot. Efter några steg ser jag hur mannen som körde börjar klättra ut ur det krossade fönstret på förarsidan.Han verkar kunna röra sig bra och det enda jag kan se är att han har väldigt mycket blod i ansiktet. En ide som kommer upp är att jag ska försöka smyga mig runt bilen och försöka få kontakt med Bill, men när mannen plötsligt får syn på mig hoppar han raskt ned och jag springer i panik.

Det tog emot att springa längre och längre bort från bilen, men jag hade inget val. Skulle jag stannat kvar hade han slagit ihjäl mig. Till en början hade jag bara sprungit på grusvägen i hopp om att någon skulle komma körandes till undsättning. Även om min fot gjorde ont hade jag så mycket adrenalin som pumpades runt inom mig att jag inte ens tänkte på det. När vägen aldrig visade några tecken på bebyggelse, gav jag upp och började springa in i skogen för att försöka skaka av mig mannen. Jag hade märkt att han börjat sakta av och avståndet hade ökat avsevärt. Kanske hade allt blod i hans ansikte med saken att göra? Han var svagare än mig. För attt inte springa vilse såg jag till att alltid ha vägen på min högra sida. Då och då stannade jag till för att lyssna efter ljud som berättade att mannen var nära. Men jag hörde aldrig något. Till slut bestämde jag mig för att gå tillbaka. Jag måste tillbaka till Bill. Jag smög över till andra sidan av vägen och gick in bland träden. Alltid med ett vakande öga på vägen framför började jag gå tillbaka.

När jag närmade mig skåpbilen igen växte sig oron allt större. Tänk om han var död? Tänk om min enda trygghet är borta på grund av mig själv? Sista biten sprang jag på grusvägen. Jag hade inte tålamod att ramla omkull inne i skogen längre. Jag brydde mig inte om mannen längre. Skulle han dyka upp fick jag försöka hitta på något då. När sista krönet var avklarat kunde jag se bilen. Jag stannade tvärt och flämtade till. Framför bilen stod den andra mannen och skrek på Bill som låg på marken nedanför. Min Bill, han levde! Jag började springa igen, utan en tanke på mannen framför Bill. Allt jag kunde tänka på var att min trygghet låg där framme och han levde. När jag sedan ser hur mannen höjer sin näve och ska slå Bill, händer något jag aldrig känt tidigare. Innan, precis när jag slängde mig mot ratten, hade jag känt en sorts likgiltighet mot livet. Mot mitt liv. Då var jag beredd att offra mitt eget liv för att på något sätt komma vidare. Nu var det en annan likgiltighet. Jag tog upp en stor sten och bara någon meter innan skrek jag allt vad jag hade och kastade stenen rakt i huvudet på mannen. Nu kände jag en likgiltighet mot en annans liv. Jag brydde mig inte längre om den där spärren inom mig som alltid sagt åt mig att det är fel att döda. Stenen hade träffat mannen i bakhuvudet så han hade fallit ihop. Jag följde efter och började sparka på honom, skrika på honom och spotta på honom. Alla känslor släpptes lös, allt hat välkomnades ut och tog ut sin rätt på kroppen under mina fötter. Det fanns ingen nåd, inga regler. Min sista spark placerades mellan benen på mannen med ett löfte om att han aldrig skulle kunna leva kvar på den här jorden. Jag torkade bort blodet som träffat mig i ansiktet och riktar min uppmärksamhet mot Bill som svimmat bredvid. Han var illa skadad. Näsan verkade vara knäckt på honom, hans söta lilla näsa. Hela ansiktet var nedblodat så det var svårt att försöka urskilja vart han egentligen blödde ifrån. Sedan hade en blå lila färg börjat sprida sig runt ögonen och svullnaden hade börjat. Min vackra Bill. Jag satte mig på knä och lyfte upp hans huvud på mina lår. Nu har vi kommit så här långt, Bill. Ge inte upp nu... Jag hade slängt en blick åt mannens håll som låg bakom oss och synen skrämde mig. Hade jag verkligen gjort det där? Jag klarade inte av att titta på kroppen, för det var allt det var. En kropp. Personen fanns inte längre. Ännu en gång låg det en tom kropp utanför en krashad bil och jag satt på marken precis bakom. Men det var inte bilen som tagit död på kroppen, det hade varit jag. Jag insåg att vi fick lov att komma härifrån. Jag ville inte att Bill skulle se det här.

Det hade börjat bli mörkt nu och den envisa myggen vägrade ge upp. Jag viftade irriterat bort dem och tryckte mig närmre Bill. Nu var det bara att vänta. Jag visste att jag inte kunde ta med mig Bill längre bort, det klarade han aldrig. Men förhoppningsvis var hjälpen på väg. Jag tittade på min slagna hjälte och suckade.

-Förlåt att jag gjorde så här, Bill. Jag ville inte göra så här mot dig. Hans ansikte var svullet och blått. -Det sista jag vill är att göra dig illa. Den brännande känslan bakom ögonen kom tillbaka igen och jag kunde inte låta bli att känna mig fruktansvärt skyldig. Tänk om mitt samtal till polisen inte kom fram? Tänk om det inte gick att spåra samtalet hit? Gjorde jag fel som gav Bill det där sömnpillret? Nej, det gjorde jag inte. Utan det där pillret hade vi aldrig tagit oss hit, bort från männen. Han hade alltför ont för att kunna röra sig utan bedövningen. Men tänk om han somnar nu och inte vaknar up igen?

-Bill? Han sov nästan. -Bill? Ett svagt mumlande hördes från hans mun och jag tog det som att han hörde mig. -Bill, du måste lova mig att inte lämna mig nu. Hör du det? Jag satte min panna mot hans. Han hade inte tittat på mig sedan olyckan. Ibland såg det ut som att han försökte men hans blick lyckades aldrig fastna på mig. Jag visste inte om det var för att han helt enkelt inte ville? Han kanske avskydde mig nu? -Bill, lovar du att stanna hos mig? Det såg ut som att han försökte nicka. Plötsligt kom jag på vad jag måste göra. Jag hade lärt mig numret utantill just ifall om ett sånt här ögonblick skulle komma. Jag tog fram mobilen jag tagit från den döda mannen och lät fingrarna trycka ned de inövade siffertangenterna. Min puls rusade och jag hörde hur signalerna gick fram. Någon svarade i den andra änden av telefonlinjen.

-Hej! Det här är Annie. Jag har någon här som vill prata med dig...

Med darrande händer satte jag telefonen mot Bills öra och kysste honom lätt i pannan. Bill tittade förvirrat upp och jag såg hur han öppnade munnen och försökte få fram orden som så länge legat och glött inom honom. Han fick inte fram något men jag såg hans underläpp darra och jag såg hur tårarna rann nedför hans kinder. Jag såg hur han kämpade med att äntligen få säga namnet han saknat så fruktansvärt mycket. Namnet som skulle få honom att kämpa vidare och aldrig ge upp. Namnet jag behövde ge honom för att han inte skulle försvinna. Jag kunde känna lättnaden som lämnade Bill, hur min gamla Bill sprack upp igen och bakom alla tårar kunde jag se hans gnista igen. Min Bill!

Jag bröt ihop och fick lov att gå därifrån. Allt det vi pratat om och det vi båda längtat efter så länge, hade nu satts i rullning. Jag var överlycklig, för Bills skull. Samtidigt insåg jag att verkligheten var farligt nära nu. Snart skulle vi vara hemma. Vad skulle hända då? Vad skulle hända med mig? Vem skulle ta emot mig med öppna famnar när jag kom hem? I bakgrunden hör jag hur Bill äntligen lyckas få tillräckligt med luft

-Tom, är det du?

Rösten ekade inom mig. Den välbekanta rösten som sade åt mig att allt skulle ordna sig.

- Oroa dig inte, Tom!

Jag upprepade orden för mig själv, inom mig och för luften utanför. Inom mig hörde jag Bills röst, men när jag uttalade orden blev jag allt mer osäker. Rösten var nästan likadan, men ändå var den min. Det var jag som formade orden och gav dem liv. Varför kändes det då som att det inte var jag som hade sagt den meningen? Varför hängde den där meningen sig kvar i mitt huvud? Jag låg länge i sängen och lät tankarna leka fritt med den mystiska känsla jag hade i kroppen. Klockan hade blivit halvfyra på eftermiddagen men jag orkade inte bry mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på för att tvinga mig uppp ur sängen. Vad som skulle kunna motivera mig? Sömntabletterna hade gett mig 12 timmars sömn men jag kände mig fortfarande lite vimmelkantig och dåsig. Ibland undrade jag om det var därför jag hade såna konstiga tankar inom mig? Om effekten fortfarande dröjde sig kvar och jag hallucinerade?

- Oroa dig inte, Tom!

Nej, det kändes alltför verkligt för att jag bara skulle kunna vifta bort det. Jag kunde klart och tydligt höra hans ord inom mig, Bills ord. Det irriterade mig något fruktansvärt. Jag ville kunna höra orden på riktigt, inte bara inne i mitt huvud. Jag ville se orden, kunna ta på dem. Hur mycket jag än vred och vände på mig kunde jag inte koppla bort rösten eller slappna av. Det var som att varje liten muskel var på helspänn och bara väntade på en signal för att sätta igång och jobba. Jag var fruktansvärt trött men kropen var orolig, rastlös. Jag tog tag i kudden och tryckte den över ansiktet och lät den dämpa mitt skrik. Varför kunde jag inte bara få sova bort hela den här dagen. Vad var det som var fel?

Kudden slängdes in i väggen och täcket kastades av mina ben. Med en djup suck satte jag mig upp i sängen och sträckte ut överkroppen i en båge. Det var fortfarande mörkt i mitt rum men jag kunde se hur ljuset försökte smita in genom gardinen. Stelt reste jag mig upp och gick fram till balkongdörren för att försöka piggna till med lite frisk luft. Jag öppnar dörren och tar ett steg ut mot balkongräcket, men lika snabbt hoppar jag förskräckt tillbaka. I samma sekund som mina händer tagit tag i räcket hade soppan på gatan nedanför börjat koka och blixtrar och rop hade attackerat mig. Jag skakade chockat på huvudet och svor tyst för mig själv. Varför var dom här? Lite snabbt kikade jag fram över kanten och insett att något hade hänt. Det kryllade av journalister och fans. Jag tryckte mig mot väggen och försökte urskilja vad de sa, men det var alldeles för många röster för att jag skulle kunna upppfatta något. Oron började krypa inne i mig nu och jag stängde snabbt balkongdörren om mig och tittade skrämt på den mörka gardinen. På stolen brevid sängen hämtade jag en T-shirt och satte på mig mina mjukisbyxor. Plötsligt hör jag något ute i köket. Jag stannar upp och lyssnar. Någon håller på att skramla med något ute i köket och jag kan höra dova röster. Hur kan ddet vara möjligt? Det är bara jag som har nyckel till den här lägenheten. Jag smög mig fram till dörren och tryckte försikigt ned handtaget så jag kunde försöka få en glimt av personen som brytit sig in hos mig. Jag blev ståendes i dörren och tittade förskräckt ut mellan glipan som bildats mellan dörren och väggen.

I köket satt min mamma på en köksstol med ansiktet vilandes i sina händer. Bakom henne stod Gordon och hällde upp kaffe i två koppar. Han satte den ena koppen framför mamma och strök henne stöttande längst ryggen innan han satte sig på stolen brevid henne. Mamma grät fortfarandde och jag kunde se på Gordons ansikte att även han gråtit. Bådas ögon var svullna och röda. Vad gjorde dom här? Varför grät de? Varför var det fullt av journalister utanför? Frågorna krockade och jag visste inte om jag ens ville ha svar på dem? Jag kände bara för att stänga igen dörren, ta ännu ett sömnpiller och låtsas som att det här aldrig hänt. Varför skulle mina föräldrar dyka upp oanmälda i mitt kök, båda gråtandes och förstörda? Det kunde inte finnas ett bra svar på den frågan. Jag stängde försiktigt dörren igen och smög tillbaka till sängen så att de inte skulle höra mig. Ett tag funderade jag på att gå tillbaka ut på balkongen och helt enkelt stå kvar där tills jag visste vad som hade hänt. Men det kändes alltför skrämmande. Även om mitt sovrum var stort, började jag känna mig instängd och fångad. Väggarna gav intrycket att trycka ihop sig över mig och jag började sakta känna paniken. Vad hade hänt? Det enda jag kommer ihåg är att jag tog två sömnpiller igår och sedan vaknar jag upp med Bills röst i huvudet, ett kaos utanför på gatan och mina föräldrar på andra sidan dörren.

Plötsligt öppnas dörren in till mig och jag står öga mot öga med min mamma. Jag stannar stelt upp och stirrar på henne som om hon bar på en dödlig smitta. Jag vågade inte ens andas. Hon börjar gråta igen och springer fram och omfamnar mig. Hon håller hårt om mig och mellan alla tårar och snyftningar försöker hon säga något. Men jag kan inte tyda riktigt vad det är hon försöker säga. Jag försöker inte ens förstå. Jag håller om henne, men inte alls med samma entusiasm som min mamma. Jag är skräckslagen. I dörröppningen dyker Gordon upp och han tittar medlidande på mig. Han ser helt förstörd ut. Jag tar tag i min mammas armar och tvingar bort dem från mig och backar bort från dem. De tittat förvirrat på mig och sedan på varandra. Mamma försöker säga något men gråten sitter alldeles för djupt i hennes hals.

- Vad gör ni här? Varför är ni här? Jag känner hur min röst stockar sig och hur svårt det är att få fram orden. Jag sväljer hårt och försöker lugna ned andningen. Jag viftar mot fönstret och kommer på mig själv med att halvskrika. - Vad gör dom där ute? Varför skriker dom en massa saker? Nu ser mamma och Gordon ännu mer vilsna ut. Jag kan inte kontrollera mig längre utan börjar gråta häftigt och sätter mig ned på sängen. - Vad är det som har hänt? Mamma, var är Bill? Hon satte sig på sängen brevid mig och tog mig i sin famn och Gordon satte sig på min andra sida och lade armen om mig.

- Förlåt, älskling. Vi trodde du visste. Mamma kramade om mig ännu lite hårdare...

Utanför hade journalisterna samlats och blockerat utgången. Jag böjde ned kepsen över ögonen och följde efter livvakterna bort mot bilen. Så fort de fick se mig började de slåss som gamar om att få den bästa biten av bytet. Deras frågor haglade över mig och jag kunde knappt se för alla blixtrar. Nyheten att mina föräldrar flygit ned i all hast fick alla världens tidningar att reagera och skicka dit närmsta reporter. Jag hade klarat mig länge ändå utan att bli uppptäckt, men nu var cirkusen igång igen. Jag hoppade in i bilen och de mörktonade rutorna gav mig en andningspaus. Men trots det lyckades några fotografer få en bild och frågan alla ställde sig var:

"Varför ler Tom Kaulitz?"

Jag sträckte mig allt längre efter den där varma känslan. Efter tryggheten som lockade och enkelheten jag saknat så länge nu. Jag kände hur min kropp tänjdes, kämpade ut i fingerspetsarna för att få tag i något, känna någon. Jag kände en panik att få kontakt med omvärlden. Alla händer som rörde mig, förflyttade mig, stack i mig och den påtagliga röran och stressen ovanför mig, jag ville vara en del i den. Inte bara min kropp utan jag ville vara delaktig i händelsen. Jag ville kunna berätta för dem var det gör ont och jag vill kunna be dem prata engelska så jag kan förstå. Det känns som att jag har rätt att få veta vad dom gör med mig. Vad det är dom injicerar i min kropp och varför dom inte tillåter mig andas själv. Jag vill veta vad alla slangar är till för och varför det där irriterande pipande ljudet måste vara på bakom mitt huvud? Men mest irriterande är att hur mycket, hurt hårt jag än försöker, händer absolut ingenting. Samlar jag alla mina krafter för att göra mig hörd, kan jag som mest få ögonlocket att fladdra till lite. Det är allt. Jag hade ingen möjlighet att göra mig hörd, jag var fast i min själv.

Först ryckte jag till lite när hon satte den kalla saken mot mitt öra. Jag kunde fortfarande bara se suddiga fält och innan jag förstod vad det var, kände jag bara något kallt. Jag var precis på väg att fösa bort hennes hand, men just då var det något som fick min puls att stanna till för en sekund. Med handen vilandes på Annies hand tryckte jag den kallla telefonen lite närmre och lyssnade på det sprakande ljudet. Det lät ungefär som myrornas krig på högsta volym på TV:n, men dolt i bakgrunden fanns något annat. Första gången intalade jag mig själv att det endast var inbillning. Jag som förvrängde ljuden. Andra gången upphörde det sprakande kriget och hans röst träffade mig rakt i själen.

-Bill, är det du? Allt stod helt stilla. -Annie? Vad är det som händer? Kunde det verkligen vara så? -Bill, snälla svara om du är där.

För varje slag mitt hjärta utövade, kände jag hur blodet pumpades ut i vågor, hur det slog emot väggen i mina ådror och forsade fram. Jag kände kraften bakom livet som pågick inom mig. Äntligen insåg jag varför jag fanns, varför jag levde fortfarande. Varför jag inte gett upp och varför jag måste fortsätta, fortsätta gå rakt fram och försöka hitta tillbaka.
- Tom, är det du?
Det kändes overkligt att få säga det. Att faktiskt kunna förvänta mig ett svar helt plötsligt, inte bara mina egna tankar som leker. I andra änden kunde jag höra Toms röst. Han försökte säga något men telefonlinjen blev bara allt sämre. Det spelade ingen roll. Bakom allt sprakande oljud fanns min bror och endast tanken på att han just nu sitter med telefonen tryckt mot sitt öra och pratar med mig, gjorde allt för mig. Nu vet han att jag lever, han kan sluta oroa sig. Och jag vet att han lever. Vi har fått kontakt igen.-Tom, det kommer ordna sig. Du behöver inte vara orolig. Jag är på väg hem nu...

Jag önskar de åtminstonde kunde lägga en filt på min kropp. Båren var kall och hård och jag låg helt naken framför alla. Mina kläder hade klippts upp och hela min kropp hade blivit genomsökt efter skador. Jag önskar jag kunde få min kropp att skaka så de kunde se att jag frös. Önskar att jag kunde ge ifrån mig ett ljud, ett enda litet ljud, så att de kunde inse att det gjorde ont när de förflyttade mig från bår till bår. Först bar de mig till ambulansen, bytte tfrån den bärbara båren till den i bilen, sen bytte de till båren i helikoptern, nu ska jag strax byta igen när vi kommit fram till sjukhuset. Även om jag inte var vid medvetande, kunde jag ändå följa vad som hände. Vissa stunder kändes det som att jag lämnade mig själv för att betrakta situationen från ovan. Det var som att mina tankar, mitt medvetande bröt sig loss från den hjälplösa kroppen och försökte kontrollera situationen själv. Åtminstonde försöka hålla ett vakande öga. Jag kunde känna allt de gjorde, mer eller mindre. Oftast var det bara en känning, en aning. Jag kunde inte känna den faktiskta beröringen, den fysiska beröringen. Men ändå registrerade min hjärna att något hände, någon lyser mig i ögonen. Det var som att istället för att känna det som hände, spelades bilder uppp i mitt huvud. Scenarier på det som hände. Eller det är i alla fall som det kändes. Jag var metvetslös, otillgänglig och okontaktbar, men jag kunde ändå följa allt.

Långt borta kunde jag höra toner, dova ljud. Jag kände den friska luften som träffade min hud när vi lämnade helikoptern. Äntligen hade jag fått en filt men jag frös fortfarande. Kanske var det chocken som fick mig att vilja skaka, eller för att jag äntligen kunde tillåta mig själv att slappna av. Efter att tvingat kroppen vara på helspänn i nästan två månader, kände jga mig tillräckligt säker nu för att inte bry mig längre. Det fanns andra som tog hand om mig nu. Jag kunde inte göra så mycket mer. Även om jag ville, kunde jag inte göra mig hörd. Istället lät jag masken på mitt ansikte andas åt mig, lät dem anstränga min kropp åt mig. Min kropp skakade när båren rullades fram på asfalten. De sprang och ovanför kunde jag höra helikopterns roterblad som snurrade. Nu hade jag kommit i hamn, vi hade nått vårat mål. Undra om det syns att jag ler? Doften om mig ändrar karaktär och jag inser att vi är inne på sjukhuset nu. Det luktar rent, kallt och kliniskt. Vi har saktat ned farten och går nu lugnt frammåt. Lugnet har infunnit sig. Jag är på säker mark nu. Just som jag bestämt mig för att släppa allt och låta läkarna ta över, är det något som tar tag i mig. Det går som en blixt igenom min kropp. En elektrisk våg sköljer igenom mig och det känns som att något tar tag i mig och vrider ur mig på som en trasa. Det gör ont och jag vet inte vart jag ska ta vägen, hur jag ska reagera. Vem, vad är det som gör det där? Det känns som jag har flytande kväve i mina blodådror, som kyler lika mycket som det bränner. Jag kan inte avgöra vad det är? Om jag håller på att brinna upp eller om jag håller på att spricka av köld? Jag har aldrig upplevt något liknande tidigare. Viljan att vilja fly blev allt starkare och paniken av att vara instängd i min egen kropp fick min puls att börja rusa. Jag märkte hur omgivningen blev allt mer spänd och det där lugnet som fanns tidigare var som bortblåst. Jag kände mig så otroligt ensam. Hela kroppen kämpade för att göra sig hörd, för att få någon att förstå vad som hände. Eller få dem att försöka ta reda på vad och varför det hände? Försöka få dem att fixa det.

- Jag är här nu, Bill. Jag är här, alldeles brevid dig. Något varmt träffade min panna, något bekant smekte min kind.
- Våga inte ge upp nu. Inte när du kommit så här långt. För ett ögonblick tog min kropp sig tid att andas, satte sig i paus.
- Jag väntar på dig, lillebror!

Jag stirrade upp mot himlen. Inte ett moln dolde den mörka natten som gnistrade av stjärnor, flera hundratusen mil bort. Flera liv bort. Jag stod med fötterna brett isär för att säkert kunna hålla balansen. Mina knän skakade och för varje gång jag släppte ut luften ur mina lungor kändes det som att de skulle vika sig. Jag hade användt mina sista krafter. Mina sista slag och jag hade sett till att använda dem väl. Jag hade sett till att få ut det mesta av dem, för oss båda. Jag vet att du ville, att du kände det. Hatet. Jag gjorde det för oss båda. Nu har vi inget att oroa oss för längre. Här finns inget kvar.

Han log. Tårarna rann, men han log. Han höll hårt i telefonen med båda händerna och jag kunde höra hur han skrattade mellan tårarna. Det var en jobbig syn. Han satt lutad mot stenen, halvt liggandes med blod utsmetad i ansiktet. Kläderna var riktigt lortiga och trasiga och hans hår var risigt och hade tunnats ut avsevärt på dessa två månader. Löshåret var nästan helt borta och han hade tappat mycket hår. Dels på grund av näringsbist, men även på grund av att tussar slitits av när männen varit i farten. Hans ansikte var svullet och hans lungor rosslade när han andades. Han såg så ynklig och svag ut. Ändå log han, med hela ansiktet. Bilden stämde inte alls ihop. Jag har aldrig sett honom så lycklig. Under hela tiden stod jag lite längre bort och bara iaktog honom. Skräcken jag känt innan hade nu bytts ut mot ett värmande hopp. Jag visste att han skulle klara sig. Han skulle inte ge upp nu, oavsett hur jobbigt han har det. Jag kunde se det på en gång. Sekunden efter att Toms röst dykt upp i hans öron, hade gnistan tänts igen. Han var på väg tillbaka.

Med alldeles för många tankar som stred i mitt huvud vände jag mig om och började gå åt andra hållet. Även om jag var överlycklig att allt detta var över, kunde jag inte sluta oroa mig. Dessa veckor hade ändå ändrat oss, våra liv. Vänt allt upp och ner och lämnat så många öppna sår. Det här var permanent, ärren och minnena. Skulle det någonsin gå att leva ett normalt liv igen? Skulle vi någonsin kunna lämna allt det här bakom oss och gå vidare i våra liv? Vart skulle jag ta vägen? Vart fanns min trygga plats där jag kunde läka? Skulle jag någonsin få träffa Bill igen? Kommer vi kunna ha kvar vårt speciella band, kommmer vi kunna styrka vår speciella vänskap eller kommer allt bara rinna ut i sanden? Kommer pressen bli för stor för honom och han säger upp all kontakt med mig. Det kanske blir för jobbigt för honom med alla påminnelser som världen alltid kommer påpeka med mig i sin närhet. Skulle det vara så kan jag inte klandra honom. Det var hårt, men jag kommer alltid vara hans vän. Även om han inte kan vara min. Jag gick runt bland de mosstäckta stenarna och ryckte av bladen från grenarna. Det hade tystnat där borta. Jag antar att Bill somnat. Han har lyckats hållla sig vaken väldigt länge ändå. Men nu när hjälpen var på väg behövde jag inte tvinga honom attt hålla sig vaken längre. Han förtjänade att få vila från smärtan ett tag. Han har imponerat på mig idag som han har kämpat. Jag log när jag tänkte på hur han ansträngt sig för att inte klaga, när jag visste att varje litet steg hade fått en vanlig människa att sätta sig ned och gråta. Visst, Bill grät med, men han fortsatte ändå. Han gjorde mig stolt.

Jag vände mig om och tittade mot Bills håll. Till min förskräckelse kan jag se hur någon rör sig längre bort i skogen. Gestalten hukar sig och verkar halta kraftigt. Det är han. Jag försöker snabbt räkna ut hur långt det kan vara mellan mig, Bill och han och inser snabbt att vi befinner oss i en livsfarlig situation. Bildligen! Han var så pass nära att om han bara vände sig om kunde han se Bill. På bara några sekunder kunde han vara framme vid en sovande Bill och det hade fått katastrofala följder. Jag bad för allt jag var värd att han inte skulle märka något. Samtidigt försökte jag lista ut vad jag skulle göra? Jag kunde vänta och hoppas på att han bara fortsatte gå och lämnade oss. Men det var alldeles för riskfyllt. Plötsligt hade jag tagit en kvist och brytit det mitt itu. Knäcket hördes som ett eko i den annars så tysta skogen. Mannen stannade upp och tittade mot mitt håll. För två sekunder verkade allt gå i slowmotion. Tiden existerande inte. Efter två sekunder sprang jag i panik där ifrån. Långt långt bort från Bill. Efter mig kom mannen, redo att sopa igen sina spår. Jag sprang med tårarna rinnandes nedför mina kinder och för varje steg ökade sprickan inom mig. Ännu en gång skulle han lämna mig. Min trygghet...

Längre bort hade ljudet tystnat, ljuset slocknat. De hade fått det de kom för att hämta. Det sista spåret av mitt liv var på väg bort. Jag kunde höra det. Min blick följde dig när du flög iväg i helikoptern över den nattsvarta himlen. Den mörka pricken försvann längre och längre bort. Jag kunde svära på att stjärnorna blinkade ännu lite starkare i natt. Att hoppet för världen stärkts. Länge stod jag kvar på grusvägen och lät allt sjunka in. Tittade upp mot himlen i hopp om att se ett stjärnfall. Få chansen till en önskan. Även om jag visste att ett stjärnfall inte kunde uppfylla min önskan, gav det mig åtminstonde en möjlighet till avlastning. En möjlighet till tro. Jag tänkte på alla kvällar som liten, när jag och min syster satt på fönsterbrädet i mitt rum och tittade efter stjärnfall. Tävlade om vem som fick se det första. Vem som fick önska sig något först. Jag log åt tanken. Jag hade alltid önskat mig en häst eller att få åka till Hollywood. Min syster hade alltid önskat att hon skulle bli en känd sångerska. Hon sjöng alltid. Vad hon än gjorde, nynnade hon alltid på något.- Du ska se, Annie. En dag står jag där på scenen och du kommer gråta för att jag sjunger så vackert.
Varje gång hon såg ett stjärnfall före mig började hon nynna tyst och log lite retsamt mot mig. Allt det kändes så avlägset nu. Våra enkla, oskyldiga önskningar och lekar. Just nu skulle jag ge allt för att få vara tillbaka i mitt blåa rum och höra alla vardagsljud som en familj kan åstadkomma. Skramlet från köket, radion som alltid stod på vid köksbordet, tvättmaskinens bullrande, det irriterande ljudet från grässklipparen. Jag skulle ge allt för att få tillbaka det där enkla igen. Det vanliga.
Jag låter läpparna sluka den salta tåren som letat sig ned över min kind. Långt borta faller ett ljus. Jag torkar av mina blodiga händer på byxorna och börjar gå tillbaka. Tyst nynnandes för mig själv...

Annie, Tom

Jag är blockerad, fråntagen min möjlighet att agera. Jag hör er, ser er. Jag känner er. Ni är så nära. Ni är så varma. Jag kan känna er värme, er smärta och jag kan känna hur ni slits mellan era känslor. Jag känner allt, hör allt, men jag är fråntagen min möjlighet att agera. Min möjlighet att berätta och få er att förstå. Jag vill inget annat än att ta er alla i min famn och krama om er hårt. Hålla er tätt och aldrig släppa. Men jag ligger bara här i den vita sjukhussängen. Ännu en gång är det som att jag ser allt från en plats utanför min kropp, någonstans långt borta. Det är en konstig känsla. Jag känner dofterna. Jag vet att ni finns här bredvid mig. Jag hör er. Hör hur era kläder prasslar och hur ni snyter er. Jag vet att ni gråter. Jag känner er. Känner hur luften vibrerar och ger små stötar. Jag vet att ni önskar ingen utav oss behövde befinna oss i det här rummet. Jag kan känna hur ni stirrar er blinda på ljuslågan brevid min säng och letar efter minsta tecken på den ska släckas. Hur ni mer än något önskar att min kalla hand bara rörde sig, bara ett litet ryck. Alla förhoppningar som försöker vinna över besvikelsen och rädslan. Jag känner allt. Jag förstår bara inte riktigt varför? Jag försöker kartlägga och pussla ihop alla minnen så jag kan förstå varför jag ligger här? Varför jag känner mig så blockerad? Jag vet att en förändring har skett, bara inte vilken?

Annie sitter vid min sida och stryker mig sakta över armen. Hon var den första jag lade märke till. Jag kommer ihåg att allting kändes så nytt, så ovant. Men sedan kunde jag känna Annie sitta där. Det var lugnande att hitta något tryggt,något jag kunde lita på. Hon doftade nyduschad och ren. Hon måste vara glad. Jag hade aldrig sett henne helt ren. Från första början när jag träffade henne var hon redan nedsmittad av deras våld. Jag kommer fortfarande ihåg den hemska synen när du låg i mitt knä för första gången. Du var helt sönderslagen i ansiktet och jag var så rädd för att göra illa dig. Tänk om jag vetat då vad som skulle hända. Jag önskar jag kunde få se dig nu. Få se ditt rena vackra ansikte. Du kommer vara så vacker, Annie, sen när du är helt frisk. När du kan le igen. Som jag längtar efter att få skratta med er. Få se er båda lysa igen. Jag blev så lycklig när jag kunde känna er båda, tillsammans. Min bror och min syster. Min cirkel var sluten. Min familj var hel igen. Ni betyder båda världen för mig. Jag vet att ni kommer kunna ta hand om varandra.

Varför har du så svårt att se på mig? Varför vill du inte vara hos mig? Jag förstår inte? Har jag gjort dig något? Är det därför du står vänd med ryggen åt mig och stirrar dig blind på världen utanför? Har jag sårat dig på något sätt, sagt något? Eller är det på grund av något som jag inte har gjort? Har jag gjort dig besviken? För tro mig, Tom, jag gjorde allt jag kunde göra. Jag kämpade för dig, oss varje dag och natt. Det gick inte en minut utan att jag tänkte på dig och oroade mig. Jag gjorde allt för att orka hålla mig vid liv för din skull. Jag behöver dig för att kunna fungera. Du är halva mig, Tom. Så varför gör du så här mot mig? Varför vänder du ryggen åt mig när jag behöver dig som mest? Varför sitter du inte här bredvid mig och försöker skydda mig? Varför låter du inte dig själv se på mig och se min rädsla? Varför skjuter du undan mig och flyr? Nu är jag ju äntligen här.

Annie skrattade till nedanför mitt huvud och sade något till Tom. Äntligen vände han sig om. Jag hörde hans steg när han kom närmre. Det var tunga steg. Han satte sig på stolen bredvid Annie och jag kunde höra hur han drog efter andan. Han kändes inte alls arg. Han var rädd. Som om något ont skulle hända om han rörde mig eller kom för nära. Jag blev så ledsen. Min bror var rädd för mig. Varför? Vad har jag gjort för att få honom så främmande? vad är det jag har missat? Annie fortsatte prata lugnt och tyst och håller min hand. Det är skönt att känna hennes värme.
- I mina ögon kommer han alltid att vara den vackraste. Hon strök mig över kinden med ovansidan av sin hand.
- Han kommer alltd vara min hjälte och han kommer alltid vara din hjälte, Tom. Jag kände hur Tom nickade men han kunde fortfarande inte se på mig. Hans blick var fäst i den vita filten. Annie lekte med mina fingrar, masserade dem, ett efter ett. Hon skrattade till igen.
-Men nu när allt är över måste vi fixa hans naglar. Han hade velat det. Hon böjde sig fram och kysste min hand.
- Han hade velat ha dem precis som de var innan allt det här.
På stolen brevid henne hör jag hur Tom bryter ihop. Jag hör hur han gråter och försöker få luft mellan gråtattackerna. Annie tar honom i sin famn och håller honom hårt, vaggar honom fram och tillbaka.
- Du behöver inte vara rädd, Tom. Din bror kommer aldrig försvinna...

Det där irriterande pipet som besvärat mig i bakgrunden ända sedan jag kom hit för 17 timmar sedan, var nu högst levande för mig. Ett ont måste och något som hade all min uppmärksamhet. Skulle ett pip vara tiondels sekund sen riktades min blick genast mot monitorn på hans vänstra sida och de små topparna som linjen bildade. Inte förrän jag kunde se att det gröna strecket hade en jämn form kunde jag slappna av igen. Jag hade full kontroll på det pysande ljudet från maskinen som fick din bröstkorg att höjas och sänkas. Full kontroll på din andning.

Jag tog för vana att alltid känna på din panna om du var varm, kall eller svettades. Torkade av svetten med en blöt trasa. Såg till att alltid ha någon sorts kontakt med dig. Höll din hand, masserade dina fötter, tvinnade ditt hår eller såg till att endast mitt finger nuddade din kropp. Läste jag en tidning hade alltid armen mot din sida. Allt för att försöka uppehålla vår kontakt. Allt för att inte släppa dig igen. Jag hade förlorat dig en gång och jag tänkte inte riskera att förlora dig igen. Jag tänker stanna här tills jag är säker på att du tänker stanna kvar vid min sida. Du kommer inte få någon möjlighet att ge upp.

I hissen där jag först såg dig gick allt så fort. Jag såg dig genom fönstret, sprang nedför trappen för att leta reda på dig och helt plötsligt kom du emot mig med två månader av enorm saknad och rädsla. Med dig kom en vägg av okända rörelser i min kropp. Helt plötsligt låg du där, liten och sårbar. Så mycket mindre än den Bill jag vinkade Hej Då till senast. Så mycket mindre och annorlunda. Trots chocken var jag ändå så glad av att se dig. Jag hade inte tid att tänka, jag tog den tid jag hade och gav till dig. Försökte ge dig all kraft och styrka jag kunde ge. Sedan åkte du in på operation i flera timmar. Flera timmar återigen sittandes på en stol med spända käkar och blicken fäst på klockan. Varje slag minutvisaren vandrade undrade jag om det var just den här sekunden du skulle lämna mig? Om millimetern innan minutvisaren flyttade sig var din sista millimeter? Försökte känna efter inom mig om något förändrats? Om något fattades? Jag hade ingen aning om hur det skulle kännas om du dog, men jag var säker på att det skulle kännas. Varje gång en dörr öppnades hade jag hjärtat i halsen och väntade på att din doktor skulle komma med sänkt blick. Timmarna gick och tidigt på morgonen orkade jag inte hålla mig vaken längre. Jag kämpade emot länge med kaffe och planlösa promenader i sjukhuset, för jag ville inte lämna dig ensam. Även om jag inte var hos dig fysiskt ville jag försöka ge dig möjligheten att känna mig inom dig.

Det var Annie som hade väckt mig. Hon satt bredvid mig på soffan och hade först bara suttit där i över en timme. Jag hade lutat mig mot hennes axel i sömnen och hon hade låtit mig vila mot henne. Jag vaknade inte förrän ljuset utifrån bländade mig i ansiktet. Sömnig och dåsig hade jag satt mig upp och gnuggat gruset ur ögonen. Så fort jag insett att jag somnat börjar jag leta efter en klocka på väggen. Jag såg varken mamma eller Gordon och genast börjar jag analysera miljön. Fanns det några som helst tecken på att något hade gått snett med Bills operation? Var det någon som tittade konstigt på mig? Undvek de mig? Bredvid mig tynger något ned tyget på soffan och jag vänder mig förskräckt om. Jag tittade uppp på henne och kunde först bara stirra. Ingen som helst tanke på att det kanske var ohövligt eller oförskämt. Det tog några sekunder innan jag kopplade vem hon var. Till en början visste jag bara att det var samma tjej som jag nästan krockat med föregående dag. Vi tittade båda på varandra utan att egentligen säga eller göra något. Det kändes som att vi båda behövde låta varandra sjunka in lite innan vi gick vidare. Som en tyst presentation av varandra.

Jag målar den sista nageln och ställer bort nagellacket på sidobordet. Dina naglar är alldeles nedbitna och trasiga men jag gjorde mitt bästa. Jag har alltid varit så fascinerad av hur skickligt du kunde kunde måla dina naglar. Du kunde vifta med armarna, dricka en cola, föra djupa konversationer, röka en cigarett och samtidigt måla dina naglar felfria utan kladd. Jag lutade huvudet på sidan och studerade mitt verk, men insåg ganska snabbt att det var ljusår ifrån bra gjort. Mitt tålamod hade precis räckt till att försöka göra de vita linjerna så raka som möjligt, men ändå var de sneda och kladdiga. Jag skrattade tyst för mig själv. Jag hade ju försökt i alla fall! Det var Annies ide att måla hans naglar. Hon hade rätt. Det spelade ingen roll om Bill låg i koma eller var förlamad från halsen och nedåt. Fanns det en möjlighet att kunna se bra ut hade han tagit den. Och jag intalade mig själv att om jag kunde få honom att känna sig hemma i sig själv igen, kanske det skyndade på hela läkningsprocessen. Det skulle hjälpa honom att känna igen sig och han skulle börja leta sig hemmåt igen. Hem till mig. Det hjälpte även mig att känna igen min egen bror. Chocken som lamslog mig när Annie ledde in mig i rummet var det mest skrämmande jag varit med om. Min första syn var ett inpackat paket fullt av slangar och sladdar och maskiner som framkallade en massa nya främmande ljud. Det var inte ens en människa som låg där i sängen, i mina ögon var det ett monster. Det kunde lika gärna vara en maskin. Det enda jag var säker på var att det omöjligt kunde vara min bror. I ren panik hade jag försökt vändt om i dörren men Annie hade bestämt hållt kvar min hand och vägrat släppa.

- Jag vet att det är skrämmande, Tom. Hon hade greppat min andra hand och börjat gå baklänges in i rummet så jag skulle följa efter.