sista delen

Han hade legat vaken hela morgonen och funderat. Sorterat och lagt allt i olika fack för att få ett bättre system. För nu kände han att han verkligen kunde gå igenom allt det som hänt och ge det en förklaring. Det var inte längre att han fick lov att ge någon skulden för allt eller hitta en mening bakom allt. Vissa saker hände bara helt enkelt och det fanns inget att göra åt saken. För hur mycket man än fortsatte att gå igenom händelserna i detalj, fanns det inget sätt att ta tillbaka allt och omöjliggöra det. Han hade följt alldeles för många fotsteg bakåt och gått in i återvändsgränder. Nu hade han ett fack för allt det, det förflutna. Han delade upp det i lärdomar, lyckliga minnen och vissa minnen valde han helt enkelt att slänga bort. Sånt som han inte hade någon som helst nytta av, utan bestämde sig för att låta vara.

Under det tunna vita lakanet rörde sig en arm och kröp in under hennes ena arm. Lade sig runt hennes midja och tog tag så hennes höft trycktes bak mot hans kropp. Han drog tippen på näsan längst hennes nakna rygg och följde linjen som bildades av hennes ryggrad. Hela vägen upp till hårfästet där hennes svarta ruffsiga hår försökte smita ut ur hårsnodden. De hade duschat precis innan de gått och lagt sig natten innan. Båda tillsammans för första gången. Tätt intill varandra hade de stått och låtit vattnet rinna över dem. Hållt om varandra och kysst vattnet som samlades på varandras nyckelben. Han drog ett djuptandetag och suckade av den rena doften som omgav henne.

Hela sitt liv hade han fått stå ut med skämt om sitt val att vänta på den riktiga kärleken. Toms alla gliringar om att han aldrig delat säng med en tjej och allas tvivlel i media om att han verkligen aldrig haft en riktig flickvän. Ibland hade han känt för att bara ta hem första bästa tjej så att det blev tyst på alla spekulationer. Nej, han var inte bög. Nej, han var inte asexuell. Han var ärlig, kanske lite för ärlig. Därför hade han gjort ett medvetet val att spara sig tills det kändes rätt. Tills han visste att det inte var en engångsföreteelse och han kunde lova utan att behöva bryta det.

Framför sig hörde han hur hon började vakna. Små grymtningar och protester över att behöva släppa sömnen. Hon ville inte riktigt än. Men han kunde inte hålla sig längre. Hela morgonen hade han legat där bredvid och tittat på henne. Nypt sig själv för att förstå att det verkligen hade hänt. Hans placerade sina läppar alldeles bakom hennes öra och kysste mjukt hennes hud. Följde kantlinjerna efter hennes käkben och nådde hennes läppar samtidigt som hon kisande slog upp ögonen. Deras blickar möttes och han sänkte försiktigt ned sig över hennes mun. Lät läpparna smeka hennes, djupt forskande i hennes stora blå ögon. Kysste hennes överläpp, den lilla näsan, mjukt på hennes ena ögonlock och ömt på hennes kind.

Hon sträckte på armarna över hans huvud och vände sig om så de låg mot varandra. Ansikte mot ansikte. Med ena handen strök hon huden ihans ansikte och han blundade njutandes av hennes lena händer. Log åt de små kyssarna hon nu gav honom. På den under läppen, näsryggen, i pannan och ovanpå det andra ögonlocket.
- Jag vill aldrig vara ifrån dig mer, Annie.

Hon log varmt när hon hörde orden hon väntat på hela morgonen. För det var inte bara hon som kände att det här var på riktigt. Båda visste att det de hade var mycket större än allt annat de upplevt. Större än de själv.
- Jag vill att du ska bli gammal och rynkig med mig.
Hon skrattade åt hans ord och slog skämtsamt honom över bröstet.
- Det får vi allt se. Blir du för skrynklig och grå, kanske jag hittar mig en yngre pensionär.
Bill var inte sen med att ge tillbaka och lade sig ovanpå henne med händerna greppandes om hennes sidor.

Annie kollade skräckslaget på honom och bröt ut i ett nästan panikslaget skratt. Varje gång han råkade röra fingrarna på handen som höll om henne smidja ryckte hon till och försökte krypa undan hans grepp. Som en ål kröp hon omkring i sängen och lät sitt retsamma skratt eka mellan väggarna. Det lockade att ta tag i hennes lilla kropp igen och tvinga henne till tårar där hon låg och tjöt av hans kittlande skämt. Undra hur länge han kunde hålla på? Eller om det var möjligt att spara ögonblicket i en ask och ta fram igen lite senare. Då skulle han definitivt spara just nu. Just det skrattet. Men han ville visa en sak. Kände att det skulle lägga till den sista pusselbiten på resan.

- Annie, kan du vissla?
Han fångade in henne mot sitt bröst med båda armar om hennes överkropp. Lät henne ta några lugnande andetag och lade hakan att vila mot hennes hals.
Hon tittade bak på honom så hennes läppar vilade mot hans näsa.
- Va? Jo, jag kan vissla.

En nöjt leende spred sig över Bills läppar som letade sig uppåt mot hennes näsa. Hon hade ett frågande leende över sina läppar. Varför hade han ställt en så konstig fråga? Med fumlande rörelser lät han sig själv kyssa henne, mjukt och försiktigt. Så där morgonförsiktigt, som när man rör sig så tyst man kan för att inte råka väcka dagen. Som när man vill stanna i morgonen och låta dagen passera alldeles utanför fönstret utan att märkas. Han mumlade nöjt åt hennes svar och drog in hennes underbara doft. Sådär naturlig och mysig. Morgonmysig.
- Bra, jag har en ide nämligen

Med täcket på balkong golvet och kuddar i en stor hög låg de båda utslagna i solen och blundade. Kände huden värmas upp av strålarna. Början hade varit lite krånglig innan Bill kommit på den riktiga melodin, men nu kunde de båda vissla i samma ton och takt. Annie fick lov att vicka på tårna i takt för att det skulle bli rätt. Något Bill sett på en gång och glatt retade henne för. Så varje gång hon lyckades låg han bredvid och bet sig i kinden för att inte skratta åt de små fötterna som guppade runt under täcket som hon försökt dolt det med. Varför han lärt henne just den melodin hade hon ingen aning om. Eller varför han hade den där förväntansfulla minen? Hade hon missat något?

Just som hon skulle börja på en ny omgång var det något som fångade Bills intresse och han lyfte på huvudet för att se mellan balkongens räcke. Automatiskt slutade hon och tittade nyfiket efter vad han upptäckt? Nedanför deras rum trängdes flertalet växter och små träd i en djungel och hon kunde inte se något speciellt som kunde vara orsaken?
- Lyssna.

Hon vände örat mot hållet han nickade och försökte koncentrera sig. Inget. Sen hörde hon någon komma närmre. Det hördes på stegen, personen hasade fötterna efter sig. Sedan hörde hon hur den här personen började vissla. Samma melodi som de legat och övat på hela morgonen. Förvånat tittade hon på Bill som plötsligt sken upp och verkade tappat hakan. Som att han blev förvånad över att det han tänkt på faktiskt fungerade?

- Vad? viskade hon. För det kändes som att de smög på den stackars mannen som dök upp mellan alla växter med en kratta. Bill skakade på huvudet och försökte visa med munnen att de skulle börja vissla igen. Han började, på samma melodi som trädgårdsmästaren. Annie fortsatte i samma spår, mest för att Bill såg så förväntansfull ut. Som en liten pojke på åtta år som precis insett att sommarlovet börjat. Alla tre visslande på samma melodi och de båda diskret spionerande på den gamle mannen som börjat kratta nedfallna löv i högar längst stenplattorna.

Den äldre mannen fortsatte sitt arbete och verkade bli mer energisk av den dolda kören som försökte hålla sig för skratt när även ett danssteg togs med krattan. En snurr och mannen stod plötsligt vänd mot balkongen och fick syn på de två huvudena som stack upp. Mitt i steget stannade han abrupt av sänkte sitt trädgårdsredskap. Tom på ord och med kinder som för varje sekund blev allt rödare. Annie kände på en gång att skuldkänslorna kom fram. Hon hade bara ryckts med i Bills lek, men nu kände hon sig dum. För henne kändes det fel bara att de hade en trädgårdsmästare anställd, hon var inte vad vid att ha egna anställda. Att sedan skratta åt honom? Bill däremot skrattade åt mannens genanta kinder och vinkade glatt åt honom. Något som gjorde Annie ännu mer illa till mods.
- Hello again!

Men hon fick ta tillbaka allt när mannen nedanför plötsligt lyste upp i ansiktet och höjde handen för att vinka tillbaka. De verkade känna varandra och från att inte ha sagt ett ord, knappt vågat titta på dem, rann det nu ut ord ur mannens mun på ett språk endast han själv förstod. Inget han verkade lägga märke till och Bill bara nickade och log.
- Känner ni varandra?
När mannen återgått till sitt arbete, skämtsamt viftandes åt dem när han förstod att de inte förstod ett ord av det han sa, kunde hon inte hålla sig längre. Bill gav henne en finurlig blick.
- Det kan man säga.




De hade kommit ned sent igår kväll till huset, så alla fick sova så länge de ville idag. Det fanns ingen färdig plan hur dagen skulle utföras eller gås igenom. Den fick bara hända. Nere vid poolen satt Andreas och Tom med fötterna svalkande i vattnet och lät solen bränna på deras ryggar. De hade varit uppe i en timme kanske och ätit frukost. Första dagen av en veckas semester och Tom kunde inte undgå hur mycket lättare han kände sig. Skulle han vara helt ärlig, hade Bills förslag skrämt honom. Hans yngre bror hade kommit en kväll och börjat diskutera vart det nya året skulle firas in. Toms första tanke hade varit Maldiverna. Långt ut i havet på nån ödslig liten ö, utan en massa turister. Bill hade haft en annan önskan. Han ville tillbaka till Israel.

Det hade krävts många och långa diskussioner och övertygelse för att åka till det
här huset. Lite som att åka till ett hemsökt hus och överallt fanns spår utav det som hänt. Men det var som Bill hade sagt; Så fort man ramlat av en häst måste man ta sig upp igen. Annars riskerar man att bli rädd och aldrig går nära en häst igen. Lite annorlunda liknelse kanske, men han hade rätt. Och nu när han satt här, på samma plats igen, bestämde han sig för att sluta fred med allt. Om två dagar börjar ett nytt år och det finns ingen anledning att dra in det gångna året in i det nya.

Bakom hörnet kom hans bror och Annie hand i hand. Sådär lyckligt förälskade och vackra och gjorde alla andra avundsjuka att de inte hade någons hjärta att ta hand om. De två var en utav orsakerna till varför han kände sig lättare. Nu behövde han inte längre oroa sig för dem. Han visste att de tog han dom varandra. Men inte bara det. Energin de gav ut till världen gjorde han själv lite kär. Så där allmänt kär och glad att han ibland hoppade fram istället får att gå. Helt enkelt för att han kunde och ville. För att gravitationen lät honom göra det.

- Hey lovebirds!

Tom klappade på pool kanten och visade att de skulle sätta sig ned.
- Om jag inte visste bättre skulle jag vilja påstå att du ser nyknul...
Han stannade mitt i meningen och såg på en minst lika förvånad Bill. Sedan tittade båda tvillingarna bort mot buskarna och den nynnande trädgårdsmästaren.
- Det där var läskigt!
Alla tre killarna skrattade förvånat åt fenomenet de kallade deja vu. Den enda som lite irriterat stod mellan dem, var Annie.
- Jag förstår inte?
Och killarna fortsatte skratta. Med putande underläpp puttade hon till Bill och försökte få hans uppmärksamhet. Varför förstod hon inte skämtet?
- Lilla sparv, ibland är världen bra lustig!
Han ruffsade om hennes hår och förklarade att hela dagen hade varit som en enda deja vu. Från att inspektera sina armmuskler, till att höra samma melodi visslas på morgonen av Mod som trädgårdsmästaren hette, till att få samma dräpande kommentar av sin bror.

- Så nästa grej är att hoppa ner i poolen och skrika?

På Toms tonfall märktes det hur fyndig han tyckte sig vart. Bill tittade något chockat på sin bror. Hur kunde han veta det? Och som alltid gick det inte att dölja frågor för Tom. Så han svarade helt enkelt på Bills tysta fråga.
- Jodå, jag hörde dig nog. Hade varit svårare att inte höra ditt djungelvrål.
Med generande kinder ryckte Bill på axlarna och försökte komma på något som kunde ge honom en comeback. Men han hade blivit tagen på sängen. Han hade ju faktiskt tänkt göra just det. Han hann inte längre innan Tom tog tag i hans handled och drog ned honom i vattnet med ett tjut.

- Men om ni ska ha en sån här deja vu dag, får jag sätta upp en aktivitet på listan då?
Annie hade taktiskt flyttat sig längre bort från pool kanten för att undvika att bli neddragen. De tre killarna nickade och ställde den självklara följdfrågan. Tvillingarna i mun på varandra. Vad?
- Det finns en restaurang nere vid floden som tydligen ska vara väldigt mysig. Jag hann aldrig riktigt se den förra gången jag var här.

Tom tog sig för magen och gjorde små smaskljud med munnen.
- Finns det mat så finns vi där, Annie!

Med två simtag tog de sig mot mitten av poolen, de två enäggstvillingarna. Två individer med samma DNA. Egentligen samma person, bara i lite olika utföranden. Två individer som fungerade som en och samma. Den ena behövdes för att den andra skulle fungera. I deras fall fanns inget undantag. Det var antingen eller. Tillsammans eller döende. Bredvid varandra eller kämpande in i döden. Vissa människor trodde inte på att det fanns så starka band. Att allt bara var inbillning. Men de visste.

När de snurrade runt sin egna axel och lät farten föra dem fram genom vattenmassorna, insåg de hur fria de egentligen var. De var inte den samme längre. Kanske Bill var några millimeter längre. Han verkade ju aldrig sluta växa. Men ett år hade gett dem en ny syn på sig själva och livet de levde. Fått dem att öppna ögonen och verkligen uppskatta det lilla som gjorde dem lyckliga.

Ett till simtag, en till färd genom det klara vattnet. Sida vid sida, som alltid. De hade ofta pratat om hur skrämmande det var att göra framsteg. Att ett steg fram räknades följas av ett till steg. Inte i sidled, inte baklänges. Utan framåt. Nu sprang de fram. Hoppade, som Tom brukade göra ibland. För det var inte skrämmande längre. Behövdes ett steg bakåt fanns det alltid någon som höll en om ryggen. Och nu var alla hinder övermannade. Inga murar fanns kvar att skymma sikten. Det var dem mot världen. Som alltid. Inget kunde stoppa dem och de tänkte springa precis så långt de ville. Precis så långt de behövde. De tre musketörerna, Annie och tvillingarna.

I mitten av poolen möttes de öga mot öga. Fyra hasselnötsbruna ögon som sett mer än vad många sett. Glittrande och leendes. De sträckte fram armarna och greppade varandras händer. Skickade ut en signal endast de kunde läsa av. Det var bra nu, allt var bra.

Med all kraft lät de luften tryckas ut ur lungorna och två skrik hördes från botten. Ett hav av bubblor fick ytan att koka och upp kom de två bröderna och drog efter andan. De torkade bort vattnet ur ögonen och klappade om varandra över ryggen. Det må hända att dagen bestått av upprepelser av dagen för ett år sedan. Men den här gången kunde de välja sina upprepningar. Bara för att historien varit på ett sätt betyder inte det att framtiden måste gå i liknande spår.

De vände sig om mot sin flickvän och kompis och brast ut i skratt när de såg Annie sitta där på solstolen och göra tummen upp åt dem. Ibland var världen bra lustig!

kap 102

Man tar för givet att syret alltid ska hitta sin väg ned till lungorna. Att det självmant tar tag i det hela och får allt att hända. Liv, rörelser, återuppvaknanden och allt som hör världen till. Det ska gå automatiskt. Syre finns endast där för att kunna bidra och förbrukas. In genom näsan, öppna munnen och ned genom halsen, ut i blodet och agera. Andas in, andas ut. Rör dig framåt och mer syre finns för åtgång.

Den yngsta av de två tvillingarna traskade fram och tillbaka mellan de fyra vita väggarna. Trummade med fingrarna på låret, på bordet, toalettdörren, vattenglaset och allt annat som var inom räckhåll. Sicksackade mellan stegen och gjorde piruetter. Stod på tå och hoppade hage. Ja, han gjorde allt han kunde göra och dörren var låst och kontrollerad ett flertal gånger. Han hade försökt läsa tidningar, lyssna på sin Mp3, halvligga i soffan med en cigarett, dricka flera liter vatten, men varje försök slutade med ett nervöst stegande runt i rummet. Slutade i andnöd och skälvningar utav kallsvett. Antingen började syret ta slut, eller så gjorde det inte sitt jobb. För hur djupa andetag han än tog verkade det inte få någon effekt. Eller så hade lungorna helt plötsligt och mystiskt krympt till en tredjedel utav deras naturliga storlek.

Femton minuter.
Han befann sig i ett omklädningsrum. Vitt till vägg och tak med ett grått stengolv. Det fanns en vart soffa, ett svart bord med olika sorters dricka på och frukt. Han hade en egen toalett och dusch. En egen dator och en meny med mat han kunde beställa till sitt rum. Mest små snacks och olika smörgåsar. Inget han skulle kunna svälja ned utan att det skulle komma upp igen.

11 minuter.
Kom på sig själv att vandra i gamla spår igen. Första steget bara gick, andra med. Vid tredje steget började han räkna. Åt ena kortsidan till den andra. Från den ena långsidan till den andra. Men långa kliv, normala steg och små, små steg där foten sattes alldeles framför den andra och vice verca. Kontrollräknade och jämförde. Hans omklädningsrum var 13*11 steg stort. 13 steg mellan långsidorna och 11 steg mellan kortsidorna. Större än deras källare där borta i Israel. Den hade bara varit 10*7 steg. Med hans mått räknat bara 6*4 steg. Annies steg hade varit kortare, hade varit fler. Hennes resultat blev bättre.

7 minuter
Ofta hittade han sig själv hängandes på handfatet och stirrandes in i en spegel. Eller framför ett skuggat fönster som bildade reflektioner. Gick förbi och överraskades över det han såg. Alla har en bild utav sig själv inuti huvudet. En ide om hur tätt ögonen sitter, hur håret ligger och hur man ska dra på munnen för att få det finaste leendet. Han fastnade där framför det speglande glaset, alltid i förvirring över vem han såg. För i Bills huvud var Bill Kaulitz fortfarande den där svarthåriga karistmatiske mannen som var på omslaget till tonårs tidningar världen över. Det hade inte lyckats ändra sig. Antar att det blir så när man ständigt blir matad med sin egen bild.

Gång på gång blev han tillrättavisad när det blonda håret och de nakna ögonen stirrade tillbaka på honom. Han var inte den Bill Kaulitz längre. Den här gången var det en konstig blandning. Fortfarande blondt hår, men med sotade ögon. Som två delar tagna ut helt olika tidsåldrar. Något man hastigt rört ihop för att försöka få ihop något. Bara för att ord kunde sättas bredvid varandra i en mening, behövde det inte bli grammatiskt rätt. Som den där spegelbilden. Det var inte rätt.

3 minuter
Med bryska svep fångade han upp allt vatten och torkade bort de svarta resterna av sminket. Det här var ingen fortsättning på något som redan varit. Nej, det här var en början. Ett nytt kapitel som behövdes skrivas från första bladet till sista punkten. Vad handlingen var kunde han inte säga. Visste inte? Den höll på att skrivas just den här stunden som sekunderna tickade på, kamerorna riktades mot det lilla utmarkerade krysset han skulle sitta på och inslaget om den lilla tjejen som skrivit en bok för att samla in pengar till sin döda kompis fond höll på att avslutas. Det var nu, nu det skulle visa sig vad hans nya kapitel skulle handla om.

1 minut

Brett isär med båda benen för att lättast hålla sig upprätt räknade han in klockan. Ingen sade något och det enda levande som befann sig i rummet var han själv. Ändå hördes röster överallt och stressade honom. Krävde att han skulle sjunga rent och inte fega ur. Puttade hans rygg och kvävde hans tankar. Femton sekunder innan hans minut var över knackade det på dörren och en utav producenterna kom för att hämta honom. Med darrande händer låste han upp och nickade åt hennes uppmaning att följa efter ut. Ett steg efter det andra.

Det kan inte vara bra att utsätta sig för sånt här? Ett hjärta som skenar i panik och desperat försöker klämma sig mellan revbenen. Ben som osäkert vinglar sig fram och snubblar över varje liten brödsmula känns det som. Eller allt syre som verkar fly så fort han öppnade munnen. Han skulle svimma innan han kommit fram till scenen. Var det nu han skulle ändra sig i sista sekunden och skylla på torgskräck? Kanske låtsas ramla och försöka slå sig tillräckligt för att slippa? Den bruna gitarren sträcktes fram emot honom och Gordons initialer stirrade tillbaka på honom från det mörka träet.







De hade fått ett bord uppe på en liten platå. Familjen Kaulitz med Annie, Georg och Gustav. Ett runt bord med vattenglas och varsitt glas vin. Vilka som satt vid borden bredvid visste nog ingen utav dem. Eller, ingen utav dem hade tittat efter. Det var säkert någon skådespelare och någon minister utav nåt slag? Deras fokus hade varit riktat mot showen och galan med olika band som uppträtt, inslag om barn som klarat sig igenom övergrepp, uppmaningar om att ringa in och skänka pengar, tävlingar och diverse dragplåster.

Hela kvällen var ämnad åt att försöka bekämpa övergrepp och våld mot barn. För att försöka utbilda och uppmärksamma vad som kan hända om folket inte reagerar i tid och hur de utsatta kan hjälpas för att klara av samhället igen. Det fanns många starka inslag och alla runt bordet hade fått bita sig i läppen för att inte låta underläppen darra sönder. Alldeles för många barn med alldeles för tunga upplevelser att berätta om. Små oskyldiga barn. Men mitt bland alla dem finns även deras Bill. Allt som upplystes och uppmanades att förhindra. Bill var åxå en utav dem, han och Annie.

Under bordet höll de varandras hand, Tom och Annie. De hade inte sagt något sedan de kom dit, men handen hade de hållit redan på väg in i taxin. Båda nervösa och osäkra som aldrig förr. Skulle han klara det, Bill?
Inslaget om den lilla tjejen som skrivit en barnbok för att samla in pengar till sin avlidna kompis tog slut och publiken klappade hjärtskärande i händerna. Den lilla flickan tog tårögt emot deras jubel och vinkade mot den fullsatta arenan. De två kramade om varandras händer lite hårdare. Värdinnan i gul lång klänning gick fram till scenkanten och tittade in i kameran. De unga tjejerna nedanför sträckte upp sina armar och lät hesa skrik lämna deras strupar. Klockan hade blivit kvart i nio

" Han var en utav Tysklands största stjärnor. Reste jorden runt och satte hjärtan i brand. Han hade en karisma som överglänste de starkaste stjärnor och en personlighet som fick alla att känna sig hemma i hans närhet. En kille alla kom på sig att tycka om. Tills för nästan ett år sedan. Plötsligt en dag fylldes tidningarnas framsida av chockerande nyheter om att Tokio Hotels sångare var spårlöst försvunnen. Överallt kunde man följa den tragiska historien som aldrig verkade få ett slut. Dagar blev till veckor, veckor blev till månader. Hjärtan brast och hopp blåstes ut. Men han kom tillbaka. Ikväll är han är för att visa att det sista som överger en är hoppet. För första gången ska han stå på scen igen och vi är väldigt stolta över att fått hans förtroende. Mina damer och herrar, Bill Kaulitz!"


Jublet som tog över hallen var öronbedövande och de två glömde av att de levde. På scenen följdes en person i lyset av en spotlight fram till den lilla catwalken. En blond ung man i grå t-shirt och svarta jeans. Sneaker och med en gitarr i handen. På de stora TV-skärmarna avslöjades det nakna ansiktet och de nervösa ögonen som letade efter sitt kryss. Någon ton hade inte sjungits än, hans röst var fortfarande tyst. Men runt det lilla bordet kämpade hans familj och vänner att försöka behärska alla känslosvall som sköljde över dem. Tom svalde och svalde och kände hur tvillingbrodern nere på scenen kämpade mot sig själv. Det syntes på sättet han förde sig och hur han lät tänderna massakera hans underläpp. Annie tittade med skräckblandad förtjusning på. Hon visste hur svårt Bill hade haft för folksamlingar och framför scenen höll fansen på att bryta ihop av att se sin idol igen. Kanske var de lika stora, rädslan och nyfikenheten. Det var första gången hon skulle få se Bill Kaulitz, sångaren i Tokio Hotel.










Längre fram såg han det lilla vita krysset som menade att han skulle placera sig ovanpå. Där kameravinkeln skulle bli bäst och han skulle synas. Spotlighten som följde honom var stark och lyckades nästan blända honom ibland. Något han fann betryggande just då. Gömde publiken. Nedanför och runt om hörde han tjejer som skrek. Några försökte säga något, men de flesta bara skrek. Hur kunde han komma på iden att just det här skulle vara hans comeback? Hade dte inte kunnat räcka med att gå ut på stan och skriva lite autografer? Varför ett live uppträdande. Och varför på ett så känsligt tillfälle? Och på ett instrument han just har lärt sig spela? Varför hade han tagit tre saker han var rädd för och slagit ihop? Han skakade på huvudet och satte sig ned i skräddarställning ovanpå på det vita krysset. Gitarren i knäet och den lilla micken som var fäst med en hudfärgad tejpbit alldeles bredvid munnen. Det var väl bara sån han var.

- Ikväll är första gången jag visar mig offenligt på nästan ett år. Första gången jag känner mig tillräckligt stark för att klara av mig själv och resten av världen.
Han fokuserade blicken på en punkt bakom alla i publiken. På en mörk fläck på väggen. I öronsnäckan kunde han höra hur den egna rösten darrade och han bannade sig själv för att ge efter. Ta det bara lugnt, Bill!

- Jag vet vad många utav de här barnen har gått igenom och jag vet hur svårt allting kan verka efteråt. Hur hopplöst och onödigt det kan kännas att ens försöka orka ta sig vidare.
Efter ett djupt andetag sänkte han blicken och såg ned på den unga skaran av fans som samlats framför och kämpade med gråten. Den intensiva känsla som träffade honom när han såg ett fan han kände igen sedan tidigare, fick honom att tappa orden. Hennes mascara hade runnit av tårar, men hon var inte hysterisk. Hon grät men hon log. Log åt honom och mimade åt honom. Han följde hennes läppars rörelse som formade ordet Tack och kände hur kinderna började blossa upp.

- Men jag vet åxå att det går att komma tillbaka. Man måste tillåta sig själv att gråta men det går även att skratta igen. Jag har haft en helt underbar familj som stöttat mig och stått ut med mina utbrott. Min gråt, panik och rädsla. Underbara vänner som stannat uppe med mig om nätterna och tagit emot mina slag när ilskan mot världen varit för tung att bära.
Han ville leta reda på deras bord där uppe på platån. Se in i deras ögon och säga det rakt till dem. Men det var alldeles för riskfyllt. Han höll redan på att svämma över av känslor.

- Jag har lärt mig att familjen är det som spelar mest roll i ens liv. Det är den delen som håller en flytande när man själv håller på att drunkna. Men jag har även lärt mig att inte alla har en egen familj. De har ingen mamma som kan hålla om en vid mardrömmar eller en pappa som kan jaga bort monstren under sängen. Jag har fått lära mig att vara både och för min vän. Finnas där när ingen annan fanns där.
Han såg återigen ned på den bekanta tjejen nere i publiken och kände hur krampen i bröstet började ta form. Det fanns så många som fanns där för honom utan att han visste det. Tusentals namn han aldrig hört som trodde på honom. Aldrig gav upp.

- Jag hoppas att alla som går härifrån ikväll tar sin vän i handen och lovar att aldrig släppa. Aldrig ge upp bara för att det verkar svårt att kämpa. Aldrig sluta lyssna bara för att orden ersatts med gråt. Aldrig sluta lita på er vän, bara för att det verkar orealistiskt. Er vän är er familj. Och jag har precis insett hur stor min familj är.


Han svalde och svepte med blicken över publikhavet som vevade med armar och jublade. Det gjorde honom alldeles varm i kroppen och krampen ersattes med en överväldigande lycka. Som han hade saknat det här. Stolt över att ha klarat av första delen lyfte han upp gitarren och fuktade läpparna. Nu kom den svåra delen.

- Den här låten har jag skrivit till er, som tack för att ni aldrig gav upp!





Den första strängen spändes på gitarren och stråkastarna dämpades ned. Ensam på scenen sjöng han den första tonen på låten han skrivit för att ge något tillbaka till sin familj. Till Tom som stått ut med honom alla dessa månader då han varken åt eller visade sig utanför rummet. Till Annie som räddat hans liv och fått hans själ att lysa igen. För Simone och Gordon för att de tagit emot Annie med så öppna armar och hjälpt honom att gå igen. För Georg och Gustav, som trots hans kalla bemötande, varit förstående och alltid varit vid hans sida och väntat. För fansen som alltid funnits där och vägrat ge upp. Det här var den viktigaste låten han någonsin skrivit och de starkaste orden han någonsin sjungit.






Blanka ögon som satt runt det runda bordet och kämpade för att inte bryta ihop, tittade stolt ned på scenen. Höll handen för bröstet för att inte låta hjärtat slå sig igenom. Där satt han med gitarren i knäet och sjöng med den mjukaste, ärligaste stämman. Bill, som så länge tvingat sig själv undan från allt var nu tillbaka på platsen han älskat som mest innan. Ute på scenen bland all uppmärksamhet. Annie var inte säker på om det var ljusen, hon hade aldrig varit med om något likande event innan. Men visst såg det ut som att han glittrade, Bill. Orden han sjöng bäddade in sig i hennes kropp och hon fick nypa sig själv. Var det verkligen hennes Bill som gjorde så vackra ting?

Tom torkade diskret bort en tår som ramlat ned på kinden. Efter en hel dag sprängfylld av nerver, kände han att bristningsgränsen var nära nu. Att se Bill på scen var han van vid. Men att se sin lillebror klättra över sina gigantiska murar gjorde honom så stolt och rörd. Han visste inte vart han skulle göra av allt. Hur han skulle hålla händerna eller vilken del utav stolen han skulle lägga tyngden på? Nästa tår ramlade ned och han fortsatte torka med tröjärmen. De flesta hörde det inte ens, men Tom hörde på en gång när Bill spelade fel på gitarren. Även om han aldrig hört låten innan. Och det fick honom att le och känna hur underbart livet var på väg att bli. För även om Bill var så nervös att han höll på att krypa ur skinnet och glad över att han klarade av att genomföra det. Så kunde han se hur Bill irriterat gjorde en osynlig min varje gång han halkade med fingrarna och spelade fel. Han var fortfarande en perfektionist ut i fingerspetsarna. Mycket hade förändrats men Bill var fortfarande den samme!






Sista tonen dog ut och Bill sänkte darrande på handen. Han hade gjort det, han klarade det. Hans mardröm var över för den här gången och hela han jublade inombords. Publiken stod upp framför sina sittplatser och klappade händerna. Busvisslade och ropade. Han kände hur det började göra ont i kinderna, men han kunde inte sluta le. Han försökte ställa sig upp och insåg att det fick gå lugnt till. Ett ben i taget, se till att ha balans. Utmattad som efter ett maraton lopp kände han sig. Helt utpumpad på kraft. Men han log och skrattade. Slängde kyssar åt fansen och mimade tillbaka: Tack! Han hade börjat skriva på sitt nya kapitlet och det började lyckligt.

Strålkastarna flyttade sig till nästa punkt på kvällens program och han tog några stapplande första steg ut från scenen. Små rus av eufori attackerade honom och han kunde inte låta bli att känna sig en aning hög. Ute i gången lutade han sig mot väggen och tog några djupa andetag. Fyllde på med syret som verkat ändrat uppfattning om honom helt plötsligt och villigt följde med ned i lungorna. Att få känna sig så här bra borde inte få vara möjligt. Det skulle nog bli ännu en sömnlös natt. Det här kunde han leva på länge.





Redan innan de rundat hörnet vände Bill blicken åt deras håll. Ännu en sån där tvilling grej. Att veta saker innan någon utomstående ens börjat fatta misstanke. Han reste sig från väggen och de saktade tillfälligt in i stegen. Tom och Annie tittade på den yngre tvillingen som inte kunde sluta le och Annie kunde konstatera svaret på hennes fråga tidigare. Det hade inte varit lamporna, Bill lyste verkligen. Det var en annan blick, annan rakare hållning. Han var en helt ny människa och hon tog sats och sprang fram, rakt in i hans famn. Han tog tag om henne och snurrade runt henne så fötterna nästan lämnade marken. Bill kysste hennes panna och hon hörde hur han skrattade genom hennes hår.

Innan Tom kom gav han henne en kyss på munnen och resten i hela hennes ansikte. Han släppte henne och tog två snabba steg fram till sin bror och de kramade om varandra i en stadig omfamning. En sådan som skulle kunna hålla för alltid. Genom krig och undergång. Annie kunde inte hålla tårarna borta längre. Hon ville sätta sig ned på golvet och bryta ihop. Väldigt förvirrande för hon ville bryta ihop av lycka. Ångesten hon haft tidigare och som kunde krama om hennes hjärta så det inte gick att andas, var nu utbytt av lycka. Allt var så överväldigande och snart stod båda tvillingbröderna med tårar rinnandes nedför kinderna och andetag som inte gick att ta för gråten. Ingen utav dem visste hur de skulle hantera allt och snart stod alla tre i en ring och höll om varandra. Panna mot panna mot panna. De största leenden som gick att hitta och den starkaste tron de någonsin upplevt. Efter det här var ingenting omöjligt.

- Vet ni vad?
Tom och Annie tittade nyfiket på Bill som kämpade med att få fram rösten. De skakade på huvudet och Bills leende blev ännu lite större och ännu lite stoltare.
- Vi klarade det!

kap 101

Tom

Trött gnuggade han den saknade sömnen ur ögonen och sträckte armarna över huvudet så händerna slog i taket på den svarta minibussen. Det var ett beiget tyg, påminde lite om filten han brukade ha som liten, som var fäst i taket och han trummade lätt några takter på bilens övre del. Utanför var det ljust med alldeles färska solstrålar. Alla kallade det morgon, men Tom skulle mer vilja kalla det sen natt. Nu var det länge sedan han blivit tvingad att gå upp vid fem och sätta sig i en bil eller ett flygplan. Han var inte van att ens behöva lyda väckarklockan och det var inte förrän tredje gången Simone kommit och puttat på honom, som han tvingat sig upp ur sängen. Sätet var mjukt och han gled ned med ryggen halvt lutad mot väggen.

Kanske en timme, högst två, hade han lyckats sova den natten. Resten hade tillbringats snurrande i sängen, drickandes kaffe som han visste förvärrade det, eller på golvet mitt uppe i olika styrkeövningar. Inte en del i hans kropp hade velat sova och hade det inte varit för att det var just den här dagen, hade han tvingat Bill att vara vaken med honom. Bara för sällskapet och för att kunna prata igenom timmarna istället. Men det skulle inte vara rättvist. Tom borde kunna somna en minut efter att han slutit ögonen, vanligtvis. Han somnade alltid på en gång. Men idag var ingen vanlig dag, långt ifrån. Nästan tre timmar tog det att köra till Berlin och han skulle vara klarvaken hela vägen. På sätet bakom honom satt en annan klarvaken tvilling som inte heller lyckats sova något. I knäet låg hans flickvän och sov. De två tittade på varandra och gav en uppmuntrande nick. De kanske satt ett säte ifrån, men alltid höll de om varandras ryggar.

I morse var första gången han sett det, officiellt iaf.
Efter mycket om och men hade han sprungit rakt in i dem när han klivit ut i hallen. Han var sist ut ur huset, trodde han. Men framför dörren hade hans yngre bror och Annie stått i varandras famn och delat på en kyss. Och det hade inte varit någon lätt puss på munnen eller lycka till puss. Nej, det hade varit en äkta passionerad kyss, som om det hade varit mörkt, garanterat hade fått dem att glöda. Han borde inte ha blivit så chockad över att se dem tillsammans på det sättet. Egentligen hade det ju bara varit en nedräkning innan det skulle hända. Men likaväl hade han nästan snubblat in i väggen när han fick syn på dem. Och han var inte den enda som blivit överraskad. Både Bill och Annie hade generat lossat sig ur varandras grepp och ursäktande öppnat dörren och smitit in i minibussen. Han antog att det var på grund av alla nerver som ingen klarade av att bete sig normalt längre. Idag var ingen vanlig dag.

Ingen sa något på hela vägen. Det var bara radion framme vid chauffören som informerade om morgonens trafik situation, nyheter och reklam. Ibland nämdes deras namn. Och även om ingen egentligen lyssnade på radiovågorna, hände samma sak varje gång Tokio Hotel nämndes. Tom och Bill sneglade mot varandra och konstaterade att jo, det här kommer gå bra. Men när de närmade sig hotellet och tecknen började visa sig, blev Tom bara mer och mer nervös. Visste dom egentligen vad dom gav sig in på? De åkte förbi kvällens huvudentre och synen fick håret på hans armar att ställa sig i givakt. De var överallt. Med sina skyltar, sittandes i grupp med filtar om sig och väntade. Det skulle börja igen, pausen var över. Vissa sekunder dök det där tvivlet upp i honom igen och han blev rädd. Visste han hur man gjorde fortfarande?

Bussen stannade och Annie satte på sig de stora solglasögonen, precis som resten av gruppen. I deras buss färdades hon, Tom och Bill. Gustav, Georg och deras föräldrar ville ta sina egna bilar. Tvillingarna hade insett att ingen utav dem skulle klara av att köra bil och försöka koncentrera sig på vägen, så de hade hyrt in sin vanliga chaufför, Peter. Hotellet skulle få vara deras fristad innan kvällens gala och Tom kunde knappt vänta tills han fick lägga sig på hotell sängen och sträcka ut benen. För just nu hade han god lust att hugga av sig benen för att det kröp så mycket i dom. Lät han dem stå still i samma position i två sekunder kändes det som att något höll på att äta upp dem innifrån.

De kanske var ett trettiotal, fansen utanför. De skrek, men verkade ändå ganska sansade. Han ville åxå skrika. Bill tog tag i Annies hand och tryckte den hårt. Sedan tittade han upp mot Tom och log. Nervositeten hade bildat små svettpärlor i hans panna, men han log. Ibland vet man inte varför, men ibland dyker det upp saker man bara måste göra. Tom fick helt enkelt lita på sin bror, för Bill visste vilken väg han ville gå. Vad han behövde göra för att hitta hem igen. Med en lätt dunk på axeln från Bill öppnades dörren och de gick ut efter varandra till de väntande fansen.

De unga tejerna fick anstränga sig för att andas när de såg tvillingarna ute i allmänheten för första gången på nästan ett halvår. De hoppade och skrek, grät och skrattade. Men alla stod på sina platser, hälsade och tackade för att de var tillbaka. Sträckte fram sina papper för att få deras autograf och tog kort. Önskade lycka till och gratulerade...gratulerade till att Bill äntligen hittat sin kärlek. Ja, det sista fick både Bill och Tom att tappa fotfästet lite. När de tittade en extra gång insåg de att skyltarna inte bara innehåll deras namn. Här och var fanns även en till initial som trängdes bland alla hjärtan. Annie tog del av deras hyllningar och fick stödja sig lite extra på Bill som stolt visade upp henne. All deras kärlek, fansens uppoffring och stöd gjorde tvillingarnas ögon blanka och på några kort lyckades kamerans starka blixt lysa igenom de mörka solglasögonens skydd. Nej, det här var ingen vanlig dag. Långt ifrån.

Annie

Något kittlade henne på kinden och varje gång hon försökte fösa bort det, kom det tillbaka på en gång. Irriterad vände hon sig om och krockade rakt in i en kropp. Huvudet fastnade mot bröstet som var klätt i en blårutig skjorta och hon log åt sin upptäckt. Det smala fingret fortsatte stryka henne längst tinningen och upp i hennes hårfäste och små underbara rysningar sprang upp längst ryggen. Innan hon vaknade till helt lät hon armarna leta sig runt hans kropp och ankra sig fast bakom hans rygg. Han följde hennes rörelser och tryckte henne närmre. Ute var det strålande sol och balkongdörren stod halvt på glänt för att släppa in den friska luften. Hon hade inte orkat hålla sig vaken hela dagen. Inte efter att hela natten spenderats med att försöka lugna ned en nervdöende Bill. Han däremot, hade gått fram och tillbaka över rumsgolvet och skramlat med vattenglas och isbitar. Lagom tyst för att låta henne slappna av och lagom mycket för att hålla hennes tankar sysselsatta med annat.

- Jag älskar dig!
Just som hon inte trodde det kunde bli bättre, lyckades han spränga ännu en utav de där små laddningarna som han byggde upp och placerade inom henne. Kinderna brände till.
- Och jag älskar dig, Bill!
Hon sträckte på halsen och flyttade sig lite så hon kunde se honom. Det fick henne att tappa orden hon hade. Med stöd utav ena armbågen tog hon några djupa andetag och försökte komma tillrätta med alla ivriga fjärilar som rusade runt i vingslag inom henne. Bill, hennes Bill, hade förvandlats. Håret var slarvigt uppsatt i en tofs, förutom en blond slinga som hängde för hans vänstra öga. En svart sotning hade blivit lagd runt hans ögon och fått allt det vita och de djupa hasselnötsbruna ögonen att skina. Det var intensivt och vackert. Nästan lite overkligt. Och de långa ögonfransarna hon varit så imponerad av förut var inte längre utav denna värld.

Den typiska Bill som resten av världen kände, hade hon aldrig träffat. Hon hade aldrig sett allt smink och alla konstiga kreationer. För henne hade den Bill varit någon helt annan. Nu kunde hon inte sluta stirra på den vackra varelsen som låg framför henne med huvudet på kudden och log generat. Kunde inte släppa blicken.
- Oj!
Det var allt hon lyckades få fram, men det var så sant. Hon trodde inte att människor kunde vara så speciella som honom. Att människor kunde få någons kropp att reagera så starkt på så lite. Men det var väl kärlekens fel allt. Bill reste sig upp och viftade bort hennes häpna ansiktsuttryck.

- Jag måste gå nu, klockan är fyra.
Annie vände sig mot klockan på väggen och insåg att hon sovit i nästan tre timmar. Genast kände hon sig klarvaken och fjärilarna i magen började reta henne istället och ta fram nervositeten. Då var det snart dags.
- Klarar du dig så länge?
Hon nickade och petade till honom på näsan.
- Du behöver inte oroa dig för mig. Se till att ta hand om dig själv istället så ska jag försöka ta hand om din bror.
De skrattade båda åt bilden av Tom. Han hade det verkligen jobbigt idag med alla nerver. Var han inte och knackade på hos dem för att röka och fördriva tiden lite, ringde han eller skickade sms varje kvart. Men det var förståeligt.

- Vi ses ikväll, älskling!

Bill lutade sig fram och tryckte sina mjuka läppar mot hennes och det fortsatte explodera. Fortsatte trycka upp löpsedlar hur mycket hon älskade den mannen. Och även om hon helst ville be honom stanna kvar där i rummet med henne hela livet, visste hon att det var deras tur att gå upp på den där trappen och se över nästa kulle. Det var dags att gå vidare och utveckla. Precis som de själva gjort för några veckor sedan. Det fanns inget underbarare än att få känna hans kärlek och få dela hans kyssar. Och även om de gick långsamt framåt var varje ny dag med Bill en ny dag av lycka. Och det pirrade till inom henne när hon såg sin pojkvän gå ut genom dörren och veta att en utav hans största utmaningar precis börjat. Ändå gick han med rak rygg och stolthet i blicken. Han var redo att möta sig själv igen.





Tjugo minuter senare knackade det på dörren och hon reste sig från sängen för att öppna. Utanför hittade hon Tom som stod och blinkade med ögonen.
- Jag tänkte bara komma och hänga lite med er. Är tråkigt hos mig, inget kul på TV.
Det var bara två meningar, men allt lyckades han säga på mindre än tre sekunder. Oroligt trampade han ned den röda mattan utanför och försökte titta in bakom dörren.
- Tom, du får gärna komma in.
Han hämtade andan och började röra sig frammåt när Annie gav plats.
- Men Bill har redan åkt dit.
Mitt i dörröppningen tog det stopp och Tom tittade med stora ögon på henne. Som att han inte hört ett enda ord i den sista meningen, men visste att det var fel. Han skakade en aningen förvirrat på huvudet och gick in det ljusa rummet. Öppnade dörren in till toaletten och gick in i det lilla köket, bara för att kontrollera. Framför Annie ställde han sig bredbent och svalde.
- Vadå redan åkt?

Hon visste att det tagit emot för Bill att behöva lämna sin bror på hotellet, men han kände att det här var något han behövde klara själv. Det var hans demoner och han fick lov att bekämpa dem själv. Och han visste att han medvetet valde bort ett utav det största stödet han någonsin kunde få genom det valet, men det bara var så. Det här var hans test.

- Vill du ha kaffe?
Tom satte i skräddarställning på sängen och kliade sig i huvudet.
- Alkohol hade suttit bättre.
Han tog av sig sin stora tröja och viftade på tyget till den grå T-shirten för att kyla av sig. Hon visste att hon inte borde, men synen av Tom så nervös gjorde det svårt att inte skratta. Lite sårat tittade han mot henne där hon stod i öppningen till kylskåpet.
- Om det är varmt borde du komma hit och ställa dig.
Det var menat som en pik, men genast flög han upp på fötterna och ställde sig bredvid henne framför den vita kylen.
- Åh, himmelskt skönt!
Hon tog tag i vinflaskan och placerade mot Toms bröst.
- Här, försök att inte koka bort allt så hämtar jag glas och vi kan gå ut på balkongen.

De satt på golvet mitt emot varandra och Tom hällde upp vin i de tunna glasen. Han lyfte glaset för att skåla och Annie lyfte osäkert handen. Senaste gången hon hade kontakt med vin på ett hotellrum, var i Israel med Elin. Samma dag som det tog slut mellan dem. Hon tvekade innan hon satte läpparna mot glaset och kände den kalla vätskan bjuda in sig själv i munnen. Det här var ingen vanlig dag, långt ifrån. Idag, eller ikväll, om några timmar, skulle allt ändras. Det hade redan börjat förändrats. Hela tiden hände det nya saker som fick dem alla att inse att allt börjat röra sig framåt. Dagen hon aldrig trodde skulle komma, var helt plötsligt här. Lite rädd var hon. Rädd för det sinnestånd hon befann sig i just nu. Antagligen precis som alla andra. Hon tog en klunk till.

- Hur är Bill på scenen?
Tom log och nickade hummande. Han sade ingenting på ett tag, men hon kunde tyda honom ändå. Hade hon gissat skulle hon säga att flera år av konserter och upplevelser spelades upp framför brodern just då. Därav det lugna uttrycket som lyckats fånga honom, för första gången den dagen. Han lyfte hakan och bjöd in henne i hans glittrande blick.
- Han är helt fantastisk, helt otrolig!
- Tror du han kommer klara det ikväll?

Tom skrattade och ryckte på axlarna.
- Jag vet inte vad han inte skulle klara av?

kap 100

Bill


Håret blev bara längre och längre och nu kunde han snart få upp alla envisa hårslingor i en samlad tofs. Det började bli irriterande att alltid ha hår i vägen för ögonen och som kittlades. Hur han kunde stå ut med den där manga frisyren när han var yngre, var ett mysterium. Samma frisyr nu skulle inte ens komma på fråga. Han drog snodden ett varv extra och blötte händerna för att lättare kunna stryka bak det hår som fortfarande var några centimeter för kort. Det blev bra för stunden i alla fall. Ögonbrynen var åxå mycket tjockare än innan och sommaren hade lyckats bleka håret några nyanser ljusare. Han gillade det. Tillsammans med den solbrända huden såg han frisk ut. Spegelbilden visade en ung, sund man som log. En ung man som lyckades ge intrycket av att vara lycklig. Länge hade han endast sett något som släpat fötterna efter sig och tittat på klockan för att uppskatta hur lång tid det var kvar innan han fick sova. En trött blick. Händerna blöttes på nytt och drogs bak över pannan. Stolt ryckte han på axlarna och nickade. Det kändes bra nu. Han var bra. Han såg lycklig ut, precis som han kände sig.

- Vill du ha hjälp med nåt mamma?

Simone vände sig om och skakade på huvudet åt hans fråga.
- Nej, jag är alldeles strax klar.
Den sista salladen vändes ned i salladsskålen och hon stannade till med omblandningen av grönsaker och tittade roat på sin son. Bill höjde roat på ena ögonbrynet, precis som han alltid gör och som hans bror aldrig klarat av. Toms försök slutade istället med en rolig ansträngd min och som han alltid fick höra om när den fångats på bild. Normalt sett borde han ha frågat vad hans mamma menade med att stirra retande på det viset, men båda visste vad hon menade. Istället gick han fram och knuffade henne lätt på axeln för att skämta bort det och försöka dölja sina generade kinder. Tillbaka fick han ett nöjt litet fnitter från sin mamma som glittrande ögon räckte honom skålen.
- Ställer du fram den här på bordet, vännen!

Framför den tända brasan låg alla fyra hundar och trängdes på hundfällen. Värmen från elden var det bästa de visste och det var länge sedan familjen eldat i den öppna spisen. På sommaren var det ändå så varmt. Men den här kvällen hade Bill insisterat på att tända den. Just för att lyxa till det för sina bästa vänner som alla låg med utsträckta ben och små snarkade. Det var nog enda gången de inte brydde sig om att tigga mat eller smyga omkring benen, bara utifall att det skulle ramla ned någon liten smula. Själva satt det alla runt det stora matbordet i vardagsrummet och njöt av de sista tuggorna på blåbärspajen som Annie lagat. Lördagskväll och deras planer för kvällen skulle ta slut i takt med att pajen tog slut. Efter det väntade vin, ost och kex och en hel natt tillsammans i soffan med disskusioner. Det var de bästa kvällarna. När allt gick ut på att umgås med varandra och njuta av att bara vara.

Han tittade på Annie som satt brevid honom och kände hur det ryckte till i kroppen. Han tittade bort mot sin mamma och styvpappa och kände hur blodet började rusa till alla celler och bröstet blev varmt. Han tittade bort mot sin bror som satt tvärs över bordet och han fick ont i kinderna av att försöka hålla nere leendet. Han tittade ned i bordet och försökte tänka på annat. Men det var svårt.

- Vad är det som är så roligt?
Borta i sina egna tankar tittar han upp i sin brors identiska ögon och känner att han bara vill spricka. Ställa sig upp på bordet och skrika ut sin hemlighet. För att hindra sig biter han sig i läppen och harklar sig.
- Det var bara en sak jag funderade på. En liten överraskning jag har.
Det kändes helt underbart att få vara den som kom med bra nyheter. Att få vara den som skulle göra dem stolta. Han hade planerat det här så länge nu och det var inte förräns för någon vecka som Gordon och hans mamma fick reda på det. Tidigare hade det bara varit han själv och David, deras manager, som vetat om det.

Han kunde känna nervositeten gräva sig ut ur sin gömma och bordsduken fick agera avlastningsmedel för de lätt darrhänta fingrarna. Det här var stort.
- Jag ska göra en sak om två veckor.
Han vågade knappt titta på medlemmarna runt bordet för han visste att ansiktet var lysande rött och generat.
- Har det något med ditt hemska gitarr spelande att göra kanske?

Rent reflexmässigt tog han det första bästa och kastade på Tom, som alltid efter hans spydiga kommentarer. I det här fallet innebar det den blå tändaren som legat brevid honom. Tom var snabb nog att hinna dra upp armarna som fick ta emot kastet och han skrattade åt Bills röda kinder. Visst, det kanske inte var toppklass på hans gitarr spelande, men det gjorde ju ont. Och han försökte verkligen. Generat skrattade han med och nickade.
- Jo, det har med det att göra. Det kommer vara en välgörenhetskonsert i Berlin om två veckor. För barn utsatta för våld. Jag tänkte ni skulle få åka dit med mig.

Bill var sämst på att hålla hemligheter. Han brukade klara någon dag, sen hittade han på orsaker till att få ge ledtrådar eller råkar försäga sig. Men den här gången hade han klarat det i nästan en månad. Och han hade övat, timme efter timme. Det var viktigt att det blev perfekt. Allt fick lov att vara perfekt. När han mötte de stolta blickarna från människorna brevid honom, kunde han inte annat än att känna sig nöjd.Det skulle bli så bra.
- Ska jag börja öva? För om det ska låta lika illa som det du spelar är det dags att jag börjar nedgradera mina skills!
Tungan räcktes ut åt Tom och alla skrattade åt de kärleskfulla bröderna.
- Nej. Du ska bara öva på att sitta i publiken...


När bordet dukats av och de flesta gått upp för att göra sig i ordning för sängen, satte sig Annie och Bill utanför på den lilla bänken i trädgården. Som vanligt var luften alldeles lagomt frisk och en tröja var tillräckligt för att hålla värmen. Hundarna var ute och nosade på daggen som fört med sig extra lukter och hela sommar doften av grönt och friskt smög runt i luften. Han tittade upp mot stjärnorna och kom på sig själv att tacka något där uppe. Inte Gud. Bara nåt. Det som fick stjärnorna att blinka. Annie drog upp knäna och han vände blicken mot hennes svart ruffs till hår. Hon hade lånat en utav hans tröjor och drog upp huvan för att hålla myggen borta. Han brydde sig inte. Märkte inte ens av surrandet runt hans huvud eller sticken på händerna. Han tackade vad det än var som placerade den här tjejen bredvid honom.

- Vad är det?
Hon hade upptäckt hans transliknande tillstånd och försökte väcka honom ur dvalan. Han fortsatte studera hennes blå ögon och tog andetag efter andetag för att försöka bidra med syre. Det snurrade inte för att han mådde dåligt. Världen snurrade inte för att han var påverkad av vinet. Marken snurrade inte för att han var trött. Han var helt enkelt yr av lycka. Påverkad av livet och lite hög.

Han reste på sig och ställde sig på knä framför henne. Han lade hakan på hennes uppdragna knän, höll om hennes ben och fyllde bröstkorgen med den svala luften. Hennes kinder började få en aningen rödare nyans och hon svalde fler gånger än nödvändigt. Precis som han hade gjort vid matbordet. Deras ansikten var endast några centimeter från varandra och han kunde känna hennes andhämtning mot sin näsa. Kunde se de små fläckarna i hennes ögon som var lite mörkare. Kunde känna doften av hennes schampoo. Kunde känna hur hennes puls kämpade sig igenom tyget på hennes kläder. Hur värmen slog emot honom och omfamnade hjärtat. Den där underbara drogen blev allt starkare och han lutade sig ännu lite närmre. Så där nära så läpparna nästan nuddade varandra och man inte riktigt kan avgöra om det är den andres läppar eller den laddade luften som håller på att explodera mellan. Så där nära så kroppen vill bestraffa att det inte fortsatte en halv millimeter till. Så där nära så att läpparna nuddar varandra när någon talar. Så där nära som alla vill vara men ingen vill stanna för länge. Så där nära så att båda håller på att gå itu och lutar sig närmre.

- Jag är bara så fruktansvärt lycklig, Annie!

Så där nära så det inte går att hålla längre...

kap 99

Tom

En stor del utav livet består utav att iaktta. Finnas i bakgrunden och följa rörelserna som följde tiden och bestämma sig om det var värt att ta ett avtryck och spara det. Studera och ta ett beslut om man ville eller om det kunde låtas vara. Ibland kunde det handla om lärdomar, ibland intryck som antingen förgyllde eller skrämde. Kanske det bara var en händelse som fick iakttagaren att nicka lätt och tänka: "Smart att göra så och inte så". En iakttagelse som lärde att aldrig lita på tunn is eller en iakttagelse som lärde att aldrig ge upp. Att det alltid finns möjligheter och chanser.

Sittandes i den stora fotöljen som var klädd i vitt tyg, satt Annie med den gröna boken och hörlurar i öronen. Hon hade krypit ihop och Bills lilla tax skymtade bakom hennes ena lår. Den hunden lyckades alltid krångla in sig på de minsta ytor och ibland kunde han inte förstå hur hon kunde tycka om det. Det kunde vara ett virrvarr av tassar och svans, men likaväl låg hunden där med slutna ögon och snarkade. De hade fattat tycke för varandra på en gång. Kanske för att Annie alltid lät henne göra som hon ville. Ville hunden ligga med nosen bakom hennes svank, flyttade hon gärna på sig. Han hade alltid fått höra att djur kunde känna vilket humör människan var på, om det behövde tröst eller någon som lugnade nerverna. Antagligen hade den lilla taxen förstått att den där tjejen som plötsligt flyttat in behövde lite värme och trygghet.

Den gröna boken hade hans mamma köpt åt henne. Hon var helt koncentrerad på texten och hennes läppar försökte synka rösten i hörlurarna. Det var roande att se de där rynkorna i pannan och se den ansträngda minen när en helt ny mening kom upp. Eftersom hon skulle bo i Tyskland ett tag, hade hon bestämt sig för att lära sig språket. Sakta men säkert lärde hon sig bygga upp meningar och försökte använda de nya orden så ofta hon klarade det. Och han kunde inte hjälpa det, men så fort han visste att hon satt med hörlurarna i, stannade han gärna kvar i närheten en stund. Den där svensk-tyska brytningen hade en viss charm och han trivdes med att hon kände sig hemma där i huset.

Nu hade det gått två månader sedan han och Bill hämtade hem Annie från Sverige, och livet rullade på. Dagarna hade lugnat ned sig och det hela började falla på plats kändes det som. För det mesta sov de i huset med Simone och Gordon. Det var lugnare och lättare att koncentrera sig och alla hade börjat få färg i ansiktet. Det hade varit ett jobbigt år och han såg fram emot att få avsluta det precis som det var menat att det skulle börja. Med utvilade sinnen och förväntansfulla tankar. Äntligen började han växa i sina skor igen och han kunde börja koncentrera sig på att gå framåt igen, hand i hand med sina familj.

Bill och Annie växte åxå, tillsammans och var för sig. Båda hade utvecklats och fått en mer eftertänksam hållning. De var mer försiktigare, tog sig tid att tänka efter innan de öppnade en dörr. Men det lite mer vuxna sättet hindrade dem aldrig från att starta matkrig och springa runt med hinkar fyllda av iskallt vatten när vädret var för varmt. De var fortfarande unga och äventyrslystna. Men det syntes att det fanns något mer bakom allt för dem. Någon han inte kunde se. Deras bild av världen var nog inte den samma som Toms, även om hans bild åxå ändrat sig. De hade nog alla förändrats. Av alla stora galna upptåg han och Bill varit med om tillsammans med Tokio Hotel, var hans största och mest uppskattade äventyr just nu att få den där glimten i sin brors ögon. Den som berättade att hyss var på gång.

De ömtåligaste stunderna för honom, var när han kom på Bill och Annie i en utav deras stunder. Då och då hände det att han hittade dem, ståendes i varandras famn och tittandes ut mot natt himlen. Eller sovandes, lutandes mot varandra i soffan. Sittandes på gräset utanför, axel mot axel. Varje gång nära varandra, tysta och funderandes. De verkade fastna i varandra och han blev alltid lika förundrad över vad som pågick i deras huvuden i dessa små stunder. De bara var där och höll tag i varandras värme. Aldrig hade han sett dem kyssa varandra eller ta på varandras kroppar. De bara höll om och erbjöd stöd. Alla såg att det fanns äkta känslor men ingen ville skynda på. Ingen frågade eller skämtade om det. Istället lyckades alla som kom på Bill och Annie dessa gånger att själva fastna i det vackra som omgav dem.

I föräldrarnas hus fanns en liten studio. Eller det var mer ett litet rum med gitarrer, ett piano och inspelnings möjligheter. Han lämnade Annie i hennes tyska studier och riktade öronen mot den bortre delen av huset där studion låg. Någon spelade gitarr och han kände hur det började klia i fingrarna. Det var länge sedan han hade spelat med sin styvpappa. Gordon hade varit upptagen på skolan senaste tiden med alla privatlektioner under sommaren, så Tom hade fått klinka själv på gitarr strängarna. Klockan var fortfarande tidig så Bill skulle antagligen sova minst två timmar till. Han spenderade gärna den tiden med att spela gamla klassiker på den gamla gitarren som han en gång lärde sig sina första ackord på. Som en liten far&son session.

När han kom närmre blev han nyfiken för han hade aldrig hört just den melodin innan och det lät som att den precis blivit påhittad. Det lät inte riktigt rent och lite ansträngt. Han log och skyndade på stegen. En utmaning! Framför öppnades dörren på baksidan och Gordon steg in från trädgården. Förvånat stannade han till och stirrade på sin styvfar som verkade ha legat i trädgårdslandet med jord över hela knäna. Gitarren fortsätta spela inne i den lilla studion och Tom försökte förvirrat komma på vem det kunde vara om inte Gordon? Det var helt tomt i huvudet, så han skakade på det och gick fram för att öppna dörren och titta. Genast ställde sig Gordon i vägen och stoppade honom från att lägga tyngden på dörr handtaget.

- Låt honom vara.
Gordons blick gav sken att försöka vara allvarlig men Tom kunde hur det glittrade där inne i ögonen. Som om han egentligen ville göra något helt annat och skratta. Kanske var det för att morgonen fortfarande var tidig och han inte fått sitt kaffe? Kanske ville han inte inse hur det var för att inte behöva riskera att bli besviken? Kanske ville han alldeles för mycket för att våga tro? Men när han hörde hur de stela fingrarna kämpade på med stål strängarna där inne, upptäckte han hur livet brusade upp igen. Och hans styvpappas glittrande ögon blänkte om ännu mer då han såg sin styvson få tårar i ögonen. Det var ett stolt ögonblick. Ett oväntat far&son ögonblick. Gordon lade sin arm runt Tom och klappade om hans rygg. Lite så där tafatt för att försöka balansera upp den tillmjukade manligheten som stolt blivit tårögd. Tillsammans gick de bort mot köket för att äta frukost.
- Kom så låter vi din bror vara ifred. Han har jobbat hårt på det här...

kap 98

Annie

Hon lutade sig mot dörrkarmen och studerade de två bröderna i det mörka köket. Båda satt med ryggen vänd mot henne och tittade ut över trädgården som lystes upp av månen. Det var fullmånde inatt. Kanske därför dagen blivit som den blivit? Rymden blandade ihop allt och fick dem att känna saker vi kanske inte skulle våga leva ut andra dagar? Ibland hörde hon ett mumlande från bordet de satt vid. Hon kunde inte höra vad de pratade om, ville inte heller. Det var bara avslappnande att se dem sitta där i varandras sällskap. Hon behövde inte höra deras ord för hon visste att de två bröderna kunde utföra mirakel med varandra. De hade något som väldigt få har. Och det var vackert, så fruktansvärt vackert. Och hon var så lyckligt lottad som fått äran att se det på nära håll.

Klockan i köket hade en förmåga att ticka ett slag högre än alla andra när den slog heltimme. Tom vände sig om när klockan slog heltimme för att se vilken timme det handlade om? Hans blick fastnade på henne och hon önskade hon kunde tyda språket tvillingarna pratade. För redan innan hon hunnit reagera vände Bill på sig och tittade åt samma håll. Han hade gråtit. De stora ögonen var röda och svullna. Salivet som samlats i munnen tvingades ned och hon kände skulden byggas på. Hon ville aldrig få honom att gråta. Ville inte orsaka honom någon olycka. Det var högst tre sekunder han klarade av att se på henne innan han han sänkte blicken och hon såg hur hans käke spändes. Än hade hon själv inte gråtit, men att se honom så. Bedjande såg hon till Tom som nickade och lade handen på sin brors rygg.

- Jag går ut i trädgården ett tag.

Hon sade det mot Tom med båda visste att det var menat åt den yngre brodern. De två bröderna lämnades i köket bakom henne och hon öppnade dörren ut. Även om det var mitt i natten var luften behagligt sval. Allt glänste mystiskt i månskenet och hon gick fram till eken som växte bredvid muren. Lade armarna runt den tjocka stammen och blundade. Var det möjligt att känna hur ett träd växte? Gick det att föra över kraft från ett växande ting till ett annat? Bill gjorde det hela tiden. Gav henne extra steg hon kunde gå fram på.

Bakom sig hörde hon hur någon harklade sig. Kanske det inte gick, men bara för att vara säker tryckte hon handflatorna mot stammen ifall att. I ögonvrån syntes han, ståendes med händerna i fickorna och hakan ned mot bröstet. Inte den Bill hon var van vid att se. Hon släppte trädet och lutade ryggen mot det istället. Gav det någon minut innan hon reste sig och gick närme honom. Inte en enda gång lyfte han huvudet för att se på henne. Gnuggade tänderna mot varandra och svalde, gång på gång. Hon stannade framför honom och kände hur ont det gjorde att se honom så. Hennes modiga Bill. Mannen som räddat hennes liv, gång på gång.
-Bill...
Han skakade på huvudet och drog efter andan. Hade det inte varit för fullmånen hade hon antagligen inte sett tåren som droppade från hans ögon. Precis som allt annat glänste den till i skenet. Hon placerade handen under hans haka och lyfte upp det tunga huvudet. Tänk att varje gång de lyckats ta ett steg fram, verkade det som att det fick lov att ta två steg tillbaka. Aldrig hade hon trott att det skulle behöva vara så svårt.

- Du måste förstå, Bill..
- Nej, det är ok, Annie, jag för...

Innan han fortsatte lade hon handen för hans mun och hindrade orden från att komma. Hon ville inte att det skulle bli fel igen. Att fel ord skulle komma eller inga alls. Han kunde lika gärna säga det bara för att det inte skulle riskeras dras upp igen. Att han förstod. Hon ville vara säker på att det blev rätt den här gången. Ville inte ha fler tårar för helt fel orsaker.

De mjuka läpparna trycktes mot hennes fingrar och hon kunde inte undgå att känna hur tinglade till i hennes tår. Hon släppte hans läpppar och strök med handflatan över den släta kinden och drog håret bakom öronen. Lät fingrarna gräva in sig lite smygande genom håret och falla ned längst hans långa hals. Han blundade och hon kände hur han rös till och darrade i överkroppen. Själv passade hon på att ta in alla vackra drag som levde i hans ansikte. De mörka markerade ögonbrynen som ibland verkade leva sitt egna liv. Själv hade hon aldrig klarat av att höja på ena ögonbrynet. Den söta lilla näsan och det utmärkande födelsemärket under hans läpp. Det som han själv hatade men alla andra tyckte var supercharmigt. Hon tyckte att han borde kommit över det med alla tusentals tjejer som sprang efter honom. Diskret lutade hon sig åt sidan och ställde in skärpan på de långa ögonfransarna hon alltid varit så avundsjuk på. Undra om han skulle tillåta henne att mäta dem någon gång? De ser verkligen jättelånga ut.

När hon kommit till hans långa slanka hals och fastnat med blicken på nyckelbenen, kände hon hur hon blev iaktagen. Generat släppte hon drömmen om att få lägga kinden mot den lilla gropen som bildades på hans axel och mötte de två hasselnöts bruna ögonen. Stora djupa förvirrade ögon. Han stod en halvmeter ifrån henne och tittade ned. Såg ut att kämpa med alla känslor och rörelser. Det bandet han hade med Tom, det där tvillingbandet när dom aldrig behöver säga något för att förstå. Hon kastade ned ankaret och landade i hans synfält, försökte öppna upp sig och berätta. Tänk om hon hade haft samma förmåga som dem. Kunnat förmedla bara genom ögonkontakt.

- Plötsligt ville jag stänga in mig bakom allt igen. Plocka upp stenarna och bygga på min mur igen så den blev högre än någonsin.
Hon mätte höjden på muren som omgav den stora gården och föreställde sig hur liten den såg ut jämfört med den som hon föreställt sig skulle gömma undan henne. Ensam där uppe i Bills rum hade hon plockat upp sina kläder och börjat leta efter en väska att lägga dem i. Börjat planera hur hon skulle kunna ta sig tillbaka till Sverige och börja glömma igen. På det vita lilla bordet bredvid sängen hade hon upptäckt det som fick henne att inse att rymma inte var lösningen. Ett problem är aldrig ett problem så länge man inte har en lösning. Att rymma var ingen lösning. Och egentligen var det inget riktigt problem.

- Men jag håller inte på att bygga murar längre, jag försöker riva dom.
Hon tog hans hand och kände hur deras kallsvett blandades. Förhoppningen var att han skulle ta ett steg närmre, men han stod kvar och verkade nästan vilja skygga tillbaka. Kanske det inte bara var hon som tänkt på de där murarna?

- Förlåt för där uppe, Bill. Jag blev bara så ställd.
Hon kunde ana en liten nickning från honom och fortsatte.
- Vad du sa, jag är osäker på hur jag ska hantera det på bästa möjliga sätt?
- Kan vi inte bara försöka glömma det och låtsas som att det aldrig hände?

Han kastade ur sig orden och ryckte på axlarna. Försökte vifta bort skammen som bosatt sig i hans ögon. Hon skakade på huvudet och hans axlar verkade sjunka lägre ned än vad de egentligen borde kunna.
- Du förstår fortfarande inte.

Innanför jackan tog hon fram ett papper och höll fram mot honom. Det var en utskrift av en bild. Två unga män, hon själv och tre unga tjejer som höll om varandra. Alla log och strålade. Det var en bild från en dag de alla varit med om något stort. Bilden från idag som skulle bli det första minnet hon hade med dem och kunde rama in. Simone hade tyckt att det var en jättebra ide och det hade lika gärna kunnat vara sina söners första skolavslutning hon tagit kort på. Bill tog emot bilden och ett litet ljus kunde ses i hans bruna ögon.

-Ser du inte? Det är ju där jag hör hemma.
Där, bredvid de två bröderna var platsen hon ville leva på. Hon var inte säker men hon kunde svära på att hon hörde honom dra efter andan. Som om han inte andats sedan hon bad honom komma med ut.
- Det är här jag vill vara, här med dig och din familj.
Handen som hängde löst vid hans sida fångades upp och lindades in i hennes.
- Jag kan inte säga att jag inte älskar dig, för det gör jag. Jag vet bara inte om jag kan låta dig älska mig riktigt än. Inte på det sättet.


Den unga mannen som än så länge stålsatt sig i marken, började röra på sig och verkade leta efter ord. Började på ett, men fortsatte på ett annat och slutade innan han hunnit uttala första betoningen. Det var sött, fick henne att gripa tag i modet lättare och avslöja varför hon tvekat.
- Jag är fortfarande oskuld och jag är rädd. Livrädd.

Precis som förväntat tittade han chockat upp på henne. Han hade ju sett, hört vad de gjort. Och han hade rätt. Hon var inte en ren oskuld, de hade lyckats besudla henne. Men hon ansåg sig fortfarande som oskuld. Våldtäkt var inte sex, inte kärlek. Och hon hade aldrig älskat med en man.
- Men Elin då...och det andra?
Bill verkade nästan upprörd. Som att han för en sekund trodde att hon ljugit om allt? Hans hand tryckte om hennes utan något riktig mönster och det gjorde henne nervös. Fick henne nästan att ångra vad hon precis berättat. Snälla, låt honom förstå.
- Med Elin har jag älskat. Men aldrig med en man. Aldrig älskat utav kärlek och aldrig utan tvång.

Nu var det hennes tur att blygt titta ned i marken. Hon kunde bara föreställa sig alla tjejer han varit med eller som erbjudit sig själv för en natt. För bara en timme. Han levde i en helt annan värld än hennes. Och hon kom inte undan från att det störde henne att hans kropp blivit rörd av andras händer. Att andra fått honom att njuta och kysst hans underbara läppar. Men vad som gjorde ondare var att hur mycket hon än ville befinna sig där inne i hans famn och bli älskad, visste hon inte om hon kunde hantera det. Mannen som stod framför henne var god rakt igenom, och han skulle aldrig göra illa henne. Men männen som faktiskt gjort henne illa spökade fortfarande för henne.

- Kom här!
En varm kropp trycktes mot hennes och ett bröst fyllt med luft tömdes ovanför henne. Handen hon hållt i sin höll fortfarande om och gömdes mellan deras bröst. Fingrarna flätade runt varandra. Automatiskt letade hon sig närme hans hals och lade sig tillrätta med näsan gömd i den lilla gropen framför hans nyckelben. Han tömde sitt bröst på luft, hon fyllde på. Drog in den mysiga doften som levde på hans kropp och rös av känslan av hans varma, mjuka hud mot hennes kind. Där var hon trygg, i Bills famn.

- Jag ser hur tankarna far fram och tillbaka i ditt lilla huvud.
Han flyttade hennes hår över till ena sidan med handen och smekte lugnt hennes hud alldeles bakom örat.
- Vi är ganska lika du och jag, tänker alltid flera ton för mycket.
Han betonade ordet ton med en väldigt dramatisk röst och hon kunde inte hålla sig från att le. Vilken underbar liknelse. Här gick dom båda omkring med en hel lastbil efter sig med tankar och fick slita för att komma längre fram.
- Men du behöver inte vara rädd för dina tankar, eller känslor.

Automatiskt tryckte hon handen som befann sig mellan dem närmre hjärtat. Drog kinden längre upp mot hans hals så nästippen gömdes i hans solblekta hår. Det fanns någon kemisk reaktion inom henne som bröt ut varje gång hon kom nära honom. Varje gång hon kände att värmen mot hennes hud skulle kunna försörja henne även om hon dog, var när han befann sig alldeles brevid henne. När utrymmet mellan deras kroppar blev statisk. Det var något som bröt ut i minde explosioner runt om i hela kroppen och hon hade sina aningar om vad det var. Det var det som fick alla människor att le och lysa. Det hon hade fyllt sitt ton med och gick runt och drog på. För även om hon ville lätta på vikten hon tvingade sig själv att bära på, kändes det tryggare att låta det vara. Då visste hon i alla fall hur hon skulle hantera det.

- Jag vet precis hur du känner det, vilka rädslor som finns.
Han darrade lite på rösten och hon kände hur hans puls hade ökat i takt.
- Jag är beredd att göra vad det än krävs för att du ska vara lycklig. Vad som helst, Annie! Och jag vill inte att du ska känna dig rädd för att fråga saker eller ändra på saker. Vi finns här för varandra och jag tänker inte tvinga dig till något.
Hon kunde inte hålla tårarna tillbaka längre. Ända sedan hon först träffade Bill där nere i källaren, eller nej. Ända sedan den där första bilturen när hon placerades i hans knä, har han haft förmågan att flytta henne till en plats bortom allt ont. Varje gång hon tvivlat på sig själv och om hon verkligen borde leva i den här världen, har han funnits där i bakgrunden och hjälpt henne. Ibland var det överväldigande, all kärlek han gav henne. Hon visste inte hur hon skulle kunna betala tillbaka allt det?

"Bilens gungande vaggade mig till sömn. Det lugnade mig och fick mig avslappnad. Jag började drömma mig bort. Jag kunde se ett ansikte framför mig. Ett vänligt ansikte. Vänliga vackra ögon som tittade ned på mig. En varm blick med djupa bruna ögon. Det var mörka ögon men vänliga. Inte alls som de illaluktande männen som gjorde mig illa. Den där vackra blicken gjorde mig varm. Jag försvann med jämna mellanrum men så fort jag tittade upp var dom där och tröstade mig. Underbara ögon."

- Vi är mer lik varandra än du tror.
En lätt kyss kändes på hennes panna som höll sig kvar länge nog att göra hennes knän svaga. Länge nog för att på något konstigt sätt känna sig glad att allt hemskt faktiskt hänt. De må ha gjort ont och slitit, men att få befinna sig där hon befann sig just nu, det var värt varje vaken mardröm.

- Människor må tro att jag har levt ett rockstjärneliv innan, men den enda jag har älskat är min bror. Det har aldrig funnits någon som delat min säng innan, som fått min kropp att reagera som den gjort senaste tiden. Inte förrän nu...

kap 97

Bill

Dagen hade bara rusat förbi och det kändes som att den tagit all energi med sig. Plötsligt var det mörkt ute och nästa dag stod och bankade på dörren. Bill öppnade sin egen dörr och fann lite extra energi ligga på hans säng och läsa en text han skrivit. I vanliga fall hade han bett henne att sluta och känna sig generad. Men den texten var helt på tyska och skrivet med hans slarvigaste skrivstil. Ibland var det knappt så han själv kunde läsa det och hon kunde inte tyska. Så han oroade sig inte och snart skulle hon ju ändå få höra. Istället njöt han av tanken att hon just då tittade på ord som helt och hållet var menat åt henne utan att hon hade en aning om det. Hon lade ifrån sig blocket när han kom in och tittade upp med en bekymrad min.
- Varför skriver du inte på engelska så jag förstår?

Han satte sig ned på sängen och ruffsade om hennes hår.
- Haha! Varför berättar inte du om dina planer så jag hinner förbereda mig?
Hon skakade skämtsamt på huvudet och himlade med ögonen. På sig hade hon en utav Toms gigantiska tröjor och den första känslan han fick var att han ville rulla ihop henne och krama om. Hon var inte stor från början, men i Toms tröja såg hon ut som en miniatyr.
- Tänk va tråkigt det skulle vara om jag berättade allt jag planerat för dig.
Hon putade retsamt med underläppen och han kunde inte hålla sig längre. Han lade armarna runt henne och brottade ned henne tjutandes på sängen. Hon såg alldeles för mysig ut för att inte göra det och till slut gav hon upp sitt motstånd och lade sig tillrätta på hans bröst.
- Tänk va tråkigt om jag avslöjade alla mina hemligheter och planer i förväg. Det skulle ju helt förstöra överraskningen, eller hur!
Hon fnös åt hans ord men han kunde höra nyfikenheten som lyckats slå rot inom henne.

I morse när han krånglat igenom huvudet genom tröjan trodde han aldrig att den skulle sluta som den höll på. Att sitta på sina föräldrars gräsmatta och dricka iste med sina fans. Hade någon föreslagit det för honom innan hade han antagligen skämtsamt slagit till personen på axeln och skrattat. Men det var det som var så underbart med Annie. Hon gjorde saker man aldrig tänkte på själv. Ännu en gång hade hon visat sig vara bra mycket modigare än han själv.

De hade suttit där i över två timmar. Han, Annie, Tom och de tre tjejerna. Förvånansvärt avslappnat och lugnt. De hade imponerat på honom och lyckats ge honom en helt annan bild av deras fans. Samtalsämnen som vandrat mellan matrecept till finnar och slutat i bildesigns. Han kom på sig själv ibland att glida in på mer privata samtalsämnen när plötsligt Tom diskret puttade till honom. Kanske avslöjade han lite för många hemligheter, men det hade känts skönt att få dela med sig. Och det kanske var kliche, men han litade på tjejerna. De hade gett honom en bra känsla och han valde att lita på den. Någon gång fick han ju lov att börja lita på världen igen och idag hade känts som rätt dag.

- Du vet att jag borde strypa dig för vad du gjorde idag.

Han kände hur hon chockat lyfte på huvudet och såg de smala ögonbrynen skrynkla ihop sig.
- Inser du hur rädd jag var i morse när du gjorde så där?
Hans taktik att försöka spela seriös var värdelös för att se hennes oroliga min fick hans egna min att spricka upp i ett stort fånigt leende. Så självklart började han skratta och hon slog honom lätt på bröstet.
- Du får inte skrämmas så där, Bill.
Han tog tag om den slående lilla handen och gömde i sin egen.
- Förlåt! Jag är inte det minsta arg. Jag är faktiskt riktigt glad att du tvingade ut mig. Det kändes bra, riktigt bra!

En liten del utav hans mur var nere. Han var ett steg på vägen. Ett litet steg men ändå på väg framåt. Dagen må hända hade gått väldigt fort, men han kunde knappt vänta på att nästa dag skulle börja. En ny dag med nya utmaningar. En ny dag med Annie. Med livet. Men ändå kände han på sig att nästa dag kunde innehålla saker han inte var redo för. Saker som skrämde honom och som Annie inte kunde skydda honom från.

- Du vet att du betyder allt för mig, eller hur?

Hon tittade upp och blickade förbi hans hand som halvt dolde hennes ansikte. Meningen var att bara stryka hennes kind, få huden att kittlas så där avslappnande så kroppen rös av välbehag som hans mamma brukade göra när de var små. Men kanske hade han medvetet försökt dölja en del av hennes ansikte. Tankarna hade funnits där ända sedan igår när lampan släcktes och han visste att han skulle få lov att berätta. Kanske hade han instinktivt gömt den del utav henne som kunde avslöja eventuellt obehag. Som kunde få honom att ångra att han ens försökt berätta. Nu kunde han endast se hennes ögonfransar som nyfiket tittade fram under hans fingrar.

Kanske hade hon redan nickat eller mumlat ett svar, han var inte säker? Det kändes som att gångerna han blinkade missade han flera minuter av tid i mörker. Han var bara så osäker på hur han skulle lägga upp allt utan att det blev fel. Så det kan hända att han blundade och lät ögonlocken vila kvar någon sekund längre än vanligtvis.
- Jag vill vara ärlig mot dig.
Rösten stockade sig i hans hals och hon kunde tydligt märka av hans nervositet. Hennes ben skiftade i position och hon rättade till den ena armen.
- Och mot mig själv.

Sedan de första dagarna med henne, visste han att hon skulle ha en betydande plats i hans liv. Det hade varit så självklart att han inte ens lagt ned någon extra tid på att försöka analysera varför? Det hade bara känts så. Med tiden ändrades inriktningen från vän till syster. Hon visste så mycket om honom som ingen annan gjorde. Det kändes naturligt att hon skulle fortsätta finnas vid hans sida med förtroendet hon gett honom. Vackrare vänner var sällsynta. Dagen han äntligen fick hämta hem henne var bland den stoltaste i hans liv. Det hade känts som att han skakat hand med ett krig och beslutat om fred. Han hade fått tillbaka biten som saknades i livet.

Den lilla hårslinga som slitit sig loss från resten av hennes svarta trassel till hår hade lagt sig alldeles framför hans näsa och lockade med underbar doft av vanilj. Hur länge det legat och tryckt inom honom kunde han inte svara på. Han kunde inte urskilja vart linjen börjat svänga? Men att se in i hennes ögon var inte det samma som tidigare. Den varma känslan som sköljde över honom innan höll nu på att helt ta över hans utrymme för syre. Gjorde honom vimmelkantig och förvirrad. Syrebrist. Hon var det vackraste han sett. Och sköraste. Inte ens de mörka hårstråna behandlades utan varsamhet och respekt. Därför var det extra svårt att hantera. Han ville inte ha sönder något. Allt det han hade, ville han fortsätta ha i sin famn. Men om han inte försökte berätta för henne var han rädd att han själv skulle gå sönder.

- Senaste dagarna har det hänt något. Förändrats.
Hon bytte position för benen igen och verkade vilja sätta sig upp. Gjorde hon sig beredd på att springa igen? Det var det han var mest rädd för, att han skulle skrämma iväg henne. Nu hade hon kommit så långt att hon börjat acceptera hans liv, men hur mycket skulle hon klara av? Det kändes som att deras liv hade en vana att ta väldigt snäva svängar och nån gång måste det ju finnas en gräns för hur mycket man klarar av. Han visste mycket väl att han balanserade på en väldigt tunn linje. Men sträckte han ut armarna var han säker på att han skulle klara av att hålla den.

- Annie...
Hon tog stöd med armen och satte sig upp. Samma sak gjorde han. Tog stöd med armen och satte sig i skräddarställning. Tog stöd i hennes vackra blå ögon som så många gånger skänkt honom trygghet. Letade efter den där känslan igen ihopp om att lyckas lugna ned allt det som rusade runt inom honom. Förgäves. Den vackra skapelsen framför honom sträckte ut armen och rörde vid hans hand. Tog hans hand i hennes och flyttade lite närmre. För honom började plötsligt allt skaka. Att sjunga för tusentals skrikande tjejer var alltid nervöst. Men att själv vara den som ville skrika och slänga sig runt halsen på människan man drömde om var en helt annan sak.

- Det är något jag måste berätta.
Samtidigt som hon rörde sina fingrar alla små millimetrar skapades jordbävningar inom honom. Som att få en inre orgasm varje gång. Det var skönt, gudomligt befriande att få känna hennes fingertoppar som smekte hans skinn. Tänk om samma sak fick fortsätta tills de var gamla och gråhåriga. Han tittade in i hennes ögon som lugnt tittade tillbaka. Alltid så lugna. Tänk att det tog nästan en vecka innan han fick se deras verkliga utseende när de träffades för all svullnad slagen hade orsakat. Minnesbilderna sprang förbi framför honom och han insåg att han fastnat i hennes blick. Men hon sade ingenting. Anmärkte inte att han stirrade och ifrågasatte inte. Hon visste att han ville säga något, att han behövde tid att få fram orden.

- Jag älskar dig, Annie!
Han kunde höra hur hon svalde. Han såg hur hon blinkade med ögonen fler gången än tidigare. Han vände ned blicken och försökte fokusera på hennes hand istället och be till gudarna att den stannade kvar runt hans egna hand.
- På senare tiden mer och mer. Mer och på ett annat sätt.
Nu hörde han även hur han själv svalde. Han lade andra handen över hennes som för att visa henne att hon inte behövde släppa. Att han fanns där och att det inte var farligt.
- Och jag vill vara ärlig mot dig. Du förtjänar inget annat än ärlighet, Annie.

Hade någon erbjudit honom en dörr, en dörr som kunde leda precis vart som helst. Till Antarktis, den ryska stäppen eller mitten av Sahara öknen, hade han klivit igenom dörrkarmen på en gång, utan att tveka. En minut hade passerat utan att någon sagt ett ljud. En minut som för dem båda antagligen kändes mer som femton minuter. I ren panik gick han igenom hela sitt ordförråd för att försöka komma på något att säga. Men vad han än kom på, kändes det fel. Att bara byta samtalsämne var fegt. Att inte säga något alls var inte rätt. Att Annie inte sa något skrämde honom.

- Snälla säg något.
Han hade inte räknat med att rösten skulle brytas och låta så osäker. Men han klarade knappt av att få fram orden. Visste nästan inte längre hur man gjorde för att andas ordentligt? Ännu en minut gick och han tvingade sig själv att vända upp blicken igen mot henne. Hon såg helt frånvarande ut. Vad hade han gjort? Det började krampa i bröstet på honom och bränna.
- Jag vet inte vad jag ska säga, Bill?
Hon viskade fram det. Vissa människor hade säkert inte ens hört det om de suttit på samma plats som Bill. Men i hans öron lät det som sirener som skrek honom döv. Nu hade han förstört allt.

- Förlåt, Annie!
Han kysste hennes hand och reste sig upp från sängen. Kanske kunde de glömma allt och gå vidare. Kanske om de sov i separata rum och försökte låtsas som om inget hade hänt. Kanske skulle det gå att reparera det han gjort då? Hon var skör, det visste han om. Varför kunde han inte ha lugnat ned sig och hållit käften? Han stannade i dörröppningen och vände sig om mot henne. Fortfarande stirrandes lång bort på en punkt som byggt in sig själv i madrassen. Fortfarande lika frånvarande. Fortfarande lika vacker.

Han kunde svära på att de lösa bitarna inom honom skramlade till när han gick nedför trappen. Han ville inte tänka på vad Annie gjorde just det ögonblicket med det var det enda han kunde tänka på. Planerade hon att ge sig av igen, var hon arg, besviken? Han var låst. Det lyste i köket och när han ställde sig i dörröppningen kunde han se ryggtavlan av sin bror som satt på en stol vid bordet. Han visste att Tom hade känt honom. Inte ett ljud hade han gjort, inget som avslöjade att han var där. Ändå såg han sin bror titta över axeln samma sekund han satte ned foten på dörrgaveln. Han visste att så fort Tom reste sig upp och tog det första steget mot honom skulle det brista. Han visste att han skulle börja gråta, att Tom skulle skynda på stegen, dra in honom i sin famn och trösta. Han visste att han skulle bli smekt över ryggen, bli ledd till bordet där de skulle sitta och titta ut genom fönstret tills han kände för att säga något. Han visste att Tom visste att han visste. Så var det alltid. I deras fall var ord överflödiga. Tom hade antagligen vetat om vad som skulle hända innan han själv ens visste om det.

Tom reste sig upp, lade huvudet på sned och log lite snett. Han blev alltid så varm om hjärtat när han såg sin lillebror ledsen och han visste att han skulle få äran att trösta. Det fick honom att känna sig speciell och utvald. Han såg på Bills ögon att det skulle brista när som helst. De glittrade och blänkte och läppen gjorde sitt bästa för att inte darra. Varför Bill var ledsen visste han redan. Han hade sett blickarna han gett Annie och han hade förstått redan från början att deras band var något alldeles extra. Men han visste åxå att deras situation var långt ifrån lätt och att det med största sannolikhet skulle dyka upp problem. Men han skulle låta Bill berätta när han kände sig redo. Just nu behövde Bill bara släppa ut allt och få en kram.

De tittade båda på varandra och gav en förvarning.
Tom tog det där steget fram mot sin bror och automatiskt gav kroppen klartecken åt Bill att låta tårarna arbeta. De visste...

kap 96


Bill

Han vaknade av att madrassen sjönk ned och tvingade hans kropp åt sidan så ena axeln slog i något mjukt. Genom de smala springorna hans ögon lyckades åstadkomma gick det att urskilja en gestalt, sittandes på sängen i huvudhöjd med honom. En hand sträcktes fram och lyfte upp en hårslinga som retade hans öga. Bilden blev något klarare och hennes konturer syntes i morgonljuset. Stilla log han för sig själv och sträckte ut överkroppen. Att hundra år sömn passerat kändes inte som en omöjlighet och han sjönk om möjligt ännu djupare in i madrassen. Varje centimeter utav hans kropp var utvilad och redo att börja leva igen.

- Det är dags för dig att gå upp nu sömntuta.
Han rynkade pannan och suckade. Kunde de inte ligga kvar i sängen och linda lakanet runt benen några timmar till och skjuta undan världen lite. Hon ruffsade om håret på hans huvud och drog retsamt av honom täcket. Ett ynkligt försök att hålla kvar täcket misslyckades och han satte sig upp i sängen. Sneglade bort mot klockradion som stod på det vita bordet bredvid sängen och satte andan i halsen.
- Klockan är inte ens nio, hur kan du ha fått för sig att det är dags att gå upp?
Förvirrat tittade han upp på henne och skakade på huvudet?
- Vi kan sova i minst tre timmar till?

Förvisso hade han inte sovit så bra som han gjort natten innan på över ett halvår, men vissa saker gjorde man bara inte om man inte fick lov. Hon skrattade åt hans förtvivlade läte och slängde en tröja på honom.
- Sova kan du göra när du är gammal.
Han kravlade sig igenom hålet menat för hans huvud och tog upp mjukisbyxorna från golvet. För varje rörelse hördes ett muttrande från honom att om han inte fick sin sömn skulle han bli gammal innan han var trettio och se ut som tio år äldre. När alla klädesplagg var på och håret lagt i ordning ställde han sig framför sängen och ryckte på axlarna.
- Och nu då?
Hon tog ett steg fram och fångade upp hans hand.
- Nu har vi ett uppdrag att genomföra.

Han kunde inte avgöra vad det var som försegick inom hennes huvud men något var på gång och han kände hur nervositeten kom närmre. Vad krävde att de gick upp så tidigt? Innan han hunnit fråga henne hade hon lett ut honom till trappen där Tom stod lutad mot väggen och såg ut att vänta på dem. Nu gick det inte att hålla tillbaka allt nervöst längre. Blicken Tom hade i ögonen gjorde honom orolig. Det var något som inte hade sagts än. Någon hade glömts att berätta för honom, för Tom visste helt uppenbart något som bekymrade honom. Han kunde se hur musklerna spelade i hans brors käke och spände sig. De passerade varandra och Tom följde efter ned i trappen och ut i trädgården.

Vid den lilla rosenbusken stannade Annie till och vände sig emot honom. Nu kunde han även se spår av nervositet i hennes ansikte. Hon klarade inte riktigt av att hålla fast blicken i hans. Var hon rädd?
- Vad är det som vi håller på med egentligen?
Tom verkade upptagen med något som fanns på andra sidan huset för han var helt frånvarande. Annie verkade smaka på orden hon försökte säga. Smaka om det verkligen var rätt ord. Plötsligt hör han hur några skrattar bakom hörnet. Det är fler än en, kanske tre olika röster. Kvinnliga röster. Vad han visste väntade dom inget besök. Ingen hade sagt något om det.
- Annie...?

- Bill...

Hon tog båda hans händer och tryckte dem mot sitt bröst.Tom sparkade på en sten som låg i vägen så det studsade mot väggen och började leta efter nästa sten. På andra sidan hördes ännu mer skratt. Annie fuktade läpparna och smakade på orden igen. Vad är det dom har gjort? Varför trippade de båda omkring på tå?

- Bill, jag vet att du har haft en jobbig tid och att du har dina demoner.
Förvirrat försökte han lokalisera vart hon befann sig och vart hon var på väg. De hade alla sina demoner, hon och han själv utan tvekan.
- Men jag insåg idag att jag är alldeles för långt ifrån för att kunna leva. Jag har blivit alldeles för bekväm bakom mina murar och jag är ganska säker på att även du är i samma sits. Tom med.

Han tittade sig omkring. Åt varje håll en ny mur. Det stämde att han var omgiven av murar. Fysiska murar, byggda av sten och stål. Livvakter och mörktonade bilrutor. Han fick lov. Men åxå mentala murar. Höga och omgivna av taggiga tankar och rädslor. Men om han var för bekväm? Nej, det var en skyddsinstinkt helt enkelt. Inget konstigt med det. Särskillt inte efter vad som hade hänt.

- Tom berättade att du inte ens varit utanför det här huset eller er lägenhet. Att du stängt in dig?
Han var precis på väg att protestera och sökte naturligt skydd från sin tvillingbror som konstigt nog inte ens tittade på honom. Istället verkade han fortfarande leta efter den där stenen som var i vägen så han kunde sparka bort den. Han hade inte stängt in sig, bara vidtagit nödvändiga åtgärder. Och vad då stängt in sig? Han hade visst varit utanför. Han hade åkt i bilen ut hit, stannat till vid en bensinmack för att tanka på vägen hit, han hade varit... Det var han säker på, klart han hade varit utanför huset. Det måste han ha varit efter all den här tiden. Eller? Han hade väldigt många murar som skyddade honom. Nog hade han varit utanför dem väl?

- Du behöver inte oroa dig Bill, du är inte ensam.

Hon drog in honom i sin famn och viskade tyst i hans öra:
- Det är dags för dig att träffa fansen igen!
Han stelnade till och nu äntligen fanns Tom där. De visste båda två varför de undvikit fansen hela den här tiden. Dom tillhörde en värld som inte var tillgänglig än. Dom tillhörde ett minne alldeles för ouppnåeligt än så länge och att träffa dem skulle endast vara en plågsam påminnelse om vad de inte kunde göra längre.

- Jag kräver inte att du gör allt på en gång, så jag hjälpte dig med en utav murarna. Nu behöver du bara jobba med din egen.

Hans hand hade blivit alldeles kallsvettig och knäna kändes mjuka och osäkra. Stegen hon tvingade honom framåt med ville han stoppa. Han ville vända om, springa upp för trappstegen och låsa in sig på rummet. Det var där han kände sig mest hemma nu. Han var inte redo. Sekunden innan han bestämt sig för att sätta ned foten och protestera kände han en bekant hand på sin rygg. Som att han visste att Bill behövde en extra push. Tom lutade pannan mot hans tinning och de stannade ett steg framför husets hörn.
- Jag vet att du klarar det här, lillebror! Jag finns bakom dig oavsett.

Han tittade skrämt fram runt hörnet och såg tre unga tjejer sitta i en ring på gräsmattan och prata med varandra. Aldrig tidigare hade ett fan varit innanför grindarna till deras hus. De såg lugna ut, men han visste att det kunde ändras på bara en sekund. Vad skulle hända då?

- Vi har redan pratat med dom och de vet vad som gäller. Det finns inga kameror och inga privata frågor får ställas. Vi ska bara hälsa på dom och kallprata lite. Ta det som det känns.
Hennes röst hade fått deras uppmärksamhet och alla tre tjejerna såg åt deras håll och vinkade. Åh, herregud! Var det verkligen dags att ta det där steget nu? Men Annie hade rätt. Det fanns inte längre något han kunde skylla på. Härifrån kunde han bara gå framåt och han hade blivit bekväm.

De tog honom i varsin hand, Tom i den vänstra och Annie i den högra och gick fram runt hörnet. En mur var nere...

kap 95

Annie


På den ena sidan av sängen hade natten spenderats djupt sovandes i sömn fri från vare sig glada eller olyckliga drömmar. Där hade kroppen helt sjunkit in i en välbehövd dvala, fri från allt som kunde påverka läkningen som äntligen påbörjats. På den andra sidan sängen, oftast smygandes in på den andra kroppens utrymme med minsta medel, hade natten mestadels spenderats vaken med alla sorters drömmar och tankar. Någon timme balanserandes på madrassens kant, så långt bort det var möjligt att komma från den andra sidan utan att trilla av. Den timmen med en rivande fruktan för vad hon gett sig in på. Den andra timmen hade hon bjudit in sig själv med fingrarna lekandes med hans blonda hår och försiktigt krupit upp i hans famn utan att riskera att väcka hans lätta andetag. Varje gång hade hans arm lagt sig om hennes kropp och ett svagt leende lagt sig över de mjuka läpparna. Den timmen hade hon aldrig varit mer säker på sitt val. Men varje timme en ny känsla att bråka med och bakom gardinerna stod solen och väntade.

Tassandes på tårna gick hon nedför trappen och gnuggade gruset ur ögonen. På nedersta steget stannade hon till och spanade ut i huset om hon kunde upptäcka någon mer vaken själ. Det var alldeles tyst. Klockan i köket visade på strax efter åtta på morgonen. Det stod nog inte på förrän delar av huset skulle vakna. Hon tog ett glas juice ur kylskåpet och drack några klunkar av den kalla drycken. Nyfiket gick hon vidare mot det stora ljusa vardagsrummet. Trots all tid hon spenderat med Bill, tiden innan och efter sjukhuset. Även om han inte alltid var fysiskt närvarande levde han alltid sida vid sida med henne. Trots nätterna hon spenderat med Simone och Gordon sista dagarna på rättegången och trots att de nu välkomnat henne med öppna armar, visste hon egentligen ingenting om dem som familj. Hon hade hört historier och målat upp egna bilder. Men aldrig sett bevis på livet de delade.

Överallt, på varje liten hylla stod en ram med ett minne. Alla med lyckliga ansikten och kärlek. Det var minnen från föräldrarnas ungdom till minnen som hände för bara ett år sedan. Upplevelser på deras familjesemester, skolavslutningar och kalas. Det var minnen från Simone och Gordons bröllop, röda rosor, champagne och en brud i brudgummens famn. Men mest var det bilder av de två tvillingarna. Alla fotografier med en stolthet i blicken och ett imponerande urval av olika utseenden och priser. För varje ram verkade de växt och utvecklats. För varje ram verkade deras blick blivit ännu lite visare och deras själ ännu lite äldre. De måste vara så stolta över de två sönerna. Överallt fanns bevis på deras beundran över tvillingarnas kamp och framgång.

Hon satte sig ned i soffan och tittade överväldigat på deras liv. Det var det här hon fasat för. Att hon skulle drabbas av tveksamheten om det ens fanns plats för henne i det här livet? Allt tydde på att de var en väldigt hårt sammanshållen familj som fått stärka sina band ännu hårdare efter alla år i rampljuset och prövningarna som kom med på köpet. De hade varit med om saker de flesta aldrig ens varit i närheten av. Det hade förvisso hon med, med det slutade i att hon förlorade hela sin familj. Var hon redo att hitta en ny familj?

Ett fotografi fångade hennes uppmärksamhet längre upp på den vita bokhyllan. Hon reste sig upp och tog ned den svarta ramen. Där fanns två små bröder, blonda och båda med det där underbara leendet. Redan då log de med hela ansiktet och kisade med ögonen. Sittandes på golvet med armarna om varandra och mat runt hela munnen med varsin sked i den andra armen, kunde hon inte annat än skratta. Två små knoddar som precis börjat inse vad det faktiskt var att leva. Tänk att det är samma knodd som nu ligger där uppe i sängen och mumlar i kudden.

Visst var hon rädd för vad deras liv innebar och visst kände hon en viss ångest för framtiden. Men när hon tittade ned på fotografiet insåg hon att hon hade de bästa förutsättningar att klara sig. De två små pojkarna var, trots all stjärnglans och trots alla pengar, ändå fortfarande endast två små pojkar som log med hela ansiktet. De var fortfarande precis som alla andra och hon kände ingen ångest över att träffat dem. Det hon tyckte var jobbigt, som hon visste att alla försökte undvika så bra som möjligt, var de utanför familjen.

Gräset var forfarande blött av dagg från natten men det skulle torka upp ganska snart i solen som sken även idag. Inte ett moln på himlen. Kanske var det för tidigt för det var alldeles tyst. Försiktigt ställde hon sig framför muren och klättrade upp den stora stenen. Hårt greppandes om trädgrenarna från eken bredvid för att inte halka på den fuktiga ytan. Deras kamp för att få vara ensamma hade varit lång och påfrestande. Men hon visste att om hon någonsin skulle kunna gå vidare i sitt nya liv, fanns det ett stort steg hon behövde ta. Ett steg hon var rätt säker på att fler behövde ta. Smygandes kikade hon över muren ut på andra sidan. Ut på den andra världen de ofta försökte undvika. Morgonen var fortfarande tidig men de var där, som alltid. De svek aldrig. Nervöst började pulsen missa några slag och hon rannsakade sig själv. Gjorde hon rätt nu? Jo, det behövdes göras. Hon hade fått en vision om vad nästa minne skulle vara som ramades in.

De var tre stycken, sittandes på gräset på andra sidan gatan. De pratade och skrattade. Unga och förväntansfulla på resultaten av deras äventyr. Noggrannt tittade hon sig omkring om det fanns fler men det verkade som att de tre var de enda. Hon hoppade nedför stenen och gick fram till grinden. Men hjärtat i halsgropen och handen på handtaget öppnade hon och tog ett steg ut. Det där avgörande steget hon hoppades flera bakom henne skulle ta. Fans, kallades dom.

kap 94

Annie


Några sekunder hade hon legat där bak i bilen med filten uppdragen över halva ansiktet och blinkat bort ljuset som bestämt retade hennes sömn. Försiktigt börjat röra det sovande benet och börja lokalisera var hon var. I baksätet på en bil, det var det ingen tvekan om. Läderdoften och kraften i svängarna var det första hon lagt märke till. Ur högtalaren som befann sig alldeles bakom hennes huvud hördes en man läsa upp nyheter på ett annat språk. Tyska nyheter med en hemsk melodislinga i bakgrunden. Det kanske inte hade varit en dröm ändå? Tänk om det verkligen var så att allt hänt?

Nervöst vände hon sig om i baksätet så kroppen var vänd mot framrutan och genast spratt det till i den trötta kroppen. Ett tag hade hon varit rädd för att allt varit inbillning. Att det varit ännu en utav hennes drömmar. Bakom ratten satt en ung man med svart mössa och en stor svart T-shirt. På passagerarsätet satt nästa unge man med blondt hår och fötterna på instrumentbrädan. En strumpa i vardera färg, svart och vit. De hade verkligen kommit för att hämta hem henne. Gårdagen hade haft väldigt snäva svängar. Från att först sett ut en plats på en bro där hon kunde sluta sitt liv, till att bli räddad av mannen hon minst av allt trodde skulle dyka upp och slutit fred med Elin. De hade gett varandra en lång kram och delat tårar, lovandes att aldrig tappa kontakten med varandra igen. Hon skakade på huvudet. Kanske det fanns någon där uppe som vakade över henne ändå?

- Vilken tur att du är vaken.

Förvillad i tankar drogs hon tillbaka till verkligheten och mötte hans hasselnöts bruna ögon. En trött blick, men fortfarande lika betryggande. Hon nickade som svar. Osäker på om hon kunde få fram ljud? Det kändes lite överväldigande allt. Som om bilden framför henne endast var en filmduk och vilken sekund som helst skulle bli svart och folk skulle börja applådera åt det bra skådespeleriet. Tom sneglade bak och log mot henne innan han snabbt vände blicken mot vägen igen. Hon trodde inte att de någonsin skulle kunna le mot henne igen. Inte efter allt hon gjort. Inte efter alla gånger hon svikit och flytt från dem.
- Vi är strax framme

Hon försökte minnas vart de skulle någonstans? Inget utav de förslag hon kom upp med verkade logiskt. Kanske hon inte ens frågat vart de skulle? Bara hoppat in i bilen, överlycklig att äntligen bestämt sig att följa med. Bill måste ha sett hennes bekymrade ansikte för plötsligt reser han på sig och tränger sig imellan de två framsätena. Hon satte sig upp så han fick plats alldeles bredvid. Han hade tagit på sig en stor grön hoodie. Nästan samma färg som den där T-shirten han haft i deras källare. Mörkgrön. Först kände hon för att rygga tillbaka då han närmade sig. Det var nåt med den färgen och känslan av att inte riktigt ha koll. Men så fort han kom närmre belv det automatiskt att hon slappnade av. Han lade armen om henne och drog in henne i sin famn. Där var den igen. Doften av trygghet. Och även om den mörkgröna färgen påminde om den värsta tiden i hennes liv, var hon glad att det fanns där. Glad att det samtidigt representerade något som gett henne frihet. Den hesa morgonrösten viskade tyst alldeles intill hennes öra och hon kunde svära på att hans hjärta tog i lite extra av stolthet.
- Vi är snart hemma, lillen!

Hemma. Ett ord hon inte användt på länge. En plats hon inte haft sedan, ja sedan hennes familj försvann. De var hennes hem. Bilen hade precis kört innanför Hamburgs stadsgräns och det var första gången hon såg Tyskland. Förutom skyltarna såg det inte så annorlunda ut. Inte för att hon hade några speciella förväntningar på hur det skulle se ut. Där fanns hyreshus, små butiker som precis öppnat och satt ut sin flagga och människor på gatorna som skyndade sig för att komma i tid till jobbet. Fascinerat studerade hon hur det tyska livet uppehöll sig och försökte dra in lite utav atmosfären. Bredvid henne satt Bill med en underhållande min. Lycklig över att kunna få ¨hennes ögon stora som tefat för så lite. Men mest för att han fick visa upp henne hans värld. Fick visa henne gatorna som han åkt så många gånger.

Vid ett rödljus stannade en ung tjej med en liten valp vid övergångsstället framför. En brun liten valp som inte lärt sig hålla koll på vilket ben som skulle gå först än och snubblade fram mellan de fyra tassarna. Annie log åt den och önskade hon haft en likadan i knät. Den lilla tjejen mötte hennes blick och en stund av förvirring tog över hennes ansikte. Stunden senare springer hon fram mot bilen och slänger sig på rutan ungefär samtidigt som Bill snabbt rycker upp filten och gömmer dem bakom. Annie flyger förskräckt bakåt, rakt in i Bill och piper till. Flickan utanför knackar på rutan och skriker. När hon sedan springer runt bilen, tar upp mobilen och tar ett kort stampar Tom gasen i botten och kör iväg, trots det röda trafikljuset.

- Förlåt, jag borde vetat bättre.
Han höll hårt om henne och verkade inte riktigt vilja släppa. Inte ville hon att han skulle släppa heller. Det hade gått lite för snabbt. Galna fans hade hon träffat förut men en sån liten flicka? Det hade hon inte räknat med. I framsätet satt Tom och malde käkarna mot varandra och mumlade något.
- Jag hoppas du inte är rädd för att få din bild tryckt i tidningen?

Hon var osäker på om det skulle vara menat som ett skämt eller inte och Bills ansiktsuttryck gav inga positiva ledtrådar. Han vred på sig i sätet och suckade tungt. Filten hon haft om sig lyftes upp igen och han gav en medlidsam blick. Välkommen till vårt liv, suckade han.
- Då var det dags.

Filten lades över deras huvuden och hon kunde känna hans andedräkt mot kinden. Ännu en gång bad han om förlåtelse och drog henne närmre. Sekunderna senare började det röra sig utanför bilen och unga tjejers skrik höras. Det var skrämmande och hon insåg att en helt ny värld öppnat sig för henne. Men med Bill bakom sig var hon säker på att det skulle ordna sig. Hon fick bara lov att anpassa sig. Så länge han fanns där spelade det ingen roll vad omvärlden höll på med. Hade hon inte suttit där med bröderna hade hon legat på ett bårhus. Det kändes inte som att hon hade så mycket att förhandla om.

Bakom grindarna var det lugnare och hon kunde endast ana skriken utanför. Bilen stannade och filten slängdes ned på golvet.
- Är du OK?
Det var en bekymrad Bill som rättade till håret som ruffsat till sig på hennes huvud. Hon nickade och tog ett nytt friskt andetag när bildörren öppnades av Tom. Broderns hand sträcktes fram och hjälpte henne upp på de darriga benen. Det skulle bli en fin dag. Himlen var klarblå och trots att det var tidigt på morgonen värmdes huden snabbt upp av solen. Bakom grindarna fanns ett stort vitt hus med stora fönster. Några gick ända från golv till tak med ljusa gardiner som fladdrade förbi. En dörr hörs öppnas och runt hörnet kommer en liten tax springandes i full fart. Efter kommer ännu en till och två större hundar. Viftande svansar, hoppande tassar och skällande hundar fick henne att ta ett steg bak och ta skydd bakom Bill. En dålig ide eftersom alla hundar ville hoppa på honom. Bill försöker lugna ned dem men kan inte sluta att skratta vilket får dem ännu mer uppjagade. Det var inte det att hon var rädd för hundar, hon var bara lite spänd för tillfället.

En hård röst hördes bakom samma hörn hundarna kommit springandes ifrån och de slutade genast hoppa. Fram kom Simone och hytte med fingret åt de fyra hundarna som kom och satte sig alldeles bredvid henne och tittade frågande upp.
- Ja, du ser ju vilken bra pli vi har på dom!
Bill skrattade och pekade på de fyra skamsna varelserna. Simone ryckte på axlarna för att visa att det var väl ingen överraskning att det inte lyssnade på dem. Så mycket som de skämde bort dem.

- Välkommen hem till oss, Annie!
- Va fin du var i håret!

Annie kände hur hon blev lite röd om kinderna. Hon hade inte förväntat sig att alla skulle bete sig som att hon inte gjort något fel och minst av allt ge henne komplimanger.
- Faktum är att ni alla ser himla fina ut i håret. Inte alls som man är van att se er.
Alla fyra tittade sig omkring och nickade instämmande. Den enda som såg likadan ut som tidigare var just mamman. Ungdomarna hade alla bytt hårstil.
- Tack för den du mamma. Jag har ju inte ens hår?
Tom iscensatte en sårad min och strök sitt kala huvud. Men någon sympati fick han inte av sin mamma. Istället skrattade och ryckte ännu en gång på axlarna.

- Nej, vi ska gå upp till mig nu och försöka, försöka smälta.

Alla nickade förstående och Tom tog ett steg fram. Han var några centimeter kortare än Bill och lite grövre. Hans drag var mer maskulina men de var fortfarande lika mjuka. Brödernas hy såg bommulslen ut och varje gång hon kom nära ville hon låta fingret vandra längst deras kind. Tom ruffsade om hennes hår och böjde sig ned så pannan slog emot hennes.
- Det var på tiden att du kom hit.
De hade samma färg på ögonen, samma form. Och även om det kändes som samma ögonpar visste hon att mycket där innanför var olika.

- Vi har saknat dig!
Han gnuggade pannan mot hennes en sista gång och gav henne ett snett leende. Hon såg inte att bakom stod den yngre tvillingbrodern och sträckte stolt på sig. Äntligen hade han lyckats samla ihop sin flock igen. Tom ställde sig rätt upp igen och nickade åt sin bror som tog hennes hand och ledde bort henne mot trappan. De var båda helt slutkörda efter alla dessa månader utav slitningar mellan de olika världarna. För varje steg de klättrade uppför trappan kände de hur varje cell försökte lägga sig tillrätta igen. Hur balansen började återfå balansen igen. Bill stannade utanför en vit dörr och öppnade.

Rummet var inte vad hon hade väntat sig. Det var väldigt ljust och luftigt. En säng längst ena kortsidan, en tvåsits soffa och stor fotölj mittemot. Ett stort fönster med en fönsterbräda bred nog att sitta i. Även om det låg kläder slängda framför garderoben och sängen var obäddad som gav lite utav den där känslan av att en kille bodde där, kändes det lite för mycket gästrum över det hela.

- Är det här ditt rum?
Bill snurrade om ett varv och höjde inspekterande på pannan.
- Jo, det här är mitt rum. Hurså?
- Nej, det såg inte alls ut som jag hade förväntat mig.
Han skrattade till och försökte se sårad ut. Knöt ena näven och satte för bröstet.
- Verkligen? Hur trodde du att det skulle se ut då?

Det första hon tänkte på var: stökigare, instängd lukt, lortiga kläder och en och annan tallrik med halv uppäten mat. Det var i alla fall så hennes kompisars bröders rum såg ut. Kanske hade hon gjort en konstig min för bredvid henne hördes ett harklande.
- Jag hade tänkt mig nåt mer...grabbigare!
Han tittade misstänksamt på henne som om han försökte läsa hennes tankar.
- Jag lovar dig, det blir inte bättre än så här. Du ska se min och Toms lägenhet inne i stan. Den e precis så du föreställde dig nyss.
Generat skrattade hon till. Hade det varit så uppenbart vad hon tänkt?
- Det här är bara mitt extrarum när jag bor hos mina föräldrar.

Bill gick fram till sängen och slängde sig handlöst med ansiktet mot kudden. En tung suck kvävdes i kudden och han vinkade till sig Annie som tassade fram och lade sig bredvid.
- Är du fortfarande trött?
Hon skakade på huvudet. Men visst var hon trött. Trött på hur länge hon gått och varit trött. Trött på hur underbart det kändes att äntligen vara tillsammans med Bill igen. Han vände sig om och tog hennes hand. Han var trött, det syntes långa vägar. Hon slog vad om att han hållt sig vaken hela vägen, bara för att hålla sin bror sällskap. Den var den sortens människa han var. Den som åkte flera hundra mil bara för att kanske träffa en tjej han inte pratat med på ett halvår.

- Nej, jag ska bara ligga här.

Han vände sig på sidan och lade hakan på hennes axel. Det tog inte många minuter innan hans andetag blev allt djupare och tysta mummel hördes från hans mun. På nedanvåningen skramlade det i köket och ibland hördes en hund skälla. Hon tittade upp mot taket och kände hur livet sakta kom tillbaka.
- Jag ska bara ligga här ett tag.
Ligga där i sängen och lukta på det dom kallade för hem.

kap 93

Vägen sträckte sig fram mellan skogar och fält, letade alltid på en väg ut ur kurvan. Det var flera timmar sedan solen gått ned och endast när de passerade platser människor bodde på kunde ljuset från gatulamporna träffa deras trötta ansikten. Båda bröderna märkbart tagna utav föregående dygn och allt som träffat dem. Vägen svängde, bilen följde vägen och de följde världen. På radion nynnade en kvinna med till en låt som hälsades av trumpeter och piano, omsvepta av jazztoner. En sån låt som om man kunde filmatisera den skulle utspela sig på en mörk källarklubb men levande ljus på borden, män som rökte cigarr och en bystig kvinna i cocktail klänning och lockigt hår. Den perfekta låten till den dunkla belysningen i bilen och vetskapen om att alla hus de passerade hyste sovande människor. Det var lugnt. Det gav tid till allt att sjunka in.

Tom sneglade på sin yngre tvillingbror som verkade ha sett något där utanför fönstret. Hans blick hade fastnat för flera timmar sedan. Han tvivlade dock på att det verkligen fanns något där ute för allt han kunde se var mörka träd och skuggor. Bill hade det där nöjda lugnet över sig. Han log inte rent fysiskt sett, men Tom såg det tydligt. Det fanns något där som inte funnits tidigare. En min som berättade att han slagit sig till ro med sig själv för tillfället och lät sig själv andas. När han sträckte på sig ytterligare lite kunde han se orsaken till allt. Det var inte något utanför fönstret som Bill sett. Det var något innanför glaset. I ena sidospegeln på bilen kunde han se hur bilden reflekterade den sovande tjejen i baksätet. Och han såg hur hans bror osynligt drog på ena mungipan varje gång han vinklade blicken mot spegeln.

- Det är konstigt!
Bill tittade förvånat på sin bror som plötsligt bestämt sig för att avbryta tystnaden. Tom trummade lätt på ratten, något han alltid gjorde då han tänkte. Trummade på saker.
- Vad är konstigt?
Svaret väntade på sig och gav dem båda tid till att tänka på vad det kunde vara? Vad i deras liv kunde betecknas som konstigt? Tonerna på radion fortsatte spela och båda bröderna låg åt sig själva. Fanns det överhuvudtaget något i deras liv som inte var onormalt?

- Det är konstigt hur allt kan arta sig. Tom skakade förundrat på huvudet. - Aldrig någonsin hade jag kunnat drömma om att vårt sista år som tonåring skulle bli så här.
Bill skakade medhållande på huvudet. Nej, aldrig hade de väl kunnat trott något sådant. Igen gavs det tid till att tänka tillbaka på allt och föreställa sig de olika scenarier som kunde utspelats istället för vad de just erbjöds. Det hade kunnat gå så mycket värre.

- Inte jag heller.
Bill tittade bort mot sin bror som satt med blicken fäst mot vägen. Tom hade erbjudit sig att köra hela vägen och det var ännu en utav alla saker han imponerades av. På något sätt hade Bill alltid varit den svagaste utav dem, men hur Tom hade hanterat allt det som hänt var förundransvärt. Fortfarande offrade han lite mer än han borde för att Bill skulle må bra.

- Det är väldigt mycket konstigt nu. Bill lutade huvudet mot nackstödet och fokuserade blicken i backspegeln. Tvillingen bredvid följde hans rörelser och sneglade fort över axeln på den sovande tjejen i baksätet. Hon hade lindat in sig i en filt med knäna uppdragna mot ryggstödet.
- Vad tror du? Toms mjuka röst tog över radion när blues tonerna tystnat och Bill fyllde lungorna med luft.
- Jag tror... Hennes rygg lyftes och sänktes i takt med de sovande andetagen och han önskade att han åxå kunde få ligga där. Några gånger hade hon mumlat till i sömnen och hela han hade blivit varm. Snart skulle han få ligga alldeles bakom och hålla om. Han skulle få göra det han lovat för så länge sedan.

"Jag hade lovat henne att jag skulle ta hand om henne, oavsett vad. Det här var ett sådant ögonblick...oavsett vad. Jag skulle ta mig hem, jag skulle krama om hela min familj och berätta hur mycket jag älskade dom. Men jag skulle även berätta för dom om dig. Jag skulle berätta vilken vacker människa du var. Hur du hade hjälpt mig och stöttat mig. Jag skulle berätta för mina närmaste hur underbar du är. Och jag ska ta dig därifrån, bort från den hemska källaren, bort från den skitiga madrassen och hem till mig. Hem till min familj och hem till min värme. Du ska få äta min mammas goda mat och sova under mitt täcke. Jag ska hålla om dig och försäkra dig om att allt kommer bli bra. Jag ska torka dina tårar och jag ska vagga dig till sömns. "

- Jag tror att det kommer bli ännu konstigare...men den här gången på ett bra sätt.
Nu var trådarna ihopknutna igen, det gick att bygga vidare på tråden. Bill hade sin Tom, Annie var tillbaka och de kom alla överens med Elin. Alla parter var en liten bit helare. Äntligen skulle de få vara en familj igen.
- Jag tror att det kommer gå vägen.

Snart var det dags att stanna och tanka igen. Kanske köpa något att äta? Bill lade handen på sin brors knä och fick hans uppmärksamhet. Ord han inte behövde säga men som han så gärna ville säga. Om några timmar skulle solen gå upp och Bill var säker på att världen skulle visa sig i ett helt annat ljus. Dofta annorlunda och låta annorlunda. Det var konstigt, men så rätt.

Med ena fingret pekade han mot en punkt längre fram på vägen. Tom följde riktningen Bill pekade åt och ett leende spred sig i hans ansikte. Jo, det var konstigt. Men precis som Bill sa, det kommer gå vägen.

Sekunden senare passerade en stor blå skylt deras färdväg och ny mark välkomnades.

Willkommen auf Deutschland!

Kap 92

Kliven han tagit över gräset kändes mer och mer som att gå på ett träsk. Benen kändes som gele och hela världen verkade böja sin kupol runt honom och göra marken alldeles skev. Det var inte långt han skulle ta sig, men bröstet var redan andfått och full av mjölksyra. Det stack. Tvekande vände han sig om och letade blicken bort till sin äldre bror. Kände han sig någonsin vilsen visste han att Tom kunde hjälpa honom med guidning. Skulle han verkligen klara det här? Tom stod lutad mot den svarta huven och nickade som svar på hans tysta fråga. De visste alltid vad den andre tänkte redan innan de försökt förmedla sin fråga som normalt folk. Han var glad att Tom velat följa med honom till Sverige. Fortfarande hemma i Hamburg hade han inte tvekat på att åka ensam. Men nu, nu behövde han verkligen stödet som stod där borta vid bilen och en bekräftelse på att han gjorde det rätta. Han visste ju att det var rätt, men det var väldigt skrämmande, sårbart. Det var en längtan han haft så länge. Han nickade tillbaka på Toms svar och lät hakan glida åt motsvarande håll.

- Min lilla sparv!
Med steg mer självsäkra tog han sig närmre den stora grå stenen och stannade till endast några meter från henne. Alla namnen med samma bokstäver i slutet fick honom att svälja hårt. Så det var här dom låg, hennes familj. Fyra personer Annie sällan pratade om, kanske för att det smärtade för mycket? Han skulle aldrig kunna sätta sig in i hennes position. Han skakade på huvudet och slog genast bort tanken på hans bror i en kista, långt ned i den kalla jorden. Nej, det skulle aldrig hända dem. Leva tillsammans resten av livet eller dö tillsammans, det var enda utvägen. Han skulle få henne att leva igen.

Första namnet var det äldsta namnet, det som användts längst. Även om han aldrig träffat dem var de inte totala främlingar för honom. Många nätter hade han legat sömnlös och försökt målat upp bilder utav dem. Byggt scenarier där de umgicks som den underbara familj han bestämt att de var. Han hade fått små pusselbitar om vilka de kunde vara.

Hans: Pappan som gillade att se på fotboll och hejade på Real Madrid. Mannen som gett henne den lilla uppåtnäsan och den barnsliga humorn, enligt henne själv.

Lena: Mamman som alltid satt och löste korsord på söndagsmornarna och gjorde världens godaste lasagne. Hon som alltid såg till att det fanns levande ljus när mörkret fallit varhelst det fanns människor.

Lina: Systern som alltid sjöng och berättade för alla att en dag skulle hon bli lika känd som Madonna. Han log åt tanken för han hade varit precis likadan. Drömmar som räckte högre upp än till stjärnorna och som alltid fick lov att delas med av till alla som glatt lyssnade.

Ellen: Systern som kunde imitera den svenska drottningen så alla vek sig dubbla av skratt. Systern som en gång klippte av sig allt hår för hon ville se ut som gubbarna ute i rymden. Deras mamma hade blivit alldeles förstörd då hon hittat sin dotter bland alla hårtussar, pekande ut mot fönstret till sitt försvar.

Så även om de aldrig träffats hade han en bild utav dem. Och han visste att även om de inte delade blodsband och hon inte fått chansen att lära känna alla i hans familj, visste han att hon skulle trivas bland dem. I hans familj fanns det gott om märkliga egenskaper hos var och en utav dem. Det fanns gott om saker att skratta åt. Och hos varje medlem fanns ett hjärta av guld och ett tålamod som inte var av denna värld. Annie var mer än välkommen.

Sista steget fick marken att skälva och illusionen han byggt upp om att han mådde bra, att svikta. Han tog sig för låren och satte sig mjukt ned på knä bakom henne. Hennes jacka bar spår av granbarr och annat naturligt skräp som låg omkring dem. Den var blå, jackan. Det korpsvarta håret var klippt och nådde precis ned till axlarna. Lite lagomt ruffsigt och han log åt de små tofsarna som slitit sig loss från resten av håret och skapat sig ett eget liv. Även där hade små barr trasslat in sig.

Tänk att han äntligen var där. Så nära att han kunde nudda henne om han sträckte fram armen. Precis som inne på toaletten på domstolen i Israel där de träffades senast. Precis så nära han behövde vara för att känna att bitarna nog passade i varandra ändå. Än hade hon inte märkt att han kommit och han hade ingen brådska. Även om han tyckte hon borde reagera på luftslagen hans puls verkade generera i sitt brådskande rus. Aldrig hade han känt sig så enkel att förinta. Eller så självklar till att kunna rädda hela världen. Den lilla tjejen som satt framför honom fick varje liten del utav honom att skrika. Varje liten cell i hans kropp ville skrika för full hals, ord som inte ens uppfunnits än. Ord han inte ens visste vad de betydde. Han visste bara att det betydde otroligt mycket. Allt, faktiskt, precis som henne.



Hennes ögon följde konturen av varje liten bokstav i deras namn. Försökte se varenda ojämnhet som de inte lyckats hugga ut i en rak linje. Undra hur det känns att tillverka gravstenar? Om det tar emot att karva in någons namn i sten och veta att människor kommer plågas utav den senare. Undra vem som skulle tillverka hennes namnskylt? Kommer den personen ens fråga sig vem hon var, eller var det bara ett vanligt 8 timmarsjobb för honom? Förnamnet före lunch och sedan hennes efternamn efter att ätit upp gårdagens middag i den lilla plastlådan han ställt i micron. Var det så opersonligt? Det var trots allt den sista accessoaren en människa fick och den borde därför handskas med respekt. Hennes panna rynkades ihop och hon skakade trött på huvudet. Vad försökte hon med egentligen? Det är bara en sten. En stor grå sten med hål i.

Den annars så lugna och sköna dagen avbröts hastigt av en vindpust som genast väckte upp henne ur hennes dagdrömmeri. Hon såg hur det ljusa håret ställde sig upp i givakt på hennes armar och huttrade till. Vad var det bra för? Varför försöka förstöra en dag som varit så bra. Hade han där uppe ingen tanke på att det var hennes sista dag här på jordelivet? Kanske hon inte skulle svära åt honom om det nu skulle vara så att han väntade där vid himmelsporten. Sekunden senare tittade hon förvånat sig omkring. Hon kunde svära på att hon hade röster. Men det var helt tomt på kyrkogården. Helt tomt, förutom på alla döda kroppar som vilade där nedanför.

Som av en reflex sträckte hon bak armen och lade handflatan mot det mjuka gräset. Det var bara en känsla som kommit. Något knackade inom henne och hon kastade en frågande blick på de inristade namnen. Har ni något med det här att göra? Alldeles tyst runt omkring henne. Men något knackade, försökte få henne uppmärksam på att titta efter en gång till. Hon såg inte löven som ändrade riktning och virvlade in bakom henne eller hur en utav de blå ballongerna plötsligt slet sig och flög upp med vinden. Hon försökte koncentrera sig på skårorna som bildade deras namn och försökte tygla vad det än var som höll på att hända inom henne. Så, utan att veta varför, lät hon handflatan lägga sig ned och välkomna vad det än var som ville ge sig tillkänna.

Bakom henne satt en ung man på sina knän och tittade storögt på den öppna handflatan. De smala fingrarna som lockande spelade för honom. Han byter position i gräset gång på gång och biter små sår i den fylliga läppen. Blicken far ibland bort mot bilen som nu skymts bakom alla grå stenar. Osäker på hur han borde reagera. Han kliar huden under ögonbrynet och lyfter till slut den vänstra handen framför sig. Låter den smeka luften ovanför innan han försiktigt sänker pekfingret och drar längst hennes finger. Binder ihop alla bortglömda trådar på nytt. Ett djupt andetag tvingas in och bröstet darrar till. Hon rycker till men sekunden senare känner hon hur allt exploderar. Hur den lätta beröringen skickar ut en flodvåg av värme och chock som flyr runt inom henne. Rör upp moln av känslor hon så länge försökt mättat. Hon visste. Bakom henne, med fingret smekande hennes, satt hennes älskade trygghet.

Handen slöt sig om hans och drog honom lätt mot sig. Sakta, centimeter för millimeter, en grad varmare än tidigare. Nu kunde hon höra det hasande ljudet av hans knän mot marken och de darrande andetagen. Hennes andra hand letade sig ned genom buketterna av blommor och grep tag om gräset under. Det sved, brann bakom hennes ögon och tryckte på. Allt verkade vilja trycka sig ut. Det överflödiga livet alla förlorade kroppar ville ge till henne fyllde varje cell och fick blodet att tjockna. För ögonblicket upplevde hon allt i slow motion. När hon kunde känna hur hans bröst pausade mot hennes rygg och hon kunde fylla näsan med Bills helande doft. Hon kunde svära på att fåglarna flög långsammare över dem just då. Tyst inom sig föreställde hon sig deras ansikten. Mindes deras röster, skrattet som brukade höras i soffan där på söndagskvällarna och doften av hemma. Tyst tackade hon dem för allt och för att de inte lät henne hoppa. Hoppades de kunde känna hur hon tryckte handen närmre deras vita kistor.

Deras händer knöt hårt om varandra, överens om att aldrig mera släppa. Ända sedan han började läsa hade han varit övertygad om att de mest berömda författare och poeter hade en hållhake på sig. Att det antingen var berusade av olika medel när de skrev, eller att de hade något sorts handikapp. Med största sannolikhet, brukade han poängtera, hade de en störning inne i huvudet. Något som inte stämde med deras sinnen. För hur skulle de annars kunna beskriva sådana underbara platser och få en hel värld att visa sig för beskådaren, enbart genom ord. En beskådare som dessutom grät och skrattade år deras påhitt. När hans näsa gömde sig i hennes nacke och kröp in mot hennes hals insåg han vad just den berusningen bestod av. Han kände hur ett mästerverk hade börjat skapats. Hur en ny värld tagit form inom honom.

- Annie... han smakade på namnet. Viskade fram det genom det svarta håret.
Han kände hur hon sträckte sig bak efter hans andra hand och lade den runt sina egna axlar. Kysste hans hand och höll om. Det var nu det kom. När insikten om att det var över nu, allt var över. När han med säkerhet kunde säga att det skulle bli ljusare nu än om han hade tvingats skapa ett framtida liv helt utan hennes existens. Det var nu de salta tårarna kom och det kändes som att det inte fanns någon hejd. Det borde inte finnas något slut tårarna. Men det var inte den vanliga hetska gråten. Han grät inte för att han var ledsen. Han grät helt enkelt för att han var lycklig och hjärtat kanske slog några slag för hårt.

Hon hörde sitt namn rullas fram över hennes kind och och det gick rysningar längst hennes kropp. Som alltid när hans hesa stämma uttalade hennes namn med sin tyska dialekt. Tänk att den här dagen till slut kunde få komma. Hon visste att hon skulle behöva vara rädd för världen, att det skulle krävas mycket att få vara en utav dem. Men vem hade hon annars? Ingen. Hennes tidigare allt låg där nere i jorden och log åt henne nu. Eller skrattar åt hennes dumhet att hon inte förstod allt tidigare. Med all rätt, hon hade varit så korkad.

Hon drogs in i en hård omfamning och i ögonvrån kunde hon se hans långa ögonfransar som blinkade bort tårar. Det kändes overkligt. Huvudet vändes mot hans håll och den vackraste syn någonsin uppenbarade sig. Ögonparen låste sig i varandra och en hel historia om saknad berättades. Hans hår var inte längre svart eller rakat. Blonda solblekta slingor lyste igenom det mörkblonda halvlånga håret och det nakna ansiktet lyste av något. Det var svårt att sätta fingret på, men han lyste. Mer än han någonsin gjort. Som om någon stod med en stark lampa bakom honom och bländade med ljus. Gick inte att andas, eller svälja. Det var oartigt att stirra, det hade hennes mamma lärt henne. Men det fanns ingen annan utväg. Det var det vackraste hon sett.

Hade ett världskrig utspelat sig runt om dem hade han inte rört en min. Det hade inte rört honom i ryggen. Bomber och kulsprutor hade inte fått den minsta uppmärksamhet. Hade någon skjutit honom hade han kanske jämrat sig lite men inte mer. Vad han såg och kände för tillfället krävde all hans energi. Ett ansikte han drömt om så länge. Vackra drömmar där de höll om varandra och skrattade. Underbara drömmar som genast omvandlats till mardrömmar varje gång han vaknat själv i en alldeles för stor säng. Diskret utan att hon såg det, nöp han sig själv i armen och jublade inom sig att han kände smärtan. Den här gången var det ingen dröm.

- Tack för att du kom tillbaka.
Hennes röst kämpade sig fram genom alla känslor.
Han torkade bort den lilla tåren som brytit sig lös och kysste fingret så tåren hamnade på hans läppar. En tår är det renaste som finns på en människa.

- Jag försvann aldrig. Jag har alltid funnits här och väntat.
Den rösten kunde få is att smälta. Fick hennes hjärta att kollapsa och förbanna sig själv att hon inte tog emot hans hjälp den där sista gången i Israel. Men hon kunde höra hejaropen där nedifrån graven och vad hon än gjort tidigare, var det vad som hände nu som spelade roll.

Hela världen glittrade och sjöng ljuva melodier. Hjärtan log och tackade för stödet och framtiden såg fram emot att få ge lycka till sina utvalda. På en plats med så mycket död och olycka glittrade det som aldrig förr. De två såg varandra djupt in i ögonen, ett par isblå och ett par hasselnötsbruna, och kunde inte trycka tillbaka skrattet. Kunde inte motså lättnaden och värmen som bubblade upp inom dem. Och det var sant som Bill hade tänkt. Hade ett världskrig startar runt om dem hade ingen utav dem märkt något. Deras krig hade precis slutit fred och världen hade aldrig varit ljusare.

En mening som båda lyckades uttala i exakt samma sekund fick de båda att roda och titta ned i marken med minne om att det var just det här de båda hade drömt om i över ett halvår. Just det här allting handlat om.

- Jag har saknat dig...

kap 91




Tom


På radion spelades en en svensk låt. Han var rätt säker på det i alla fall. Efter flera timmar med svensk radio i bakgrunden för att hålla sig fokuserad tyckte han sig känna igen några ord. Fötterna vickade i takt till tonerna uppe på instrumentbrädan och huvudet nickade med till ljudet av trumpeten. Han hade ingen aning om vad mannen sjöng om, men när han tittade sig omkring och såg världen leva för fullt kändes det rätt. Med solen som värmde kinden vänd mot fönstret och den svala brisen som smet sig in genom den lilla glipan längst upp mot glaset. Ord han aldrig hört tidigare men han skapade sig egna betydelser. Det var en glad låt, han blev lycklig av den. Nästan lite kär när trumpeten, gitarren och den där lite falska rösten spelade tafatt med alla känslor. Det var en speciell röst. Han skrattade till. Tänk om hans gamla musiklärare i högstadiet hört den här killen. Oj, vilket liv det hade blivit! Han kommer fortfarande ihåg alla bråk hans bror och läraren hade haft som om det vore igår. När Bill inte fick sjunga som han ville och det alltid slutade med att han fick lämna musiksalen. Ödets ironi. Lägst betyg i musik och idiotförklarade av läraren. Se på oss nu.

Några gånger hade han rest sig upp för att kontrollera vart de var. Varje gång i samma position, tryggt i varandras famn. Kanske det skulle ordna sig nu allting. Hans högsta önskan var att de båda skulle få ro så de kunde börja bygga på sina egna nya liv. De hade haft alldeles för ont för att kunna leva isär och tro på sig själv. Det var något han fått slagits mot, insikten om att det fanns någon som behövde hans bror mer än han själv. Eller ännu hårdare, att det fanns någon hans bror behövde mer äh han själv. Men det hade blivit dags att ändra på historien nu. Det som varit hade varit av en orsak. Utan varandra hade de aldrig lyckats ta sig dit de där idag. Och han visste att han alltid skulle ha sin bror alldeles bredvid sig. Men bara för att det alltid varit så, betyder inte det att det alltid måste vara så. Han hade fått en ny familjemedlem nu och han ska göra allt för att hon ska trivas. Bill behöver henne och hon behöver Bill.

Han tar upp en cigarett ur fickan och börjar leta efter en tändare när han ser någon i ögonvrån. En ung kvinna med stort lockigt hår uppsatt i slarvig knut. Klädd i vanliga jeans och svart t-shirt står hon lutad mot en björk och ser bort mot den stora stenen med en sammanbiten min. Det hade han inte förväntat sig. Cigaretten glöder till i lågan från den silvriga tändaren och han drar ett djupt bloss. Hon såg ledsen ut där hon stod. Bildörren öppnades och genast fick han hennes uppmärksamhet så han kunde vinka dit henne. Första stegen var tvekande men hon var på väg. Han var inte den enda utomstående som haft det jobbigt, insåg han. Bilden han och Bill haft om henne hade visat sig vara helt fel. Hela den här tiden hade Elin och deras mamma hållt kontakten för vår skull. Eller för Bill och Annies skull. Alla visste ju att vi skulle hamna i den här situationen förr eller senare ändå.

När hon stannade framför honom tittade hon upp med en skamsen blick. Han visste att hon ångrade sig för sitt beteende. Men ska sanningen fram hade de inte stått här om inte hon hade tagit kontakt med Simone. Hatet som funnits tidigare hade varit helt obefogat. Utan att förvarna drog han in henne i sin famn och höll om hårt. De var alla i samma situation här. Ingen var bättre än den andra. Som beräknat började hennes axlar sakta att skaka och han hörde snyftningarna som doldes i hans axel.

- Förlåt, jag är så ledsen för allt jag gj...
Han tänkte inte låta henne att be om ursäkt för något.
- Vi är alla ledsna men ingen ska behöva be om ursäkt för den tiden. Det fanns ingen som kunde leva som en fullt fungerande människa då.
Förhoppningsvis skulle den tiden kunna lämnas bakom dem nu.
- Det som har hänt har hänt. Finns ingen ide att älta det om och om igen.
Han drog sig ifrån och tvingade upp hennes haka med sitt pekfinger. Med den andra handen torkade han bort mascraran som runnit och log mot henne. Hon var vacker. Sådär naturligt och sund och han förstod vad Annie sett i henne. De måste ha varit fina tillsammans.

Inne i bilen kunde han höra hur hans glada låt med alla trumpeter började lida mot sitt slut.
- Vad är det här för låt?
Hon tittade förvånat upp på honom och försökte förstå vad han menade. Kanske inte det första hon trodde han skulle fråga om, men det kändes viktigt för honom. Det var en låt han skulle lagra långt in och han skulle alltid minnas den här sommardagen när han hörde den. Den hade flyttat in nu.
- Eeh, jag tror det är Håkan Hellström?
Han nickar och uttalar mamnet tyst för sig själv.
- Vad sjunger han om?
Elin sänkte blicken för att koncentrera sig på texten och han känner en underbar doft komma från henne när håret blåser i den svaga vinden. Hur hade han kunnat tycka så illa om henne?
- Han sjunger om tro. Om en kille som går i alldeles för stora skor men som säger till alla, att han ska nog lyckas.

Det var nästan så att han hoppade rakt upp och sträckte upp armen mot himlen i en segergest. Han visste att det var en bra låt. Precis som allt med den här dagen. Idag kom deras lycka. Det var definitivt en låt att lagra i själen för framtida bruk. Han drog in henne i en kram igen och kysste hennes röda hår. Bakom henne såg han hur de två kom gående, hand i hand. De log båda två, lyste av lycka och med kinder lika röda som plommon. Det var nog det vackraste han sett på länge. Tidigare hade hjärtat kämpat med att slå för att det helst utav allt ville sluta slå. Nu fick det kämpa för att inte slita upp bröstet av lycka. Det var en underbar dag!

- Historia finns till för att vi ska kunna ändra på framtiden. Misstag finns till för att kunna lära sig.
Han tog tag i hennes axlar och vände henne försiktigt om så att hon stod med näsan åt samma håll som han själv.
- Jag vet att det finns väldigt många många människor som betyder väldigt mycket för dig och låt inte historien hindra dem från att finnas för dig. Du betyder minst lika mycket för dem.

I bakgrunden tystnade trumpeterna och hela världen glittrade ikapp.
Här kommer lyckan...

Kap 90

Annie


Den blå ballongen dansade runt i sitt snöre när vinden lekte och tittade hon sig omkring insåg hon hur fel det såg ut. Det var strålande sol, blommor och grönt på varje ledig plats och endast ett fåtal människor i närheten som gick och höll hand. Det två paketen glänste i sitt rödlila omslagspapper och silvriga snöre med stor rosett. Det enda som fattades var tårtan och saftglasen som borde stå bredvid det vita grattiskortet som hade gömts mellan alla blommor människor lagt dit.

Grattis Lina och Ellen på 14-årsdagen!

Idag var det födelsedagskalas. I underbart sommarväder höll hon ett eget litet födelsedagskalas på gräset vid sina systrar. Hennes föräldrar var åxå med, hela familjen samlad. Mamma, pappa, de två tvillingsystrarna och dottern Annie. Det hade börjat tidigt i morse och nu var klockan snart tre på eftermiddagen. Men hon hade med sig filtar att ligga på, hon hade ingen brådska. Det var en viktig dag och den skulle spenderas med sina nära och kära. Men trots alla födelsedags attributer hon införskaffat kändes det långt ifrån ett kalas för att fira någons födelse. Alla grå stenar som omringade dem drog ned hennes lust att fortsätta låtsas. Hon ville känna att familjen var samlad igen för första gången sedan hon flyttade ifrån Elin. Men hur hon än försökte intala sig själv kom hon aldrig undan från det uppenbara, hon var den enda som befann sig ovan jord.

På de flesta stenar stod ett namn och ett datum. En del stenar innehöll två namn men olika datum. Den stora gravstenen hon satt lutad mot stoltserade med fyra olika namn, samma efternamn och samma datum. Samma tidpunkt för döden. Här under låg hela hennes familj, hennes liv. När hon såg andra gå runt, arm i arm och lägga ut blommor på sina anhörigas gravar, blev hon arg för att hon inte hade någons arm att hålla fast sig i. Det var inte meningen att alla skulle försvinna samtidigt. De äldsta skulle dö först och sedan skulle man gå tillsammans och minnas alla glada stunder man fått uppleva. Det skulle vara meningen att hon skulle säga: "De levde ett långt och lyckligt liv!" Inte så här. Inte helt ensam för att fira sina yngre systrars födelsedag med paket som aldrig kommer öppnas och ett kort ingen någonsin kommer läsa.

En fjäril, full av olika mörka röda nyanser landade på en röd ros någon lagt dit. Det surrade av insekter och bin och fåglar kvittrade i alla träd. Det var konstigt. Underligt att på en plats med så mycket död flödade det av liv. Blommor i mångfald och känslor som strömmade runt i virvlar. Var det möjligt att marken var fylld av överflödigt liv? Krafter som blivit över efter att människorna dött och som nu smög sig ut i marken under för att återvinnas av det levande?

Hon lutade huvudet mot armen och smekte det mörkgröna gräset. Det var så mjukt mot handflatan. Skulle hon blunda hade hon med största sannolikhet somnat. Det var så fridfullt med tystnaden och lugnet. Var det så att vara död? Lugnt och fridfullt? För i så fall kanske det var bättre om hennes namn ristades in på samma sten.
Är det ensamt där nere?
Hon tittade sig omkring på världen ovanför och blinkade bort en tår. För här uppe är det väldigt ensamt...

Hade de fortfarande tillgång till något sorts medvetande? Det var frustrerande att ligga där och veta att några meter nedanför fanns resterna av hennes familj. De var inte ens kroppar längre, bara rester. Hon var en rest, ett överflöd av det förflutna. Det fanns inte längre någon roll för henne att spela. Hon bara flöt med i bakgrunden utan någon riktig anledning.
Vill ni att jag ska göra er sällskap?
Det var inte rätt, inte för fem öre. De hade fortfarande varandra, var de nu befann sig. Hon var fortfarande kvar, utan någon som helst som kunde hålla hennes arm. En rest.

Trodde hon på karma?
Alla pratar hela tiden om att Karma kan komma och ta betalt eller ge betalt för saker vi gjort tidigare. Har man gjort något bra blir man belönad och vice versa. Det var länge sedan hon fick en belöning. Handen darrade när hon tog upp mobilen och gav det ett sista försök. Många mirakel hade hon bett om det senaste året men det här skulle vara det sista. Det här var det absolut sista hon skulle kräva av livet ovan jord. Siffrorna kunde hon utantill. Hon hade ringt numret alldeles för många gånger i sin sömn. Men endast i drömmarna hade någon svarat. Endast där hade hon fått fortsätta leva. Ton efter ton gick fram utan något svar.

Hon hade fått sina chanser, fler än vad hon förtjänade. Så om hon trodde på Karma? Egentligen inte, men när bevisen var så starka kanske hon fick lov att tänka om. Kanske var det just det som gjorde att hon satt här nu med avskedsbrevet redo i ryggsäcken. För att hon gång på gång stängt ute den enda människa som kunde hjälpa henne. Den enda hon egentligen alltid velat vara nära. Hennes trygghet, mannen som hon varje natt hemsöktes av. Han var den enda som kunde ge henne en orsak till att inte hoppa från den där bron. Men ton efter ton och utan svar. Karma hade slagit till.

En grön liten larv kröp upp på hennes hand och försökte ta reda på vad den nya bleka ytan var för något. Hon förde den mot munnen och gav den en kyss innan den släpptes ned på marken.
- Kryp ned till dem nu och berätta att jag inte glömt bort dem.
En tår föll från hennes öga och den skrämmande insikten om att hennes egen nedräkning hade börjat. Hon var rädd. Men hon hoppades att det fanns tröst som väntade dit hon skulle.
- Säg åt dem att jag är på väg...









Lite längre bort satt ett syskonpar i en svart hyrbil och såg på varandra. Det hade varit en lång färd och inte mycket hade blivit sagt under milen de avverkat genom skogar och städer. Men nu satt de här, trötta men med en puls som skulle kunna få vem som helst att behöva sätta sig ned. Det var ett viktigt ögonblick. Ett känsligt ögonblick som förhoppningsvis skulle leda till något bra. Något två utav dem behövde något så fruktansvärt.

Trodde han på ödet?
Håret drogs tillbaka och gömdes under den grå kepsen för maskering. Det fanns inte många personer i närheten men det gick inte att lämna något åt slumpen längre. I fickan känner han hur något vibrerar och den där irriterade ringsignalen lyckas överrösta radion som underhållt dem. Han lät det ringa, njöt av varje sekund den levde. Han hade inte gjort sig av med den fula svarta mobilen, bara gömt undan den för sig själv. Han skulle aldrig kunna slänga bort hoppet för dem. Under kepsen syntes det hur en röd färg letat sig fram och ett blygt leende tog form. Han var inte bortglömd och bröstet blev alldeles varmt av kärlek. Den äldre brodern nickade och visade att det var dags. Ett djupt andetag och en nick tillbaka. Ja, nu äntligen var det dags. De kramade om varandra och med skakiga ben öppnades bildörren och en lång smal man klev ut på gruset. Benen var stela och kanske han inte borde rest sig upp så snabbt. När huvudet tagit kontroll över yrseln igen tog han de första stegen ut på gräset och hjärtat bultade på för kung och fosterland.
Om han trodde på ödet?

Även om hennes hår inte var samma färg och längd, hade han känt igen henne från första sekund. Det hade känts rätt innan han ens hunnit fundera på om det kändes rätt. Det fanns inga tvivel på att han inte borde vara där. Handen drog ut mobilen och han såg med stolthet på displayen. Ett missat samtal hade han. Det fanns bara en person som hade det numret, bara en person den var menad för.
Jo, han trodde på ödet...

kap 89

Bill

Han visste att något varit fel. Något hade varit fel i flera dagar när han gått omkring planlöst i huset och försökt placerat den där malande känslan i magen. När han följt klockans minutvisare kunde han svära på att den inte höll takten. Det hade börjat redan då han vaknat för ett par dagar sedan och hade lyckats hålla i sig ända tills nu. Vilken riktning hans ben än vändt sig åt, kändes det som att han borde gå åt andra hållet. Det var frustrerande och det märktes tydligt hur det påverkade hans bror. Faktum var att enda gången han upplevt samma oroliga vandrande var när Tom inte mått bra. Var hans tvilling sjuk eller ledsen märkte han av det direkt. De hade alldeles för många trådar kopplade till varandra för att kunna dölja sånt för varandra. Men den här gången var det inte Tom som mådde dåligt. Ändå mådde han som om han var döende. Som om stegen han gick lika gärna kunde vara någons sista.

Hårt kramade han om sin brors hand. Försökte suga åt sig all kraft som fick plats i hans kropp, packa in den i alla hörn och kanter för att försöka vända på samtalet. Få det att byta riktning, precis som hans ben velat gjort hela dagen. Redan innan de sett honom i dörröppningen hade han vetat att det inte var bra. Det hade inte gått att ta miste på skulden i Tom och Natalies ansikten när han frågade vad de höll på med? Som sagt, bröderna hade aldrig kunnat dölja saker för varandra. Ibland var det både på gott och ont.

- Det har gått över en månad nu.
Även om engelskan var bra kunde hon inte dölja brytningen helt. Aldrig hade han gillat hennes röst och aldrig hade den inneburit något positivt. Den hade gett honom skälvningar och när det var just den rösten som mötte honom då Tom räckt fram luren, kändes det som att brosket i ryggraden pulvriserats och tryckts ihop. Han bara väntade på att ramla ihop av förlamning mitt på golvet. Tom tryckte hans hand lite hårdare och tog ett steg närmre ifall att.
- Ingenting på en månad?

Just som hans mammas röst trädde fram insåg han att det inte var första gången hon ringde hit. För lite över en månad sedan hade han hört samma röst. Det var samma dag som han bestämt sig för att göra den där intervjun. En stöt av besvikelse kom över honom och hans bror måste ha känt det för i samma sekund hoppade han till och tittade upp på honom. Tom skakade på huvudet när han insåg vad som föregick inuti hans brors huvud. Här har han gått omkring i flera, flera månader och väntat på det där svaret. Letat efter tecken på att hon fortfarande brydde sig om honom, och så visar det sig att det här har pågått ända sen dess. Svek var ett alldeles för lätt ord.

Han tittade sig omkring men såg henne ingenstans. Ett tåg åkte förbi i närheten och lyssnade han noga kunde han även höra det på den andra luren. Hon var utanför, antagligen på baksidan. Han hade aldrig haft tanken på att säga så elaka saker som skreks ut inom honom just nu till sin mamma. Förhoppningsvis skulle han inte behöva det heller. Men att tvingas inse att hans egna mamma hållit honom i mörkret och åkallat mer tvivel än nödvändigt...kunde hon verkligen inte vetat hur ont det skulle göra om han fick reda på det? Så stora hemligheter går inte att hålla mörkade för all evighet.

Telefonluren tappades i golvet och han styrde stegen ut mot baksidan av huset. Bakom hördes Tom halvspringa och försöka få fram något som skulle kunna stoppa honom. Men han visste att Tom visste att det var slöseri med energi. Under det stora äppelträdet stod hans mamma lutad mot stammen och såg förskräckt upp mot sin son som kom stormande emot henne. Hakan tappade lite utav fattningen och hon fick lov att ta extra stöd med den fria armen. Inte ofta hade hon sett sin son så mörk i blicken.

- Vad har ni gjort?
Han tog luren ifrån sin mamma och lämnade henne stående med röda generade kinder.
- Vart är hon?
Kvinnan i andra luren blev tyst och försökte lista ut vad som hade hänt? Vem var mannen hon talade med?
- Det är Bill! Vad har ni gjort med Annie?

Ett osäkert mumlande hördes från kvinnan. De hade aldrig gillat varandra och han tänkte inte börja låtsas nu.
- Elin!
Det var inte meningen att skrika åt henne men han hade inte tid med att leka det här iditotiska spelet. Han hade hört hur de varit oroliga över att inte hört något från Annie på en månad. En månad är lång tid och mycket kan hända.
- Hon är borta.

Mer än så hade han inte behövt höra. Inte mer än så lång tid ville han förlora på att hitta igen sin vän. Han visste vad han behövde göra, visste vad som stod på spel.
- Bill, vänta!
Hans mammas röst försvann bakom honom men han kunde inte bry sig mindre. För tillfället hade han ingen mamma för en moder hade aldrig gjort något sådant här. Man ska ta hand om sitt kött och blod, se till att de alltid har det bästa. Vilja att de ska vara lyckliga och gråta av lycka, inte sorg. Ens kött och blod ska vara det allra heligaste man har. Som hans bror, Tom. Han skulle aldrig göra något liknande mot sin bror. Inte heller sin syster. Och nu var hon borta...

Han skulle ta bilen. Eller nej, han skulle ta bilen och åka tills ingen följde efter. Sedan skulle han hyra en annan bil och köra upp till henne. Kanske fick han lov att köra omvägar för att lyckas skaka av sig eventuella efterföljare. Hade han tid med det? Tänk om det redan var för sent? En månad är en fruktansvärt lång tid, han om någon visste det.

- Bill!
En hand greppade tag om hans arm och hindrade honom från att fortsätta längre upp på strappstegen. Egentligen visste han redan innan att han skulle bli hindrad. Bakom stod hans bror med en rädd blick. När han vände sig om släpptes taget och hans bror greppade tag om räcket för att lyckas hålla sig på fötter och hindra knäna från att skaka sönder.
- Jag måste, Tom!
De nickade båda två men det syntes att den äldre brodern misstyckte. Han ville inte förlora sin bror igen och det hade visat sig att det fanns tusentals sätt att förlora någon.Många visste han inte om än ens. Bill lade armarna om sin brors axlar och drog in honom i en kram.
- Du behöver inte vara rädd, Tom.
Utan förvarning bröt hans äldre bror ut i tårar och pressade sig mot den varma tunna kroppen. Bill blev förvånad över den plötsliga reaktionen och blev bara ståendes på trappstegen ovanför.

- Men jag är rädd.
Rösten från Tom dämpades av Bills tröja men han behövde inte lyssna på ord. Det räckte med att han tog ett djupt andetag och lyssnade på känslorna som strömmade genom deras kroppar.
- Jag är rädd för att röra mig, rädd för att andas. För slappnar jag av för mycket eller vänder mig bort en sekund för mycket kan du lika gärna vara borta när jag kommer tillbaka.
Han strök sin bror över det rakade huvudet och blev rörd till tårar. Han skulle aldrig lämna honom, aldrig utsätta honom för det igen.
- Men Tom, jag skulle ald...
Innan han hunnit avsluta sin mening såg han sin mamma komma in genom dörren med tårar strömmandes nedför kinderna. Skamset tittade hon upp mot sina två söner och satte handen för ansiktet för att hindra ännu en gråt attack.
- Aldrig lämna dig...

Men det var just det han precis försökt göra. Även om Annie var hans syster hade han sin egna familj här, alldeles intill sig. Sitt egna kött och blod. Och att förutsätta att han kunde kräva att saker och ting skulle gå till som på normalt vis fick honom att skämmas. Han var säker på att hans mamma haft sina orsaker till att inte berättat för honom. Lika mycket som han berättat långt ifrån allt för sin bror. Vissa saker var man inte menad att veta och kunde må bättre av att inte veta. Det fanns en orsak till varför vissa lögner kallades för vita.

Han vinkade åt sig sin mamma och bjöd in henne i omfamningen. Aldrig igen skulle han göra så och ta för givet saker han inte hade en aning om. De höll om varandra och lät tårarna falla. Lät familjebanden knyta ihop igen och laga alla lösa trådar.
- Jag skulle aldrig lämna er!
- Men jag måste hitta henne och jag tar gärna med mig lite sällskap.

Med ett blygt, men överlyckligt leende tittade Tom upp och torkade tårarna. Det hade varit det bästa Bill kunde ha sagt!

kap 88

Tom

De hann precis komma innanför dörren och lägga ifrån sig alla kassar när telefonen ringde. Natalie gick in i hallen och lyfte luren. Ibland kändes det som att hon bodde där lika mycket som resten av familjen. Hon visste mer än han själv vart saker och ting låg bland alla skåp och garderober. Något kvinnorna i huset självklart fann jätteroligt att skratta åt och tog första bästa möjlighet att skämta om. Men vem orkade bry sig om vart durkslaget låg om man ändå aldrig använde det? Nej, det han ville använda såg han till att det låg framme så han inte behövde slösa tid på att leta.

Han tog hennes kassar och började gå mot vardagsrummet för att packa upp sina fynd. I en kasse låg en svart ask full av olika halsband, kedjor, ringar och armband. Det var en present och han kunde knappt vänta tills han fick visa sin bror och få se det där underbara leendet som ett barn på julafton. Han visste inte varför, men de senaste dagarna hade något hänt. Det var något som tyngde ned hans bror. Besvären hade varit fler än vanligt och han tyckte det blev mer och mer obehagligt med den djupa rynkan i Bills panna. Igår hade han funnit sin bror fortfarande stirrandes in i väggen efter att ha lämnat honom i exakt samma position två timmar tidigare. Nåt var fel och han hoppades de nya presenterna kunde liva upp lite. Kanske de kunde gå undan och prata senare idag efter middagen?

Bakom hörs Natalie svara någon på engelska och ropar sedan på Simone. Nyfiket vänder han sig om men blir snabbt omgången av en märkbart besvärad Natalie som nästan springer iväg ut till köket. Hans mamma hörs i rummet bredvid och det låter nästan som att de viskar till varandra? Att få presenter var alltid roligt, men när sånt här händer och det tisslas och tasslas blev nyfikenheten alldeles för stor för att klara av. Han ser sig om runt hörnet och när kusten ser ut att vara klar smyger han sig fram till telefonen och lyfter upp luren. Vad han förväntade sig att höra hade han ingen aning om? På andra sidan telefonlinjen hördes inget, kanske något svagt andetag i bakgrunden. Precis som han skulle harkla sig för att försöka få en reaktion sades nåt. Men det var inte tyska och inte heller engelska. Han kände igen det.

- Tom, du kan lägga på. Jag har den bärbara telefonen här.
Han ryckte till av sin mammas hårda ton och tappade halvt luren han höll i. Även om hon inte sagt att han gjort något fel var han beredd att säga förlåt till allt. Alldeles för många gånger hade han råkat ut för hennes vrede och den var inte att leka med. Men han antar att det varit enda sättet att få någon uppmärksamhet när han och hans bror höll på att riva hela huset. Med klumpiga händer lade han på luren och bad tyst om förlåtelse. För om han gjort något fel visste han inte, men det var lika bra att säga det i förebyggande syfte.

Mamman försvann på en gång och verkade ha gått ut på baksidan av huset för han kunde inte höra henne längre. Natalie hade börjat gå igenom påsarna och låtsades som om inget hade hänt. Skulle han vara nervöst glad och tro att de planerade nån sorts överraskning eller var de nervösa för att han fått reda på något han inte borde veta? Hans mamma brukade inte reagera på det viset och var inte den som blev arg i första ögonblicket. Det luktade skumt om det hela.

- Natalie, vem var det?
Hon tittade frågande upp med huvudet ur kassen med smink och uttrycker förvånat:
- Vem?
Han hoppades att hon skämtade med honom. Så dum var han inte så han gick på så dålig teater. Hon vred på sig och gick iväg för att slänga de tomma kassarna.
- Jag hörde ju vem det var!
Hon stannade till mitt i steget och han såg hur hon drog ett djupt andetag. Det var lögn, han visste inte. Eller gjorde han? Nånstans kändes det som att han borde veta vem det var som hade ringt. Natalie tog några steg emot honom så det stod näsa mot näsa nästan. Hon var gravallvarlig och han blev bara mer och mer nyfiken. Hon verkade ha gått på det.
- Snälla, lova att inte säga nåt till Bill.

Han hade inte ens hunnit fundera vem det handlade om, det träffade direkt. Så det var därför han hade känt igen rösten. Han log lite triumferande innan nästa tanke slog honom.
- Varför ringde hon?
Natalie hann nästan öppna munnen innan han kom på tusen frågor till att ställa.
- Varför pratar hon med mamma?
- Varför ser du inte chockad ut?
- Visste du om det?
- Varför har ingen sagt något?

För oåtlig för att vänta på hennes svar lyfte han helt enkelt på luren igen och ignorerade hennes gester att låta bli.

När han hörde dem prata kändes det som att det känt varandra hur länge som helst, hans mamma och kvinnan i andra änden. Bästa kompisar som diskuterar vädret och matrecept. En irriterad och sviken blick slängdes åt Natalies håll och hon vände ned blicken. Han hoppades att hon skämdes. Han lindade in telefonen i tröjan och lutade sig fram för att fråga henne vad som hade hänt om Bill varit den som svarat. Hur hade de försökt förklarat bort det då?

- Om Bill hade gjort vad?
Både tittade förskräckt upp mot den långa gestalten som plötsligt dykt upp i dörröppningen. Ingen utav dem hade hört honom och Toms hjärna gick på högvarv för att försöka tänka ut något bra att säga. Men alla tre visste att det var lönlöst. Den där farliga rynkan hade lyckats gräva sig ännu djupare in i hans bror panna och han kunde svära på att han började få en likadan.
- Vad pratar ni om?
Bill tog ett steg närmre och såg telefonluren Tom försökt lindat in i tyg för att dämpa ljudet.
- Vem pratar ni med?
Tom ryckte på axlarna men visste redan att det var kört. Aldrig hade han kunnat dölja något för sin tvilling och nu hade han inte ens haft tid att förbereda sig på att ljuga. Han skulle kunna försöka förklara bort allt eller försöka ställa till med en scen så att hans bror gav upp, men det kändes inte rätt. Han borde få veta, precis som han själv tyckte sig haft rätt att veta. Men han skulle inte bli överraskad om Bill redan visste efter att ha läst av honom.

Under ännu fler tysta protester från Natalie bredvid räckte han över telefonluren till sin bror och hoppades att det inte skulle ta alltför hårt. Den där presenten han köpt för att pigga upp sin bror kändes väldigt betydelselös just nu. Istället sträckte han fram sin hand och tog sin brors hand i sin. Ganska snart kramde den tillbaka och han såg sin bror förvirrat titta tillbaka med luren hårt tryckt mot örat.
Snälla var barmhärtig mot oss...

kap 87

Annie

Dagarna hade inte lika starkt dagsljus längre. Eller så hade de alldeles för mycket. Det fanns vissa dagar hon helt plötsligt kom på sig själv att gå rakt in i väggen. När motoriken fått lov att ta över hjärnan för att inte riskera hjärnskakning då hon utan tvekan skulle krashat rakt in. Eller dagar hon inte klarade av att se längre än någon meter framför sig för ljuset var alldeles för starkt. Antingen bländad eller vilseledd i skuggor. Kroppen verkade inte vilja fungera längre och signalerna hon skickade ut genom nervbanorna skapade sina egna körbanor. Det var som att hon gjorde allt sovande. En sömngångare som inte visste om att hon egentligen var vaken. Fortsatte intala sig själv att allt bara var en dröm.

Ända sedan det där paketet två dagar tidigare hade allt paketerats in i bomull. Alla vassa kanter som riskerade att repa upp hennes skyddsbarriär fick lov att ses över och anpassas efter. Inte för drastiska rörelser, inga toner för höga och ingen media som kunde röra upp allt igen och riskera att det aldrig skulle lägga sig igen. Minsta lilla steg var planerat i detalj för att slippa komplikationer. Varje tanke filtrerades innan det nådde sin destination för att avgöra om den var värd att tänkas eller om den genast skulle packas in i bomullen och försöka kvävas. Två dagar i konstant dimma för att försöka tappa bort sig själv.

Då morgonsolen gått upp över hustaket och börjat reta hennes syn hade hon lagt ned pappersarken. Det hade glimmat så vackert på världen där utanför. Daggen som lagt sig över alla blad. Eller kanske var det han som hade fått allt att glittra? Han hade fått henne att glittra för en sekund. När hon läst orden han sagt om henne, allt hade hon hört. Hans mjuka röst inom sig som uttalade varje ljud. När det var som mörkast hade hon slutit ögonen och spelat upp allt bakom ögonlocken igen. Orden fanns där hela tiden. Han fanns där, hade alltid funnits där. Skulle alltid finnas där. Något hon vetat om men gjort sitt bästa för att glömma. Ibland var det becksvart bland alla tankar gömställen och ibland bländade självklarheten henne. Runt runt verkade allt gå och slutade upp i cirklar.

Nu skulle solen snart gå upp igen. Kroppen lutade sig ut mot fönsterbrädet och letade efter glittret. Skulle det blänka idag med? Skulle något tecken ges på att allt kunde skina utan honom? Eller var han den som gjorde allt så mycket vackrare för henne? Kaffet blåstes på och fördes mot munnen. Inte heller denna natt hade hon sovit. För mycket på gång. Föregående natt hade hon äntligen öppnat brevet han skrivit till henne. Det tunna arket hade långsamt smekt hennes kind och försökt absorberat allt han lämnat efter sig. Fingeravtryck, fibrer eller minsta lilla korn. De snirkliga bokstäverna verkade slingra sin väg rakt in genom henne och ta fäste runt den lilla klumpen som på något sätt lyckades hålla allt vid liv. Hela tiden hade de legat där i kuvertet och väntat på henne. Hon hade kastat dem i soporna. Var hon en hemsk människa? Här har hon denna underbara varelse som om och om igen försöker ge henne tecken på att han finns där. Skulle hon be om det skulle hon aldrig mer behöva gråta ensam.

Den första solstrålen reflekteras i hennes spegel på väggen och hon inser att det är dags. På hustaken skiner solen mot den svarta plåten. Vissa partier blänker mer än andra. Det går inte riktigt att säga om det är mer eller mindre glitter än för två dagar innan. Men det glittrar, hon glittrar. En del utav henne lever lite mer vad den brukar. Det slår ännu lite hårdare när hon tänker på mannen bakom orden.

För att göra det hela lite enklare bestämde hon sig för att blunda. Fingret tryckte ned musknappen och ett litet pip lämnade henne. Det var inget märkvärdigt, endast några ord. Men det hade tagit timmar att skriva det, timmar att bestämma sig för ja eller nej. När hon öppnade ögonen attackerade nervositeten. I brevet hade det funnits kontaktuppgifter ämnade endast för henne. På skärmen framför henne fanns följande text:

You’re message has been sent to the following address…



Bill

Det var befriande att fått ur sig allt äntligen. Fortfarande var det oklart vad som egentligen triggat igång allt? Varför hade han helt plötsligt valt att gå ut med sin historia? Hela hans familj hade fått så många bud om intervjuer så de visste inte hur många hundra de var uppe i nu. Varje dag kom en ny summa på tal och lovord om att de skulle behandla hans historia rättvist. Alla försökte överträffa varandra. Men han visste redan vem han ville ha. Det skulle vara årets historia, utan tvekan. Personen som skulle få den möjligheten skulle vara ärlig, ren. Två reportage hade berört honom mer än andra. En man som hade skrivit om kidnappningen med klar syn. Det hade skrivits ur hjärtat och det hade märkts hur han hade blivit berörd. Men inte utav honom, utav fansen. Människorna som gjort allt för honom, för bandet...dom hade berört mannen. Andra tidningar hade lagt all energi på att fånga tragedin bland hans familj, jagat bilder på gråtande Kaulitz. Den här mannen hade fokuserat på det starka bandet fans över hela världen delade. Trösten och supporten de gett varandra och hans familj. Det stod även i artikeln:

"Till en början var det tänkt som en artikel om bandet Tokio Hotel och hur detta påverkat människorna runt omkring. Jag var utsänd för att försöka få en kommentar av övriga bandmedlemmar, en reaktion. Men efter att spenderat endast tio minuter bland människorna som verkligen betyder nåt, ändrade jag inriktning. Tokio Hotel handlar inte om familjetragedi, det handlar om kärlek och sammanhållning. Det handlar om en imponerande stark grupp människor som alltid finns där för att ge stöd. En grupp som alltid kommer finnas och aldrig låter sig själv ge upp. Tokio Hotel handlar om deras fans, deras riktiga vänner. Vännerna som alltid finns vid deras sida. Vänner som samlats över hela världen för att finnas vid bandets sida och för att finnas vid varandras sida. Jag bestämde mig för att skriva om en stor familj som varje dag får nya familjemedlemmar. Den här artikeln kommer handla om fansen, vännerna, familjen."

Genast hade han noterat namnet på reportern, Dieter Jans. Än så länge hade han skrivit två artiklar och båda hade riktas mot att visa hur imponerande deras fans är. Den reportern hade insett vad det var som verkligen spelade roll. Så när han insett att tiden var inne hade han helt enkelt ringt upp Dieter och frågat om han ville komma över för en intervju? Det hade tagit några minuter innan han lyckats övertala reportern om att det verkligen var han, men sedan hade det gått snabbt. Plötsligt hade det ringt på dörren och han hade insett att det faktiskt var dags. Men det hade gått förvånansvärt bra. Reportern lät honom prata till punkt och tvingade aldrig fram några svar. Det hade varit avslappnat och han kände sig trygg på svaren. Ett löfte hade getts om att inte publicera något innan han hade fått godkänna det. Men han litade på Dieter.

- Hur känns det?
Tom kom in till soffan och slog sig ned bredvid. Han hade fortsatt raka av sig håret. Det kliade alldeles för mycket när det började växa ut.
- Det känns faktiskt ganska bra.
Två veckor hade gått sedan Dieter hade varit där och i morgon skulle artikeln publiceras över hela landet. Det var bestämt att den endast skulle publiceras i Tyskland än så länge. Ville någon större tidning köpa artikeln fick de köpa den och pengarna skulle få gå helt till välgörenhet.
- Det är inte lika läskigt som det var innan.
Nu hade det fått sjunka in. Det hade varit ofrånkomligt. En dag skulle det fått lov att hända och han var glad över sättet det gått till på. Det hade vart på hans sätt, under kontroll.

- Hur tror du Annie kommer reagera då?

Han svalde och tittade ned i golvet. En fråga han ställt sig alldeles för många gånger. Tänk om hon skulle ta illa upp för att han drog upp henne igen? Tänk om hon äntligen lyckats ordna till sitt liv och sen kommer han och förstör.
- Ingen aning?
Men han hade försökt nå henne. Aldrig skulle han godkänna något utan att ge henne en chans först.
- Hon ska ha fått en kopia på artikeln, vår agent lovade att ordna det.
Men inget svar hade kommit. Han hade inte hört något från henne sedan den där sista tårfyllda kramen inne på toaletten. Kanske hade det börjat sjunka in att hon aldrig skulle komma tillbaka. Det var dags att sluta leva på den där drömmen.
- Jag har nog äntligen insett att det är dags att släppa henne.
Tom nickade tyst men lade armen om sin brors axlar. Han hade väntat på den här dagen. Det var sista steget innan Bill skulle kunna gå vidare helt.

- Jag har inte sett den där lilla mobilen på länge?
Bill tittade upp på sin bror med en blick som var aningen besviken men bestämd.
- Nej, jag har slängt bort den. Ingen mening att släpa omkring en mobil som det aldrig ringer på. Ful var den åxå!
De två bröderna kunde inte låta bli att bryta ut i skratt. Den var verkligen ful! De insåg hur idiotiskt det hade varit. Hade hon inte hört av sig på ett halvår skulle hon knappast höra av sig nu.
- Jag är glad att du är tillbaka, lillebror!

kap 86


Nervöst tog han ett steg längre fram mot dörrkarmen. Hundarna följde med bredvid och tryckte sig mot hans ben. Vid andra steget knakade golvet till och mamman tittade upp mot hans håll. Mitt i steget stannade han, stannade allt. De tittade på varandra med obekväma blickar. Han ville fråga allt, veta allt eller backa undan och inte veta något. Vägde fördelar mot nackdelar för det hans mamma skulle kunna avslöja. Man gråter inte utan anledning. Bakom ögonen dök den brännande känslan upp igen som han börjat vant sig vid nu. Mamman lade huvudet på sned, sträckte fram sin hand och genast kände han sig som en liten pojke igen. Inte äldre än sex år. Än hade han en chans att vända sig om och åka tillbaka till studion. Ta fram gitarren och låtsas som att den senaste timmen aldrig ägt rum. Spela låtarna de levt genom och fortsätta leva. Då han inte rörde sig rätade mamman upp sin kropp och gick fram till sin son för att berätta varför hon grät. Hon såg sin sons förvirrade sinne och kunde känna vibrationerna från tåren som kämpade sig ut. Hon ville inte att han skulle gråta av fel orsak.

- Kom, Tom!
Hennes armar lades runt hans kropp när den började skälva. Det var en hård tid de hade framför sig, ännu en. De bara avlöste varandra med någon månads mellanrum och verkade aldrig ta slut.
- Mamma, varför gråter du?
Den osäkra rösten trängde sig fram genom tyget på hennes tröja. En farlig fråga. Tänk om svaret skulle innehålla ord han var rädd för? Ord som borde förbjudas inom en familj. Han hörde mamman dra ett andetag för att kunna berätta och kramade om lite hårdare. Skulle det var det han befarade ville han ta en sista chans att krama om av allt annat än den anledningen. Han hörde första tonen och spände hela sig för vad som skulle komma. Bet ihop och stannade hjärtat.
- Jag gråter för Bill. För dig och oss. Jag gråter för allt, älskling.

Egentligen ville han gå in och vara med. Han ville kunna sitta där som ett stöd och skydda. Men hans mamma hade sagt nej, Bill hade sagt nej. Det här var något han fick lov att hålla sig utanför. Det var svårt att veta att där innanför dörren fanns hans lillebror och avslöjade sin skam för världen. Alla hade väntat på det här ögonblicket men ingen hade trott att det skulle komma så plötsligt. Att en dag skulle en reporter knacka på dörren och bli inbjuden i Bills egna rum för det troligtvis viktigaste reportaget någonsin i sin karriär. De hade trott på en lång process för att välja rätt reporter och alla förberedelser. Tom hade väntat sig att hans bror skulle prata med honom först, fråga om råd. Han skulle kunna känna sig sviken, men fick lov att påminna sig själv om att det här hade inget med honom att göra.

Hans mamma hade gråtit av rädsla för att hennes yngsta son skulle ångra sig efteråt. För att världen kanske såg allt ur en annan synvinkel som den alltid brukade göra, och skulle behandla hennes ögonsten på fel sätt. Hon grät för att hon var rädd om sin familj, det dyrbaraste hon hade. Samtidigt grät hon av stolthet, grät över hur stark hennes två söner var. Hur vackra de var tillsammans och hur lycklig hon var att hon fått dem båda som gåva. Hon var rädd helt enkelt, precis som han själv var. Sakta sjönk han ned på golvet och lutade ryggen mot dörren. Han visste att tvillingen på andra sidan kände av honom, visste att han fanns där utanför. Skulle något hända var han beredd. Vad än hans bror ville, skulle han ge det. Han levde för Bill, andades för honom. Rösten bakom dörren viskades fram genom dörren och han lutade örat mot den för att lugna rädslan inom honom. Båda bröderna gav och tog emot varandras trygghet trots att det skiljde flera meter mellan dem. Det var det de gjorde, alltid bredvid varandra i sinnet och berättade.





Hur mår du idag?

En väldigt svår fråga. Svårt att veta om jag kan ge ett ärligt svar på det?


Men du mår bättre?

Ja, det går åt rätt håll. Sakta men säkert tar jag mig framåt. Vissa dagar lättare än andra. Ibland tar jag mig knappt upp ur sängen och vill bara stänga in mig och sluta andas. Ibland önskar jag att jag aldrig blivit född. Andra dagar kan jag tillåta mig själv att le och skratta precis som förut. Fåna mig med min familj och kanske till och med sjunga. Det är svårt att kunna balansera allt och försöka leva normalt igen. Ibland försöker jag leva men alltid finns det tankar i bakhuvudet som begränsar en. Som aldrig låter mig ta det där sista steget.

Som vaddå?


Som varför lever jag fortfarande? Varför hände allt det här just mig? Varje dag har jag stunder då jag klandrar mig själv för allt. Jag menar, hade det inte varit för Tokio Hotel hade vi aldrig suttit här och gjort den här intervjun. Kanske om jag aldrig drivit bandet så hårt och offrat varje liten ledig stund till att spela kanske ingen hade behövt må dåligt. Då hade det här aldrig hänt och jag hade fortfarande haft ett liv. Min familj hade fortfarande haft ett liv.

Det är ganska tunga tankar du går runt med.


Jo, det är det. Jag ser ju hur det har påverkat alla och jag vet att det endast är på grund av mig. Självklart föds det mörka tankar och skuldkänslor. Att först tvingat alla offra mycket av sin frihet bara för att vi i bandet skulle få leva vår dröm kunde vara påfrestande förut. Att sen nu tvinga dem att offra ännu mer gör mig bara ledsen. Jag känner mig som en bov som kväver dem.

Men det är ju din familj, de bryr sig ju om dig?

Jag vet, och det är det som gör ondast. Att veta att det offrar allt för mig. Jag är rädd för att inte kunna ge lika mycket tillbaka. Jag vill se dem lyckliga. Jag vill inte tvinga dem stanna hemma för att barnvakta mig eller låta dem riskera att bli påhoppade med frågor om mig så fort de lämnar huset. Ibland önskar jag att de inte brydde sig så mycket. Men jag vet att jag är lyckligt lottad som har dem.

De betyder väldigt mycket för dig?


Det betyder världen för mig. Alltid har jag haft en otroligt stöttande familj och de överglänser sig själva om och om igen. Det verkar inte finnas någon gräns för deras magi eller engagemang. Senaste åren har hela bekantskapskretsen krympt sig minimal i och med framgången med Tokio Hotel. Människor man trodde var ens vänner var de första som sålde en till pressen. Så de vänner jag har nu är jag väldigt noga med att skydda och hålla borta från pressen. Och många utav de vännerna är just min egna familj.

Hur mår Tom nu då?

Han är precis som jag. Vissa dagar e bra, vissa mindre bra. Men han tar det bra. Han tar en dag i taget precis som oss andra. Jag kan bara föreställa mig hur svårt han hade det när jag var borta. Eller nej, jag vill inte ens försöka. Jag vet själv hur dåligt jag hade mått om Tom helt plötsligt försvann ifrån mig på det sättet. Det är inte ens möjligt för mig att försöka sätta mig i den situationen. Jag visste ju att Tom levde med största sannolikhet när jag var borta. Han hade inte en aning. Aldrig har jag varit så stolt över min bror som jag är nu. Han har alltid funnits där för mig. Även om jag inte alltid funnits där för honom, något jag skäms fruktansvärt mycket för, stod han alltid redo för att ta hand om mig.

Du menar under tiden du var kidnappad?

Nej, jag önskar det vore så lätt.
Jag hade några dagar alldeles efter på sjukhuset som jag kunde ligga bredvid min bror och bara njuta av att äntligen vara tillbaka. Försöka suga i mig varje liten sekund vi missat av varandra och jobba på att känna mig hel igen. Det var en underbar tid. Då befann jag mig lite mitt imellan allt. Jag hade inte riktigt förstått vad som hänt än och jag hade ingen aning om vad som skulle hända. Hur jag skulle må? Sen var det flera händelser som fick mig att inse hur allt egentligen låg till. Då blev jag plötsligt väldigt innåtvänd och lät ingen komma nära mig. Jag var som en vägg ingen kunde komma över. Inte ens min bror som jag delat allt med i hela mitt liv fick försöka hjälpa mig.
Ibland kunde jag gråta för att ingen kunde hjälpa mig för att nästa sekund gråta för att jag inte tillät någon hjälpa mig. Jag befann mig i ett sorts ingenmansland.



Känner du dig hel nu?

Långt ifrån. Jag tror aldrig någonsin att jag kommer känna mig hel igen, inte helt. Det är något jag ofta tänker på. Om jag någonsin kommer känna mig normal igen? Jag vill tro att med tiden kommer allt lägga sig, men jag har svårt att tänka mig det. Det skrämmer mig. Att inte veta om jag i framtiden kommer våga träffa nya människor eller ens våga skaffa familj? Tänk om jag kommer fastna mellan de här väggarna och aldrig våga mig ut igen? Det kanske låter drastiskt för er men för mig känns det fullt möjligt. Jag är inte redo för att träffa männsikor än, trots att det gått månader sedan jag kom hem.


Har du varit ute någon gång sedan du kom tillbaka till Tyskland?

Inte en enda gång. Visst, jag har åkt mellan olika ställen som flygplatsen och olika boenden, men aldrig gått ut självmant för att jag velat. Eller jo, det var en gång. Precis i början. Vi klädde ut oss, jag och Tom och var ute en hel dag bland folk. Det finns nog bara en handfull personer som vet hur vi såg ut. Då kände jag mig levande. Men samtidigt gjorde det att jag föll ännu längre ned efteråt. Det fick mig att inse att jag endast klarade av mig själv om jag var utklädd till någon annan. Skrämmande tanke.

Det har cirkulerat bilder på dig där du bars ut fån flygplanet efter att ni kommit hem från rättegången i Israel. Stämmer det att du bröt ihop och fick lov att sövas ned?


Haha, jag kan inte räkna alla gånger jag brutit ihop. Det hände flera gånger om dagen tidigare. Men ja, jag bröt ihop efter rättegången. Det var en tuff vecka och när den väl var slut lät jag mig själv att slappna av och då kom chocken. Det var åxå en svaghet jag hade då. Jag vet inte om man kan kalla det ett beroende, men utan sömnpiller kunde jag inte sova. En del dagar fick jag tillstånd att ta tillräckligt många för att inte vakna på en dag. Den dagen var en sådan. Jag krävde att få somna på hotellet och inte vakna upp förrän jag låg i min egen säng hemma i Hamburg.


Det låter hemskt!

Det är hemskt. Insikten om att det krävs mediciner för att man ska må bra. Men det var min livlina på den tiden. För många dödade det när de såg att jag inte kunde handskas med mig själv och inte slutade skrika förrän jag hade pillren i min hand. Men nu tar jag dem knappt längre.

Var du någonsin självmordsbenägen?

Hm, inte vad jag vet?
Jag menar, jag planerade aldrig att ta mitt liv. Jag skulle aldrig kunna göra det mot min familj. Men självklart fanns tankarna där. Första tiden var jag inte tillåten att vistat ensam hemma utan någon fick alltid lov att finnas där med mig. De litade inte på mig helt enkelt. Jag kan förstå varför med tanke på allt jag varit med om, men jag hade hoppats de haft högre tankar om mig.


Kan du berätta något om tiden du var kidnappad, om vad som hände?

Eeh, egentligen inte.
vad som hände där tillhör bara mig och de jag väljer att berätta för. Det är alldeles för personligt för att jag skulle vilja dela med mig av det. Jag menar, jag mår inte som jag gör bara för att jag ser det som en kul grej. Det som hände har satt otroligt djupa spår i mig och jag kommer aldrig komma över det. Jag vet att det stått allt, verkligen allt i tidningarna. Endast en tredjedel utav allt är sant men kanske inte det läsarna tror är sant. Jag säger inte att det är det absolut värsta de läst som är sant, men mycket hemskt hände.


Blev du någonsin misshandlad eller våldtagen?

Jag kommer inte gå så mycket djupare på den här frågan men ja, de gjorde saker med mig som jag fortfarande drömmer mardrömmar om. Jag vet vad unga tjejer menar när de säger att de skrubbat sönder huden i duschen efteråt för att de känner sig smutsiga. Såna saker kan få de enklaste tankar att förvrängas till att allt var ens eget fel. Att man bad om det.

Men du var inte ensam om att bli kidnappad?

Nej, det var en tjej som blev kidnappad före mig som jag sedan sattes ihop med.



Hela tiden hon trott sig leva ett normalt nytt okänt liv hade hela hennes forna liv hållt henne om ryggen. En människa hon trott sig hata hade i hemlighet fortsatt hennes liv och gjort det hon alltid önskat sig kunna. Ett hat som aldrig egentligen existerat hade istället visat sig vara omtanke och kärlek. Det grävde stora hål i henne, allt krävde plats just nu. Alla små beståndsdelar ville ha sin förklaring till hur allt detta hade gått till? Varför hade allt fortsatt utan henne?

Elin hade berättat saker som fick henne att både vilja jubla av lycka och gråta av något hon inte kunde sätta fingret på? Ända sedan hon lämnade det bakom sig hade Elin fortsatt kontakta den gamla världen. Hon kunde bli arg på henne, anklaga henne för spioneri. Men tanken på att familjen, att Simone hållt kontakten med Elin och viljat vara delaktig i hennes utveckling, gjorde henne rörd. Det gjorde henne lycklig att de inte släppt taget om henne trots allt.

Men efter att öppnat paketet som leverats tidigare samma dag var hon inte säker på om kunde fortsätta leva. Allt kändes som det var i tusen olika små bitar, udda och trubbiga som aldrig skulle kunna sättas ihop igen. Hon visste att hon andades, att kroppen trots allt levde. Men allt kändes stumt. Det hade tagit flera timmar att läsa igenom det. Minuter att komma förbi vissa ord. Varje gång en mening avverkats tvingades hon gå tillbaka flera meningar och börja om igen. Tvingade sig själv att försöka förstå. Allt han hade sagt, hon visste allt det. Hade alltid vetat det på ett eller annat sätt.

Orden om henne, det var så vackert. Han var så vacker så hon grät baklänges. Hon saknade så hon glömde andas. Hon ville så mycket med honom. Ville ta första bästa flyg och be honom stå där och vänta med öppen famn och sedan aldrig släppa igen. Aldrig hade hon önskat så hårt att hon var en spontan person som nu. Den suddiga blicken torkades torr och första meningen lästet igen. Hon hade hela natten på sig.




Vem var hon?

Hon var en helt underbar människa. En ung tjej från Sverige och vi kom varandra väldigt nära. Vi delade på allt, smärta och gråt. Det jag och Tom har är väldigt speciellt och går inte att få med någon annan. Men med Annie hände något liknande. Vi litade helt på varandra och lade våra liv i varandras händer. Det tog bara nån dag sedan var vi oslagbara tillsammans. Det spelade ingen roll att vi inte ätit på flera dagar eller kroppen var gul och blå efter slag, tillsammans klarade vi av allt. Endast på grund av henne sitter jag här idag. Hon är min skyddsängel.

Hände det något speciellt som kunde hindrat dig från att vara här idag?


Flera saker hände. Det behövde inte vara en fråga om liv och död. Varje dag var en kamp mot att inte ge upp och hon gav mig alltid den där sista styrkan att orka stå emot. Hon fanns alltid där att torka tårar och putta mig i ryggen för att inte falla bakåt. Men i slutet var det verkligen en fråga om liv eller död. Och tack vare henne handlade det om liv.

Betyder hon lika mycket som din familj?


Hon är min familj. Jag älskar henne mer än något annat och inte en dag går utan att jag tänker på henne. Ibland gör det ont i magen när jag tänker på hur tomt det är att inte ha henne i närheten. Vi vet så mycket om varandra och vad vi har varit med om som ingen annan kan mäta sig med i att försöka förstå. Det finns fortfarande saker som jag inte berättat för någon annan och som endast hon vet. För hon var där, henne behöver jag inte försöka förklara för. Hon kommer alltid finnas i mitt liv.

Har ni fortfarande kontakt?

Nej, tyvärr inte.

Vad hände?


Det som hände var att världen började koka efter information. Alla ville veta vad som hade hänt och alla som kunde veta minsta lilla blev jagade och pressade till att försäga sig. Det var helt galet. Vi är vana vid sånt, att fotografer hänger i träden för att få en bild. Hon var inte beredd på stormen som kom. Vi försökte varna henne men inget vi sagt skulle kunna förberett henne. Nu efteråt blir jag arg på mig själv att jag inte tog bättre hand om henne, att jag inte skyddade henne mer. Men det hade inte spelat någon roll hur jag gjort. Enda sättet att skydda henne hade varit att låsa in henne, som jag gjort med mig själv. Men det hade inte varit rättvist. Hon hade sitt liv innan allt det här och jag vill inte tvinga på henne något som gör henne olycklig.

Saknar du henne?

Som jag sagt tidigare. Ibland ligger jag dubbelvikt av smärta för all saknad som väller över mig när jag minst anar det. Jag tror inte hon vet hur mycket hon betyder för mig, men jag kommer alltid älska och sakna henne. Jag kanske aldrig ser henne igen, men hon finns alltid med mig. Och jag vill inget hellre att hon är lycklig. Jag vill inte att hon ska ha skuldkänslor för att hon försvann. Var det var som krävdes för att hon skulle klarar av att leva igen stöttar jag henne fullt ut.

Hur känns det när press och fans jagat iväg henne?

Pressen bryr jag mig inte om. Jag har aldrig gillat den smutsiga delen av pressen och tyvärr är det en väldigt stor del. Och fansen kan jag aldrig anklaga. Det är inte dom som försvårar för oss. De har alltid funnits där och gett support. Jag har läst och sett bilder från deras otroliga stöd tiden jag var borta. Jag är otroligt tacksam för att de tog hand om min bror. Och jag vet vad de gjorde när jag låg på sjukhuset. Varje dag fanns de där. Jag brukade ligga med fönstret öppet och lyssna på när de sjöng för mig. Det var så vackert och många gånger fick det mig att gråta.

Utav lycka?

Både och. De fick mig att känna att jag hade en hel värld bakom mig, men samtidigt kände jag mig så liten ibland. Jag visste ju vilken Bill de hade i sina tankar. Och killen som låg i sjukhussängen var absolut inte den Bill. Jag kommer ihåg en morgon när jag reste mig upp och tittade ut genom fönstret. Nedanför satt ett tjugotal tjejer och det låg skyltar överallt. Det tog ett tag innan de såg mig och jag blev så rörd. Men jag klarade knappt av att stå upp för det kändes som om jag hade världens tyngd på mina axlar. Deras Bill kanske aldrig skulle komma tillbaka och jag visste att de ville ha honom tillbaka. De ville ha bevis på att han levde.

Tror du han kommer tillbaka?

Ska jag vara allvarlig? Nej, jag tror aldrig han kommer tillbaka. Jag vet inte ens om jag vill ha honom tillbaka?

Varför inte?


Därför att det känns fel. Han finns inte längre. Den Bill var en ung kille som drömde om guld och gröna skogar. Han hade hela världen framför sina fötter och kunde inte varit lyckligare. Missförstå mig inte, jag älskade den killen. Men den jag är idag är någon helt annan. Vem det är vet jag fortfarande inte. Det är något jag kämpar med varje dag.

Men tror du att du kommer komma tillbaka?

Nån gång är jag säkert tillbaka på scenen. Kanske inte i lika stor utsträckning som innan, men definitivt på något sätt. Att sjunga är mitt liv. Musik överhuvudtaget är vad jag andas. Någon gång, när allt det här har läkt, ska jag ta med mig Tom till studion igen och sjunga tills jag blir hes. Men jag vågar inte säga när. Det kan ta veckor eller till och med år.


Jag är glad att du har din familj och jag önskar dig verkligen all lycka i framtiden.

Tack!
Det betyder mycket när du säger så. Alla tror att jag har är någon superstjärna som kan ta allt. En robot. Men jag är precis likadan som alla andra. Precis som alla andra. Så tack igen!








När han vaknat den morgonen hade han aldrig trott att dagen skulle sluta gråtandes på soffan när resten av familjen låg och sov uppe i sina sängar. Ända tills för någon timme sedan hade vardagen känts som vanligt, lite överväldigad över förtroendet han fått av en sådan sårbar ikon. Inte riktigt förstått hur det hade gått till? På vägen hem körde han en omväg förbi kvarteret där han växt upp. Stannade till framför barndomshuset och letade efter spåren han lämnat efter sig som ung. Två små barn, en flicka och en pojke, klättrade omkring i hans gamla träd. En stor ek. Tittade man under en utav de lägre grenarna kunde man se hans initialer karvade i barken. De skrattade och klättrade längre och längre upp. Genom köksfönstret kunde han se hur mamman gick mellan kylskåpet och köksbänken. Klockan var snart sex så det var nog dags för middag snart.

Som utav en slump började den där låten spelas på radion. Barnen besegrade gren efter gren och hans händer kramade om den svarta läderratten. De såg ut att må bra, de såg lyckliga ut. Han hade själv levt ett lyckligt liv där i huset. Haft vänner längst hela gatan som alltid ville följa med på hyss. Varit ute hela nätter och korsat staden på sin cykel med kompisarna hack i häl. Där i huset hade hans första arton levnadsår tagit plats. Det krampade lite i hjärtat och för ett ögonblick hade han kunnat ge allt för att få komma tillbaka till den tiden. Det kändes som att han visste alldeles för mycket nu. Som om världen helt plötsligt dumpat flera ton av ansvar på hans smala axlar. Det gjorde ont när han såg på de leende barnen, mindes sitt bekymmersfria liv och samtidigt hörde den mjuka rösten i bakgrunden. Han kände sig skyldig. Ville springa ut till barnen och säga åt dem att aldrig lämna varandra. Att alltid hålla fast vid varandra och aldrig ta något för givet. Alla var inte lika lyckligt lottade som de.


If the world makes you confused
And your senses you seem to lose
If the storm doesn't wanna diffuse
And you just don't know what to do
Look around, I am here
Doesn't count far or near

I am by your side
Just for a little while



Dagen hade han klarat av. Natten var svårare. Ensam med endast lampan i fönstret tänd kunde han inte låta bli att gråta för honom. Idag hade en världsikon ringt honom, bett honom avslöja hans djupaste hemligheter för resten av världen. Han hade mött en ung smal man som såg ut som vilken som helst. En man som kunde ha växt upp på samma gata som honom. De hade skakat hand, satt sig mitt emot varandra i soffan. Han hade slagits av hur enkel och nära han kändes. Inget övernaturligt stjärnglans eller överdimensionerade rörelser. Endast en ung man. Men genast hade det slagit honom vilken ära han hade givits. Under tiden berättelsen hade utformats kändes det som om han sjönk allt djupare ned i soffan.

De hade aldrig kunnat växt upp på samma gata. Inte många ord kom ut från hans mun, han var osäker på om han skulle kunna forma en hel mening överhuvudtaget? Så mycket smärta stjärnan hade varit med om. Saker ingen människa någonsin skulle behöva utstå. För det var just det han var, en människa. Han var ingen superhjälte, det fanns inga superkrafter. Nere i köket stod hans mamma och lagade mat, hans hundar sprang runt i huset och tuggade på plastleksaker. I ena fåtöljen låg alla hans kläder i en stor hög som i alla unga killars rum. Han hade ingen butler, ingen stor bassäng med pengar och han satt i svarta mjukisbyxor och en sliten T-shirt med uppdragna knän i soffan. Det kunde lika gärna vara hans egen son som satt där.

Det var nog det som gjorde ondast, att han inte var övernaturlig. Ända sedan han blev bortförd har han levt helt isolerad. Undangömd från livet. Hans återhämtning var miltals längre än vad en människa utav folkets var. Han hade år kvar innan människor skulle se honom som "normal" igen. Allt stjärnan offrat för sig själv och sin familj fick honom att tappa andan. Framför honom satt en ung man med ett liv som inte gick att leva för tillfället. Han hade allt vi vanliga människor längtar efter, drömmer om, men själv var han en fånge i sitt egna hem.

Det skulle ta tid innan han kunde släppa det här. Han drog filten över hakan och kröp ihop mot soffans rygg. De här fick bara lov att bli bra. Ingen skulle få reda på något innan det var felfritt och han hade fått det godkänt. Aldrig någonsin hade han getts ett sådant massivt förtroende och det fick honom att tappa fotfästen lite. Det här var stort. Stjärnan hade kunnat valt vem som helst, tagit betalt i miljoner. Istället valde han en okänd reporter han aldrig tidigare pratat med. Det var imponerande gjort.

Det var nog det som trots allt gjorde honom övernaturlig. Att vad han än gjorde, strävade han aldrig efter att vara någon annan. Alltid, i alla han gjorde, var han sig själv. Den Bill Kaulitz han föddes som. Även om världen krävde honom såg han alltid till att ge alla en liten del utav sig själv till alla. Han hade en naturlig styrka som även om han hade brutits itu kunde tas fram för att ta det där extra steget. En del utav den styrkan var närheten han delade med sin tvillingbror. Den äldre brodern hade väntat utanför och erbjudit sin famn när de klivit ut ur rummet. Under hela intervjun hade ingen gråtit utom intervjuaren själv. Nästan lite illa till mods stod han där efteråt och sneglade åt brödernas håll. Hårt hållna om varandra gavs det tröst och lugnande hjärtslag. Det var alldeles tyst men det syntes att det båda berättade för varandra. Berättade hur de älskade varandra och alltid skulle finnas där för varandra. Det var rörande, mäktigt.

Han slöt ögonen och försökte sig på att sova. Aldrig hade han trott att dagen skulle sluta på det här viset. Allt kändes utpumpat på kraft och hela världen hade fått ett nytt ljus över sig. Den här artikeln skulle bli den bästa han någonsin skrivit. Det fick ta all tid i världen. Han skulle sjukskriva sig från jobbet om det så behövdes bara för att få varje ord rätt. Det var han skyldig stjärnan. Han kunde inte erbjuda sin gamla barndomsgata och alla minnen de kunde få dela, men han kunde erbjuda det här.

Kap 85

Bill


Han kunde inte bestämma sig för om han var stolt över det eller om det kanske rent utav var bland det mest korkade han ens kommit på? Säkert var att det varit bland det svåraste han gjort. Så även om det hade varit dumt, fanns en stolthet över att han faktiskt klarat av det. Lite som att springa över en väg i sista sekunden och precis hinna över innan bilarna träffade. Man hinner ångra sig en halv sekund innan första steget tas men efteråt är man så otroligt stolt över sig själv. Man sträcker upp handen åt alla arga biltutor och tackar för den här gången. Det ger en kick.

Tanken hade spökat hos honom länge nu, men det var inte förrän idag det hade triggats igång. På väg ned i trappen hade telefonen ringt och då ingen svarat hade han helt enkelt plockat upp luren. För någon månad sedan hade det aldrig hänt, men senaste tiden hade allt verkar räta ut sig. Självklart svarade han inte med sitt eget namn som öppningsreplik. Den vanan var inövad sedan år tillbaka. Endast ett Hej. Inget konkret som kunde avslöja hans riktiga identitet.

Men den rösten som hittades på andra sidan luren. Han hade hört den förut. Någonstans inom honom registrerades en påminnelse om vad som varit. Även om han inte kunde placera platsen visste han att han varit där innan. Någonstans där. Han gav luren till sin mamma och satte sig ned på trappsteget. Vart hörde allt hemma? Allt som virvlade upp inom honom utan att han egentligen visste om det. Han visste att något fått honom att öppna ögonen men kunde omöjligt sätta fingret på det. Modern sneglade oroligt på sin yngsta son och försökte tyda kroppsspråket. Efter några minuter reste han sig upp och gick mot sitt rum. Han visste inte vad som hade hänt, men något var nytt. Eller inte nytt heller. Men plötsligt kände han att han fick lov att göra det där han så länge tänkt på...Det var dags att stänga ögonen och springa över vägen. Känna vinden slita tag i en när bilarna flög förbi.

Det var en kick, men han var osäker på om den uppskattades. Själv pendlade det mellan ren skräck och total befrielse. Han var bara rädd hur andra skulle reagera. Nervöst slog han numret till sin bror och hoppades på vägledning. Att någon kunde styra honom mot rätt håll.
- Snälla skynda dig hem, det känns som att jag har gjort något fel...

Annie

Har du någonsin varit så rädd att du är rädd för att röra dig? När kroppen försöker spå de närmsta timmarna eller till och med dagarna, för att försöka minimisera skadan. När allt man gör tänks igenom om det på något sätt kan påverka hur nästa timme kommer utföras? Hon visste inte vart hon skulle börja. Ena knäet lades ovanpå det andra och ryggen gnuggades mot stolsryggens pelare. En djup suck som omöjligtvis kunde fylla lungorna och benet bytte knä igen. Hon kunde göra sig av med nervositeten. Slänga bort den och aldrig mer tänka på den. Men alltid när det finns en nervositet finns det en nyfikenhet. En spänning. Och den var hon inte säker på om hon ville slänga bort.

Framför henne på bordet låg tre saker som hon knappt visste om hon skulle våga röra. Ett brunt paket stort som ett flingpaket och två mindre kuvert. Ett hade hon sett tidigare. Ett var från honom, mannen som fick henne att gråta av kärlek. Det andra var från en ännu okänd gestalt. Hon hade kunnat lista ut att det fortfarande okända kuvertet och paktetet stort som ett flingpaket var från samma ägare. Det syntes på skrivstilen. Trygghetens kuvert hade Elin kommit med. De två okända föremålen hade en ung man knackat på dörren och leverat. Tredje gången någon knackat på hennes dörr. Andra gången någon sett hennes lägenhet.

Bara den lilla anmärkelsen gjorde henne nervös. Var hon verkligen så undandragen så ingen fått tillåtelse att komma in i hennes liv? Men det var inte det enda som gjorde henne nervös. Ganska snabbt hade hon lyckats jämfört och insett att de båda skrivstilarna var kusligt lik varandra. Ett roligt konstaterande först, sedan en jobbig påminnelse om vad det kunde vara. Inget hindrade att skriften skulle vara släkt med? Samma ansiktsdrag, samma godhet.

Med skakande händer sprättade hon upp toppen på kuvertet. Det kunde lika gärna vara sig själv hon sprättade upp. Dag för dag. Det vita papperet drogs ut och omslaget singlade ned på trägolvet. Tänk om det var som hon trodde? Då hade hon brytit mot reglerna. Det där om att inte leta efter bekanta vägslyltar igen. Det gick inte längre att stå emot. Allt skrek stop, högt och tydligt! Men en del av henne ville hem.

"Hej Annie!
Det kändes inte mer än rättvist att ge dig detta innan resten av världen fick veta. Vi har förstått att du inte velat ha någon kontakt med oss, och vi förstår. Jag klandrar dig inte för något, snälla förstå det. Du betyder fortfarande väldigt mycket för oss. Varje gång jag såg min son le tänkte jag på dig och tackade Gud för att du funnits där vid hans sida. För oss är du en i familjen och är fortfarande lika välkommen. Var aldrig rädd för att prata med oss, med mig.
Jag kände att jag var skyldig att förvarna dig om vad som skall komma. Ingen utav oss var beredd på det. Helt plötsligt en dag var Bill bara klar.
Han saknade dig, gör det fortfarande.
Se till att inget dumt händer dig nu vännen. Ta det lugnt och skulle det vara något, minsta lilla, vet du vart vi finns. Du kan alltid nå mig på numret nedanför.
Vi älskar dig!
Kram/ Simone"


Hon skulle kunna nypa sönder det vita papperet. Det var som hon befarat. Trygghetens mammas skrivstil, ursprunget til hans egen skrift. Varför hade hon öppnat brevet? Varför låg det där paketet stort som ett flingpaket kvar på bordet framför och skrek åt henne att bli öppnad? Hon hade inte velat beblanda sig med det gamla livet igen. Hon hade lärt sig att leva ett nytt. Nu fanns det ingen återvändo. Han var nyfiken, ville veta vad som fanns där inne. Kanske en liten del utav honom fanns där? En tillräckligt stor dos av trygghetsmedicin? Han hade saknat henne...hon saknade honom. Det var vackert sagt, gjorde henne vacker. Fcik hennes kinder att lysa av rodnad. Men varför hade hon fått det här paketet? vad låg det innuti? Varhelst det ligger en spänning ligger det en nervositet, ligger det en rädsla...hon ville känna sig trygg. Det gick inte ihop. Vad hade mamman menat i sitt brev? Vad ville hon visa henne innan resten av världen fick reda på det?

Tom

Det borde inte vara lagligt, att få prata i mobil samtidigt som man körde. När han tänkte efter var det nog inte ens det? Varför följde han inte reglerna då? Varför fick han lov att spela macho som han alltid gjorde mot allmänheten? Hans farfar hade aldrig brutit mot regler, inte en enda gång hade han börjat gå innan gubben slått över till grönt. Varför hade han fötts som en dagens ungdom? Hade han varit sin farfar hade han fortfarande åkt lugnt och stilla. Beundrat grönskan som slogs om sin solplats vid vägkanten och lugnt visslat till slingan på radion. Inte kört som en dåre och hoppats på ettt mirakel vid varje rödljus.

Det hade varit det värsta som kunde hänt.
- Snälla skynda dig hem, det känns som att jag har gjort något fel...
En bror borde inte vara tillåten att säga liknande till sin egen bror. Står det verkligen inget förbud mot att få sin broders hjärta att slå i ren förtvivlan i bibeln? Var inte det en del utav läroplanen i högstadiet? Det borde det. En dag som som från början varit en utav de bästa på länge, hade helt plötsligt förändrats till en utav hans värsta. Och han hade varit med om riktigt dåliga dagar, månader.

Hastighetsbegränsningar var inget han lade märke till längre. Rött var grönt och heldragna linjer var så gott som osynliga för honom. Det enda som räknades var hur många minuter det skulle ta att komma hem. För 11 minuter sedan hade samtalet helt plötsligt brutits och det sista han hört var sin yngre tvillingbrors snyftning. Det var inte hållbart. Han visste att någon borde vara hemma med honom, men ingen svarade. Ingen ville hjälpa honom och bönen han först tänkt be byttes ut mot aggressiva svordomar.

Äntligen körde han in genom grinden och parkerade framför ytterdörren. Djupt andetag, andas Tom. Handen som öppnade dörren lyckades nästan inte få tag på handtaget och benen vinglade av den nya tyngden som lades på när han reste sig upp.
- Det känns som att jag har gjort något fel?
Vad har du nu hittat på käre bror? Han ville fnysa åt det, ville få det till ett skämt. Fanns det något hans bror inte hittat på? Ett snabbt litet leende för att försöka övermanna det jobbiga som arbetade inom honom. Det är nog inget...

Han går in genom dörren och möts av tystnad. Tar några steg fram och möts av två taxar som glatt viftar på svansen. Det gör honom lättad. Hundarna är glada, inget har hänt. Hundar ljuger aldrig. Lättad klappar han om dem och säger några löjliga bebisord som han hoppas ingen annan ska få reda på och går vidare. Stegen känns genast lättare. Halvvägs in genom köket får han syn på sin mamma som lutar sig mot dörrkarmen och gråter. Det enda sminket hon brukar använda, mascaran, har runnit längst hennes kinder och luften känns genast mycket mer ogenomtränglig.

Rädd stannar han av och försöker lyssna efter andra ljud. Några fåglar utanför, hundarna som flämtar, mamman som snyftar och inget mer. Vem som helst kunde räkna ut att något fattades. Något stod inte rätt till? Nervöst tittade Tom ned på de fyrfotade vännerna och hoppades att de hade kommit på ett sätt att kommunicera med människor.
- Varför ser ni så glada ut? Varför är min mamma inte lika glad?

kap 84

Annie


Den svarta mattan drogs ut av foten och försökte mäta så avståndet till rummets väggar var lika stort på alla sidor. Mitt på golvet och utan en enda liten skrynkla. Nytvättad och till och med strykt var den, nästan som ny. Hon skulle nog till och med vilja påstå att den var bättre än ny. Första intrycket säger allt. Det fick lov att vara skinande rent och organiserat. Målet var att vem som helst skulle kunna gå in genom dörren och imponeras av hur balanserat det såg ut. IKEA katalog skulle de tänka.
"Så här vill jag att det ska se ut hemma hos mig" Så skulle de tänka.
"Vart har du köpt den, hur gjorde du det" Så skulle de fråga.

I två dagar hade hon hållit på och plockat med lägenheten. Listan på saker som fick lov att ordnas hade bara växt sig större för varje timme men det mesta hade hunnit bockats av till den stora dagen. Hennes rörelser hade varit begränsade sista timmarna så att risken för skadegörelse skulle vara minimal. Köket hade blivit den sista begränsningen, sittandes på en stol och iakttagit klockan på väggen. Inget fick röras eller ändras, det var bra som det var nu. Skulle hon gå utanför köket skulle ännu en sak komma upp på listan och det var inte säkert att hon skulle hinna sätta en bock för det. Snart var det dags.

Igår hade hon ringt och frågat om hon fick komma och hälsa på. Även om det snarare kändes som ett förberedande, som om hon redan satt i bilen på väg. Mer som ett, bli inte förvånad om du möter mig i trappen nästa gång du går ut. Hon ville prata om något? Något hade hänt? Idag, hade hon sagt. Nej, hade den andra hon sagt.
- Inte idag, i morgon. I morgon får du komma.

Första tanken var nej, hon var inte redo än. Men på Elin hade det låtit viktigt, väldigt viktigt.
Så nu var allt varje litet dammkorn placerat med instruktioner hur de skulle bete sig. Gafflarna i kökslådan låg perfekt staplade på varandra och tandborsten inne på handfatet var helt ny. Inga bakterier fanns att hitta. Allt var perfekt. Mycket bättre än det där viktiga som skulle komma. Vad det än var skulle hon vara bättre.

En svag knackning hördes på dörren och stolen vickade nästan över när kroppen hoppade till. Ena handen tog stöd mot väggen och den andra borrade in naglarna i knäet. Stolen vreds försiktigt tillbaka på sin plats och hjärtat svaldes ned i bröstet igen. Aldrig hade någon knackat på hennes dörr tidigare. Den svaga knackningens ljudvågor studsade fortfarande runt bland hennes väggar. Hon kunde svära på att hon såg skuggan. Ping pong runt bland möblerna. Gud nåde den om den stötte till något. När hon kom att tänka på det hade hon aldrig någonsin haft någon på besök överhuvudtaget i lägenheten.

- Annie!
En till tyst knackning som lyckades krocka med den gamla.
Äntligen viskade hon tyst för sig själv och reste sig upp. Kanske den mentala biten inte var på topp om man morrar på en knackning som flyger runt i lägenheten och får gardinerna att fladdra till. Men hon hade jobbat hårt att få det så bra. Utan svårigheter öppnar hon dörren och fann sin gamla flickvän stå utanför med oroligt ansikte. Rynkor i pannan som dolde det där viktiga hon inte ville höra.

- Hej!
Röster lät alltid så annorlunda över telefon. De stämde aldrig överens med den riktiga tonen. Elin hade låtit stressad och besvärad på telefonen. Nu stod hon här framför och hennes Hej var så skönt att höra. Alldeles lent och behövande. Sista gången de hade setts hade hon slängt en förbannelse över Elin. Hatat henne för allt hon hade gjort. Kanske var det lite därför hon städat som en galning, för att visa att hon var bättre än så.

Men nu var det hennes gamla Elin som stod ute i trapphuset. Hon med det stora lockiga håret och de gröna ögonen som alltid fick henne knäsvag. Hon blinkade till och tog ett steg fram rakt in i hennes famn. Borrade in ansiktet bland hårslingorna och fyllde sig med hennes underbara läkande doft. Det var skönt att få fylla på må bra förrådet lite. Även om hon sagt att hon aldrig skulle göra det var hon lycklig att få tillbaka lite av sitt liv igen. Elin gjorde likadant och ett tag kunde hon svära på att deras hjärtan slog i samma takt. Som att det åxå ville hålla om varanrda och fylla på må bra förrådet.

De släppte taget om varandra och stannade till med att bara titta på varandra. Båda log lite smått, men inte helt. Det var fortfarande lite för koncentrerat med minnen från sista tiden ihop. För mycket hade gått fel för att de bara skulle kunna ta upp vart de älskade varandra senast.
- Kom in.
Hon flyttade sig åt sidan och lät Elin komma förbi. Som alltid när man kommer hem till någon tog hon några steg in och tittade sig omkring. Annie väntade spänt på reaktionen bakom. Det lockiga håret vände sig om med höjda ögonbryn.
- Wow, va fint du har fått till det!
Stoltheten var oslagbar och hon kunde inte annat än känna sig som en vinnare. Och även om mötet med Elin hade visat sig urarta på ett helt annat sätt än hon förväntat sig, kunde hon inte låta bli att känna en smula skadeglädje. Det här hade hon nog inte trott att Annie skulle klara av så bra.
- Tack!
Varje muskel fick anstränga sig för att inte fyra av ett tokstort leende. Även om hon inte kunde vara mer stolt fick hon lov att inte visa sig överraskad. Kunde inte avslöja att det tagit upp all hennes tid att få det så rent.

De satt båda och smuttade på det heta kaffet i de blå muggarna. Lite kallprat hade de hunnit med men det mesta kändes besvärat. Hon trodde det berodde på att de båda känt hur något flammat upp igen. Själv kunde hon inte sluta dra efter andan och fånga upp hennes parfym. Det var underbar medicin för henne. Så kanske hon gav Elin en och annan blick som försökte visa vägen till vart hon ville. Om hon bara visste hur fel hon hade så hon hade kunnat förbereda sig.

- Förlåt, Annie!
Hon hann precis hindra kaffet från att smita ned i fel strupe. Var det nu det där viktiga skulle komma?
- Förlåt för vad?
Elin höll hårt om kaffemuggen med båda händerna och avbröt andetagen med försök att pressa fram ord. Kinderna började ändra nyans till röd och man kunde ana ögonen vattnas. Hon skakade på huvudet.
- För så mycket. Så mycket att jag knappt vet vart jag ska börja?
Elin sträckte ut sin hand och tog tag om Annies. Båda skakade lätt.
- Börja med det lättaste.
Ett förlåt var förväntad och efterlängtat efter vad hon gjort. Men nu när hennes gamla flickvän satt mitt emot och led kändes det inte lika viktigt längre. Hon kunde ju se klart och tydligt att hon ångrade sig.
- Det finns inget lätt här.
Den första tåren letade sig nedför hennes kind men hon fortsatte kämpa sig genom gråten.
- Förlåt för att jag ignorerat dig, för att jag inte funnits där för dig. Du anar inte hur dåligt jag har mått för sättet jag behandlat dig på.
Hon torkade bort en tår och fortsatte.
- Jag skulle ha funnits där, jag borde ha gett dig all tröst du behövde. Jag borde ha varit den du ville att jag skulle vara.

Att plötsligt se henne bryta ihop och visa ärlighet blåste ur henne totalt. Det borde inte få hända men nu kände hon skuld. Förlåtelserna var mer än befogade, men nu ville hon inte ha dom.
- Elin, du behöver inte...
- Jo, det behöver jag.

Elin snäste av henne och satte henne på plats med blicken.
- Jag vet att jag aldrig kommer kunna ställa allt till rätta igen. Men jag vill att du ska veta att jag vet. Jag vet att det var fel.

- Du kan alltid komma tillbaka till mig igen.

Det hade bara kommit. Ingen förvarning, plötsligt hade orden flugit ur henne. Elin tittade chockat upp och fann nog Annie precis lika chockad själv över sin frågan. Men istället för att hon skulle bli glad började hennes läpp darra ännu mer och rösten försvann.
- Det var en annan sak jag ville berätta.

Nu kom det, det viktiga som var orsaken till att hon kommit hit överhuvudtaget. Hon höll andan när Elin öppnade munnen igen. Hon var rädd för viktigt.
- Jag har träffat en annan. Han heter Erik.
Klockan tickade på och dygnet hade förlorat ännu en sekund av sitt liv. Allt snurrade på, hon snurrade. Hon fick lov att sluta med det där.
Andas, Annie. Glöm inte att andas.

Den nostalgiska känslan av att fått lite av hennes gamla liv tillbaka in i sitt nya liv var inte längre lika vacker. Kan man inte putta tillbaka händelser. Paketera in dem igen och gömma dem långt inne på en hög vind. Under en massa annat skräp. Snälla, ta tillbaka allt du sagt. Gör det ogjort. Gå tillbaka där du kom ifrån och stäng dörren. Knacka aldrig på igen. Erik, var det så han hette? Det var fult. Hon skulle aldrig döpa någon till Erik. Hoppas han var ful och luktade illa.

- Jag har gjort mycket fel med dig. Fel jag inte borde ha gjort. Men jag kan aldrig göra det ogjort.
Hon drog åt sig handen som låg gömd inne i Elins och försökte skicka all kyla hon hade åt personen mitt emot. Hon önskade att hon kunde göra allt de hade tillsammans ogjort.
- Jag älskar dig, Annie. Men du behöver inte mig. Du behöver någon bättre, någon värd dig.
Klart hon sade så. Nu försökte hon släta över allt med fina ord. Så står det i alla böcker.
"Tips på hur man gör slut"
"- det är inte du, det är jag"


- Men det var inte därför jag kom hit.
Förvirringen sprängde hål i henne och hon var inte säker på om hon kunde ta mer. Fanns det fler viktigt? Elin började leta i sin väska efter något och när hon hittat det såg hon upp och suckade.
- Förlåt att jag varit så hemsk mot er. Jag vet att ingen utav er förtjänade det. Och jag vet att det är en hemsk ursäkt som inte rättfärdigar något jag gjort. Men jag var svartsjuk.
Hon räckte fram något och lade det alldeles framför hennes kaffemugg.
- Ni hade något som vi aldrig haft. Vissa dagar vill jag bara slänga mig framför första bästa bil för att jag slitit er itu. Ni förtjänar inte det här. Ni har fått så mycket ont som ni inte borde behöva ha.

Elin klarade knappt av att få fram orden och det syntes att hon mådde dåligt. Annie glömde ännu en gång bort att andas. En dålig vana hon kommit upp med. Men allt för många gånger hade hon hamnat i situationer som helt enkelt tog andan ur henne.
- Snälla, Annie. Du kommer behöva det här.

Framför henne låg ett vitt kuvert med hennes namn skrivet i snirkliga bokstäver. Ett namn skrivet av hennes trygghet. Elin hade haft rätt. Det var något viktigt hon ville prata om.

Tidigare inlägg
RSS 2.0