Annie

Mörka, ljusa, lyckliga, sorgsna, lätta och jobbiga...alla minnen rusar genom kroppen och adrenalinet stressar för att försöka få någon ordning på kaoset som virvlar runt inom mig. Det känns som en evighet men nu inser jag att det endast tagit ett par minuter. Någon kilometer men jag har hunnit gå igenom hela mitt liv, hela min uppväxt och allt jag fått upplevt och önskat jag hade fått uppleva. Den enorma spänningen och nyfikenheten kvällen innan julafton när man smyger fram och tittar om tomten vågat sig fram än? Lyckan den första riktiga vårdagen när man kan gå utan jacka, den första sommardagen när man kan springa runt ute barfota, dagen när den första riktiga snön kommer. När man springer ut och försöker fånga de första snöflingorna på tungan. Man gör det när man är fyra år och man gör det när man är femtio år. Just de dagarna på året betyder så mycket, en förändring i livet. En start på något nytt och ett slut på något annat. Jag gick igenom hela händelseförloppet den dagen för åtta år sedan när jag fick min första kyss. Nervositeten som fick hela mig att skaka, värmen som omvandlades till svett i mina handflator, paniken när våra läppar närmade sig varandra. Glädjen när jag träffade min första riktiga pojkvän, värmen vi delade, leendet jag fick av honom, orden... Dagen jag insåg att jag var helt ensam. När hela min familj utplånades på några sekunder. Rädslan jag kände, ensamheten och värmen jag så desperat längtade efter att få känna igen, om bara för den korta sekund det tog för den att utpånas. En sista kram från mina föräldrar och syskon, ett sista ord för att försöka berätta hur mycket jag älskade dom och uppskattade dom. Ett omöjligt uppdrag men något jag skulle ge allt för. Alla känslor jag upplevt sen jag föddes och kan komma ihåg har jag hunnit uppleva och gå igenom igen på dessa korta minuter och den korta sträckan vi färdats.

Männen hade lyft in oss i den svarta skåpbilen och kört iväg. Jag vet inte säkert hur länge vi kört men det var några timmar. Både jag och Bill var osäkra på hur länge sömnpillren var tänkta att verka så vi försökte hålla en låg profil. I framsätet satt två utav männen och sjöng med i en låt full av olika flöjter och piano. I våra öron lät det hemskt men de sjöng glatt med. Det sved att höra deras pigga stämmor och samtidigt känna hur min tunna kropp slog emot det hårda golvet i varje litet gupp. Varje gång vår bröstkorg fick ta emot ett slag från golvet vi låg på hördes ett dovt stön från oss. Våra kroppar började verkligen ge efter. Jag kunde se hur Bills ansikte grinade illa lite då och då. Han ville så mycket, han hade så många planer hur vi skulle ta oss härifrån. Varje gång han kom på något nytt lyste hela hans ansikte upp för att senare försvinna helt och ersättas med absolut ingenting. Han blev helt tom. Det var skrämmande att se. För några minuter sedan levde han, då kunde jag se hur planerna utformades innuti hans vackra huvud. Nu hade han gett upp, ännu en gång. Hans leenden och upprymdhet var alltid bara tillfälliga.

I samma sekund som skåpbilen hade stannat hade vi tittat på varandra och försökt komma på vad som skulle hända? Var det bara ännu ett nytt gömställe eller fanns det en chans till frihet? Tysta hade vi legat på helspänn där bak och väntat. Vi hörde hur männen gick ur, hus dörrarna stängdes. Vi hörde hur dörren bak till oss öppnades och i samma sekund blundade vi och låtsades sova. En utav männen tog tag i mitt ben och skakade det men jag höll mig lugn och låtsades inte reagera. Han släppte mitt ben och stängde dörren igen. Samtidigt öppnade vi båda ögon igen och stirrade på varandra. Båda tog lätta ytliga andetag och försökte lyssna efter fotsteg utanför. Det enda vi kunde höra var fotsteg som avlägsnade sig, som gick därifrån. Vad det nu? Var det nu som var vår chans? Bill reste sig fort men ljudlöst upp men släppte mig inte med blicken. Han satt på huk och stödde sig på ena handen. Sakta nickade jag åt honom och han smög sig fram till förarsätet. Jag kunde känna hur hjärtat jobbade för fullt med att pumpa ut allt blod i min kropp. Jag kunde se hur Bill klättrade fram och sakta reste jag mig åxå upp och gick fram i bilen. Bill satt bara och tittade ut genom rutan. Vi verkade befinna oss vid en bensinmack och alldeles framför oss stod en barnfamilj utanför sin bil och hade dukat upp några smörgåsar och dricka på ett bord. Jag fann mig i samma stirrande tillstånd som Bill. Det såg så, så normalt ut. Där satt en helt vanlig familj med sitt mellanmål uppdukat. på väg mot ett mål, och här mittemot satt vi, kidnappade och utsvultna. Det var såna konstraster. Jag lade min hand på Bills axel och vi suckade båda två en djup suck. Det kändes verkligen orättvist och surrealistikt. Trots allt var det här nog första gången som det verkligen gick upp för oss att vi var faktiskt var kidnappade. Plötsligt tittar deras ena dotter upp på oss. Både jag och Bill rycker till men vi gör inget. Hon kanske var runt 10 år och riktigt söt. Det mörka håret i flätor och en rosa klänning. Nyfiket tittade hon på oss och vi tittade fascinerat tillbaka. Tänk att hon verkligen såg oss, för första gången på länge var det verkligen någon som såg oss. Vi tappade bort oss helt och hållet och det var inte förrän hon ryckte i tröjärmen på sin pappa och han såg upp på oss som vi började reagera. Pappan såg förskräckt på oss och han såg nästan lite rädd ut ett tag. Sakta började vi vakna till liv och började ropa på engelska att han skulle hjälpa oss. Medan Bill började slå på rutan böjde jag mig fram och kände på bildörren. Den var låst och det gick inte att öppna från insidan. Inte den andra heller. Paniken började samlas i våra kroppar. Vi hade chansen nu, vi var sedda. Mannen på andra sidan rutan sade något till sin fru och började fösa in sina barn i bilen. Vi försökte tecka åt honom att ringa på hjälp men han började backa in i bilen istället. Tårarna rann på både mig och Bill. Vi var ju så nära nu. Varför ville han inte hjälpa? Mannen stängde bildörren om sig och vi kunde se att de började disskutera häftigt där inne. Jag skriker och Bill skriker. I ögonvrån kan jag se något som rör sig och plötsligt inser jag att männen är på väg åt vårt håll. Utan att tänka tar jag tag i Bill och drar honom bakåt. Han protesterar och slår vilt omkring sig. Han är alldeles svettig och andas häftigt. Jag drar ned honom på golvet och kramar om honom hårt. Samtidigt hör vi hur bildörrarna fram öppnas och slås igen. Sen börjar den hemska musiken igen.

Vi låg där på golvet, en utav oss med ett bultande ånger och rädsla och en utav oss med en övertygelse och beslutsamhet. Sida mot sida med fingrarna ihopflätade och en närhet för att ge varandra stöd och tröst. Två människor i samma sits men två helt olika tankebanor. Mitt emot mig låg Bill med ena knäet om mitt, min hand hårt knuten i sin, ögonen slutna och bitandes på sin underläpp. Först blev jag ledsen när jag såg hans sorgsna utseende. Han var sjukligt smal och alldeles grå. Hans kindben som tidigare varit så vackert utmärkande syntes alldeles för tydligt och hans ljuva läppar var spruckna och såriga. Min strålande och leende Bill var borta och det gjorde ont att se. Ont att inse att hans snabba humörsvägningar från kämpande till deprimerad var ett tecken på att slutet närmade sig. Ett slut på hans vilja och framför allt ork till att fortsätta försöka. Det hade erbjudits alldeles för många chanser och det hade varit alldeles för många bakslag för honom att orka handskas med. han tynade bort rakt framför ögonen på mig och det var mer än jag klarade av att ta.

-Bill, vännen... ovansidan av min hand smekte lugnt hans kind. Sakta öpnnade han ögonen och lyfte blicken åt mitt håll. Hans blick fastnade inte direkt utan det tog en sekund innan han lyckades fokusera den. Trött och sliten fick han kontakt med mig, inte ens ett försök att le. Det var under dessa följande minuter som hela mitt liv passerade i revy. Alla känslor och minnen revs upp i mig på nytt men på något sätt skapade allt kaos ett lugn inom mig. Jag hade aldrig varit så säker i hela mitt liv som just nu. Den vackra och mystiska djuphet som jag tidigare funnit i hans bruna ögon och lyckan och den avslappande känslan han gav mig när han log...jag ville få tillbaka allt det. Jag ville att resten av världen skulle kunna få möjligheten och chansen att få känna samma sak som jag gjort. Precis som innan allt det här. Det var inte rättvist att Bill skulle ligga här bak i skåpbilen eller inlåst i nåt mörkt rum utan fönster och sakta tyna bort. Han hörde hemma hos sin famij, hos Tom, uppe på scenen och framför hela världen så alla kunde ta del av hans magiska utstrålning. Den trötte man som låg bredvid mig nu var så långt borta från sitt äkta jag som han någonsin varit.

-Bill, är du med mig? Trött nickade han åt mitt håll men jag var inte helt säker på att han visste vad jag menade. Jag flyttade mig ännu lite närmre, lade mina båda handflator på hans kinder och såg till att försöka memorisera varje liten millimeter av hans vackra ansikte. Varje liten del utav honom. Jag gav honom en kyss på munnen, oskyldigt men med en riktig mening bakom. Ärligt. Han låg bara där och tittade något funderande på mig. Älskade lilla Bill, du behöver inte oroa dig. Jag ska fixa det här.

Ni vet hur de brukar säga att precis innan man dör brukar hela ens liv passera framför ögonen på dig. Jag var inte rädd. Skulle det betyda att min tid här i livet var över, gjorde det mig inget. Skulle det vara så betydde det att jag hjälpt någon annan tillbaka til livet. Mitt liv mot en annans. I den sekunden kunde jag känna hur värmen spred sig inom mig. Rädslan fanns inte, bara en stark beslutsamhet och en längtan. Jag var inte riktigt säker på vilken sorts längtan? Längtan härifrån? Längtan efter min mamma varma famn? Längtan efter hans vackra leende? Jag visste bara vad jag behövde göra för att få ett slut på allt det här och på något sätt komma vidare.

- Jag älskar dig

Jag reste mig upp och han lyfte osäkert på huvudet. Med ett finger för min mun hyshade jag åt honom och tecknade åt honm att ligga ned.

- Håll i dig, Bill