Runt borden satt dom, alla i samma färg och åt ur den lilla plast behållaren med mat. Idag bjöds det på en sorts pasta gratäng, full av grönsaker han kunde spy åt. Broccoli. Med en äcklad min vände han bort blicken och vred kroppen åt vänster, ut mot den avdelningen av matsalen som bestod av några soffor och lägre bord. I ena soffan satt två lite äldre män och pratade med varandra, annars var det tomt på folk. De andra satt och tuggade på sin fabrikerat tillagade mat och drack sin äckliga mjölk.

Bill lät ögonen vila på golvet. Det var sten, grått och repigt. Kallt.

För två timmar sedan hade han lämnat psykologens kontor och blivit beviljad att få flytta ut ur sin självmords säkrade cell. Jane hade mött honom utanför i korridoren och följt med honom tillbaka för att hämta upp sina sista saker. Den extra tröjan han hade och tofflorna han fått. Mer än så hade han inte. Det hade kommit krypandes de senaste dagarna, insikten om att han egentligen inte hade något längre. Så egentligen följde han bara med Jane tillbaka för hennes skull. För att hon skulle få fråga i lugn och ro, om han var ok? Och för att han skulle få svara henne att hon inte behövde oroa sig, han var ok.

Det hade synts på henne hela dagen att hon oroade sig för honom. Och kanske, eller antagligen, hade han betett sig alldeles för mycket som ett svin mot henne. Hon försökte, hade alltid ett uppmuntrande leende som väntade om han ville ta emot det. Aldrig hade Bill känt att hon på något sätt dömt honom och vägrat förstå honom på grund av brottet han faktiskt begått. Så han följde med Jane tillbaka och försökte ge tillbaka lite utav den respekt han fått av henne.

"Eller vad tycker du om saken?"
Den skrovliga rösten fick Bill att förvånat hoppa till. En utav männen i soffan tittade frågande på honom, och Bill skakade frågande tillbaka på huvudet. De två gubbarna skrattade åt honom och viftade bort frågan med handen. Skrattade åt den stackars nya killen som inte ens vågade sitta och äta med de andra intagna.

"Fan alltså"
Det hade tagit Bill nästan en timme att försöka övertyga psykologen om att han var redo att flytta ut till de andra igen. Att han inte längre hade dödslängtan och inte skulle försöka sig på något liknande igen. Han hade dragit lögn efter lögn. "Jag funderar på att kanske försöka studera något, språk eller litteartur. Kanske till och med skriva en bok" Han skulle ju ha tid för det. Inget utav det var sant. Kanske den delen om att han inte kände sig tillräckligt deprimerad för att vira lakanet om halsen igen. Inte för tillfället. Men ok var han inte.

"Hej Bill"
Jane hade ställt sig alldeles brevid honom och lade en hand på hans axel. "Hur är det?"
Bill tittade ned i golvet igen. Det kändes hårt, grått...och repigt. Förbannat instängt.

"Det känns lite lättare än jag hade förväntat mig" Armen lyftes och kliade besvärat på axeln. Jane klämde åt hans andra axel med sin hand, lätt men bestämt. "Är det säkert?" Han bet ihop och tvingade upp ena mungipan för att dölja sin lögn. Tittade upp på henne och nickade. "Det är säkert. Lite läskigt, men skönt att få träffa lite andra människor igen." Han hade inte pratat med någon sedan han kom dit, bara suttit för sig själv och undvikit dem.

Men Jane verkade nöjd och ett leende lyste upp hennes ansikte. "Det gör mig glad, Bill. Ge inte upp!" Och precis då ville han slänga sig i hennes famn och be henne ta hand om honom. Be henne låta honom gråta sig uttorkad mot hennes tröja, be henne stryka honom över håret tills han somnade. För han behövde någon som gjorde allt det. Någon som tillät honom att bete sig om en tioåring igen och kunde ta hand om alla hans sprickor och ojämnheter. Men han höll inne, bet ihop lite hårdare och log tillbaka. För han var inte tio, och han visste att man inte alltid kan bete sig som man vill utan att det får konsekvenser.

Jane strök hans axel en sista gång lite diskret och visade att hon skulle gå vidare. Han nickade förstående och gick tillbaka till att stirra ned i golvet. Det enda vettiga han kunde komma på. Bakom sig kunde han höra Janes röst och hur hon hälsade på någon " Hej Tom!" Och Bills mage knöt sig igen. Hur kunde han ha glömt bort det namnet?






Med en inspekterande blick förde han gaffeln närmre sin mun och godkände. Idag bjöds det på pasta och broccoli gratäng och de små gröna bitarna gjorde honom illamående. Han kunde för allt i världen inte förstå hur någon kunde tycka om de där missformade sakerna?

Redan innan Tom hade lagt sig natten innan, hade han haft huvudvärk, och nu blev det bara värre och värre. Broccolin hade säkert inte hjälpt det minsta. Han lade ned gaffeln och suckade när han begravde huvudet i händerna. Kunde inte den här dagen ta slut snart?

Med besvärade steg gick han för att lämna brickan, dock alltid med ett vakande öga mot vad som hände runt omkring. De var endast tillåtna att äta med plast bestick, säkerthets åtgärd såklart. Men alla visste att allt gick att få, bara man kunde betala för det och hade rätt kontakter. Och Tom tvivlade inte en sekund på att mexikanen, Juan som han tydligen hette, hade allt det där. Kontakter och pengar. Och Tom var inte hans största idol för tillfället.

Tom hade inget emot att sitta i fängelse, inte när han visste att det bara var tillfälligt. De långa dagarna, alla strikta regler och begränsningar, det kunde han ta. Men att ständigt behöva gå runt och vara rädd för att någon skulle komma med hot och misshandla honom om han inte gjorde som de sa, började tära på hans psyke. Ibland fick han för sig att han såg saker i syne. Saker eller personer han minst av allt skulle förväntat sig att se.

Borta vid ett bord stod Jane och pratade med en annan kille. Lång och smal. Killen verkade inte riktigt kunna slita blicken från golvet. Kanske han kunde fråga Jane om han fick gå tillbaka till sitt rum lite tidigare och vila. Hon brukade ju kunna förstå honom och vara hjälpsam, till skillnad mot de andra vakterna.

Tom började gå mot Janes och den andra killens håll och kände plötsligt ett stung av avundsjuka när Jane lade handen på den andra killens axel. Det kändes löjligt, lite patetiskt att han skulle bli svartsjuk på något sådant. Men Jane var hans enda vän här inne, och han erkände för sig själv att kanske ansåg sig ha lite ensamrätt över henne. Alla andra hade ju varandra. Tom nöp sig själv i armen för att skaka av sig tankarna och koncentrerade sig istället på att få till en bra formulering till varför han skulle få special behandling och få gå tillbaka redan.

För att få det så bra som möjligt harklade han sig för att inte riskera att låta svag eller osäker. Några steg ifrån dem saktar Tom in stegen. Den andra killen, den där långa smala killen som verkade ha tappat hakan helt...han kändes bekant. Men vem kunde Tom känna här inne? Vem kände han som hade så speciella, lite missformade öron? Han försökte leta igenom alla minnesbilder på alla han kände, alla han misstänkte kunde sitta i fängelse, men ingen verkade stämma. Ändå kände han igen det där ansiktet så väl? Om han bara kunde titta dit, då kanske...

"Det gör mig glad, Bill. Ge inte upp!"
När Tom hörde Janes röst och det hon sa, han var säker på att någon stötte i honom och knuffade till honom. Snabbt vände han sig om, men det var ingen där.
"Hej Tom" Han hoppade till och vände sig om tillbaka för att möta Janes muntra ansikte. Toms ben verkade ha fått extra tyngd för plötsligt kunde han inte röra dom längre. Han växlade mellan att se åt Janes håll och bort mot den andra killen håll. Han som gått tillbaka till att titta ned i golvet. Han med det där lilla utåtstående födelsemärket alldeles vid läppen.

"Hej" Tom svalde och försökte få ordning på sig själv. "Vem var det du pr..." Rösten försvann när killen vände huvudet något åt hans håll och Tom kunde se de långa mörka ögonfransarna. Jane rynkade pannan och tittade åt samma håll. Kunde inte förstå varför Tom var så blek i ansiktet?
"Åh, det var Bill jag pratade lite med, han är ny här. Kom ungefär samtidigt som dig" Tom svalde igen och tappade taget om andetaget han just tagit. "Förlåt, men vad sa du?" Tom låste fast sina ögon i hennes för att se till att han fick det 100% korrekt, den här gången, hennes svar.
"Bill, han heter Bill"

Året var inne på sin sista vecka i Juni, på torsdag skulle den ta slut, månaden. Nu var det måndag, måndag eftermiddag och solstrålarna som efter klockan fem gömde sig bakom de stora träden kämpade för att ta sig igenom. Så fort chansen kom, när vinden tog tag i de tunna bladen och förde dem åt sidan, letade sig solen igenom och bländade honom i ögonen. Kisande såg han mot det ljusa suddiga klotet och suckade.

Det var en halvtimme kvar innan klockan slog sex på kvällen och han fick lov att gå tillbaka in. Men han ville inte in. Visst att väggen han lutade sig mot var stenhård och hans revben ömmade så fort han rörde på sig. Sängen som väntade på honom där inne var mjukare och skulle vara mer behaglig mot hans kropp. Visst att det inte fanns mygg där inne, mygg eller någon annan insekt som kunde bita honom. Och det var varmare, där inne i hans djur fria säng.

Tom lutade bakhuvudet mot tegelväggen, lät de envisa strålarna värma det sista de hann med. Vidgade näsborrarna och lät lungorna fylla upp sig själva med den friska luften och höll den inne en kort sekund. Men där inne, där fanns ingen luft, inget syre att leva av. Där inne, bakom de grå väggarna, inlåst i sin cell, var han så fången han kunde bli. Ingen att prata med och med ständig oro för att bli överfallen igen.

Och mörkret under natten,det där instängda mörka ensamma skrämde honom.

Tom tittade bort mot en annan del utav den inhägnade gården. Försökte se utan att behöva lyfta handen för att skymma solen. Ville inte visa att han faktiskt brydde sig om att de befann sig just där. De där fyra killarna som stått där hela tiden och disskuterat, antagligen honom. Antagligen för att hålla koll på honom, mexikanens vänner. Se till att Tom inte gjorde för mycket väsen av sig och sa fel saker till fel människor.

Tom tog sig för axeln och grimaserade lätt när han tryckte på det stora blåmärket som täckte överarmen. Påminde sig själv om varför han alltid satt i samma hörn, nära vakten och diskret försökte hålla sig borta från alla andra. Påminde sig själv om att hans vistelse där bara var tillfällig, skulle sluta som tillfällig. Han tryckte in pekfingret hårade. Påminde sig själv om att uppföra sig och leka feg om det var det som krävdes för att hålla sig borta från bråk.

På lunchen idag hade Tom sett honom, mexikanen, komma gåendes emot honom när han skulle lämna brickan. Reflexen var att brösta upp sig, lyfta hakan något högre och lägga på den där stela oåtkomliga fasaden. Tom hade gått några steg närme, innan han tvingade sig själv ned på jorden igen och vek av. Han ville slå tillbaka, och försvara sin heder. Med hela knytnäven som värkte av hämnd, hade han böjt ned huvudet och känt hur skammen brände i ryggen när han hörde skratten bakom sig.

Men han kunde inte riskera något när han satt i fängelset. Han fick lov att komma därifrån.






En minut efter att minutvisaren passerat halvsex, knackade Jane på dörren in till Bills cell. Genom det lilla fönstret hade hon sett att han låg i sängen, gömd under täcket så att endast hans panna syntes. Han hade legat så hela helgen, avskärmat sig från alla som försökt ta kontakt med honom.

"Bill" Försiktigt knackade hon på rutan för att göra honom uppmärksam på att hon var där. Hon fortsatte att knacka och till slut såg hon ett irriterat öga titta fram under täcket.
"Ställ dig upp, Bill. Du ska få komma ut ett tag"

Jane hade längtat efter det här ögonblicket, när hon skulle få komma med den glada nyheten. Bill hade suttit inlåst i sitt lilla rum i snart en hel vecka, och hon förstod att hans humör hade sjunkit. I början hade de pratat med varandra, men nu var han helt innesluten i sig själv. Han låg bara där i sängen och vred på sig. På onsdag hade han möte med läkaren och hon hoppades för hans egen skull att han skulle klara av sin utvärdering och få komma ut till de andra intagna. Bill behövde lite liv och rörelse för att komma tillbaka igen. Det förstod väl vem som helst att man blir deprimerad av att sitta inlåst i ett rum dygnet runt.

Reaktionerna var dåliga från Bills sida, så hon vinkade dit Bob för hjälp.
"Kan du hjälpa till här" Jane nickade åt Bills håll och rynkade pannan. Hon hade hoppats på lite mer aktivitet där inne. Bob ställde sig brevid och placerade handen på den korta batongen som satt vid hans sida. Bara för säkerhets skull.

Jane låste upp låset och öppnade sakta dörren.
"Bill, du måste vakna nu"
Dörren var öppen och hon tog ett prövande steg längre in. "Bill, kom igen nu. Vi ska gå ut och få lite frisk luft" Det rörde sig under täcket och han drog ned täcket så hela ansiktet syntes. Det smala ansiktet hade påsar under ögonen och ett slags matt skimmer över ögonen. Jane stannade till och log uppmuntrande åt honom. "Hopp upp nu, Bill"

Ett grymtande hördes från Bills mun och något irriterat började han sätta sig upp, stel i kroppen. "Ska vi ut?" Bill tittade misstänksamt på Jane och gnuggade gruset ur ögonen. Hon nickade och viftade med handen för att visa att hon ville skynda på honom. Han suckade och placerade fötterna på golvet. Då tog även Bob ett steg in i det lilla rummet och Bill kunde inte undgå att lägga märke till den svarta batongen som knäppts lös i Bobs bälte och handen som var redo att greppa.

"Alltså, Bob..." Trött och aningen besviken skakade han på huvudet åt den manliga vakten och gav tinningen en lätt massage. Jane följde Bills blick och insåg vad han menade. "Bill, det hör till rutinerna. Vi måste följa säkerhets föreskrifterna" Och med det sagt, förde hon handen till bältets sida och knäppte lös ett par handbojor. "Jag är ledsen, men du måste sätta på dig de här" Hon kastade dem på golvet framför Bill och visade med hakan att han skulle plocka upp dem och sätta runt sina handleder.

Bill bet ihop och malde kindbenen mot varandra.
"Kan vi inte bara skita i allt det här. Jag är trött"
Bill hade tappat lusten. När allt behövdes planeras och förberedas. Tecknas upp som att värsta tänkbara scenario skulle kunna utspelas, hade han ingen lust att spela med längre. Då stannade han helldre kvar i sin säng och hoppades att dygnen, åren skulle gå lite fortare. Eller att han skulle ha sån tur att taket rasade in på honom.

"Absolut inte, nu är det du som sätter på dig dom där och följer med oss ut. Du behöver lite frisk luft för att kunna få bort dom där påsarna under ögonen." Lite besviken över att ha gått hela dagen och förväntat sig ett uppskattat leende, skärpte Jane till tonläget på sin röst och gav honom en order istället för ett erbjudande.

Bill tog på sig skorna och kände att han ville ge henne mothugg. Han ville börja käfta emot Jane och ifrågasätta hur det var möjligt att dessa två människor hade tillåtelse att få köra med honom hur de ville. Men han visste att han inte skulle ha något konkret att komma med där. Han visste redan svaret på alla sina frågor, allt för väl. De hade rätt, han hade fel. Alltid!

Bill reste sig upp och visade med handlederna att handfängslet var riktigt åtdraget genom att försöka dra isär dem. Nöjt, sa Jane att han kunde komma mot dörren och stanna alldeles utanför öppningen. Med Bob framför sig och Jane bakom, gick de sedan vidare mot den andra dörren som ledde ut ur den slutna avdelningen.

“Har du nån gång haft en hund?” Frågade Bill till den som tog åt sig att bli kallad "du".

Bill letade in sitt pekfinger mellan stålet på handbojan och den tunna huden som satt på insidan av handleden och smekte där huden blivit irriterad av den vassa kanten av fängslet. Bob stannade till framför honom och väntade på att Bill skulle göra samma sak. Bill stannade, Bob kontrollerade att Jane var med bakom de två och drog sedan passerkortet över den lilla kortläsaren så det gröna ljuset tändes och dörren öppnades.

Jane kom upp brevid honom. ”Nej, inte som jag kommer ihåg. Jag var för liten”
Bill kände en avsmak bildas i hans mun och såg inte att Bob försökte få ögonkontakt med honom några steg längre framför.

Istället puttade Jane till BIll lite lätt i sidan för att visa att han skulle fortsätta framåt. Ut genom dörren och följa efter Bob. De tog några steg innan nästa dörr kom och Bob vände sig om mot honom igen. ”Stanna där medans jag öppnar” Han sa det med en sträng monotom röst.

Bill svalde och bet ihop.

”Men nu har du det” Han vände något på huvudet så ansiktet vinklades mot Janes blick. ”Titta, jag kan till och med kommandot plats”

Halvt utputtad av en irriterad Jane, möttes Bill av en liten inhägnad gräsplätt med en mindre fyrkant av stenplattor alldeles vid grinden. Jane stängde grinden om bakom Bill och bad honom sträcka fram handlederna för att ta av handfängslet. ”Har du en pinne, kanske vi kan kasta lite apport” Den rakade unga mannen kunde inte låta bli att visa hur missnöjd han var med tillvaron. Varför kunde han inte bara fått ligga kvar i sin säng och slippa känna sig förödmjukad?

Bill gick ut på den lilla inhägnade gräsplanen och skakade på huvudet. ”Bill, kom igen...” Jane ville gå efter och prata med honom, ta reda på varför den plötsliga humörsvägningen. Klappa till honom på kinden och be honom skärpa sig, växa upp. Men Bills kroppspråk och ryggtavlan han vändt mot henne, tydde på att hon inte var välkommen. Så hon stannade kvar, satte sig ned på bänken som fanns alldeles utanför stängslet. Lade ena benet över det andra och iaktog honom när han stod borta vid kortsidan längst bort och stirrade ut genom öglorna i stängslet.

Med händerna hårt greppandes om stängslet tvingade Bill den hotande tåren att hålla sig kvar uppe i ögonvrån. Det var något fel på honom. De senaste dagarna hade allt bara blivit fel. Hur han än gjorde, hur han är satt eller låg, var det något som skavde nånstanns på honom. Inom honom. Som att en tyngd placerats inom honom, som alltid fick den ena sidan av honom att vägra tyngre och ge honom slagsida. För han sjönk verkligen nu.

Bill såg bort över en tom gräsplan och vidare bort mot en likadan gård som han satts i, men större. Där gick flera olika grupper omkring. Några spelade basket eller hade lagt sig på gräset i solen. Händerna greppade hårdare om stängslet. Han hörde skratt.

"När ska jag få skratta igen?" viskade han tyst för sig själv.

För Bill var det overkligt att han skulle få spendera resten av sitt liv där inne. Rastas lite då och då för att inte bli ännu knäppare. Arg, var han. Förbannad rent ut sagt på sitt liv. Varför kunde han inte fått behållt sitt gamla liv, sin första barndom? Händerna började sakta skaka öglorna i stängslet och han ville bara skrika rakt ut. Få människorna i Kina att höra hur arg han var.

Pulsen sprang iväg inom honom. Något var på väg att hända, något höll på att brista. Bill släppte greppet om stängslet och började gå längst med det, mer stressade steg. Den där känslan han haft i flera dagar, att något jagar honom, var tillbaka. Närmre än någonsin tidigare. Han hoppades att de snäva svängarna han gjorde skulle lyckas skaka av sig lite utav den känslan, men känslan av att bli förföljd höll på att ta över helt. Nästan så att någon tagit tag om hans axlar och sakta tryckte allt hårdare och förberedde sig på att skaka om honom. Bill trodde först det var den gamla ångesten som tagit nytt tag om honom, men ju mer han jagade upp sig förstod han att det handlade om nåt annat. Det triggad eigång honom. Fick honom att vilja kämpa för att det där något inom honom skulle spricka.

Frustrationen över att vilja något så mycket att det tränger undan alla andra känslor, fick Bills ben att vika sig. Men andan i halsen släppte den där tåren taget om honom och föll ned längst hans kind. Han försökte torka bort den, men efter den första kommer det alltid fler.

"Fan, farsan det här ditt fel" Bill tog tag om en grästuva och ryckte upp ur jorden. "Hade inte du gått och dött, hade allt varit som det borde ha varit. Hans röst avbröts av snor som rann ur näsan och gråten som fick hans röst att spricka.

"Fan då, varför fick inte jag stanna kvar hos er. Ni var ju min familj"
Bill rev upp fler grästovor och gråten blev bara värre.

Bill började förbanna alla människor han stött på som på något sätt bidragit till att hans liv förstörts.

"Fan få, din jävla gris till mamma, som aldrig såg nåt. Låtsades om att allt var perfekt"
"Fan för allt ni ville ge mig men aldrig frågade om jag ens ville ha det"

Snyftande gömde han ansiktet i händerna och kände hur axlarna börjat skaka okontrollerande. "Fan för dig som lämnade mig. Vi lovade ju..."

Och om Bill hade känt sig trasig tidigare, var det inget emot hur splittrad han kände sig nu, när allt kom över honom igen.
"Fan för dig, Tom"

Den kommande timmen satt Bill och Jane på golvet, med en vägg mellan sig. För det mesta var det Bill som pratade. Diskuterade ekonomi, maträtter och allt möjligt han kunde komma på. Jane lyssnade, gav små tecken på att hon fortfarande fanns där. Jane märkte att redan efter fem minuter hade Bills tonläge lugnat ned sig och han tog sig tid att andas mellan meningarna. I början hade det bara varit panik. Orden hade jagats fram för att hinna bli av med dom.

" Har du någonsin haft en deja vu upplevelse, Jane?"
Hon rättade till ena benet för att förhindra att det somnade. Hon var trots allt för gammal för att sitta på hårda stengolv. "Mjo, nån vet jag att jag har haft" Hon tänkte efter. "Men jag kan inte komma på vad för slags deja vu" Säkerligen fanns det ögonblick då hon stannat upp och insett att allting kändes alltför bekant.

"Lyssna på det här då"
Bill blinkade några gånger och försökte få meningen rätt.
"Har du någonsin haft en för-deja vu?" Han försökte omformulera sig. "Har du någonsin känt att du snart kommer få en deja vu? Som en deja vu förvarning om en deja vu"

Jane gjorde samma sak som Bill. Blinkade några gånger extra, rynkade pannan och försökte få ihop vad han just sagt. "Eh, nje det lät främmande"
"Hm, det låter konstigt, jag vet" Bill fyllde bröstkorgen med luft och suckade. "Men jag har den här återkommande känslan av att något bekant kommer dyka upp snart. Ingen aning om vad dock?"

Både Jane och Bill rycker till när den stora dörren in till avdelningen låses upp och en annan manlig vakt kommer in.
"Det har varit ett litet slagsmål här ute, så ni får två till besökare inatt."

Jane reste sig genast och kunde inte låta bli att känna sig lite generad över att bli påkommen med att sitta på golvet och prata med en vägg. Hon borstade av byxorna, även om det inte fanns något smuts på golvet. Kanske var det mest som en avledande manöver.
"Vad hände?" frågade hon.

Bakom dörren dök Bob och en till vakt upp med en utav de intagna i släptåg. Det var en utav bråkstakarna, Juan. Hans näsa blödde lätt och underläppen hade svällt till sin dubbla storlek.

"Det var en misslyckad rekrytering från den här idiotens sida" svarade Bob. Juan skrattade till och avslöjade en glugg där en tand normalt sett hade suttit.

"Vem?" Egentligen behövde hon inte fråga, men Jane ville vara säker.
"Det var en utav de nya killarna. Men han vägrade" Bob puttade till den fängslade mexikanen och beordrade honom att gå framåt. "Tom, hette han väl?" Den andra vakten nickade instämmande. "Han fick tas till sjukavdelningen, men han kommer nog snart"



Alla stressade fotsteg och rörelser utanför fick Bill att resa på sig och börja gå mot sin säng längre bort, längre in i rummet. Han hade äntligen lyckats lugna ner sin panik med hjälp av Jane's närvaro. Lakanet hade knölat ihop sig under hans lår och han lyfte lite på låret för att räta ut det vita tyget. Egentligen var hela hans säng en enda röra efter alla timmar av oroliga rörelsemönster. Men just den knölen han lyckades sätta sig på, var otroligt irriterande.

Jane's och Bob's röst hördes utanför, de verkade ge varandra order. Eller mer direktiv kanske. Jane bad Bob hålla i de handfängslade armarna, och Bob bad Jane hålla upp dörren till cellen mitt emot honom. Sen var det den tredje rösten från en vakt Bill aldrig hört tidigare, Dave kallade de honom. Dave höll åxå i en utav de fängslade armarna. Han lät grov, rösten var så där djup och lite rosslig. Som man förväntade sig av en fängelsevakt.

Bob's bakhuvud syntes genom det lilla fönstret som satt på dörren in till Bills rektangulära lilla rum. Det var en halv flint som lystes upp under de kalla lysrören som satt i taket. Bill kunde höra hur den fjärde personen, mannen som tagits dit av vakterna, grymtade och suckandes skrattade åt hur vakterna strikt följde sina rutiner.

"Dave, du och Bob får se till han inte har någon arm fri, så öppnar jag dörren åt er" Det hördes på Jane's röst att hon var trött. Bill hade ändå fått henne att stanna kvar en timme extra efter att hennes skift slutat.

Bob's bakhuvud försvann ur hans synfält, och istället var det någon annans blick som mötte Bills ögon. Djupt, tätt sittande ögon stirrade rakt på honom genom det lilla fönstret och en rysning följde längst Bills rygg. Små svettpärlor hade runnit ned längst näsryggen på det mörka skinnet, några droppar hade fångats upp av de mörka buskiga ögonbrynen. Han såg ond ut, mannen som både Bob och Dave höll hårt om. Han var inte särskilt lång, ett huvud kortare än Bob i alla fall. Men hans utseende var vilt. Opålitligt. Han gav Bill den där känslan att inget gick säkert. Att han, mexikan gissade Bill på, kunde explodera när som helst utan att tänka på några som helt konsekvenser.

Dörren till den andra cellen stängdes och ett hånande skratt hördes där inifrån.

"Jag går och tittar till Tom"
Jane försvann från dem och de andra männen, Bob och Dave, gick in till det lilla kontoret och satte sig på stolarna. Bill hörde hur ena stolens ben släpade i golvet när den drogs ut. Bill själv kom på sig själv att sitta med ryggen tryckt tätt mot väggen. Hans händer skakade lätt.


Han insåg plötsligt att den andra mannens blick var alltför bekant. Den där becksvarta glödande hatande blicken som gav tunnelseende. Som fokuserade på uppgiften som getts och inte ödslade en enda tanke på konsekvenserna.
"Bill, du måste hjälpa oss"

Skamset tittade han ner på sina fötter. Bill hade varit ägare till precis den förbannade blicken och varit precis lika blind för vad det varit han egentligen höll på med. Förståndet kom liksom efter handling. Det hade slagit honom när han suttit i polisbilen och sett sin egen spegelbild i rutan. Han hade sett hur hans ena mungipa hade dragits upp mot kinden. Inte mycket, men märkbart. Något han även fått hört senare under rättegången. Att han var en kallblodig mördare.
"Gör något då, du kan inte bara stå där"


Jo, nog skämdes han alltid. Han hörde inte hemma på ett fängelse. Om två år skulle han ha tagit examen och kunnat få ett välbetalt jobb som gett honom möjlighet att göra det han ville. Vad nu det var? Han hade alltid fått höra att hans framtidsutsikter varit de bästa han någonsin kunde fått. Att han hade sin familj att tacka för sin fina utbildning och sin kommande karriär som kunde följa hans styvpappas fotspår. Alltid diskuterades hans framtid, i skolan, i hemmet, på släktmiddagar, i mataffären. Ja, överallt och utav alla. Utom av han själv.
"Bill, snälla, han får ingen luft längre"

Han insåg nu att hans framtid var slut. Härifrån kom han ingenstans. Men det spelade ingen roll för vad som skulle hända intresserade honom inte det minsta. Hade väl egentligen aldrig gjort. Nej, Bill brydde sig mer om det som redan hade hänt. Ännu en sak som kritiserats av hans styv familj, att han aldrig gav upp sitt förflutna och inte lade energin på att gå framåt istället. Men hur är det möjligt att glömma om det finns en aning om att det förflutna kan ha varit så mycket bättre? Det fanns liksom en spärr som hindrade honom att släppa alla de åren han knappt kommer ihåg.


Han kände inte att han hörde hemma bland mördare. Men varje dag blev han påmind om att han faktiskt gjorde det. Mördare skulle sitta bakom lås och bom. Och han hade inte bara stulit livet från en person, utan han hade bragt hela sin familj om livet. Även om han tyckte sig ha gjort dem en tjänst.
"Förlåt, Bill. Förlåt för allt, jag menade inte att göra dig illa"

Utan att märka det, vann hans ögonlock över honom, och Bill somnade med ryggen lutad mot väggen. Det hade varit en lång dag med många slagsmål mot sitt egna förstånd. Kroppen gled ned på madrassen och fingrarna började rycka i takt med att drömmen började spelas upp.

***

"Haha, kom igen nu, Bill"
Han sprang så fort han kunde längst grusvägen och jagade killen framför i de blå badshortsen. De var båda barfota och små stenar flög upp när fötterna tog sats för nästa steg. Killen Bill jagade var kanske fyra år, han visste inte riktigt. Men han han var snabb. Varje gång Bill började minska ned avståndet, verkade den andra pojken hitta lite extra energi och ökade takten.

"Nej, jag orkar inte mer,..."
Förvånat stannar Bill mitt på grusvägen och tar sig för munnen. Den andra pojken stannar åxå till, men står fortfarande med ryggen till. "Jag har fått håll, ..." Den lekande jakten var inte rolig längre, och Bill klämde skräckslaget på halsen för att se om allt verkade rätt? Varför kunde han inte säga det där sista ordet. Han öppnade munnen igen och försökte få fram en ton, en bokstav i namnet han sökte. Men det var bara tyst. Bill försökte minnas vilket ord han försökte säga, vilket namn han sökte, men inget minne gav sig till känna. Oroligt tittade han sig omkring.

"Vet du inte vad jag heter?"
Den andra pojken hade börjat gå emot honom, var endast några meter ifrån. Pojkens panna hade veck, oroliga veck. Och Bills ben började kännas osäkra att balansera på. Pojken mitt emot honom, såg precis likadan ut. De hade samma hårfärg, samma taniga kropp och samma färg och form på ögonen. Samma röst.
"Kommer du inte ihåg mig, Bill?"

***

Med ett ryck vaknade han upp och satte sig raklång upp i sängen. Drog några hastiga andetag och försökte orientera sig. Satte handen runt halsen och strök försiktigt skinnet. Bill var säker på att han hade haft den där drömmen igen. Det fanns en ständigt återkommande dröm som alltid fick honom orolig och som aldrig ville lämna några spår efter sig. Endast en känsla av att något fattades. Med en rusande puls lade han sig ned igen på madrassen och blundade. Kanske om han försökte somna igen, skulle han kunna hitta tillbaka och komma ihåg vad det är han drömmer hela tiden?

Under tiden Bill legat och vridit sig i sängen, hade ännu en cell fått en inneboende på den slutna avdelningen. Inte ens mexikanen hade varit vaken när han förts dit utav Jane och Dave. Nu satt han på sängen med ett omplåstrat ansikte och ömmande revben. Han var arg, förbannad att han låtit sig lurats. Rädd för att hans tid inne på fängelset skulle vara alldeles för lång. Förvirrad över den där nya känslan som lagt sig bakom hans bröstkorg och försiktigt knackade på ryggraden. Försökte göra honom uppmärksammad på något? Nervös över att han höll på att bli galen. Han kunde svära på att han kunde höra sitt namn mumlas genom väggarna. Och det var inte mexikanens röst.

Halvåtta och alldeles strax skulle minutvisaren gå över halvtimmen. Hon knep ihop ögonen och skakade lätt på huvudet. Visst att hon hade önskat sig en lugn kväll, men nu önskade hon nästan att han där inne i cellen kunde ställa till med lite bråk. För tredje gången hade hon vaknat till av att hon tappat huvudet och ryckt till. Det var alldeles för lugnt för att kunna hålla sinnet vaket.

Hon smuttade på kaffet och grimaserade när den svarta vätskan rann ned i halsen, det var kallt. Undra hur länge hon hade sovit den här gången? När hon väl nickade till, märkte hon aldrig att hon somnade. Helt plötsligt ryckte hon bara till när kroppen började svikta. Kanske skulle hon få lov att sjukanmäla sig nästa dag. Förutom tröttheten kunde hon känna en värk som försökte ta över hennes kropp och beordra att ta det lugnt. Febervärk.

Hon reste på sig och gick bort till bänken i det lilla kontoret för att fylla på med färskt kaffe. Fyllde den blå koppen upp till kanten och plockade med sig den gröna person mappen som låg på skrivbordet.
"Låt oss ta reda på vem den här mannen är nu"


Hans fötter hade bäddat in sig i det tunna täcket. Ibland frös han, hade skakat av köld tidigare. Den extra tröjan han fått, låg på golvet nedanför den lilla sängen. Den hade hjälpt för stunden, men ganska snabbt blivit för varm. Och för trång. Drog åt runt halsen så hans vener kändes strypta. Ibland svettades han och blev rädd att hans kropp höll på att ge upp av värmeslag. Det kokade liksom innanför huden. Men när han klagat hos vakterna hade de sagt att de hade normal temperatur i lokalerna. "Det ligger alltid runt 20C" Sen hade de gett honom en till, lite tjockare tröja.

Hans rygg trycktes upp mot väggen och fötterna försökte hålla emot när han gled nedåt på lakanet. Temperatur förändringarna var kaotiska i den här trånga lilla cellen. Det var som att de två skillnaderna krigade mot varandra och han befann sig alltid i mitten. Hans kropp, det fysiska, satt på sin plats därpå sängen. Men allt det andra, det man inte kan se, befann sig överallt och skapade oordning. Lockade antingen till sig kylan som fick honom att känna sig så liten. Eller jagade bort den och ersatte den med otillräckliga lungor som inte klarade av att tillfredsställa vad som krävdes. Det mörka håret reste sig i givakt längst hans armar och han försökte lista ut om pärlorna i pannan berodde på kyla eller värme? Hakan böjdes upp mot taket så halsen sträcktes ut och kunde ta in mer syre. Han befann sig precis på kanten nu. Precis mellan galenskap och desperation.


Jane slog igen den gröna pärmen och tittade på klockan igen. Det var dags att gå och titta till den unga mannen. En gång i kvarten var rutinen. Titta in genom det lilla fönstret, titta så att han inte hade gjort illa sig och kanske fråga om han ville ha något. Än så länge hade han bara suttit där på sängen, inte sagt ett ord. För en timme sedan hade han somnat, fortfarande sittandes med huvudet sänkt mot bröstet. Hon hade stannat kvar och letat efter tecken på att han bara sov, ville inte störa i onödan när han äntligen lyckats få lite ro. Hade försökt att röra sig tyst, trippat fram på tårna. Men hans bröstkorg hade rest och sänkt sig i takt med hans andetag.

Cellen han satt i hade blivit säkrad, det fanns inget han kunde göra sig illa på. Inga fönster, inga krokar och inga vassa föremål. Men hon hade sett med egna ögon, att om paniken var tillräckligt stark var kreativiteten minst lika stark. Spärrarna som vanligtvis jobbade inom ens huvud, försvann och många hade i ren förtvivlan slängt sig blodiga mot väggarna för att få tyst på rösterna. Så hon fick lov att försäkra sig om att allt stod rätt till innan hon kunde gå tillbaka till sin stol.

På den slutna avdelningen som hon var på nu, satt endast två personer. Erik, en lite äldre man som ofta hamnade i bråk efter att han lyckats säga för mycket och reta upp de andra intagna. Särskilt mexikaner tyckte han om att förolämpa. En smal liten gubbe med flint formad som en halvmåne på hans hjässa. Han var satt i isolering i en vecka, skötte sig alltid för stunden, men skulle ganska snart sitta där igen. Det gällde att inte bli lurad av hans storlek, för hans egna självbild var bra mycket större.

Sen var det den nya killen, Bill.
Den unga mannen som flyttats dit, till isoleringen, efter att de hittat honom hängandes inne i cellen. Det hade tagit en vecka innan han försökt ta sitt liv, strypt sig med skosnören. Och nu var han satt i den säkrade cellen, suttit där i två dagar. Innan fyra dagar inne på sjukavdelningen med övervakning dygnet runt. Tanken var att han skulle få komma ut till de andra intagna i slutet på nästa vecka. Kanske, om han klarade läkarens utvärdering.

Jane stannade utanför hans dörr och tittade in genom det lilla fönstret. Han var vaken och uppmärksammad på att hon stod utanför. Han hade hört henne när hon gått i korridoren. Det hördes lätt eftersom allt var så tyst, spelade ingen roll hur försiktigt den fria försökte sätta stegen. Det enda som lyckades överrösta var lysrören i taket som hade ett konstant surrande. Som på film. Men vad hon hittade oroade henne.

Hans långa ben höjde honom upp mot taket och kroppen var tryckt mot väggen, tryckt in mot hörnet med händerna spjärnandes mot varsin vägg. Som att han satt fast mellan de två väggarna som utgjorde hörnet. Sängen han stod på gav honom en extra meter, men det var säkert ändå en meter kvar till taket. Hon tittade frågande på honom och försökte hitta någon förklaring. Han tittade tillbaka på henne, ett oroligt flackande med ögonen.

"Hej Bill!"
Han var uppenbarligen upprörd, svetten rann i hans panna och hon såg hur bröstet konsumerade syret alldeles för snabbt. Lugnande han inte ned sig snart skulle han svimma. Det var en smal ung man, väldigt smal och lång. Hon skulle tippa på 1,90 lång, om inte längre. Det mörkblonda håret var rakat och det första som drog åt sig blicken var de mörka mandelformade ögonen, de höga kindbenen och läpparna som hade ett naturligt put. Bill hade ett sånt ansikte, som precis som med Erik, kunde lura andra människor. Han var vacker, väldigt fin att titta på och hans röst kunde vara mjuk som bomull. Lite hes och mystisk. Ja, så skulle hon beskriva honom, mystisk. Men hon visste vad han var kapabel till, allt stod i den gröna mappen hon precis bläddrat igenom.

"Hur är det?" frågade Jane och försökte låta som att hon kunde ge tröst om han behövde.
Svaret lät vänta på sig och hans naglar verkade försöka gräva ned sig i betongväggen ju mer han tänkte på vad svaret skulle bli. Han svalde och svalde den tomma, halvt öppna munnen. Det nervösa skenet han gav, gjorde henne nervös. Det här var inte hennes avdelning, normalt sett jobbade hon ute bland de intagna. Inte här, bland de som krävde mer än hon var säker på att hon kunde ge.

"Kan jag göra nåt för dig?"
Janes kropp värkte mer nu än när hon fortfarande satt ned borta på kontorsstolen. Det var febervärk. Spred sig runt om i kroppen och protesterade. Men hon försökte hålla modet uppe.

Bill skakade hastigt på huvudet och slog till väggen med den ena handens knogar. Jane ryckte automatiskt till och blev för en sekund rädd att det var nu han skulle börja slänga sig handlöst runt om i cellen. Men han stod kvar, kanske något mer upprätt än innan. Hans panna drogs ihop så djupa veck bildades. Kanske något lugnare än innan, vaken.

"Lovar du?"
Han slappnade av och pannan rätades ut. Upp öppnades hans ögon, de hasselnötsbruna djupa ögonen som liksom borrade sig rakt in i henne. Som alltid skulle avslöja honom under tiden de kände varandra. Han kunde ha en röst som fick vem som helst att mjukna och ansiktsdrag som gjorde alla avundsjuka. Men hans ögon, skulle Jane lära sig att läsa allt för bra. För han var ärlig, Bill. Kände han sig bara trygg, gav han allt. Sig själv.

Nu stod han nere på golvet, bara någon meter från dörren där hon stod och tittade in genom den skyddande luckan. Märkena på hans hals spändes ut när varje liten sena och muskel kämpade för att öppna upp luftstrupen. Färgen skiftade i gul grön och Jane hade svårt att ta ögonen ifrån dem. Det blev fel. Det passade inte in på honom, han var för nätt.

"Lovar du?"
Viskningen kom från hans hals, som Jane kom på sig själv med att stirra på. Lite generat lyfte hon blicken. Hans stränga ansiktsdrag hade mjuknat, fått någon desperat över sig. Bedjande.

Hon nickade.

"Prata med mig." Han stod och vägde på steget. "Jag behöver prata, någon som lyssnar på mig" Ett steg närmre dörren togs, försiktigt. Han skulle ändå inte få komma ut därifrån, varför försöka då. "Jag behöver höra någon annan än mig själv prata" De sista orden fick hans röst att darra.

Här stod en ung man framför henne, en mördare. En människa som tagit någon annans liv, kallblodigt och planerat. En människa som riskerade dödsstraff. Värken som härjade i hennes kropp kändes fruktansvärt avlägsen för tillfället. Hon hade läst hans journal, Bills. Och som hon alltid sagt innan. Bakom varje människa fanns en hel historia att berätta. Hans var annorlunda. Framför henne stod en ung man som bar på lite för mycket än vad han klarade av, tydligt.

"Jane, din räddare är här."
Hon tittade bort mot den stora dörren där hennes kollega just klivit in, han som skulle ta över efter henne. Klockan var åtta och det var dags för henne att klocka ut. På tiden att hon åkte hem och bäddade ned febern. Hon nickade åt Bob, kollegan.

"Bill..."
Men när hon riktade uppmärksamheten tillbaka mot den lilla cellen, hade han sänkt huvudet och stod där med knutna nävar. Tvingade pulsen att lugna ner sig. Det var något med honom, något som fick henne att mjukna. Fick henne att känna sig behövd, uppskattad. I ett så tidigt skede var det förvirrande för henne att inte veta varför hennes sinne reagerade som det gjorde i Bills närhet.

"Bob, jag stannar ett tag till..."