52
Annie, Tom
Med tunga steg närmade jag mig de sista blinkade ljusen. De var fortfarande kvar. Några hundra meter framför mig kunde jag se tre polisbilar och en ambulans. Undra om det var mig de letade efter? Jag försökte vinka åt dem och ropa åt dem att jag var här borta, men rösten svek mig. Hela min kropp svek mig. Jag var så trött. Snälla, kan ni inte bara titta hitåt! Jag böjde mig ned och plockade upp en sten för att slänga åt deras håll men lyckades endast komma några meter. I det ögonblicket visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta? Här har jag kämpat och svultit i 2 månader, krashat en bil, dödat två män och nu orkar jag inte ens kasta iväg en sten. För mig var det hela rätt komiskt. Jag skrattade tyst åt mig själv men samtidigt grät jag. Jag visste inte vilket det var riktigt? Plötsligt känner jag något mjukt och varmt mot mitt ben. När jag tittar ned står det en stor hund och trycker sig mot mitt ben. Jag borde bli rädd, men blicken den ger mig får mig alldeles lugn. Den har mörka djupa ögon och buffar lätt på min hand med sin nos.Så fort hissen öppnats och jag klev ut var mamma där och omfamnade mig. Jag kramade tillbaka och gömde mig i hennes hår. Gordon ställde sig brevid mig och kramade om både mig och mamma. Vi grät alla tre. Av lycka och av rädsla. Vi grät av att chocken börjat släppa och vi insett att vi faktiskt vått tillbaka vår son och bror. Vi grät av rädsla för att han skyndats in på operation, för att hans tillstånd var osäkert. Vi grät för att en del av pressen släppt men även för att en ny sorts press satts igång. Nu skulle läkningsprocessen börja och vi hade pratar med läkare och de hade förvarnat oss om att det kunde ta lång tid. Det var inte bara Bill som skulle läka, vi skulle åxå läka och lära oss att anpassa oss till varandra igen. Allt skulle inte vara en dans på rosor när han väl kommit hem igen. De hade försökt förbereda oss på att Bill kanske inte ens klarade av närhet i början, inte ens från sin familj. Att han kunde vara väldigt känslomässigt instabil och dra sig undan. De hade bett oss att ta det väldigt lugnt i början, att hur mycket det än tog emot, försöka att inte kasta oss över honom när vi träffade honom. Vi grät för allt det, för alla varningar och för ångesten som skulle komma när Bill började berätta.- Såg du honom?- Hur var han, hur verkade han
. Hennes underläpp darrade till. -Hur såg han ut? Hur skulle jag svara på det? - Ehm, jag vet inte riktigt? Det gick så fort. Jag hade hoppats hon skulle nöja sig med det svaret men hon väntade fortfarande å svaret. - Vi kanske inte ska hoppas på för mycket? Det lilla hoppet i mammas ögon försvann på en gång och hon vände sig om och satte sig på stolen. - Men mamma.. Gordon tog tag om min ena axel och visade att jag skulle låta det vara. Mamma gömde ansiktet i händerna och Gordon gick fram och tröstade henne. Själv gick jag ut därifrån. Jag behövde andas Mammatittade osäkert på mig. Jag nickade till svar.
- Du kan vara lugn, jag är här för att hjälpa dig- Jag är ledsen för det där, men vi fick lov att ge dig något lugnande. Det är för ditt eget bästa- Vi ska bara vänta här inne tills helikoptern kommer. Den har precis varit och lämnat av din kompis på sjukhuset i Jerusalem
. Rädslan stannade upp och blicken fokuserades på mannen framför. -Bill? Mannen nickade och log. - Mmm, Bill! Han stoppade om filten om mig och lade en kudde under mitt huvud. - Bill är i säkerhet nu, precis som du. Det är över nu, Annie. Även om jag ville le och tacka honom, visste jag att det var långt ifrån över.. Han började ta på mig och undersöka mitt ansikte. Själv domnade jag bort mer och mer. Rädslan fanns kvar och arbetade för fullt inom mig. Den hade bara ingen chans att få uttrycka sig. Den tredje mannen kom fram med en bår och tillsammans hjälptes de åt att lyfta upp mig och bära in mig i ambulansen. . Den mörka rösten och hans händer som försökte ta på mig gav min kropp order att fly. Intalade mig att det här var bara ännu en utav männen. Ännu ett trick. Jag försökte med en gång ställa mig upp för att springa iväg och försöka skydda mig. Jag snubblade till och mannen tog tag i mina axlar för att hindra mig från att springa iväg. Jag började skrika och slå vilt omkring mig. han håller hårt i mina axlar och plötsligt håller även någon tag om mina fötter. När jag tittar upp står det tre män som håller i mig och försöker stoppa mig. Jag känner ett stick i armen och sekunderna senare börjar min kropp domna bort. Jag försöker allt vad jag kan att slå mig fri, men något är fel. Jag sjunker ihop på marken och två utav männen sätter sig på knä på varsin sida om mig. Den tredje springer iväg. En utav dem stryker bort håret från mitt ansikte och tittar sorgset på mig.Så fort hissen öppnats och jag klev ut var mamma där och omfamnade mig. Jag kramade tillbaka och gömde mig i hennes hår. Gordon ställde sig brevid mig och kramade om både mig och mamma. Vi grät alla tre. Av lycka och av rädsla. Vi grät av att chocken börjat släppa och vi insett att vi faktiskt vått tillbaka vår son och bror. Vi grät av rädsla för att han skyndats in på operation, för att hans tillstånd var osäkert. Vi grät för att en del av pressen släppt men även för att en ny sorts press satts igång. Nu skulle läkningsprocessen börja och vi hade pratar med läkare och de hade förvarnat oss om att det kunde ta lång tid. Det var inte bara Bill som skulle läka, vi skulle åxå läka och lära oss att anpassa oss till varandra igen. Allt skulle inte vara en dans på rosor när han väl kommit hem igen. De hade försökt förbereda oss på att Bill kanske inte ens klarade av närhet i början, inte ens från sin familj. Att han kunde vara väldigt känslomässigt instabil och dra sig undan. De hade bett oss att ta det väldigt lugnt i början, att hur mycket det än tog emot, försöka att inte kasta oss över honom när vi träffade honom. Vi grät för allt det, för alla varningar och för ångesten som skulle komma när Bill började berätta.- Såg du honom? Mamma tittade osäkert på mig. Jag nickade till svar.
- Hur var han, hur verkade han. Hennes underläpp darrade till. -Hur såg han ut? Hur skulle jag svara på det? - Ehm, jag vet inte riktigt? Det gick så fort. Jag hade hoppats hon skulle nöja sig med det svaret men hon väntade fortfarande å svaret. - Vi kanske inte ska hoppas på för mycket? Det lilla hoppet i mammas ögon försvann på en gång och hon vände sig om och satte sig på stolen. - Men mamma.. Gordon tog tag om min ena axel och visade att jag skulle låta det vara. Mamma gömde ansiktet i händerna och Gordon gick fram och tröstade henne. Själv gick jag ut därifrån. Jag behövde andas.
***
- Du kan vara lugn, jag är här för att hjälpa dig- Jag är ledsen för det där, men vi fick lov att ge dig något lugnande. Det är för ditt eget bästa- Vi ska bara vänta här inne tills helikoptern kommer. Den har precis varit och lämnat av din kompis på sjukhuset i Jerusalem. Rädslan stannade upp och blicken fokuserades på mannen framför. -Bill? Mannen nickade och log. - Mmm, Bill! Han stoppade om filten om mig och lade en kudde under mitt huvud. - Bill är i säkerhet nu, precis som du. Det är över nu, Annie. Även om jag ville le och tacka honom, visste jag att det var långt ifrån över.. Han började ta på mig och undersöka mitt ansikte. Själv domnade jag bort mer och mer. Rädslan fanns kvar och arbetade för fullt inom mig. Den hade bara ingen chans att få uttrycka sig. Den tredje mannen kom fram med en bår och tillsammans hjälptes de åt att lyfta upp mig och bära in mig i ambulansen. Den mörka rösten och hans händer som försökte ta på mig gav min kropp order att fly. Intalade mig att det här var bara ännu en utav männen. Ännu ett trick. Jag försökte med en gång ställa mig upp för att springa iväg och försöka skydda mig. Jag snubblade till och mannen tog tag i mina axlar för att hindra mig från att springa iväg. Jag började skrika och slå vilt omkring mig. han håller hårt i mina axlar och plötsligt håller även någon tag om mina fötter. När jag tittar upp står det tre män som håller i mig och försöker stoppa mig. Jag känner ett stick i armen och sekunderna senare börjar min kropp domna bort. Jag försöker allt vad jag kan att slå mig fri, men något är fel. Jag sjunker ihop på marken och två utav männen sätter sig på knä på varsin sida om mig. Den tredje springer iväg. En utav dem stryker bort håret från mitt ansikte och tittar sorgset på mig.
***
Jag lutade ryggen mot väggen och drog ett djupt bloss av cigaretten. Röken rev i halsen och det var lugnande. Jag försökte bilda rökringar men mina försök var lönlösa. Det var bara en stor rörig klump av rök som kom ut. Första cigaretten slängdes på marken och jag tände en ny. Det var inte dte lättaste att försöka få lite frisk luft i fred. Överallt smög det omkring fotografer och sjukhuset hade tvingats ställa ut vakter vid alla ingångar. Jag hade lyckats hitta ett ställe fritt från vakter och fotografer bakom en lufttrumma. Jag kunde höra hur fans hade samlats utanför sjukhusets entre och hur de sjöng. Det var verkligen fint gjort utav dem. Deras stöd betydde enormt mycket. Samtidigt var det jobbigt för jag visste att det antagligen skulle dröja länge innan Bill skulle orka med att komma tillbaka in i offentlighetens ljus igen. Jag drog ett sista bloss innan jag stampade på fimpen och gick tillbaka in. Jag gick tillbaka mot väntrummet där mamma och Gordon satt och kunde inte hjälpa att känna mig illa till mods. Upptagen i mina egna tankar krockar jag nästan med en grupp läkare som kommer rullandes på en säng. jag ber om ursäkt och känner mig dum som ännu en gång är i vägen för dem. De nickade lugnande åt mig och log till och med åt mig. Jag log tillbaka och försökte nyfiket se vem som låg i sängen. Det var en liten blond tjej, smal och tanig. Hon var blodig överallt och hennes läpp verkade ha spruckit. Hon såg härjad och sorgsen ut. Det var något med henne som fick mig att må dåligt. Jag mötte hennes blick och hon såg chockat på mig. Ibland verkade hon känna igen mig. Som att hon var på väg att säga något flera gånger, men hejdade sig i sista sekunden. Jag kände mig illa till mods. Sängen rullade förbi men hon vände sig om och fortsatte titta på mig. Kände jag henne? Hur mycket jag än försökte minnas henne, fanns hon ingenstanns i mitt minne. Var hon ett fan? På något sätt verkade hon känna igen mig? Precis innan de försvann ingenom dörren såg jag hur hon mimade ett namn med sin mun. Jag tappade hakan. Var det...?
***
Helikoptern landade och vi rullade in genom dörrarna till sjukhuset i Jerusalem. Helikopterfärden hade kanske tagit en halvtimme och den lugnande sprutan de gett mig hade börjat ge sig nu. Jag kände mig fortfarande illa till mods när de tog på mig men insåg att det var något jag fick försöka vänja mig vid. De elaka männen var borta nu. Hur svårt det än var att försöka förstå var jag faktiskt i säkerhet nu. Mannen som suttit bredvid mig under hela färden hade förklarat för mig att vid ankomsten på sjukhuset skulle jag få lov att genomgå en grundlig undersökning. Både för min egen och för undersökningens skull. Men efter att ha sett min reaktion hade han ordnat så att endast kvinnliga läkare och sjuksköterskor skulle ta hand om mig. Vi rundade hörnet och passerade ett litet väntrum. Vita väggar som alltid i ett sjukhus, några svarta stolar, en vattenautomat, några abstrakta tavlor och plastväxter. På två utav stolarna satt ett par i fyrtiosåldern och höll om varandra. Undra varför de var här? Vem de väntade på? Vi passerade väntrummet och plötsligt stannade vi till och en ung man flyttade ursäktande på sig. Han var lång och smal. Var klädd i träningskläder och med en svart mössa på huvudet. Vi började rulla igen och för ett kort ögonblick fick jag ögonkontakt med killen. Han såg lika chockad ut som jag. Vi rullade förbi honom och jag vände bak huvudet för att inte förlora honom ur sikte. De där ögonen, jag kände igen dem. Han, jag hade sett honom tidigare. Mitt hjärta slog fortare. Var det...?
***
Vad de båda hade gemensamt, det de båda tänkte på i samma sekund, låg endast några dörrar bort och kämpade för sitt liv. Gjorde sitt yttersta för att hålla sig kvar. Höll sig krampaktigt kvar i de tunna trådar som fortfarande förband honom till det här livet. Kl. 00,37 ebbade det livsavgörande pipet ut i en jämn låg ton...
