Kap 43
Annie
Mörka, ljusa, lyckliga, sorgsna, lätta och jobbiga...alla minnen rusar genom kroppen och adrenalinet stressar för att försöka få någon ordning på kaoset som virvlar runt inom mig. Det känns som en evighet men nu inser jag att det endast tagit ett par minuter. Någon kilometer men jag har hunnit gå igenom hela mitt liv, hela min uppväxt och allt jag fått upplevt och önskat jag hade fått uppleva. Den enorma spänningen och nyfikenheten kvällen innan julafton när man smyger fram och tittar om tomten vågat sig fram än? Lyckan den första riktiga vårdagen när man kan gå utan jacka, den första sommardagen när man kan springa runt ute barfota, dagen när den första riktiga snön kommer. När man springer ut och försöker fånga de första snöflingorna på tungan. Man gör det när man är fyra år och man gör det när man är femtio år. Just de dagarna på året betyder så mycket, en förändring i livet. En start på något nytt och ett slut på något annat. Jag gick igenom hela händelseförloppet den dagen för åtta år sedan när jag fick min första kyss. Nervositeten som fick hela mig att skaka, värmen som omvandlades till svett i mina handflator, paniken när våra läppar närmade sig varandra. Glädjen när jag träffade min första riktiga pojkvän, värmen vi delade, leendet jag fick av honom, orden... Dagen jag insåg att jag var helt ensam. När hela min familj utplånades på några sekunder. Rädslan jag kände, ensamheten och värmen jag så desperat längtade efter att få känna igen, om bara för den korta sekund det tog för den att utpånas. En sista kram från mina föräldrar och syskon, ett sista ord för att försöka berätta hur mycket jag älskade dom och uppskattade dom. Ett omöjligt uppdrag men något jag skulle ge allt för. Alla känslor jag upplevt sen jag föddes och kan komma ihåg har jag hunnit uppleva och gå igenom igen på dessa korta minuter och den korta sträckan vi färdats.
Männen hade lyft in oss i den svarta skåpbilen och kört iväg. Jag vet inte säkert hur länge vi kört men det var några timmar. Både jag och Bill var osäkra på hur länge sömnpillren var tänkta att verka så vi försökte hålla en låg profil. I framsätet satt två utav männen och sjöng med i en låt full av olika flöjter och piano. I våra öron lät det hemskt men de sjöng glatt med. Det sved att höra deras pigga stämmor och samtidigt känna hur min tunna kropp slog emot det hårda golvet i varje litet gupp. Varje gång vår bröstkorg fick ta emot ett slag från golvet vi låg på hördes ett dovt stön från oss. Våra kroppar började verkligen ge efter. Jag kunde se hur Bills ansikte grinade illa lite då och då. Han ville så mycket, han hade så många planer hur vi skulle ta oss härifrån. Varje gång han kom på något nytt lyste hela hans ansikte upp för att senare försvinna helt och ersättas med absolut ingenting. Han blev helt tom. Det var skrämmande att se. För några minuter sedan levde han, då kunde jag se hur planerna utformades innuti hans vackra huvud. Nu hade han gett upp, ännu en gång. Hans leenden och upprymdhet var alltid bara tillfälliga.
I samma sekund som skåpbilen hade stannat hade vi tittat på varandra och försökt komma på vad som skulle hända? Var det bara ännu ett nytt gömställe eller fanns det en chans till frihet? Tysta hade vi legat på helspänn där bak och väntat. Vi hörde hur männen gick ur, hus dörrarna stängdes. Vi hörde hur dörren bak till oss öppnades och i samma sekund blundade vi och låtsades sova. En utav männen tog tag i mitt ben och skakade det men jag höll mig lugn och låtsades inte reagera. Han släppte mitt ben och stängde dörren igen. Samtidigt öppnade vi båda ögon igen och stirrade på varandra. Båda tog lätta ytliga andetag och försökte lyssna efter fotsteg utanför. Det enda vi kunde höra var fotsteg som avlägsnade sig, som gick därifrån. Vad det nu? Var det nu som var vår chans? Bill reste sig fort men ljudlöst upp men släppte mig inte med blicken. Han satt på huk och stödde sig på ena handen. Sakta nickade jag åt honom och han smög sig fram till förarsätet. Jag kunde känna hur hjärtat jobbade för fullt med att pumpa ut allt blod i min kropp. Jag kunde se hur Bill klättrade fram och sakta reste jag mig åxå upp och gick fram i bilen. Bill satt bara och tittade ut genom rutan. Vi verkade befinna oss vid en bensinmack och alldeles framför oss stod en barnfamilj utanför sin bil och hade dukat upp några smörgåsar och dricka på ett bord. Jag fann mig i samma stirrande tillstånd som Bill. Det såg så, så normalt ut. Där satt en helt vanlig familj med sitt mellanmål uppdukat. på väg mot ett mål, och här mittemot satt vi, kidnappade och utsvultna. Det var såna konstraster. Jag lade min hand på Bills axel och vi suckade båda två en djup suck. Det kändes verkligen orättvist och surrealistikt. Trots allt var det här nog första gången som det verkligen gick upp för oss att vi var faktiskt var kidnappade. Plötsligt tittar deras ena dotter upp på oss. Både jag och Bill rycker till men vi gör inget. Hon kanske var runt 10 år och riktigt söt. Det mörka håret i flätor och en rosa klänning. Nyfiket tittade hon på oss och vi tittade fascinerat tillbaka. Tänk att hon verkligen såg oss, för första gången på länge var det verkligen någon som såg oss. Vi tappade bort oss helt och hållet och det var inte förrän hon ryckte i tröjärmen på sin pappa och han såg upp på oss som vi började reagera. Pappan såg förskräckt på oss och han såg nästan lite rädd ut ett tag. Sakta började vi vakna till liv och började ropa på engelska att han skulle hjälpa oss. Medan Bill började slå på rutan böjde jag mig fram och kände på bildörren. Den var låst och det gick inte att öppna från insidan. Inte den andra heller. Paniken började samlas i våra kroppar. Vi hade chansen nu, vi var sedda. Mannen på andra sidan rutan sade något till sin fru och började fösa in sina barn i bilen. Vi försökte tecka åt honom att ringa på hjälp men han började backa in i bilen istället. Tårarna rann på både mig och Bill. Vi var ju så nära nu. Varför ville han inte hjälpa? Mannen stängde bildörren om sig och vi kunde se att de började disskutera häftigt där inne. Jag skriker och Bill skriker. I ögonvrån kan jag se något som rör sig och plötsligt inser jag att männen är på väg åt vårt håll. Utan att tänka tar jag tag i Bill och drar honom bakåt. Han protesterar och slår vilt omkring sig. Han är alldeles svettig och andas häftigt. Jag drar ned honom på golvet och kramar om honom hårt. Samtidigt hör vi hur bildörrarna fram öppnas och slås igen. Sen börjar den hemska musiken igen.
Vi låg där på golvet, en utav oss med ett bultande ånger och rädsla och en utav oss med en övertygelse och beslutsamhet. Sida mot sida med fingrarna ihopflätade och en närhet för att ge varandra stöd och tröst. Två människor i samma sits men två helt olika tankebanor. Mitt emot mig låg Bill med ena knäet om mitt, min hand hårt knuten i sin, ögonen slutna och bitandes på sin underläpp. Först blev jag ledsen när jag såg hans sorgsna utseende. Han var sjukligt smal och alldeles grå. Hans kindben som tidigare varit så vackert utmärkande syntes alldeles för tydligt och hans ljuva läppar var spruckna och såriga. Min strålande och leende Bill var borta och det gjorde ont att se. Ont att inse att hans snabba humörsvägningar från kämpande till deprimerad var ett tecken på att slutet närmade sig. Ett slut på hans vilja och framför allt ork till att fortsätta försöka. Det hade erbjudits alldeles för många chanser och det hade varit alldeles för många bakslag för honom att orka handskas med. han tynade bort rakt framför ögonen på mig och det var mer än jag klarade av att ta.
-Bill, vännen... ovansidan av min hand smekte lugnt hans kind. Sakta öpnnade han ögonen och lyfte blicken åt mitt håll. Hans blick fastnade inte direkt utan det tog en sekund innan han lyckades fokusera den. Trött och sliten fick han kontakt med mig, inte ens ett försök att le. Det var under dessa följande minuter som hela mitt liv passerade i revy. Alla känslor och minnen revs upp i mig på nytt men på något sätt skapade allt kaos ett lugn inom mig. Jag hade aldrig varit så säker i hela mitt liv som just nu. Den vackra och mystiska djuphet som jag tidigare funnit i hans bruna ögon och lyckan och den avslappande känslan han gav mig när han log...jag ville få tillbaka allt det. Jag ville att resten av världen skulle kunna få möjligheten och chansen att få känna samma sak som jag gjort. Precis som innan allt det här. Det var inte rättvist att Bill skulle ligga här bak i skåpbilen eller inlåst i nåt mörkt rum utan fönster och sakta tyna bort. Han hörde hemma hos sin famij, hos Tom, uppe på scenen och framför hela världen så alla kunde ta del av hans magiska utstrålning. Den trötte man som låg bredvid mig nu var så långt borta från sitt äkta jag som han någonsin varit.
-Bill, är du med mig? Trött nickade han åt mitt håll men jag var inte helt säker på att han visste vad jag menade. Jag flyttade mig ännu lite närmre, lade mina båda handflator på hans kinder och såg till att försöka memorisera varje liten millimeter av hans vackra ansikte. Varje liten del utav honom. Jag gav honom en kyss på munnen, oskyldigt men med en riktig mening bakom. Ärligt. Han låg bara där och tittade något funderande på mig. Älskade lilla Bill, du behöver inte oroa dig. Jag ska fixa det här.
Ni vet hur de brukar säga att precis innan man dör brukar hela ens liv passera framför ögonen på dig. Jag var inte rädd. Skulle det betyda att min tid här i livet var över, gjorde det mig inget. Skulle det vara så betydde det att jag hjälpt någon annan tillbaka til livet. Mitt liv mot en annans. I den sekunden kunde jag känna hur värmen spred sig inom mig. Rädslan fanns inte, bara en stark beslutsamhet och en längtan. Jag var inte riktigt säker på vilken sorts längtan? Längtan härifrån? Längtan efter min mamma varma famn? Längtan efter hans vackra leende? Jag visste bara vad jag behövde göra för att få ett slut på allt det här och på något sätt komma vidare.
- Jag älskar dig
Jag reste mig upp och han lyfte osäkert på huvudet. Med ett finger för min mun hyshade jag åt honom och tecknade åt honm att ligga ned.
- Håll i dig, Bill
kap 42
Efter 5 timmar var jag äntligen på plats i parkeringshuset under polisstationen i Jerusalem. Jag hade fått lov att ta flyget till huvudstaden då Bills gömställe låg långt upp i Israels berg, men som tur var hade jag lyckats få åka med ett litet privatflygplan. Allt hade gått väldigt smidigt förutom att jag var lite små irriterad på den Israeliska polischefens krav om att jag fick lov att ha löjligt många livvakter. Jag hade försökt protestera och försöka få honom att förstå att ju mer uppenbart det var vem jag var, desto större skada gjorde det. Mitt resonemang var oförstående för honom och han klargjorde för mig att utan hans livvakter skulle jag inte få resa runt i Israel. Muttrande men förstående gick jag med på det och gjorde mitt bästa för att komma ut ur flygplatsen så fort som möjligt. Nog hade människorna reagerat när vi kom där men jag hade tur. Eftersom jag hade just så många livvakter, fler än jag någonsin haft, var det svårt för utomstående att lyckas få en skymt och kunna lista ut vem det var där bakom. Jag hade dock inte vågat berätta för mamma och Gordon om kravet på så många livvakter. Det skulle bara göra dem ännu mer upprörda. Den enda jag verkligen pratade om med allt nu var Andreas. Han fattade.
Vi klev ur bilen och även i parkeringshuset betedde sig alla löjligt överbeskyddande mot mig. Inne i hissen blev jag intryckt mot väggen och blockad av alla kostymklädda män. Jag bara skakade på huvudet och skrattade tyst för mig själv. Genast tittade männen bak på mig och gav mig en sur blick. Jag sträckte på mig och harklade mig. -Im sorry! De var nog lika imponerade av mig som jag var av dem.
Äntligen öppnades hissdörren och jag kunde slita mig loss. Inne i själva polishuset hade jag lov att gå själv, i alla fall på den här våningen. Här uppe satt bara cheferna och allt viktigt folk så det ansågs vara tillräckligt säkert för mig. En ung tjej kom fram och mötte mig. Hon hade det svarta håret upppsatt i en hög tofs, vit skjorta, svart pennkjol och såg väldigt elegant ut. Elegant men på ett sött vis. Hennes nästipp pekade något upp och hennes ögon var stora rådjursögon med lagomt mycket smink på. Hon rodnade något när hon kom fram och skakade hand med mig. Hon presenterade sig som Lucy och hon var sekreterare åt mannen jag skulle träffa senare. Ahbid, som mannen hette, var tyvärr upptagen i ett viktigt möte så hon skulle ta hand om mig så länge. Hon visade mig vägen till ett stort ljust rum och bad mig sitta ned i en fotölj. Hon frågade om jag ville ha något att dricka men jag tackade nej. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg henne. Med största sannolikhet visste hon vem jag var och kanske var det därför hon rodnade när hon pratade med mig. Synen av hennes blyghet och hennes försök att ändå uppehålla en proffesionell attityd var bara så sött. Jag satt i fotöljen och försökte följa med vad som hände i en isrealisk såpa men hela tiden vandrade blicken mot Lucy som satt bakom ett skrivbord lite längre bort i korridoren. Ibland möttes våra blickar och jag kunde inte låta bli att le lite extra åt henne. Allt bara för att få se hennes leende. Det värmde och fick mig genast på bättre humör. I början satt jag helt ensam i rummet men med tiden kom det fler o fler människor dit. Vissa stannade men de flesta gick bara förbi och var alldeles för uppenbara med varför de var där. Jag antar att ryktet nått de flesta nu att Tom kaulitz befann sig i väntrummet på sjunde våningen. Alla som gick förbi ville få en titt på brodern till den kidnappade rockstjärnan. Jag började må illa och reste mig för att gå bort till Lucy.
- Får jag be dig om en tjänst, Lucy? Jag lutade mig fram mot henne och tittade bedjande.
-Absolut, vad som helst. Hon blev nervös när jag lutade mig närmre.
-Finns det någon plats jag kan få sitta ostörd? Det behöver inte vara något speciellt, jag behöver ingen lyx. Jag vill bara komma bort ifrån allas blickar. Förstår du? Hon nickade och reste sig genast upp. Plötsligt tar hon min hand och börjar leda bort mig. Hon öppnar en dörr, tittar in och stänger den igen.
-Vi har det här rummet. Det sitter en kille därinne men vem som helst får inte komma in där. Det är ett speciellt rum, för dem som inte vill bli sedda. Hon tänkte ett tag innan hon lutade sig mot mig för att viska något.
-Här i Israel har vi många poliser som jobbar under täckmantel och de vill helst inte bli sedda här inne. Hon gav mig en menande blick och blev genast allvarlig.
-Jag lovar, jag ska inte säga något. Hon öppnade dörren åt mig gav mig en mjuk klapp på ryggen.
-Om du behöver något finns jag här borta, sa hon och pekade med fingret mot sitt skrivbord.
Jag satte mig ned brevid mannen och drog en djup suck. Det var ett litet rum, inga fönster men det förstod jag. De som satt här inne ville ju inte bli sedda. Det var ett hemligt rum. Tanken på att mannen bredvid mig jobbade under täckmantel fick min fantasi att jobba för fullt. Hemlig polis i Israel. Tänk vad mycket han borde ha varit med om? Alla hemligheter han vet. Det förklarar varför han vill sitta i det här instängda rummet. Undra hur många som vet om att han egentligen är polis? Jobbar han för maffian? Terrorister? Jag kände verkligen respekt för honom, men jag fick bara lov att se hur han såg ut. Lite diskret kliade jag mig i nacken och lät blicken smyga sig åt hans håll. Han märkte som tur var inget. Jag blev lite besviken dock. Han såg inte alls ut som en polis under täckmantel. Han var lite kraftig, stor, mörkt hår i en hästsvans och lite halvlångt skägg. Jag hade förväntat mig något lite mer...spännande. Men jag antog att han passade in ganska bra i den Israeliska brottsligheten. Han såg lite kriminell ut. Dock inte som en hårt kriminell person. Mer som en mjukis kriminell. Ni vet, en sån där "Jag snor en cykel, röker en joint och kanske snattar lite öl på närbutiken" Jag kunde inte låta bli att le lite för mig själv när jag tänkte på hur det kunde se ut. Nej, han såg inte alls kriminell ut. Han såg mer ut som en kvarglömd hippie från 70-talet.
-Visst får det här rummet dina hårstrån att bli ännu gråare?
Jag ryckte till och började ge ifrån mig en massa konstiga mummlande läten. Jag blev så paff att jag bara lät de första orden ramla ur min mun. Jag var inte alls beredd på att han skulle säga något.
- Jo, eeeh, det är väl kanske inte det mest fartfyllda rum jag vistats i. Jag försökte skämta till det men jag ångrade mig på en gång. I mina öron lät det bara nedvärderande mot honom. Jag tittade snabbt på honom och fann honom leendes. Jag kände mig lite obekväm när jag tänkte på att jag hade en hemlig polis bredvid som log mot mig precis efter att jag skämtat om honom. Vem vet vilka knep han kunde?
- Men jag fattar ju varför. Nej, vad gör jag? Jag kan ju inte avslöja att jag vet om honom. -Eller jag menar...det är skönt att slippa allas blickar. Det här gick inte som jag hade tänkt. -Det är skönt för MIG att kunna slippa allas blickar. Det var det jag menade.
Jag tog ett djupt andetag och försökte släppa ut luften lite diskret. Nu sabbade jag det totalt.
- Ta det lugnt grabben! Du behöver inte vara rädd. Han skrattade åt mig och jag kunde genast slappna av lite. Han lät väldigt trevlig i alla fall.
-Förlåt, jag är bara inte van vid sånt här.
- Vem är det? Du behöver inte vara nervös. Jag bits inte. Mannen bredvid fortsatte skratta och jag kunde inte göra annat än skratta åt mig själv jag med. Jag kände mig så löjlig.
Vi satt och pratade ett tag och för varje minut kunde jag slappna av ännu mer. Han var riktigt trevlig och det var skönt att få prata med nån som åxå hade ett behov av att vara lite hemlig. Jag kände mig trygg med honom. Helt utan förvarning slets dörren upp och Ahbid kom rusandes in. Han tittade först på mig och sedan på mannen bredvid mig. Bakom honom kunde jag se och höra Lucy som nästan verkade gråta. Allt verkade väldigt kaotiskt och jag ställde mig upp och försökte fråga vad som var fel. Ahbid fortsatte skälla på Lucy och jag tittade för en sekund på mannen bredvid mig. Han satt helt lugnt där på sin plats med jackan i knäet. Han rörde inte en min. Plötsligt ser han upp på mig och reser sig.
- Var inte rädd, Tom. Jag stannade upp mitt i ett andetag. Hur kunde han veta vad jag hette?
- Håll ut, din bror är på väg hem. Jag lovade honom det...
In kom två poliser rusandes och tog tag i mannens armar men han var fortfarande lika lugn. Han tappade jackan han haft i sitt knä hela tiden och för första gången kunde jag se handklovarna som satt runt hans handled. Jag försökte få fram något, men allt fastnade i min hals. Va fan var det som just hände?
Kap 41
Dagarna gick fruktansvärt sakta nu och hela situationen började bli ohållbar. Med pillren var vi borta större delen av tiden. Då märkte vi inget. Nu kunde vi känna hur hungern drog i oss och vi märkte att den enorma utmattning vi kände berodde inte på pilllren. Våra kroppar höll helt enkelt på att stänga av alla onödiga energikällor för att säkra sin överlevnad. Det var först nu vi insåg hur illa det egentligen var. Tog vi oss inte härifrån skulle vi snart vara förlorade. Samtidigt som detta bara fick mig att känna mig ännu mer taggad på att ta mig härifrån, skrämde det mig att känna mig så oskyddad och svag. I nuläget kunde ingen utav oss fungera normalt. Vi var båda väldigt smala och led av yrsel. Kroppen värkte och den gjorde inte alltid som vi ville. Jag kunde även känna hur munsåren blev fler och fler. En annan faktor jag inte räknat med när vi struntade i att ta pillren var tidsuppfattningen. Rummet vi befann oss i saknade fönster och vi hade ingen som helst möjlighet att veta vad klockan var. Vi kunde inte veta när männen skulle komma och titta till oss eller när pillren var meningen att sluta verka. Det gjorde att hela dagarna fick vi spendera liggandes på madrassen och vara förberedda att låtsas sova om männen skulle öppna dörren. Vi kunde inte prata ordentligt och aldrig slappna av. Alltid på helspänn, redo att spela drogad.
Luften var så tung och instängd. Ibland kändes det som att tyngden som låg på mina ögonlock endast bestod av tjock luft. Magen kurrade till och jag kröp ihop i fosterställning för att försöka lugna de smärtsamma attackerna. Det var inte det att jag var hungrig, den känslan hade försvunnit för några dagar sedan. Men min kropp gjorde uppror. Jag knep ihop ögonen och försökte andas igenom smärtan. Plötsligt kände jag hur Annie kröp upp bakom mig och smög in sin arm under min och höll om mig. Hon böjde upp sina knän under mina och lät ena kinden vila mot min hals.
- Håll ut, Bill! Vi är snart hemme igen.
Jag tryckte hennes arm närmre och lyckades få fram ett litet leende. Ja det var vi! Det var jobbigt och jag började nästan känna mig lika borta som pillren gjorde mig, men jag måste försöka hålla gnistan uppe. Annie hade rätt, snart skulle vi vara hemma. Hon smekte försiktigt min mage och det lugnade faktiskt. Efter ett tag kunde jag slappna av.
- Annie! Jag var inte säker på om hon sov eller var vaken? Ett tyst hummande hördes vid mitt öra. - Vad ska du göra när du kommer härifrån? Det var en fråga jag tänkt fråga henne länge nu. Jag hade börjat oroa mig för henne. Hon fick alltid stå ut med mitt prat om Tom men jag hade aldrig hört något om hennes familj. Det enda hon hade sagt var att hon inte hade någon. Jag hörde hur hon svalde och ändrade position på madrassen.
- Jag vet inte riktigt? Jag ska äta. Hon försökte sig på ett litet skratt men jag kunde höra att det var inte äkta. Sedan fortsatte tystnaden.
-Förutom att äta då? Finns det ingen du vill träffa? Ingen du saknar? Hon började vrida på sig allt mer och det märktes att hon tyckte det var jobbigt att prata om.
- Hjälp va trött jag är. Hon tvingade fram en gäspning och borrade i sitt ansikte ännu längre in mot min hals.
-Annie, snälla prata med mig. Jag vände mig om och fann henne gråtandes. Min första tanke var att försöka trösta henne och be om ursäkt för att gjorde henne ledsen. Men sen insåg jag att det kanske var just det här hon behövde? Något hade hänt hennes familj men hon hade vägrat prata om det i flera veckor. Hon behövde släppa ut alla känslor. Jag strök bort hårslingorna som fastnat på hennes blöta kinder och flyttade mig närmre så jag låg med ansiktet mot hennes ansikte.
- Vad hände med din familj, Annie? Varje gång jag sa ordet familj var det något i henne som ryckte till. - Varför pratar du aldrig om dem? Gång på gång svalde hon och tårarna kunde inte stoppas hur mycket hon än försökte. Jag gjorde inget för att få dem att sluta.
- För att jag inte har någon familj. Hon kämpade fram orden mellan snyftingarna. - Jag förlorade alla i en bilolycka för några månader sen. Jag är helt ensam. De sista orden hördes knappt. Jag tog tag om hennes överkropp och tvingade henne närmre mig. Hårt höll jag henne nära och försökte överföra varje liten varm och kärleksfull energicell jag hade inom mig. Tröjan blev blöt av alla tårar men jag brydde mig inte. På något sätt kändes det som ett framsteg att hon äntligen vågade släppa fram sina känslor. Jag vet själv att jag börjar känna mig avtrubbad och ibland behöver jag bli påmind om mina känslor för att inte förlora förståndet helt och hållet.
-Du behöver inte vara rädd, Annie. Du tillhör min familj nu, du behöver aldrig känna dig ensam...
Plötsligt hörde vi hur någon försökte låsa uppp dörren in till oss. Annie torkade snabbt av sig mot min tröja och jag försökte lägga mig tillrätta.
-Nej, stanna hos mig. Hon tittade på mig med en bedjande blick och jag lade mig tillrätta brevid henne igen. - Håll om mig, snälla! Jag lade min arm om henne och båda tog ett djupt andetag och stängde ögonen. In genom dörren hör jag hur två män kommer in och ställer sig alldeles brevid oss. De skrattar och sparkar lätt på våra fötter. Jag kände hur ilskan kokade inom mig. För varje andetag fick jag anstränga mig för att inte flyga upp och hoppa på dom. Annies puls rusade och jag kunde känna hennes hjärtslag genom tröjan. Försiktigt tryckte jag henne närmre. Utan förvarning tog en utav männen tag i mig och slängde upp mig över sin ena axel. Paniken steg och jag blev rädd att männen skulle märka hur stel jag var i kroppen. Jag sneglade bort mot Annie och såg att även hon höll på att bli upplyft. Jag lyckades få kontakt med henne för en kort sekund och den sekunden räckte för att övertyga mig om att hon var redo.
