En värmebölja hade dragit in över Tyskland och det spåddes bli det varmaste Juli sedan 1995. Högsommaren stod i full blom och landet kryllade av solbrända förälskade tonåringar. Glassförsäljningen hade slagit rekord och den populäraste glassen för sommaren var Calippo. Den med cola smak. Uteserveringarna var alltid upptagna av njutande tyskar som hoppades att vintern aldrig skulle komma tillbaka. På stranden åts det picknick och kroppar smörjdes in med solkräm för att inte riskera brännskador. Livet tog inte slut för att solen gått ned, linnen bars fortfarande då natten slog midnatt. Värmen var lika påtaglig hos folket som sjöng och dansade på gatorna. De enda som behövde oroa sig var pensionärerna som riskerade att drabbas av värmeslag. Men kände man ingen äldre, tänkte man inte på det. Istället vaknade man och gick ut i gräset barfota med ett stort leende på läpparna. Tyskland som för sextio år sedan stått för ett utav de största folkmorden, badade nu i frihet och lycka.

Den unga mannen som tidigare haft sitt långa stora hår som kännetecken satt lutad mot trädet ute på sina föräldrars gräsmatta och strök det halvlånga håret. Det hade fått växa ut till ett mellanblont rufs och för tillfället trivdes han rätt bra i sitt nya jag. Det hade varit över tio år sedan han sett sin originalfärg, arvet från hans mamma. Håret var solblekt och friskt, inte slitet av alla hårprodukter han använde tidigare. Kroppen var gyllenbrun av solen och det var månader sedan han rört en mascara. Tokio Hotel Bill hade tagit semester, likaså kidnappningsoffret Bill. Sedan värmen slagit till hade han flyttat ut till sin mamma och Gordons hus i utkanten av Hamburg. Lägenheten han delade med sin bror blev alldeles för varm och där fanns inget gräs. Det var det som saknades, att kunna krama gräset med tårna och ligga i bar överkropp på en filt ute i solen. Flugorna ville gärna vara med och kittla hans hud, men han jagade helt enkelt bort dem. De fick gärna försöka om de ville. Alla hade rätt att få försöka.

En liten tax tog sats ända inifrån köket så mattan knölades ihop till en trasa och gav ifrån sig ett skall. De små benen sprang fortare än man kunde tro och på några sekunder flög hon på sin husse som överfölls av pussar. Nosen letade sig in mot nacken och husse skrek till av skratt när den blöta nosen kittlade honom. Båda triggade varandra och magkrampen tänkte inte vänta på att mannen skulle lugna ned sig. Till slut lyckades han lugna ned den lilla taxen och lyfte upp henne i knäet. Varje natt sen han kom ut hit hade hon legat tryckt mot honom under täcket. De små runda ögonen tittade in hans ögon och ett stort leende spred sig över ansiktet.

I fönstret stod en stolt mamma, nära till tårar. Äntligen hade hennes son börjat le igen. Hon visste ingen som hade ett sådant smittsamt leende som hennes två söner. Hon ropade in mot vardagsrummet och strax efteråt hördes tassar komma springande på trägolvet. Hon visste att de fyrfotade vännerna hade en stor del med hans leende att göra. De tre hundarna tittade nyfiket upp mot mamman som tittade frågande på dem.
- Var e Billi?
Svansarna började vifta fram och tillbaka och nosarna vädrade i luften efter spår av sin husse. Dörren ut öppnades och efter en upprepning av samma fråga störtade de tre hundarna ut mot trädet där en ovetandes Bill Kaulitz satt och kramade sin lilla tax.


I en mindre stad i Sverige gick Annie Andersson runt i sin lilla tvåa och kände på jorden i blomkrukorna. Nu när det var så varmt var det viktigt att de inte torkade ut eller stod i alldeles för stark sol. Varje dag efter middagen brukade hon ta ett varv och kontrollera att allt stod rätt till. Benjaminfikusen lyftes upp och ställdes ned i badkaret för att få en dusch. Varje växt fick en dusch i veckan, roterande schema. I köket hängde hennes stolthet, en Vanda orkidé. Det hade varit ett medvetet val att köpa krävande växter. I en vecka hade hon studerat olika böcker och skrivit en lista på tänkbara kandidater. Tanken var att hon skulle kunna hålla sig sysselsatt, men ändå inte riskera att misslyckas. Vandan i fönstret hade varit en chansning. Den skulle hängas upp med luftrötterna fria så de inte riskerade att ruttna. Samtidigt fick de lov att hållas fuktiga för att inte torka. Inte för mycket och inte för lite sol. Det hade varit tveksamt innan hon faktiskt köpte den, men hon hade förälskat sig direkt när hon såg de enorma mjuka blommorna. Den blommade fortfarande efter en månad och varje gång hon möttes av den höjde hon lite extra på hakan.

Sedan tre veckor tillbaka hade hon fått jobba som volontär på ett hunddagis. 8-15 jobbade hon och spenderade dagarna ute i den gröna naturen med minst två hundar samtidigt som nosade upp sommarens spår. Det gjorde att hon kom utanför lägenheten och mötte resten av världen. Ibland var de två som gick med varsina hundar, men hon föredrog att gå ensam. På så sätt kunde hon ventilera allt hon funderade över med de fyrfotade vännerna. Ibland tog hon sats och sprang allt vad hon kunde hela den raka vägen fram till bron. Eller så gick de bort mot den lilla sjön och badade nakna i vassen. De hade frågat om hon ville jobba halvtid, men hon jobbade hellre som volontär. Då kunde hon stanna hemma de dagar luften inte gick att andas.

Två dagar i veckan tog hon på sig gymnastik skorna och tränade box aerobics. Det var hennes psykolog som föreslagit det för att kunna släppa ut lite utav den stress hon kände för att bli normal igen. Det fungerade förvånansvärt bra och de två kvällarna sov hon bättre än på resten av veckan. Hon hade ett "jobb", en egen liten tvåa med ljusbruna tapeter och nya klinkers i badrummet. Hon tränade, pratade med andra människor, hon åkte lokaltrafik med sitt nya busskort och hon hejade på grannarna när hon mötte dem i trappuppgången. I den nya staden visste ingen vem hon var. Efternamnet var inte längre Björk, håret var numera korpsvart och hon hade till och med lyckats lägga på en lokal dialekt. Ibland hände det att hon fick ett kort från Elin där hon skrev att hon hoppades allt var bra. Annars hade hon ingen kontakt med sitt tidigare liv.

Skadeståndet hon fått hade varit femsiffrigt så ville hon inte behövde hon inte jobba på ett år. Ville hon kunde hon leva i lyx och bo på hotell med rums service. Men hon nöjde sig med sin lilla hyreslägenhet och storhandling på Willy's en gång i månaden. Hur mycket pengar hon fått brydde hon sig inte om. Vad som betydde något var när personalen på hunddagiset påpekade att hon såg rosig ut om kinderna och hon lyckades få dem att skratta åt hennes skämt på lunchen. Alla små saker som fick henne att känna sig levande, som andra tog för givet. Det var henne femsiffriga belopp!




De båda hade lyckats hitta en vardag som gick att leva. Ända sedan de träffades var det små försiktiga steg som gällde. Lärdomen hade lett till att förhoppningar skulle hållas begränsade till precis under vad en normal människa skulle kalla vardagsmat. Ett framsteg hade varit att le åt en komedi och sen inte tänka mer på det. En förhoppning hade kunnat vara att skratta åt en film. Lärdomen hade varit att de skrattat för att de borde ha skratta åt scenen där mannen försäger sig inför hela jobbet. Lärdomen var att inte försöka sig på saker man borde göra, bara göra det som kändes rätt just då. De hade båda försökt dig på de där "borde" men alltid hade de lämnats med dåligt samvete för att de spelat falsk mot sig själv och gett människor runt omkring förhoppningar som de inte skulle kunna leva upp till. Det hade tagit ett tag innan de lärt sig, men nu visste de att ta det säkra före det osäkra.

Mardrömmarna fanns fortfarande kvar, men de var inte lika levande som tidigare. De hade lyckats skapa ett avstånd till dem och visste att några djupa andetag skulle få pulsen att ge med sig. De vita sömntabletterna fick för det mesta stå orörda inne i badrumsskåpet. Även om de kunde hjälpa till med sömnen om natten hade de en tendens att stanna kvar över dagen. Ibland var det värt en natt av kallsvett för att kunna gå vaken nästa dag.

Det kändes som att de hade koll på läget. De åt frukost på morgonen, borstade tänderna, pratade med människor och slappnade av. De trodde även att det hade koll på varandra. Eller rättare sagt, de intalade sig själv flera gånger om dagen att de klarade sig bra utan varandra. Flera månader hade gått nu och ett normalt funktionellt liv verkade ju vara möjligt i framtiden utan den andre. Kanske var det för att det blivit vardag för dem?

Bill hade alltid med sig den lilla mobilen, vart han än gick. Badrumshyllan hade fått en speciell plats där den lätt kunde nås utan att det riskerade att bli blöt. I köket hos Annie låg en hög med tidningar. Alla olika sorters tidningar, riktade till unga som gamla. De brukade följa med varje gång hon handlade. Skulle man fråga henne vad de handlade om skulle hon titta tveksamt tillbaka och bita sig frågande i läppen. Hon skulle inte ens minnas att hon köpt dem. Båda trodde att de hade varandra under kontroll. Bläddrade man igenom hennes tidningar skulle man finna en gemensam faktor. Varje tidning hade minst ett blad med en bild föreställande Tysklands mest omtalade stjärna. Bläddrade man igenom Bills svarta mobil skulle man se att den var helt tom. Inga sms eller nummer låg inlagda. Aldrig hade det ringt på den. Men vart han än gick följde den med. Det fanns en person i hela världen som hade just det numret. Hans mamma hade gett det till hennes advokat hade hon sagt. Han sa att han skulle vänta på henne och han försöker alltid hålla vad han lovar. Flera gånger i veckan hände det att de båda låg i sängen och önskade den andre en god natt fylld av vackra drömmar på exakt samma klockslag.

Bill


Han hade haft en bra känsla. Det hade puttrat en positiv instinkt sekunderna innan han nått receptionen. Känslan av att något bra trots allt skulle komma ur allt. Även om det inte var meningen hade han inte kunnat låta bli att skutta in i hissen på väg ned. Tom hade tittat konstigt på honom och skrattat. Han hade nog aldrig insett hur underbart det var att skratta innan. Och vackert. En leende människa sken ljusare än alla andra. En leende Tom fick alla människor att bli kära. Så kanske skuttet var för att få Tom att le? På så sätt kunde han själv få le och hoppas att även han gjorde världen kär.

Men leendet hade varit väldigt kort. Mannen i receptionen påstod att de inneboende i hennes rum redan checkat ut och flygit tillbaka till Sverige. Flera gånger försökte han förklara vad han menade, kanske receptionisten inte förstod hans engelska. Den var inte perfekt. Men alltid kom samma svar, de hade redan åkt. Han hade skakat på huvudet, försökt skakat bort tid och rum. Tom hade tagit tag i honom och lett in honom i hissen igen innan folk började viska bakom dem. Den här gången skuttade han inte in i hissen. Den här gången slogs nävar och fötter i väggen och förtvivlan skreks. Brodern lyckades stoppa honom och tvinga honom till gråt istället för fysisk smärta. I hans famn gömde han skammen att försökt sig på lycka när det uppenbarligen gett upp hoppet om honom. En famn höll om och istället var det Tom som gav spegeln i hissen ett sista uppgivet slag.

Det hade varit vattentätt uppe på rummet. Hon ville ha tid på sig. Men hon hade erkänt att hon saknade honom, att det fanns en chans att han kunde hjälpa henne. Han förstod nu varför hon gett sig av från sjukhuset tidigare. Den oroliga blicken som kom fram varje gång en fotograf närmade sig hade avslöjat hennes orsak. Några timmar tidigare den dagen var det hon som hade brutit ihop inne på toaletten. Hon hade visat att han behövdes, att det krävdes bara lite tid. I ett brev hade han skrivit ned precis hur underbar och älskad hon var. Att tid var deras minsta problem, hon hade en evighet hos honom. Där fanns speciella nummer och adresser hon kunde använda sig av den dagen hon var redo. Inga krav eller tidsbarriärer hon fick lov att hålla. Endast en försäkran om att det fanns ett liv tillsammans som väntade om hon ville ha det. En vattentät plan.

Nu var hon borta, inga uppgifter om vart hon tagit vägen eller någon önskan om att han skulle ta kontakt med henne. Helt plötsligt var han ensam igen. Ensammare än någonsin. Morgonen efter skulle slutet på deras historia stämplas som färdigskriven. Då fanns det inte längre någon orsak till varför de skulle behöva springa på varandra igen. Han var rädd för att han aldrig skulle få se henne igen. Att han aldrig skulle få veta vad som hände med henne? Scenarion värre än det andra spelades upp och det värsta som kunde hända var att en dag få reda på att hon inte levde längre. Att hon försvunnit från jorden utan att han fått chansen att hålla om henne en sista gång och känna henne leva i samma takt som han själv. Aldrig hade han upplevt ett dödsfall på nära håll, men som det kändes då kändes tillräckligt realistiskt för att han skulle tappa andan.

Det hade tagit honom över en timme att lyckas övertala alla att det inte tjänade något till att hålla honom vaken. Kanske morgondagen skulle kännas bättre? Kanske det bara var tillfälligt att bröstkorgen verkade fixerad och lungorna låsta? Men innan han kom hem till sin egen säng ville han inte försöka och se efter. Det var lustigt. Det som lät männen göra illa honom innan, var nu det enda som kunde rädda honom. Pillret hade svalts ned och en orolig Tom hade mött hans blick. Det hade bildats ett avstånd till hans bror från Bills sida. Det syntes i Toms blick att han led av att inte få hjälpa till. Men det var alldeles för mycket kaos för att hans bror skulle kunna hantera honom. Det var bättre om Tom lämnades utanför.

Efter en halvtimme kände han hur medvetandet började domna bort och kroppen blev tyngre för varje andetag som lämnade lungorna. Det var bara Tom kvar i rummet, de andra hade han tvingat gå. Han var ingen attraktion. Han skämdes över sitt beteende och klarade inte av att andra skulle se hur han sakta men säkert försvann i dimman pillret erbjöd. Han ville inte känna sig svag men det var just det han var. På stolen vid fönstret satt hand bror och pillade på tröjkanten. Även om han inte log gjorde Tom honom kär.
- Lova mig att du aldrig kommer lämna mig.
Tom tittade förvånat upp och skakade oförstående på huvudet.
- Jag skulle aldrig ens kunna fundera på att lämna dig.
Han klappade på täcket bredvid honom och visade att han skulle komma och sätta sig i sängen. Det var alltid lite skrämmande när känslan av tappa kontrollen började verka. Tom satte sig så sängen sjönk ned lite och hans yngre bror automatiskt lutades mot hans axel.
- Tappa aldrig bort mig.
De sista tunga andetagen lämnade hans bröst och togs emot av hans bror som lovade att aldrig någonsin tappa hoppet om de båda.






Tom



Bredvid honom rörde sig hans yngre tvilling under täcket och vände sig med ansiktet åt hans håll. Tvillingen tog några djupa andetag och ögonen rörde sig fram och tillbaka under ögonlocket. Han kunde inte låta bli att le åt sin brors mjuka ansikte. Han var lugn nu, inga skrik eller ångestattacker. Även om han redan visste mjukheten i huden kunde han inte hålla sig från att låta handen smeka kinden. Kanske var det bättre om de aldrig blivit kända. De hade kanske varit lyckliga då? Ett tyst mummel hördes från den sovande brodern och värmen spred sig i den vaknes kropp. Nu kunde han skydda. Enda gången han kände att han verkligen kunde agera som den storebror han alltid varit, var just då han sov. En vaken Bill hade alltid alldeles för många tankar inklämda i den tunna kroppen. Tankar Tom inte kunde hantera. Även om han försökte och gjorde sitt bästa, var han aldrig tillåten att få komma ända in. Bills murar var fortfarande för höga för honom att lyckas klättra över. Men i sömnen var han fortfarande hans lillebror. En bror han växt upp med och lärt sig älska mer än något annat. I sömnen efter pillren behövde han fortfarande någon som räddade honom från onda drömmar och i sömnen hade Tom tillåtelse att krama om hur hårt han än ville. Den äldre brodern var säker på att båda tjänade på Bills sömnproblem som krävde medicinering. De fick båda den närhet de behövde, utan att någon tog illa upp.


Efter att Bill drabbats av ännu ett sammanbrott på hotellet, hade de gått med på hans önskan. Det var hårt att tvingas se sin bror livrädd för sig själv. Varje gång brodern vänt vid hotellväggen bara för att vända om och gå mot andra väggen, ville han ta tag i Bills axlar och be honom sluta. Men det enda han kunde göra var att stå där inne och finnas till ifall att. Han hade varit otröstlig efter att han fått reda på att Annie lämnat honom igen. Hela rättegången hade han varit så stark och hållt ihop. Ännu ett bevis på hur mycket hon betydde för hans bror. Hon gav honom styrka. Men på bara några minuter hade han förvandlats till ett vrak igen.

- Jag behöver piller, en massa piller.
Han hade tittat bedjande på Tom med ögon röda av gråt. Bill hade panik och även om han skämdes över att behöva visa sig så svag, såg han ingen annan utväg. Doseringen var en tablett om dagen vid sänggående. Det var strikta regler. Men den kvällen hade varit ett undantag. Saki hade rådfrågat en doktor och de hade fått klartecken att droga ned hans sköra bror. Det hade varit för hans bästa. Hela sista natten på hotellet hade han legat brevid sin tvilling i sängen och vakat över honom. Hållt honom sällskap, tröstat sig själv. På morgonen hade Bill varit tillräckligt vaken för att kunna gå, inte mycket mer. Han hade stött sig mot Saki när de gått och de dåsiga ögonen hade täckts av de stora solglasögonen. Så fort de kommit till flygplatsen hade han getts nästa piller. En bil hade mött dem alldeles utanför det lilla planet och kört dem till deras lägenhet. Precis som förra gången fick Bill bäras in till sängen.

Nästan ett och ett halvt dygn senare ser han hur Bill kisar fram under de tunga ögonlocken. Det är mitt i natten och Tom har knappt sovit något sedan det första pillret togs. Det tog en stund innan den yngres blick verkade fokusera och förstå att han var vaken. Blicken letade sig till Toms och han insåg hur sårbart allt var. De var tillbaka på ruta ett igen. Att inte påstå att han var besviken skulle vara lögn. Men den här gången fanns det inga planerade motgångar. Processen var över och enda vägen de kunde gå nu var framåt.

- Mamma ringde tidigare.
Han hasade ned på ryggen och lade sig mitt emot sin bror.
- De fick alla livstid.
Det var nog en utav de största anledningarna till att hans bror brutit ihop där borta. Insikten att allt var över nu. Även om det han och Annie varit med om varit hemskt, hade det ändå varit en sorts trygghet. Det gjorde att de tilläts vara olyckliga och gråta. Nu var det över och det förväntades att Bill skulle bli bättre och kunna lämna det bakom sig. Han visste att det skrämde hans bror. Tänk om han inte lyckades? Nu finns varken männen kvar att skylla på eller Annie att längta efter. Allt var över och inga spår efter vart Annie tagit vägen verkade finnas.
- Och vad fick vi?
Bills fråga lade på ännu några kilon på stenen som bosatt sig inne i hans bröst.
- Vi fick varandra, Bill. Vi fick ett nytt försök.
Hans bror såg något skeptiskt på honom och verkade försöka förstå vad han precis sagt. Det blänkte till i de identiska ögonen och Tom omfamnades av två armar som hårt höll om honom. Bill gömde ansiktet i hans hals och den hesa rösten hördes alldeles intill hans öra.
- Jag behöver någon som tar hand om mig, Tomi. Jag behöver någon som lär mig leva igen.
Genast kändes det som om en sten plockats ned från den gigantiska muren och hoppade han tillräckligt högt kanske han kunde se över till den andra sidan. Han kramade tillbaka och hjärtat slog av stolthet i bröstet på honom.
- Jag ska se till att allt blir bra igen, Billi!

Annie

Precis som några veckor tidigare hade taxin släppt av henne på samma plats och de gröna små krigarna på marken trotsade fortfarande kylan och kämpade igenom det tunna lagret av snö. Det hade precis börjat skymma och ljuset från sovrummet på övervåningen gav en velande känsla. Alltid verkade miljön på andra sidan av glaset vara mycket bättre. Det såg oftast tryggare ut i det gulaktiga skenet bakom fönsterglaset än vad det gjorde ute i kylan. Så var oftast fallet och hon kunde inte låta bli att fantisera om världen där inne. Men i nuläget var det ingen trygg värld som väntade henne. Ljuset lyckades skina ut genom gardinen som täckte för insikten, men annars var alla persienner fördragna och istället kändes det som fientligt, protesterande. Mannen som följt med henne för att skydda mot reportrarna öppnade bildörren och den första blixten träffade ansiktet.

Det var tomt inne i det lilla huset, bara katten som strök sig emot hennes ben. Den unkna luften från hennes cigaretter hängde fortfarande kvar i tyget på möblerna och de bruna gardinerna. I hallen stod hennes väskor lutade mot väggen. Tre stora väskor med delar ur hennes liv. Tänk att allt får plats innanför lite tyg och en dragkedja. Det hade redan blivit bestämt att Elin skulle vara på jobbet när hon kom dit. Allt skulle vara färdigpackat så hon bara kunde hämta väskorna och åka vidare. Det var antagligen bäst så, att inte behöva träffa varandra. Det var fortfarande en brännande känsla som spökade då hon tänkte på Elin. Förväntningarna hade krossats efter deras sista möte då Elin kastat ut henne ur hotellrummet. Det scenariot hade aldrig spelats upp under planeringen av deras uppbrott. Det hade känts för hårt och orealistiskt efter alla deras år tillsammans. Tydligen var det inte det.

Mannen tog den första väskan och bar ut till bilen. Handen fördes ned i fickan på jackan och nyckeln till huset togs fram. Den var inte hennes längre. Bara för att reta henne lades nycklarna mitt på bordet. Elin var vidskeplig. Hon trodde på påhittat trams men hade inte lyckats tro på sin egen flickvän. I fickan låg även något annat. Otalig gånger hade fingrarna varit redo att sprätta upp det lilla kuvertet, men aldrig riktigt vågat. Hennes namn stod med svarta snirkliga bokstäver på framsidan. Simone hade gett henne det, ett brev från Bill. Vad som stod visste hon inte, inte ville hon heller. Hon var klar med att ta steg bakåt hela tiden. Nu var det framtiden som betydde allt. Brevet skrev i dåtid, hon levde i nutid. Stegen gick mot papperskorgen och papperet blandades med gamla mjölkförpackningar och tepåsar. Den sista väskan hämtades av mannen och dörren stängdes.

Taxin körde söderut, bort från allt och mot allt. I handen höll hon mobilen och smekte den glansiga skärmen med tummen. För varje sekund kom hon en meter längre bort från livet. Varje träd de passerade i den svarta taxin försökte memoriseras och ges en plats i de bakre delarna av själen hon skulle förvara dem i. Ett vitt litet fik på vänstra sidan av vägen triggade igång minnen från hennes och Elins utflykt den där söndagen i juli. Automatiskt smakade läpparna av varandra för att se om några sockerkorn fortfarande kunde kännas av. En dag full av solsken och nyförälskade strömmar av lycka och ett runt litet bord ute bland gräset och blomkrukorna. Det hade varit den klassiska, vem kan äta en munk full av socker utan att slicka sig om munnen. En lätt uppgift hade de båda tänkt, men med blickar fyllda av lust och åtrå och en syn av varandra täckta av socker, slutade det med magkramp av skratt. Fortfarande kunde hon känna hur gräset kittlade under hennes bara fötter då de båda ramlat ihop av skratt bredvid det stora trädet och hon hade lagt sig ovanpå Elin och kysst av henne alla små sockerkornen. Det hade varit precis i början av deras förhållande.Det minnet skulle hon vara rädd om.

Fingrarna knappade in de rätta bokstäverna och efter fem försök lyckades hon få till ett OK sms. Hon hade lovat att höra av sig då hon kom tillbaka. Nu var hon tillbaka och på väg bort mot ett nytt tillbaka. Namnändringen var redan inlämnad och inom två veckor skulle hon få svar om hon kunde byta efternamn till Andersson. Meter för meter avverkades och om tre timmar skulle hon krypa ned under täcket i hotellet som väntade i hennes namn. Hon höll just nu på att lämna sitt liv bakom sig och lika mycket som det skrämde henne, var det en sorts lättnad. Minnen levde överallt. För de flesta var det kanske bara en vägskylt, men för henne var det något helt annat. Varje gång hon varit bortrest och skulle hem igen, visste hon att vid just den skylten var det ca. en timme kvar. Överallt hade hon lyckats placera ut små livlinor för att inte riskera att historien gick till spillo.

Tummen tryckte osäkert på Skicka knappen och en fjäril flög oroligt omkring inom henne och lyckades krockade med varenda liten nerv.
"Skickar till Simone"
Mamman hade bjudit på en lång och tröstande omfamning i morse när hon lämnat för flygplatsen. Några försök hade gjorts till att försöka tacka för att hon fått sova hos dem, för stödet hon fått. Men varje gång munnen öppnats bildades ett vakuum som sög in alla ord. Mamman hade lugnat henne och försäkrat henne om att hon inte behövde tacka. Istället kom både mamman och styvpappan, lade armarna om hennes lilla kropp och tackade henne. De var så tacksamma att de fått hjälpa till och ville inget hellre än att de skulle träffas igen. Det sista de sagt var att hon nu mera var en del av familjen Kaulitz. Kanske inte nu, men när hon än ville komma stod dörren alltid öppen.

Bekräftelsen att sms:et skickats betydde att hon följt sin del av avtalet. Med darriga händer öppnades baksidan av mobilen och batteriet togs ut för att ge plats åt fingrarna som pillade loss SIM kortet. Plastigt och vitt försökte hon föreställa sig hur alla känslor kunde rymmas på så liten yta. Varför fick det lov att finnas material som hade förmågan att låsa in upplevelser? Att ges möjligheten att kunna gå tillbaka och ta in händelsen på nytt, bara genom att trycka på en knapp. Det gavs alldeles för många alternativ.

Staden var helt ny och gatorna som väntade skulle vara hennes första gång. Ingen bekant väntade, ingen bekant gatuskylt. Hon hade hållit sin del av avtalet. Hon var tillbaka och på väg mot sitt nya tillbaka. Det gamla livet var historia nu och skulle aldrig mer behövas tas upp. Nu gällde det att försöka hitta vidare och slita skorna med stegen framåt. Rutan i baksätet öppnades tillräckligt för att den kalla luften skulle strömma in och få knottror på hennes skin att resa sig. Precis som på film, lät hon läpparna kyssa det vita plastkortet med alla nummer till människor som alldeles strax skulle försvinna ur hennes liv. Det kändes rättvist att ge dem ett sista farväl. Tummen och pekfingret släppte taget och det lilla kortet fladdrade bort ned i diket och begravdes i den smutsiga snön. Nu fanns inga band kvar, alla var klippta.

Annie



Det var endast ett fåtal frågor kvar, sedan skulle hennes del vara över. Alla frågor hade gåtts igenom innan med advokaten och svaren hade redan testats och blivit korrigerade. Det var dags för slutspelet och det var nu sluttexten skulle börja rulla och avslöja alla som jobbat med projektet och vad de gjort. I huvudrollen:
Bill Kaulitz - superstar
Annie Björk - mördare

Som alltid varje dag satt birolls innehavarna nedanför på stolarna. Där fanns den oroliga familjen, bandmedlemmarna och idag satt för första gången även en utav bovarna med, Hippien. Dagarna hade tickat iväg fortare än räknat och i morgon var sista dagen för dem. Gick allt som räknat skulle det komma ett utslag i morgon eftermiddag och domen skulle fastställas. Advokaten hade lovat att det inte skulle vänta något straff för henne, men hon tvivlade. Just den natten hade hennes händer varit väldigt röda av blod.

- Stämmer det att du medvetet styrde bilen av vägen?
Samvetet började bråka med henne och viska små påminnelser om hur det kunde slutat. Tänk om ödet velat annat och det slutat med att Bill dött och hon överlevt? Eller om de båda dött och männen lyckats gå fria? Vad hade hänt om männen klarat sig, gömt undan dem i jorden och ingen någonsin fått reda på vart de begravts? Skulle fler liv gå förlorade efter det i ren förtvivlan? Mörka bilder dök upp varje gång ögonlocken förnyade synfältet, men samtidigt visste hon att det varit rätt. De skulle troligen ändå ha dött om de väntat.


"-Bill, är du med mig? Trött nickade han åt mitt håll men jag var inte helt säker på att han visste vad jag menade. Jag flyttade mig ännu lite närmre, lade mina båda handflator på hans kinder och såg till att försöka memorisera varje liten millimeter av hans vackra ansikte. Varje liten del utav honom. Jag gav honom en kyss på munnen, oskyldigt men med en riktig mening bakom. Ärligt. Han låg bara där och tittade något funderande på mig. Älskade lilla Bill, du behöver inte oroa dig. Jag ska fixa det här.
Ni vet hur de brukar säga att precis innan man dör brukar hela ens liv passera framför ögonen på dig. Jag var inte rädd. Skulle det betyda att min tid här i livet var över, gjorde det mig inget. Skulle det vara så betydde det att jag hjälpt någon annan tillbaka til livet. Mitt liv mot en annans. I den sekunden kunde jag känna hur värmen spred sig inom mig. Rädslan fanns inte, bara en stark beslutsamhet och en längtan. Jag var inte riktigt säker på vilken sorts längtan? Längtan härifrån? Längtan efter min mamma varma famn? Längtan efter hans vackra leende? Jag visste bara vad jag behövde göra för att få ett slut på allt det här och på något sätt komma vidare.
- Jag älskar dig
Jag reste mig upp och han lyfte osäkert på huvudet. Med ett finger för min mun hyshade jag åt honom och tecknade åt honm att ligga ned.
- Håll i dig, Bill"


- Berätta om vad som hände efter krashen.
Minnesbilderna var vaga och blandade mellan tid och känslor. Hon klarade av att sätta upp delmål och specifika händelser. Men detaljer var väldigt suddiga och svåra att känna igen för att sätta tidsram på. Inte bara för utmattningen och adrenalinet som lyckades uppehålla hennes energi och fokus. Mycket hade kroppen helt enkelt bestämt att det var bäst att glömma. Glömmer man kan man gå vidare och läka. När sedan adrenalinet tagit slut hade chocken tagit över och resan till sjukhuset hade hon inget som helst minne av. Förlusten av minne hade varit uppskattat på hennes sida och att nu tvingas gräva i det väckte små alarm i hennes kropp gång på gång. Men hon visste vad hon hade gjort. Hon hade blod på sina händer, hon var oren. Trots att offren varit värda sin död, kände hon inte att hon hade haft rätten att ta det beslutet. Hon ville inte ha ansvaret över någon annans liv på sitt samvete. Men det hade inte funnits något annat sätt. Det var antingen dem eller männen. Hon hade ett ansvar gentemot sig själv och för Bill.


"Jag tog upp en stor sten och bara någon meter innan skrek jag allt vad jag hade och kastade stenen rakt i huvudet på mannen. Nu kände jag en likgiltighet mot en annans liv. Jag brydde mig inte längre om den där spärren inom mig som alltid sagt åt mig att det är fel att döda. Stenen hade träffat mannen i bakhuvudet så han hade fallit ihop. Jag följde efter och började sparka på honom, skrika på honom och spotta på honom. Alla känslor släpptes lös, allt hat välkomnades ut och tog ut sin rätt på kroppen under mina fötter. Det fanns ingen nåd, inga regler. Min sista spark placerades mellan benen på mannen med ett löfte om att han aldrig skulle kunna leva kvar på den här jorden. Jag torkade bort blodet som träffat mig i ansiktet och riktar min uppmärksamhet mot Bill som svimmat bredvid. Han var illa skadad. Näsan verkade vara knäckt på honom, hans söta lilla näsa. Hela ansiktet var nedblodat så det var svårt att försöka urskilja vart han egentligen blödde ifrån. Sedan hade en blå lila färg börjat sprida sig runt ögonen och svullnaden hade börjat. Min vackra Bill. Jag satte mig på knä och lyfte upp hans huvud på mina lår. Nu har vi kommit så här långt, Bill. Ge inte upp nu... Jag hade slängt en blick åt mannens håll som låg bakom oss och synen skrämde mig. Hade jag verkligen gjort det där? Jag klarade inte av att titta på kroppen, för det var allt det var. En kropp. Personen fanns inte längre. Ännu en gång låg det en tom kropp utanför en krashad bil och jag satt på marken precis bakom. Men det var inte bilen som tagit död på kroppen, det hade varit jag. Jag insåg att vi fick lov att komma härifrån. Jag ville inte att Bill skulle se det här."



Under tiden hon berättade om krashen och hur mannen höjt sin arm för att slå Bill, om hur hon sparkade sönder mannen, fick hon för första gången ögonkontakt med Tom. Han log inte, men han visade tacksamhet med ögonen. Han visste nog inte hur nära det varit att hans bror förlorade livet den där natten. Flera gånger hade döden lekt med honom och hon hade aldrig varit så rädd som då. Hela tiden hade det känts som om de kämpat mot klockan. Skulle Bill klara av att hålla sig levande i det skick han hade varit i? Skulle de klara sig undan från männen eller skulle de hinna ikapp dem och än gång för alla göra slut på dem? Så mycket kunde ha gått fel och ett tag var hon nära att ge upp. När inte Bill orkade hålla sig kvar, trots att de var så nära räddningen, hade hennes motivation gått på sparlåga. Tom kände tacksamhet mot henne för att hon räddat hans bror. Egentligen har han bara sig själv att tacka. Hade inte han svarat i mobilen den natten hade hans tvilling kanske inte levt idag.


"-Hej! Det här är Annie. Jag har någon här som vill prata med dig...
Med darrande händer satte jag telefonen mot Bills öra och kysste honom lätt i pannan. Bill tittade förvirrat upp och jag såg hur han öppnade munnen och försökte få fram orden som så länge legat och glött inom honom. Han fick inte fram något men jag såg hans underläpp darra och jag såg hur tårarna rann nedför hans kinder. Jag såg hur han kämpade med att äntligen få säga namnet han saknat så fruktansvärt mycket. Namnet som skulle få honom att kämpa vidare och aldrig ge upp. Namnet jag behövde ge honom för att han inte skulle försvinna. Jag kunde känna lättnaden som lämnade Bill, hur min gamla Bill sprack upp igen och bakom alla tårar kunde jag se hans gnista igen. Min Bill!
Jag bröt ihop och fick lov att gå därifrån. Allt det vi pratat om och det vi båda längtat efter så länge, hade nu satts i rullning. Jag var överlycklig, för Bills skull. Samtidigt insåg jag att verkligheten var farligt nära nu. Snart skulle vi vara hemma. Vad skulle hända då? Vad skulle hända med mig? Vem skulle ta emot mig med öppna famnar när jag kom hem? I bakgrunden hör jag hur Bill äntligen lyckas få tillräckligt med luft
-Tom, är det du? "


Med två döda liv, skulle himlen vänta eller fanns det en plats bokad i skärselden för henne? Fanns det en lista med olika grader på mord, vilken sort som gav flest livstider i den brinnade elden? Kunde självförsvar lätta på straffet eller var det mord som mord? Hon kunde inte säga att hon inte var rädd för helvetet. Alltid fanns det något efter döden och alla historier om himmel och helvete kan ju inte ha kommit från ingenstanns. Ens död kunde hon på något sätt rättfärdiga. Där hade det varit självförsvar. Det hade varit ett smittat liv bytt mot ett rent liv. Mannen mot Bills. I det fallet hade hon lika gärna kunnat hamna nere hos Lucifer för att hon inte räddat Bill. Gud hade sett till att dela ut ett straff för att hans ängel inte räddats.Det mordet skulle godkännas.

Det andra mordet var smutsigt. Hon hade lurat honom till sin egen död. Låtsats sprungit långsammare än hon egentligen behövde, fått honom att tro han var starkare. Det var fulspel och egentligen endast varit för hennes skull. Det andra mordet hade varit egoistiskt. Mannen hade lyckats skada henne med kniven men det hade inte hindrat henne från att om och om igen hugga honom med kniven. Rakt in i hjärtat för att slakta livet som getts honom då han föddes. Alla detaljer hade inte berättas helt enligt sanningen. Vissa saker fick lov att lämnas utanför för att självförsvar skulle kunna gälla. I versionen som precis berättats var det mannen som sprang ikapp henne, hoppade på henne och försökte döda henne. I den riktiga versionen som inte nämndes var det hon som lät mannen komma fram bara för att snabbt sparka sönder ena knäskålen och sedan jaga kniven i hans hand för att döda. Vad som aldrig skulle nämnas för någon var att när kniven trängt djupt in i mannens kött och kroppen segnat ned på marken, hade ett leende smugit sig fram på hennes läppar. Kanske skulle hon passa i helvete bättre än i himlen?

Även den här natten skulle hon sova i samma säng som Bill legat i. Simone hade bara skakat på huvudet när hon sade att hon skulle fråga efter ett annat rum.
- Du saknar säng och vi har en extra säng. Finns ingen anledning till det.
Den kvinnan fortsatte att imponera på Annie. Ibland fick mamman henne att känna sig dum för att hon kände sig i vägen. De tvingades hur som helst att hålla hemligheter för sina två söner och hon tvingade hela teamet med säkerhetsvakter att ljuga för hennes skull. Lika mycket som det kändes som hon kränkte sig in på deras liv, började hon trivas med sällskapet. Både föräldrarna var otroligt lätta att prata med och aldrig fick de henne att känna skuld. Aldrig tvingades det förflutna dras upp eller utfrågningar om den plötsliga flykten från sjukhuset. De gav henne en trygghet och på ett sätt gav de henne en familj igen. Hon trivdes i deras sällskap och försökte att inte tänka på att det snart skulle ta slut.

Täcket drogs upp upp till hakan och just som hon bestämmer sig för att blunda hör hon ett hårt knackande på ytterdörren. Någon verkar upprörd och hon sätter sig upp mot väggen med knäna uppdragna mot bröstet. Någon går och öppnar dörren och in kommer en utav tvillingarna. Den lilla sömn som funnits tidigare var som bortblåst och hörseln jobbade spänt på att höra vad som sades på andra sidan rummet.
- Hon är borta, mamma.
Rösten var osäker och darrade på tonerna.
- Jag var nere i receptionen för att lämna det här och de sa att hon checkat ut.

En obehaglig kyla tvingade sig fram genom hennes kropp och slog igenom samvetet. Tvillingen utanför grät för hennes skull. Ännu en gång hade hon gjort illa någon. Tidigare idag hade han erbjudit sig att ta hand om henne, hållt om och försökt trösta henne. Hon önskade att hon vågat sagt ja och inte flytt ännu en gång. De hade kunnat ta hand om varandra och skydda varandra från minnena och plågoandarna. Precis som han hållt om henne idag ville hon öppna dörren och helt enkelt ta honom i sin famn. Berätta att allt kommer ordna sig och hans liv skulle bli lätt att leva snart igen.

Istället kände hon sig som en brottsling som fört honom bakom ljuset och lurat honom på känslor. Två nätter hade han befunnit sig tre rum bort och inte haft en aning om att hans egen mamma kramat henne God Natt varje kväll. På andra sidan väggen satt en desperat tvilling och grät. Han trodde han förlorat henne ännu en gång och aldrig skulle få se henne igen. Inget meddelande hade han hittat från henne, inget telefonnummer eller adress. Snyftningarna från Bill fick hennes egen hals att krampa och en tår smet nedför kinden. Hon skulle kunna gå ut till honom, men hon vågade inte. Han hade fortfarande sitt liv med Tokio Hotel och där fanns ingen plats för henne. Oavsett alla fina bilder som målats upp tillsammans med Bill, visste hon att det bara var fiction. Det var inte möjligt att endast leva med honom, resten av världen följde automatiskt med och hon var inte redo för den.

Dörren ut öppnades igen och det blev tyst. Upptagen av alla tankar hade hon missat vad som hade sagts. Kanske hade hon låtit bli att lyssna för att inte behöva få ännu större skuld? En lätt knackning hördes på hennes dörr och Simone tittade fram.
- Är du OK?
Mamman kom och satte sig bredvid på sängen och lade ena handen över hennes rygg. Hon nickade sakta och svalde ned gråten. Inte nog med att hon fick Bill att gråta, hon hade även stulit hans mamma. Två armar lades om henne och kramade om hennes kropp som plötsligt började skaka och tår efter tår slet sig loss. Det var ingen brådska, tiden fick ticka och mamman höll om så länge det krävdes för att Annie skulle kunna släppa loss skulden som slet i hennes bröst. Hon ville så gärna ha en familj, ha sin trygghet. Enda gången hon känt sig hel sista tiden var just i hans famn. Men i morgon gick hennes flyg tillbaka hem till Sverige. Tillbaka till en ensam framtid och bostadsletande. I morgon var det dags att en gång för alla släppa allt det här och börja bygga på det nya livet hon fick lov att skapa. Mamman släppte taget och sträckte fram ett kuvert.
- Här, han glömde det på bordet.

Annie

Hon hade sovit bättre än på länge men den extra energin hon kände att hon behövde verkade ändå inte lyckats födas. Diffusa bilder från nattens drömmar kom fram med jämna mellanrum och fick henne automatiskt att le och lyfta lite högre i stegen. Vad drömmen handlat om fanns det inget minne kvar som kunde skvallra om. Men det hade varit befriande. I samma sekund som ögonen slagits upp hade famnen tagit ett grepp om kudden och ett glatt pip hade lämnat hennes hals. Först när en knackning hörts utanför hennes dörr hade hon kunnat skakat liv i huvudet och lyckats orienterat sig. Aldrig förr hade det hänt sedan hon begav sig mot Israel första gången. Hon hade faktiskt vaknat med ett leende.

Det hade varit Saki som knackat och förberett henne på att de fick lov att åka. Simone och Gordon hade redan blivit avlämnade och han hade kommit tillbaka för att hämta mig. För att inte riskera att Bill eller de andra killarna fick reda på att hon bodde där fick de helt enkelt lov att låtsas som ingenting. Det kändes nästan brottsligt när hon tillsammans med Saki smög ut ur rummet och försökte leka kurragömma med världen. Morgonen hade varit underbar och avslappnad. Nu var det stress som gällde istället eftersom de låg lite efter i tidschemat då Saki fått lov att åka två vändor. Men den varma känslan låg ändå kvar inom henne någonstanns och log.

Dörren in till rättsalen öppnades och det hördes hur alla vände sig om för att se vem som störde precis när domaren skulle be första man att stiga upp i rättegångsbåset. Hon gömde sig bakom Saki som lyckades skymma hela hennes sikt och försökte hänga med i hans tempo. Det kändes nästan som att hon råkat missa skolbussen och försovit sig till en mattelektion. Med ögonen riktade mot livvaktens svarta kavaj ser hon inte den lilla mattkanten som sticker upp och lyckas fastna med stortån så foten fastnar. Dock hinner hon reagera i tid och lyckas spela med och låtsas att hon tappat något. Låtsaspengen plockas upp och hon skyndar ifatt Saki. Men innan hon når sitt skydd får hon syn på något oroande uppe i vittnesbåset.

Morgonen hade helt fått henne att glömma bort vilken dag det var idag. Hennes hand greppade tag i stolsryggen och försökte ge tillbaka henne balansen som plötsligt tappat bort sig. En halvflint syns och ett ovårdat skägg klias i nervöst på den upphöjda delen av salen. Tårna började rycka innuti hennes skor igen och balansen blev allt sämre. Var dom säkra på att golvet verkligen var ordentligt byggt? Det kändes som att det höll på att svikta? De små prickarna framför ögonen blev bara fler och fler. I sista sekunden kommer hon på vad som är fel.
-Andas, Annie. Glöm inte bort att andas.
Lättad känner hon syret återvända in i henne och lyckas trycka undan yrseln tillräckligt för att känna sig säker nog att flytta sig. Idag skulle männen förhöras.

Mannen började tala och för att inte riskera att låta benen vika sig av obehag satte hon sig ned på första bästa stol. Hur kunde hon ha glömt bort det här? Förbannad på sig själv bet hon ihop och försökte uthärda alla rysningar som försökte skaka sönder hennes kropp när mannens röst nekade till anklagelserna. Nekande efter nekande och hon fick lust att bara ställa sig upp och skrika. Innan mannen hann uttala sig om den sista åtalspunkten stoppade hon fingrarna i öronen och blundade. Hon ville inte lyssna på hans bortförklaringar. Hennes morgon kändes genast långt ifrån befriande och det kändes hårt att en sån bra sak förbrukats så snabbt bara för att hon glömt bort att männen skulle vara här idag. Hur kunde hon glömma bort något så viktigt?
Hon suckar djupt och precis när hon fyllt lungorna till bredden inser hon varför det smitit förbi hennes tankar så lätt. En annan axel nuddar hennes och genast går en elektriskt stöt genom kroppen. Blicken sneglar åt ena hållet och möts av de djupaste hasselnötsbruna ögon.
Just därför hade hon helt glömt bort den här dagen. Dröm fragmenten lyckades bindas ihop.


Tom


Han visste inte vem utav dem som var nest chockad? Han, Bill eller Annie över att hon helt plötsligt satt sig ned på stolen bredvid hans bror. Först kom hon med Saki, deras livvakt och han kunde inte förstå hur det kom sig? Saki hade ju lämnat av dem bara en halvtimme tidigare? Men så fort hon stannat till alldeles bredvid dem såg han hur Bill hade ryckt till och var nog inte medveten om att han hade tagit Toms hand. Nu satt Annie och Bill alldeles bredvid varandra för de hade nog båda tyckt att det skulle kännas ännu mer pinsamt om de hade bytt plats. Istället kunde han se och känna hur de båda satt spända som pinnar och gjorde sitt bästa för att verka oberörda av varandra. Nogranna med att hålla benen inom gränsen för sin egen stol och inte invadera på den andres område. Ibland var det svårt för honom att inte skratta åt deras fåniga uppförande. För honom var det ju så självklart att det var ödet som hade fått henne att ta just den platsen. Han hade varit fruktansvärt besviken på henne men efter att ha sett henne igen hade han större förståelse för varför hon gett sig av och det syntes så lätt att det var svårt för henne. Så innerst inne jublade han över hennes "misstag." Hur Bill kände sig var enkelt att lista ut. Han kunde känna sin brors stressade hjärtslag ända borta vid sin plats.

Tom satt och försökte fokusera på mannen och vad han berättade. Idag var första gången han fick möta monstren som gjort illa hans familj och han ville inte missa en sekund av deras förklaring. Varje ord memorerades och alla deras uppenbara lögner gjorde honom illamående. Vem skulle gå på den smörjan? Ibland slängde han ett öga på sin tvilling och hans vän men de verkade kunna hålla varandra sällskap rätt bra utan hans hjälp. Ingen utav dem verkade ge mannen uppe i båset någon uppmärksamhet. Istället satt de båda något krumryggade med hakan i bröstet och vaggade med mellan varandras knän. Båda hade sin närmsta hand liggandes utmed stoldynan så den nästan nuddade den andres hand och sirrande sig ibland ont på den lilla centimeter som skiljde deras händer åt. Tom fann det avslappnande att veta att det kunde underhålla sig själva och inte lade allt för mycket fokus på den äckliga gestalten som spred lögner likt en dyngspridare där uppe.

Efter en timme tvingas åklagaren ge upp sitt förhör med mannen som vägrar erkänna något och förtsätter skylla på minnesförlust. Tom känner frustrationen stiga och har svårt att förstå hur de kan låta honom hålla på så där? Mannen leds ut av två polismän och istället leds en annan man in. En lättnad sprider sig när han ser det bekanta ansiktet och båda personerna bredvid honom tittar upp samtidigt och mumlar: Hippien!



"Vi satt och pratade ett tag och för varje minut kunde jag slappna av ännu mer. Han var riktigt trevlig och det var skönt att få prata med nån som åxå hade ett behov av att vara lite hemlig. Jag kände mig trygg med honom. Helt utan förvarning slets dörren upp och Ahbid kom rusandes in. Han tittade först på mig och sedan på mannen bredvid mig. Bakom honom kunde jag se och höra Lucy som nästan verkade gråta. Allt verkade väldigt kaotiskt och jag ställde mig upp och försökte fråga vad som var fel. Ahbid fortsatte skälla på Lucy och jag tittade för en sekund på mannen bredvid mig. Han satt helt lugnt där på sin plats med jackan i knäet. Han rörde inte en min. Plötsligt ser han upp på mig och reser sig.
- Var inte rädd, Tom. Jag stannade upp mitt i ett andetag. Hur kunde han veta vad jag hette?
- Håll ut, din bror är på väg hem. Jag lovade honom det...
In kom två poliser rusandes och tog tag i mannens armar men han var fortfarande lika lugn. Han tappade jackan han haft i sitt knä hela tiden och för första gången kunde jag se handklovarna som satt runt hans handled."


Äntligen kände han att upprättelsen var nära. Det kändes orättvist att mannen som faktiskt hjälpt dem var den som fick dra det tunga lasset med att avslöja all vidrig fakta om vad osm egentligen försegick där uppe bland bergen. Han hoppades att domaren på något sätt gett honom förmildrande straff. Det började bli riktigt vidrigt det han berättade, men Tom var evigt tacksam för att det ändå var han som gjorde det och inte mannen som förhördes före honom. Hippien, som Bill ville kalla honom, hade ändå ett ganska snällt uttryck och han var den enda utav männen som hans bror velat berätta om. Det var tack vare Hippien Tom hade fått brevet ifrån Bill. Men just nu spelade det ingen roll för han började få svårt med att hålla tillbaka frukosten i magen.

- Vad hände egentligen med Bill och Annie efter att ni tvingat i dem en sömntablett?
Hippien vred besvärat på sig och fuktade läpparna.
- Jag var aldrig med men jag fick se bilderna och de skröt alltid om deras experiment.Tom lade ena handen på magen och tvingade ned salivet som samlades i munnen. Alldeles strax skulle det komma bilder och lyckades han inte få ordning på kväljningarna nu skulle han få lov att springa ut på toan. Samtidigt ville han inte verka för besvärad för sin bror för då skulle det ge fel signaler. Snabbt tittade han på sin bror och såg att både han och Annie börjat lyssna på förhöret. De insåg nog att Hippien inte skulle försöka hålla undan något eller neka till sanningen.

På TV-skärmen visades ett bildspel som visade grova pornografiska scenarion på en medvetslös Annie och Bill i olika upplagda positioner. Ibland tillsammans, ibland var för sig tillsammans med olika antal män. Aldrig hade de öppna ögon utan var alltid drogade. Något som fick Tom att dra en lättnadens suck. Då hade de i alla fall inte behövt känna allt. Det visades bilder på en hårt sminkad Bill i vit klänning och med män som bände upp hans kropp och fyllde alla hans hål med deras äckliga lemmar. På varje bild hängde hans huvud som på en död man.


"Ansiktet verkade helt, jag lät mina händer undersöka hans armar, inget brutet, inga sår. Jag tittade snabbt på hans ben, lät min hand vandra längst hans lår. Ingen reaktion. Han verkade inte vara skadad. Min blick fastnade på hans lår. Hans bara ben som låg utsträckta framför honom. Försiktigt lade jag min hand på hans höft. Inga linjer, inga kanter efter hans underkläder kunde uppfattas. Det var bara det vita tyget mot hans nakna hud. Jag slöt ögonen och kände hur rysningen fick håret längst mina armar att resa sig. Så det var därför de hade lämnat mig ifred. Min hand lyftes från hans höft och jag strök honom sakta över kinden. Det gjorde ont i mig att titta på honom. Skulden inom mig blev bara större och kraftigare. Allt det här var mitt fel. Om jag bara hade tagit det där jäkla pillret utan att bråka hade det här aldrig hänt. Jag hade aldrig sett honom så här innan. Jag hade sett honom ledsen, rädd och jag hade tröstat honom. Men aldrig så här. Han såg så tom ut. Det fanns inget som tydde på att han var rädd eller ledsen. Han var bara tom. Det gjorde så ont i mig. Allt på grund av mig. En tår sprack och rann nedför min kind. Jag blev galen av att inte få någon reaktion. Han bara satt där i den vita klänningen, rött läppstift utsmetad över hans mun och en hemsk blå ögonskugga klumpigt lagd på hans ögonlock. Som en clown. För mig hade han alltid varit en docka. Hans vackra bruna ögon, den lilla näsan, hans mjuka läppar och porslinshy. Så länge jag hade känt honom hade han alltid varit perfekt. Så mycket vackrare än någon jag träffat innan. Nu såg han ut som en clown. Mina tårar fortsatte rinna och i ren panik tog jag av mig linnet och började torka bort alla hemska färger från hans vackra ansikte. Det här var inte Bill, det var inte rätt."


- Hände det här varje gång de drogades?
Tom fick lov att lägga båda händerna om magen och försökte koncentrera sig sitt hårdaste på att inte låta maten komma upp genom halsen. Det hade varit väldigt detaljrika bilder och lite mer än vad han egentligen klarade av. Aldrig hade han kunnat föreställa sig något liknande, trots alla förvarningar och tips. Bill och Annie hade gömt blicken i knäna och båda var märkbart besvärade och andfådda av att försöka hålla sig samman. När den sista bilden kom hann Tom inte med att tänka på kväljningen som kom och kastade sig fram för att kasta ur sig de stekta äggen han ätit till frukost. Genast kände han rädslan komma för att hur Bill skulle reagera. Han var väldigt känslig när det gällde vad folk hade för syn på honom. I Bills ögon var han äcklig, och Tom's spy kaskad lär inte ha hjälpt till med att tvätta bort den iden. Han skämdes något fruktansvärt, men bilden av hans bror som blir våldtagen av fyra män lika håriga som brunbjörnar hade fått magen att tappa kontrollen helt. Han torkade sig om munnen och kände hur en hand började stryka honom över ryggen. Hans tvillings smala hand och lugna röst alldeles intill hans öra:
- Det är OK, Tom! Du behöver inte vara rädd.


Bill

Han följde efter gruppen ut ur rättsalen för att åka tillbaka till hotellet. Nu var den värsta delen över och han borde kunna slappna av. Enligt logiken skulle en pust av stress lämna hans bröst och han borde bli några gram lättare. Stegen borde kunna tas ytterliggare några cm längre än tidigare och inte lämna riktigt lika tunga ffotspår där han gick. Nu var det över, livet kunde gå vidare. Stolen där uppe vid båset skulle aldrig mer få ha kontakt med honom igen. Det var två dagar kvar sedan satt han hemma på sin säng igen och behövde aldrig åka tillbara till Israel igen om han inte ville. Han skulle till och med kunna åka hem redan ikväll. De gick iväg mot utgången och när de kom runt hörnet fick han svaret på varför han inte ville åka hem och varför logiken inte stämde.

På fyra steg försvann han från sin grupp och flyttade sig bort mot vattenautomaten. I flera dagar hade han tvingats vara nära men aldrig hade han fått. Hon stod med ryggen till och talade med sin stödperson. Hans hand letade sig fram mot hennes och greppade ett fast tag som han kunde leda bort henne i utan att hon kunde protestera. Som förväntat ryckte hon till och försökte skydda sig mot det plötsliga draget, men rätt snabbt blev hon nästan lealös i armen och snubblade efter bakom honom. Vad hon sa brydde han sig inte om just då. Hårt greppandes om hennes hand öppnade han toalettdörren och ledde in henne. Hon lät sig själv bli kontrollerad och han ställde henne mot väggen brevid handfatet. Lutade henne mot kaklet och lutade sig själv mot toalettdörren. Han kunde inte åka hem än. I flera veckor hade han tänkt på henne konstant, haft ont i magen av saknad. Den här veckan hade han fått se henne, höra henne berätta och suttit alldeles brevid henne. Nu var hans del över, hon hade fortfarande sista vittnes förhöret kvar. Han hade inte så många chanser kvar nu. Hans kropp vilade mot de knutna nävarna mot dörren och försökte sitt bästa för att bära upp den saknade logiken. Hon hade svarta och vita sneakers på sig, den vänstra skon något mer sliten än den högra. Antagligen ett par utav hennes favoritskor. De brukade ha en tendens att hänga med så länge det bara gick. Även jeansen hade börjat fransa sönder i kanten. Framför honom hörde han hennes andetag. Något upprörda och förvånade. Ansträngde han sig skulle han kunna urskilja en liten del av rädsla med.

- Förlåt om jag gjorde illa dig.
Det kändes som om hans kropp skulle slås sönder av pulsen. Han visste inte riktigt vad som hade flugit i honom? Eller jo, det visste han. Han ville ha henne. Han klarade inte av att tvingas se henne varje dag utan att få vara med henne. Han krävde inte mycket, inget alls egentligen. Men han saknade henne och han behövde känna henne. Om än bara för en minut. Toaletten var inte särskillt stor och det skilljde endast ett steg mellan dem. Hade han kavlat upp ärmen och hållt den framför magen hade han antagligen kunnat känna hennes andedräkt mot huden. Det var skönt. Små rysningar kröp längst med kroppen när hjärtat insåg att dess längtan inte var långt borta nu. Han skulle kunna känna hennes andedräkt men han skulle även nudda henne om han sträckte ut sin arm rakt fram. Han skulle kunna röra vid henne, smeka med ovansidan av fingrarna längst med hennes mjuka kind. Men han vågade knappt titta upp på henne. Han var rädd för att explodera.

- Du kan aldrig göra mig illa, Bill.
Som om någon stuckit en kniv rakt i hjärtat på honom vreds allt inom honom om. Allt kändes så tjockt där inne på den lilla toaletten. Hade han vågat titta upp hade han sett hur de sju orden sakta kom emot honom. Det tjocka gav hans kramp ännu bättre fäste. Rösten som gett honom de sju orden ekade fram och tillbaka och lika mycket som det gladde honom vred det om kniven ännu ett varv. Om han nu inte kunde göra henne illa, varför ville hon inte vara med honom? Logiken syntes inte någonstanns och han kände sig vilsen. Men det spelade ingen roll. Det var inte mycket han krävde, endast lite tid.

- Jag vet inte riktigt vad jag vill?
Det hade bara varit en stundens påhitt men det kändes rätt. Han ville.
- Du behöver inte säga något, jag ska inte göra något.
Men vad han ville allt det. Sätta ned henne i sitt knä, krama om hennes midja och borra in ansiktet i hennes tröja. Han ville känna henne på samma sätt som han fått göra tidigare. Mest av allt ville han ta det där steget fram och få henne att vilja omfamna honom. Få henne att känna sig efterlängtad och uppskattad. Men bara av att stå där gjorde så mycket för honom.
- Kan vi inte bara stå här ett tag?
Ögonen slöts och han fick försöka sitt yttersta för att hålla tillbaka tårarna. Det fanns så mycket ont i honom som hon så lätt skulle kunna läka.
- Jag behöver få vara nära dig, Annie.
Det sista ordet klarades knappt av att uttalas. Den första salta tåren såg sin chans att fly och fler försökte följa efter. Snabbt torkade han bort dem med tröjärmen men de gav aldrig upp. Det kändes så otillräckligt allt han hade att ge henne. Han hade erbjudit hela sig, men det hade inte varit tillräckligt. Vad mer kunde han göra?

Med suddig syn lyfte han på huvudet och fann henne skakande. Med ansiktet gömt i båda händerna skakade hennes axlar och han kunde tydligt höra hur hon försökte kväva gråten. Hans lilla sparv.
- Snälla låt mig...
Att se henne sådär slet i honom. Alltid hade han fått trösta och ta hand om henne. Nu var det på grund av honom hon grät. Vart gick allt så fel?
- Nej, snälla Bill...
Alla nej förminskade honom, tog bort flera millimeter av honom varje gång. Snart skulle de hitta honom kravlandes på gatan utanför. Hennes ena hand gömde fortfarande hennes ansikte men den andra hade halvt sträckts ut mot honom för att hindra honom från att säga mer. Han visste att han inte borde, men han kunde inte stoppa sig själv. Hans handflata trycktes lätt emot hennes och deras hud möttes för första gången på alldeles för länge. Han hade hört människor berätta om uppenbarelser och hur de känt ljuset ta över dem. Förut hade han bara skrattat åt dem och anklagat dem för att vara knäppa. hade någon frågat honom nu skulle han vilja påstå att det var just det han hade upplevt, en uppenbarelse.

- Snälla, låt bli.
Hon drog åt sig armen, vände sig om och lät pannan vila mot det vita kaklet.
- Tro mig, Bill...jag vill. Mer än något annat vill jag. Jag vill att du håller om mig, berättar för mig att allt kommer bli bra och aldrig släpper mig igen.Hon klarade precis av att få fram orden och han klarade precis av att få luft mellan gråten.
- Men jag kan inte.
Efter ordet "inte" sjönk hon ihop på golvet och kroppen började skaka okontrollerat. Hur kunde det vara så grymt att två personer som räddat livet på varandra flera gånger om, inte klarade av att leva tillsammans efter räddningen? Vad var det för rättvisa att ge segern till något så orättvist? Att vägra lycka?


Plötsligt knackar det på dörren och Toms oroliga röst hörs utanför. Han insåg att han skulle få lov att gå. Hon satt fortfarande på golvet och grät. Han ville inte gå. Det spelade ingen roll om de bara satt där inne i flera timmar utan att säga något eller ens titta på varandra. Bara att få vara nära henne hade räckt för honom. Men det skulle inte leda till något bra. Antingen bestämde de sig för att försöka igen eller så gick de vidare. Han öppnar dörren och finner en upprörd Tom.
- Vad håller du på med? Du kan ju inte bara försvinna sådär?
Besegrad trycker han sig förbi sin tvillingbror och drar ett djupt andetag. Han hörde hur Tom förvånat mumlade något och sedan snabbt skyndade efter sin brors snabba steg. Utanför toaletten var luften fortfarande lika tjock. Det tog emot i varje steg han avverkade och den där logiken som borde lätta på hans tyngd verkade längre bort än någonsin. Tom tar tag i honom och tvingar honom att sakna ned.
- Bill, vad har hänt?

Han stannar upp och tänker tillbaka på vad som egentligen hade hänt. Ännu en gång hade han låtit henne försvinna alldeles för lätt. Suckande tittar han på Tom och slår sig i panna med handflatan. Han slänger sig om och stegar raskt tillbaka. Hon har rest sig upp och när han kommer in genom toalett dörren tar hon chockat ett steg bakåt, rakt in i väggen. Han brydde sig inte om vad hon sagt. Bestämt ställer han sig alldeles framför och drar in henne i sin famn. Hon stretar inte emot, bara står där med händerna knutna mot hans bröst. Hennes hår luktar schampo och han drar ett djupt andetag. Gud, va rätt det kändes! Hade något erbjudit honom världens bästa rus hade han utan tvekan tackat nej. Det fanns ingen drog, inget pulver eller piller som kunde ge honom bättre tillfredsställelse än just den här lilla tjejen i hans famn. De gråter, båda känner och minns. Han känner två armar leta sig runt hans midja och han trycker henne ännu närmre.

- Snälla låt mig få ta hand om dig, Annie!
Hennes händer smekte honom över hela ryggen, såg till att få så mycket de kunde. De smet mellan hans armar och lade sig runt hans hals. När hennes kind kom upp och lade sig mot hans kind visste han inte hur han skulle bete sig längre. Överallt låg det känslor och nerver som slog volter och protesterade för att det inte fick utlopp för sitt arbete. Det fanns inget som kunde beskriva den lycka och sorg han kände.
- Jag är ledsen...
Han visste redan att hon skulle svara nej, men han kunde inte tillåta sig själv att gå därifrån utan att fråga. Utan att krama sönder henne pressade han henne ännu lite närmre sitt hjärta. Han placerade sina läppar på hennes panna och gav henne en öm kyss.
- Du vet att jag alltid finns här för dig.
Han hade all tid i världen för henne. Fick han lov att vänta skulle han vänta.
- Jag älskar dig, syster!
När de orden var sagda släppte han motvilligt henne och gick tillbaka ut till sin tvilling som oroligt stampade runt.

Annie


Gång på gång torkade hon bort imman från spegeln med handduken men på bara några sekunder var den tillbaka igen. Vattnet som rann längst glaset förvrängde hennes spegelbild så allt såg snett och vindt ut. Det spelade ingen roll hur många gånger hon ställde sig framför spegeln och försökte hitta något som påminde om henne längre. Uppsatt hår, nedsläppt hår, sminkad eller osminkad. Det var helt enkelt inte hon längre. Annie fanns inte att hitta någonstanns bland alla badrumsspeglar. Handduken strykte bort dropparna och ögonen försökte känna igen vem de egentligen tillhörde? Var tjejen framför verkligen hon? Tänkte de samma saker? Ansiktet hon såg, var det exakt samma ansikte som de andra såg? Bilden hon hade av sig själv stämde inte alls med den hon såg. Egentligen ansåg hon sig inte ens som en utav dem, som en person av folket. Det kändes som att folket tittade konstigt på henne och ständigt påpekade hennes handikapp. En människa med uppenbara förhindrer, som saknar armar eller pratar konstigt. Så såg hon på sig själv. Även om vissa drag, som den lilla uppåtnäsan var bekant, såg hon någon helt annan. En ny accesoar i hennes ansikte var det lilla ärret som löpte genom utkanten av det vänstra ögonbrynet.

Han hade ett precis likadant fast på det högra brynet. Hon hade varit rädd att han skulle vara förändrad. Att han skulle vara den Bill Kaulitz som alla skrek efter utanför hotellet. Bilden som fanns i alla tidningar och materialiserade honom. Det var inte hennes Bill. Samtidigt hade det kanske varit lättare om rockstjärnan Bill Kaulitz kommit in i rättsalen och kört på sin roll. Då hade han inte känts riktig. Nu gjorde han inte det. Hon hade sett två killar i ungefär samma höjd gå förbi henne i gången. De hade kramat om varandra och den ena utav dem hade gått upp och satt sig i det lilla båset. Hon hade tittat från den ena till den andra utav dem. På andra sidan hade Tom suttit, rakat hår och en stor svart tröja. Uppe i båset hade Bill suttit, med rakat hår, osminkad och i en stor grå tröja. Hon hade ingen aning om att han rakat av sig håret. de var enäggstvillingar men hade inte varit särskillt lik varandra. Nu var de kopior av varandra och även om hon inte planerade det, drog hon en lättnadens suck. Det hade varit hennes Bill som dykt upp. Inte medias Bill.

Dörren öppnades och Elin kom insmygandes. Hon ställde sig mot väggen och tittade på henne. Det syntes långa vägar att Elin hade druckit. Blicken hade en tendens att sjunka undan och hennes djupa andetag hördes. Som hon hade älskat den kvinnan. Aldrig hade hon haft en pojkvän, knappt ett förhållande. Men för Elin hade hon kunnat offra sig själv. En gång i tiden...

Bakom närmar hon sig och lägger händerna på hennes höfter. Elin suckar till och kysser hennes hals. Från nyckelbenet upp bakom örat. Hon ryser till men kan inte avgöra varför? Det rycker till i hennes tår och för varje gång läpparna träffar hennes hud känner hon hur hon blir allt mer obekväm. Hon tittar upp i spegeln och ser hur fel det såg ut. Elin hade varit världens vackraste, sötaste tjej. Hennes upp-över-öronen förälskelse. Hade de varit ifrån varandra en hel dag var allt hon kunde tänka på hur underbart det skulle bli att få komma hem till hennes famn. Vad hon såg nu fick henne att rysa, av obehag. Hon kände sig som en syndare. Varje smekning från Elin kändes som en synd. Det var orätt. Mot henne, mot Elin. De kunde inte längre ge varandra vad de verkligen behövde. Inte alls faktiskt. Hon visste det så väl. Varje dag blev hon påmind om det men hon tänkte helt enkelt att det kanske skulle bli bättre i morgon? Det var alltid enklast så. Elins hand smekte henne över magen och flyttade sig närmre hennes bröst. Hon hörde hur hennes andhämting började byggas upp och det enda hon tänkte var; fel, fel, fel.

- Snälla sluta!
Hennes hår lyftes åt sidan och ett lätt nafs ryckte i hennes öronsnibb. En andedräkt full av sprit nådde hennes näsa och genast vände det sig i magen på henne. Den doften hade hon känt allt för många gånger och det lilla tålamodet hon hade haft viftades genast bort. Vem försökte hon lura egentligen?
- Sluta sa jag!
Hon puttade bort sin flickvän och sprang ut ur badrummet i bara trosorna. På sängen ryckte hon åt sig ett par jeans och en stor vit tröja. Det kliade på skinnet och hon fick kämpa med att försöka hålla borta alla bilder av männens äckliga kroppar som bände upp hennes.
Tänk på annat, tänk på böcker, tänk på giraffer, tänk på påskliljor.
Varför hade Elin gjort så där? Hon gick runt i rummet och försökte hitta detaljer hon kunde fokusera på, olika ytor hon kunde känna på. En mjuk vit gardin, det sträva träet på bordet, marmorgolvet som var kallt åt fötterna. Efter att knytit en perfekt knut på skorna öppnade hon kylskåpet och drack upp en hel flaska vatten.
Tänk på havet, tänk på delfiner.
Huden knottrade sig på hennes armar och hon lyckades hålla tillbaka en kväljning. Hon öppnade en ny vattenflaska och fortsatte dricka. Vem vet allt vad hon har haft i munnen? Irriterat slängde hon den tomma flaskan på golvet och förbannade sig själv för att hon inte lyckades skjuta undan bilderna av männen. Hon hade fortfarande inte lyckats besegra dom, trots att hon snart skulle sätta de som fortfarande levde i fängelse för resten av deras liv. Det var hon som hade gått vinnande ur det här, hon som hade överlevt. Varför kunde hon inte bara gå vidare då?

I dörröppningen till badrummet stod Elin och studerade henne med mörk blick.
- Är jag så hemsk så jag gör dig illamående?
Hon stannade upp i sitt irrande och först då slog det henne hur hemsk hennes flickvän måste känna sig. Där hade hon stått och sett hur hon sprungit omkring, försökt tränga bort något som ville komma upp ur halsen igen och gjort den ena besvärade minen efter det andra. Ännu en gång hade hon lyckats göra någon besviken.
- Nej, nej, förlåt. Du vet att jag inte kan hantera n...
Innan hon hunnit avsluta meningen tar Elin ett steg fram och trycker sig mot hennes läppar. Det var hårt och obekvämt. Hon försökte trycka sig undan men greppet om henne var fast och bestämt. De spritbeklädda läpparna gav ifrån sig små smackande ljud när de överföll henne och allt jobb hon lagt ned på att försöka lugna ned minnesbilderna hade varit helt i onödan. Trots protesterna verkade inget få henne uppmärksam på att hon faktiskt inte ville. Med en hård knuff mot bröstet flög Elin rakt in i väggen och pustade till när andan flög ur henne. Hade hennes blick varit mörk var den om möjligt kolsvart nu. Hennes ansikte började skifta i färg och form och plötsligt syntes det fragment av männen i Elins ögon. Snabbt vände hon sig om och kände att hon verkligen behövde komma bort från allt.
Tänk på tomater, tänk på element.
Hon öppnade balkongdörren och försökte klämma in så mycket frisk hon kunde i ett andetag. Nedanför kunde hon höra människor ropa.
Tänk på solen, tänk på drakar, tänk på...Bill.


"- Är det jobbigt? Hon var nyfiken på hans liv. Hon hade alltid undrat hur det var att alltid ha fans springande efter sig. Alltid undrat hur en kändis fungerar. Är de precis som oss andra?
- Ibland. Han tänkte en stund.
- Ibland skulle jag kunna ge allt för att bara få gå ostört i en mataffär eller kunna göra en sån simpel sak som att stå och vänta på bussen, sätta mig och bara åka nånstanns med min Mp3 i öronen och ingen såg mig. Han bet ihop och svalde.
- Ibland önskar jag nästan att det här aldrig hade hänt. Då kanske aldrig det här hade hänt. Tom tittade bort mot den vita sjukhussängen som stod längst kortsidan av rummet.
- Men oftast gör de något som får mig att nästan falla baklänges och jag inser hur fruktansvärt lyckligt lottad jag är som får göra det här. Han hade nästan ställt upp alla pjäser nu på spelbordet.
- Som det här? Hon sträckte sig ut mot fönstret och satte det på glänt. De satt tysta några sekunder och fokuserade på ljudet som kom utifrån.
- Ja, som det där.
Rösterna som kom utifrån hade funnits där ända sen världen fått reda på att Bill Kaulitz var återfunnen och vid liv. Dag som natt fanns de där och visade sitt stöd."



- Älskar du mig?
Händerna höll hårt om räcket och hon svalde hårt. Om hon bara kunde få blunda och vakna upp någon helt annanstans. Kanske om hon helt enkelt hoppade, kollade hur många volter hon hann med innan hon slog i. Hon vände sig om och hittade en märkbart sårad Elin. De mörka ögonen var blanka och mascaran hade runnit längst ena kinden. Hon älskade fortfarande det stora håret, de gröna ögonen och hon älskade hur hon flirtande blinkade till med ena ögat när ingen annan såg. Mer än något älskade hon hur Elin kunde få henne varm ihela kroppen och känna att inget annat spelade någon roll. Hon älskade Elin, minnena hon hade med Elin.
- Du kommer alltid vara min, Elin.
Det var ett lätt svar på en avgörande fråga. Men det var sant. Elin skulle alltid vara hennes Elin. En människa som alltid skulle komma fram vid diskussioner om den gamla goda tiden och alltid leva kvar i drömmarna. Halva hjärtat tillhörde henne, även om hon inte älskade henne på det sättet längre.
- Det är inget svar. Älskar du mig eller inte?
Det skulle göra ont och det skulle svida. Det här var en utav orsakerna till varför hon inte haft ett riktigt förhållande innan Elin. Hon ansåg det inte värt hela cirkusen med att gå isär och bryta upp om man inte var helt säker på att det kunde hålla livet ut. Med Elin hade hon trott att de skulle bli gamla tillsammans. På nätterna hade hon brukat ligga och fantisera om hur de rullade pappiljotter på varandras gråa hår och gick runt med varsin krycka i deras lilla hus. Aldrig tidigare hade hon tvivlat på dem tillsammans.

Hon skakade på huvudet och kände hur tårarna började bränna. I veckor hade hon gått och tänkt på just det här ögonblicket. Hon hade önskat efter det men hon var livrädd för vad som skulle hända efter det. Vart skulle hon ta vägen? Vem kunde ta hand om henne och prata med henne? Det var svårt att veta riktigt varför hon började gråta. Om det var för Elins skull eller sin egen? Utan henne hade absolut ingen familj och helt plötsligt hade hon även blivit känd med journalister jagandes i hälarna. Men det var inget alternativ att fortsätta det här nekandet och fortfarande tro att det kommer bli bättre. Hon var lika ensam nu.

- Är du kär i honom?
Hon tittar frågande upp på Elin och förstår först inte vem hon pratar om? Sedan hör hon namnet som ropas nedanför på gatan och även om aldrig tänkt så kände hon hur kinderna hettade till. Älskade hon honom? Nej, hon älskade allt han hade gjort för henne, allt han var. Det var en blandning utav respekt, kärlek, tacksamhet, beundran och tyvärr skuld. Hon önskade hon hade kunnat göra mer för honom. Men hon älskade honom inte som i åtrå.

- Han var mitt allt!
Det var en tunn linje mellan att ha varit och fortfarande var. Ibland visste hon själv inte skillnaden, men han var, precis som Elin, ännu en del utav henne.
- Är inte jag det då?
Hon var hennes allt, men det var inte aktivt längre. Hon såg upp på Elin och insåg att allt hon innehöll just nu var minnen. Ibland önskade hon att hon aldrig hade kommit tillbaka till henne. Att allt hade stannat vid de fina stunderna och hon kunde minnas tillbaka och bara se fina saker.
- Nej, inte längre
Elin drog efter andan och gnuggade irriterat sitt ena ögonbryn.
- Då kan du gå härifrån.

På ett par sekunder hade Elin förvandlats till en iskall maskin som helt ignorerat henne. Frågade hon henne något fick hon bara till svar att hon fick lov att gå och att hennes saker skulle lämnas ned i receptionen och tas till hennes nya rum hon fick lov att ordna. Livet de hade haft tillsammans verkade inte ha betytt något och hon var så fruktasvärt besviken på sin föredetta flickvän. Den senaste tiden hade hon gradivs sjunkit i hennes ögon, men det här tog priset. Hon hade tagit sig ned till restaurangen efter att ha vandrat omkring planlöst bland korridorerna med den röda mattan. Det var ganska lugnt bland borden och endast några äldre par som åt sin mat och drack sitt vin. På hennes bord stod en vodka/red bull. Fortfarande orörd och med bara några flisor av osmält is kvar. Hon hade fått för sig att hon ville bli full. Egentligen ville hon bli riktigt full och dryg och känna att hon hade rätten att få ställa till med en scen mitt bland alla. Men nu hade glaset stårr där på bordet i snart en halvtimme och hon visste mycket väl att hon inte skulle klara av att dricka en enda liten droppe. Hon hade redan fått lov att lukta på andetag fulla av sprit idag och det sista hon ville var att lukta likadant själv. Så istället nöjde hon sig med att sitta där och försöka känna sig som en utav de andra i restaurangen och försöka ge sken av att vara människa.

- Är det OK om jag sätter mig här?
Hon känner hur hon automatiskt nickar med huvudet och fortsätter peta på nagelbandet som snart skulle börja blöda. Kanske hon kunde hälsa på sin ena kusin och fråga om hon kunde bo där ett tag? De hade ändå varit bästisar när de var små. Eller om hon skulle ta lite utav pengarna hon ärvt efter sina föräldrar och helt enkelt hyra en egen lägenhet någonstanns. Hon skulle kunna flytta till ett helt nytt ställe och försöka sig på något nytt. Då borde hon ändra sitt namn till Andersson kanske? Det borde ju finnas tiotusentals tjejer som hette Annie Andersson? Ändra sin frisyr och försöka sig på en annan dialekt. Hon suckade djupt och begravde ansiktet i sina händer. En melodi börjar spela intill henne och någon nära svarar i sin mobil. Inget hon reagerar på direkt, hon hade lyssnat på ringsignaler hela kvällen. Det hon reagerade på var de tyska orden kvinnan uttalade och namnet som avslöjades. Plötsligt kommer hon ihåg att hon gett tillåtelse åt någon att slå sig ned mitt emot henne. Mellan fingrarna tittar hon upp lite diskret och sväljer hårt. Det var som hon hade befarat. Kvinnan säger hej då och lägger tillbaka mobilen i sin ficka. Hon visste inte hur hon skulle bete sig? Hur länge hade hon suttit där egentligen? Kvinnan med det blonda håret ser allvarligt på henne och lägger huvudet på sned.
- Hur är det, Annie?

Det var en omtänksam blick, helt ärlig. De hade inte samma färg, hon hade blå ögon. Men formen var densamma och överallt kunde hon hitta liknelser med honom. Samma näsa, de höga kindbenen. Hon såg precis ut som en sådan mamma man ville ha. Hon fick Annie att känna sig lugn och avslappnad och plötsligt hände något inom henne. För första gången sedan hon kom hit var det någon som frågade henne hur hon mådde. Någon som inte hade minsta intresse för uppmärksamhet. En spärr som varit låst alldeles för länge öppnades och allt som legat och tryckt under ytan hade fått fria tyglar. Det våta märket på hennes kind fick kvinnan mitt emot att luta sig fram och lägga sina händer om hennes. De hade samma händer, samma nätta fingrar.

- Förlåt Simone. Förlåt för Bill, jag menade aldrig att göra honom illa.
Den varma känslan och vetskapen om att händerna som höll om henne just nu var samma uppsättning som hans händer, fick hennes kropp att reagera i små ryckningar. Underläppen började darra och en stor klump bildades i halsen som gjorde det omöjligt att andas normalt. Det kanske kunde ses som opassande, men när tårarna kom med allt jämnare mellanrum böjde hon sig ned och lade kinden mot mammans händer. Allt skakades sönder i hennes kropp och suckade av lättnad att någon äntligen visade att hon var värd att bry sig om.

- Du har absolut ingenting att be om förlåtelse för.
Simones röst var lugn men väldigt bestämd.
- Du har inget ansvar för Bill. Han är vuxen nog att ta hand om sig själv.
Kvinnan mitt emot släppte taget om hennes händer, reste sig upp och flyttade sig så hon satt hukad alldeles brevid Annie. Hon satt med hakan mot bröstet och axlar som skakade av gråt. Mamman smekte bort en hårslinga från ögonen och torkade bort tårarna.
- Du gjorde vad du kände att du behövde göra.
Annie tittade upp för ett ögonblick och imponerades över hur klok och lugn hon kändes. Här satt hon med tjejen som kidnappats tillsammans med hennes ena son, som sedan lämnat honom helt plötsligt och visar inget som helst agg. Allt hon såg i Simones ansikte var förståelse och ödmjukhet. Nu förstod hon varifrån Bill fått sin skönhet.
- Vi vill alla att du ska må bra, Annie!
Det var ett enda litet ord, endast två bokstäver. Innebörden av vad ordet faktiskt stod för fick klumpen att börja trängas bland luften i halsen igen. Hon hade sagt; vi. Vi betyder flertal, plural. Hon var mamma till ett par tvillingar, det blir ett vi. Vi var många fler än vad hon hade trott stod bakom henne. Varje dag hade frågan ställts om han fortfarande brydde sig om henne? Ett vi innehöll med största sannolikhet en Bill i det här fallet.

- Varför sitter du här nere helt ensam? Vart är Elin?
Annie suckade tungt och kände sig genast väldigt långt bort från ett; vi.
- Vi har gått isär, så jag tänkte gå och be om ett eget rum sen.
Simone skakade på huvudet och reste sig upp. En hand sträcktes fram och fingrarna vinkade som för att visa henne att ta den. Hon tittade förvånat upp på kvinnan som plötsligt fått en väldigt bestämd min.
- Kom, du ska inte behöva bry sig om det kväll.
Lite tvekande tog hon mammans hand och reste sig upp.
- Du får sova med oss inatt.
Hon leddes bort mot hissen och kände hur förvirringen steg. Oss?

Det var samma sorts inredning och samma doft av rengöring som i hennes och Elins rum. Simone visade in henne i ett litet rum med en enkelsäng och ett litet skrivbord.
- Du kan sova här så länge så får du lite avskildhet från mig och Gordon. Han borde komma snart.
Hon satte sig ned på sängen och upptäckte något hårt under sig. Under täcket hittar hon penna.
- Oj, Bill låg här förut och han är inte den prydligaste pojken.
Simone skyndade fram och kollade så att det inte låg några fler hårda överraskningar i sängen. Annie tittade sig genast om i rummet och upptäckte en väska i ena hörnet.
- Men vart är han nu då?
Tänk om han var här, i något annat rum? Hon hade sett att det fanns fler än tre rum totalt. Automatiskt började hon leta tecken på vart han kunde vara eller om hon kanske kunde höra honom.
- Nej, han bor tre rum härifrån med Tom.
Hon avbröts med genomsökningen av rummet och tittade oroande på Simone.
- Du behöver inte oroa dig, han behöver inte veta att du är här.
Mamman gick fram och gav henne en puss i pannan och kramade om henne.
- Se till att få lite sömn nu. Vi finns här utanför om det skulle vara något.

Dörren stängdes och hon satt alldeles stilla på sängen. Det här var så konstigt. Hon gjorde slut med Elin och blev utkastad från sitt eget hotellrum idag. Simone kommer helt plötsligt och pratar med henne och nu ska hon spendera natten i samma hotellrum som tvillingarnas mamma, tvillingarna själva befinner sig endast några meter bort. Handen strök det vita påslakanet och utan att tänka på det drog hon ett djupt andetag och letade efter dofter. Inatt skulle hon sova i samma säng som Bill. På stolen nedanför fönstret låg en svart T-shirt. Hon sträckte sig efter den och förde de genast mot näsan. De mikroskopiska doftpartiklarna färdades genom hennes näsa, ned mot bröstet. Alla celler slog ut i blom inom henne och ännu en tår letade sig ned över kinden. Alla människor har en individuell doft. En doft som alltid finns där även om personen precis kommit ut ur duschen. T-shirten hon höll tryckt mot näsan doftade av honom. Det var samma mjuka känsla som hon känt när hon legat brevid honom i sjukhussängen och lyssnat på fansen som sjungit för dem. Samma parfym som fick hennes leder att kännas som bomull. Hennes egna kläder åkte av och hon tog på den stora svarta T-shirten som nådde ända över rumpan på henne. Hon kände sig trygg i den. Han kändes mer verklig. Täcket lyftes upp och hon kröp ned. Samma som med T-shirten begravde hon ansiktet i kudden och fann samma underbara doft. Under ett utav alla andetag lyckades hon lugna ned sig och vände sig med magen mot väggen. Han låg endast några rum bort. Hennes trygghet. Handen lyftes upp och trycktes mot väggen. Att få vara omringad av honom var som att få känna på ruset efter sin älsklingsdrog igen. Det var helt underbart och begäret skulle kunna tryckas tillbaka lite längre ned. Men ett begär kräver alltid påfyllning. Och ju mer man fyller på, desto mer behöver man.



"I ett sista försök att hålla fast vid varandra tog vi tag om varandras överkropp och flätade ihop våra ben. Jag lutade mig fram och gav honom en puss på näsan. Han skrattade till lite lågt.
- Jag älskar dig, syster! "

Tom

"Jag stod med ena foten på vägen och den andra foten stod kvar på trottoaren. Jag tvekade. På andra sidan av trottoaren bredde stranden ut sig. På andra sidan gatan såg jag den stora vita muren och blinkande blå ljus. På andra sidan av trottoaren kunde jag gräva ned fötterna i sanden och låtsas som att det bara var en hemsk dröm. På andra sidan gatan kunde jag inte gömma mig längre. På andra sidan av gatan befann sig den hemska sanningen. På andra sidan gatan blev saknaden och ångesten skrämmande verklig. Jag stod och velade, beredd att gå men rädslan höll mig tillbaka. Jag knöt händerna som hängde längst min sida. Knöt dem hårt. Tryckte dem tätt mot kroppen. Jag spände käken, gnuggade tänderna hårt mot varandra. Pressade luften långt ned i lungorna, pressade luften helt ur lungorna. Ett steg fram men två steg tillbaka. Där stod jag, inte en aning om hur jag skulle bete mig."

Han kom ihåg allt som om det var igår. Doften av havet och sanden nådde fortfarande hans näsborrar och kunde beskriva platsen han stått på i detalj. Även reklambladet som legat vid kanten av vägen och beskrivit en meny med svarta snirkliga bokstäver. Den natten hade han önskat mer än någonsin att hans ben kunde ta honom så långt bort från verkligheten det bara gick. Att stå där på andra sidan av vägen, se alla polisbilar och veta att något fruktansvärt hade hänt. Något han inte visste hur han ens skulle börja hantera? Någon hade påstått att hans bror blivit kidnappad. Han hade stått och velat, fördelat tyngden mellan fötterna och gång på gång försökt intalat sig själv att han behövde ta det där steget fram. Han behövde gå över vägen för att kunna komma vidare.

På sin stol kunde han se hur Bill kämpade med samma dilemma som han själv hade gjort. Hur han fick lov att öppna sig och inte stå kvar och stampa i samma spår vecka efter vecka. Han visste att det tog emot och att hans bror helst ville att allt bara skulle gå över av sig själv och ingen skulle behöva nämna det igen. Han visste att Bill inte ville orsaka ännu mer smärta hos sin familj. Något han just nu tvingades till. Varje beskrivning åklagaren bad honom måla upp för dem fick dem alla att hålla sig för magen.

Då och då slängde han en blick åt hennes håll. Varje gång satt hon med blicken i knäet och lindade tröjtygen runt sina händer. Men när de hemska detaljerna kom om övergreppen och misshandeln var hon den enda som såg upp mot honom och erbjöd sig. Han skämdes men själv vågade han inte. Allt hans bror hade varit med om skrämde honom. Flera gånger hade Bill påpekat att han kände sig smutsig. Skulle han nu se på Bill och minsta lilla tecken på osäkerhet från hans egen sida skulle lysa igenom skulle han aldrig kunna förlåta sig själv. Det skulle putta Bill ännu längre bort från honom och han klarade helt enkelt inte av det.


"Det var precis som förut. Jag och Bill, liggandes i sängen tillsammans och pratandes om allt mellan himmel och jord. Vi kunde ligga så i timmar och lätta på våra känslor och bekymmer. Armbågarna mot varandra stirrandes upp i taket. Det var dom stunderna det märktes att vi var en och samma. Ibland räckte de med att en utav oss påbörjade en mening sen förstod båda två utan att meningen avslutades. Jag kände när Bill mådde dåligt och han kände när jag mådde dåligt. I såna stunder kunde jag bara gå in och lägga mig bredvid honom på hans säng. Armbågarna mot varandra stirrandes upp i taket. Det var allt som behövdes för att vi båda skulle förstå."

Tvillingarna hade alltid haft en speciell koppling mellan varandra som de hela tiden använde för att kommunicera med varandra. Oftast tänkte de inte ens på det utan det gick som på rutin. Vid köksbordet kunde plötsligt Bill sträcka fram mjölkpaketet fem minuter efter att det suttit och läst varsin del av tidningen. Andra som suttit runt bordet hade först tittat konstigt på honom men när sedan Tom helt enkelt tagit emot det och hällt upp ett glas, ryckte de bara på axlarna. De antog att Tom "bett" om det och spenderade inte mer tid på att fundera över saken. Det var något de ändå aldrig skulle förstå. Men senaste tiden fungerade inte deras kommunikation fullt ut. Stunder som Tom tolkat det som om hans bror behövde tröst hade slutat i att Bill skjutit honom ifrån sig och skyllt på att han kände sig smutsig och inte borde röras. Andra gånger hade han hittat sin bror gråtandes i sängen just för att Tom inte hade försökt tröstat honom och frågat om det berodde på att han var smutsig. Han kunde aldrig veta säkert vart slaget skulle ta? Ibland kändes det lättare att prata med den stora pappfiguren han hade hemma i lägenheten som föreställde Bill, än vad det var att prata med sin egen tvillingbror. Han var ledsen och besviken på sig själv över att han inte hade mod nog att stötta sin bror. Men han vågade helt enkelt inte lita på att hans sätt att stötta skulle vara det sättet Bill föredrog.


"Därför kändes allt så hårt nu. Två veckor hade gått och du var utom räckhåll. Vi brukade känna varandras tankar och problem men jag kunde inte. Hur hårt jag än försökte och ville kunde jag inte känna dig. Du var utom räckhåll för mig. Var det för att du var alltför långt borta eller var det för att du inte längre var i livet? Vi hade ju alltid kunnat känna varandras närhet, oavsett hur långt borta vi befann oss. Jag vände mig mot den stora papp figuren och lät en tår falla. Du log och var så vacker. Som alltid. Jag följde dina läppars konturer med mitt pekfinger och kysste den hårda kartongen. Jag ville inte ha dig död. Jag ville inte låta fotograferna få rätt. Du var fortfarande kvar här hos mig. Du levde. Du var fruktansvärt långt borta men ändå var du precis här med mig. Liggandes i sängen med mig, armbågarna mot varandra stirrandes upp mot taket. Jag skulle inte ge dom rätt. Jag vet att du finns där ute nånstanns, Bill. Tillsammans klarar vi det här. Låt inte världen få rätt..."


Bill


I nästan två timmar hade de hållt kvar honom där uppe och han hade fått svara på fråga efter fråga. Stödet han fick av sin familj valde han till slut bort och koncentrerade sig på att hålla blicken i träskivan framför. När svaren som krävde allt hans mod kom ville han inte att de skulle se hans skam. Han ville inte att de skulle se på honom och må illa. För att inte låta kväljningarna avbryta honom naglade hans fast sig i skinnet på armen så tanken skulle kunna ledas bort från de äckliga männen som hade rört sig ovanpå honom. För att undvika att magens innehåll skulle tömmas såg han till att endast andas genom näsan. På så sätt fanns det ingen möjlighet att han skulle kunna känna den svettiga, spritdränkta andedräkten han så många gånger tvingats andas in. Inte en enda utav männen befann sig i rummet, men när bilderna kom upp igen kunde han föreställa sig minsta lilla detalj på nytt. Först hade han försökt blunda sig bort men genast hade han trott sig kunna känna hur de hade suttit där brevid honom och hummat på den förbannade melodin. Enda gången han tittade upp var för att fråga henne om han skulle klara av det.

När resten av salen besvärat gömde sig var hon den enda som fortfarande hängde kvar. Henne kunde han vända sig till för att få den där extra lilla putten för att avsluta meningen. Det var som ett tyst avtal mellan dem:
"Jag vet att det är jobbigt, Bill. Men jag vet att du klarar det, vi klarar det"
Tacksamheten han kände mot henne var enorm. Det spelade ingen roll att hon övergett honom, utan henne hade han kanske inte ens funnits idag? De dagar som allt kändes hopplöst och stillastående var hon alltid där för att ge honom den där extra lilla putten, precis som idag.

- Berätta om dagen männen åkte iväg med dig.
Helt plötsligt en dag hade de stormat in i deras lilla rum och börjat skrika. Annie hade gömt sig bakom honom och varit livrädd. De hade slitit ut honom på gården och tvingat honom bakom huset. Samtidigt visste han att Annie höll på att bli våldtagen där inne. Det sista han hade sett var hur mannen tog stryptag på henne och böjde sig ned med uppknäppta byxor. Det var första gången han hade känt att det inte spelade någon roll vad de gjorde med honom. Första gången han önskat att de bara kunde göra slut på honom. Den dagen hade fått honom att tappa hoppet på allt. Den dagen hade han förlorat tre gånger. Först trodde han att Annie hade gått förlorad. Sedan hade han fått henne tillbaka bara för att förlora henne igen. Han hade även blivit lovad att få komma hem igen, även det förlorade han. Allt hade han mist, allt hade han gett åt det vita pillret den dagen. Inte förrän flera dagar senare hade han vaknat upp igen och hittat Annie åter vid hans sida. Han var lättad att hon bestämt sig för att komma till hans vittnesförhör. Han önskade bara att honkunde få tillåta honom att ge henne den där extra lilla putten tillbaka.


"Hon hade suttit där, upptryckt mot väggen med tröjkanten i sin mun. Hon var rädd och förvirrad. Jag hade slängt mig om hennes hals och kramat, hårt. I över en timme hade jag trott att hon var borta, död. Förlorad och strypt. När sen dörren äntligen öppnats och jag såg henne visste lyckan inga gränser. Jag höll om henne, försökte säga uppmuntrande saker i hennes öra och torkade hennes torra tårar. Jag ville vara så nära hennes jag kunde. Att se henne levandes var så obeskrivligt vackert. Jag såg inte hennes rödgråtna ögon, hennes rödvridna handleder och hennes trasiga byxor. jag såg bara hennes bröstkorg som höjdes upp och ned. Jag såg bara att hon andades, att hon levde. Det var allt jag behövde veta...Nu satt jag här i bilen och var skräckslagen. Allt hade gått lugnt till. Männen i framsätet hade sjungit med radiorösten och ibland svängt i takt med musiken över grusvägen. Väldigt avslappnat. Sen efter någon timme hade allt gått snett. Jag hade sett polisbilen, jag hade sett de blå uniformerna. Jag hade skrikit till och sett hur mannen på passagerarsidan vänt sig mot mig och slagit till mig hårt över tinningen med någont hårt. Jag hade hört deras mobil ringa och jag hade hört paniken i deras röst. Något var fel. Snabbt hade bilen vänt om och föraren tryckte gasen i botten. Jag hörde stressade skrik och jag kände hur den lilla grå bilen svängde i de skarpa kurvorna. Jag vände mig om och tittade på vägen vi lämnade bakom oss. Det var min framtid. Varje decimeter av den asfalterade vägen som försvann tog mig allt längre bort från min historia. Något var så fel, så fel..."




Han reste sig upp och sköt bak stolen så han kunde ta sig ut från det lilla båset. Det sträckte i knävecken och innan han kunde gå ned fick han stanna till och låta blodet hinna upp till huvudet. Äntligen var dagen slut och han kunde åka tillbaka till hotellet. Hans familj och vänner började ta på sig kläderna och vakterna släppte ut dem i gången. Sakta gick han nedför de tre trappstegen för att inte ramla och anslöt sig till sin grupp. Tom väntade in honom och lade armen om hans midja när de började gå mot utgången. Det kändes stelt och obekvämt. Han visste att alla antagligen ville krama om honom och berätta att det skulle bli bra, men han hoppades innerligt att de skulle låta bli. Han ville inte bli tagen på just nu. I ögonvrån såg han hennes blonda hår på stolen framför och för ett ögonblick lät han Tom leda honom. Den andra handen lät han svepa längst den svarta stolsryggen. Samtidigt som han drog ett djupt andetag för att försöka få med hennes doft kände han hur fingertopparna drogs längst med tyget på hennes tröja. Hade han bestått av konturer och dragna linjer hade allt varit en suddig massa nu. Hade han fått en enda önskan uppfylld just då hade han önskat att någon tog tag om hans handled och höll den kvar. Att hon höll honom kvar hos sig. Nästa steg föll handen ned efter hans sida och knöt sig hårt. Dörren öppnades och de gock bort mot bilen som väntade.

Han tog på sig den stora T-shirten och satte sig på sängkanten. Inne på toaletten stod Tom i kalsonger och hade precis borstat klart tänderna. Han tog sista klunken med vatten från glaset och kände hur sömntabletten sjönk ned i halsen. Det kändes annorlunda idag. När han suttit där uppe och blivit påminnd om hur nära han varit att förlora alla hade Annies ord kommit upp igen.
"Jag vet att det är jobbigt, Bill. Men jag vet att du klarar det, vi klarar det"
Han var trött på att känna sig halv, delvis. Han saknade känslan av att fyllas upp av kärlek tills man nästan sprack och inte behöva oroa sig varför man blev given den? Han ville kunna ta emot den och känna att det var äkta. Inte som han gjorde nu och analyserade allt och vände ut och in på alla ord. Det enda han gjorde nu för tiden var att tänka och förstöra. Innerst inne visste han ju precis vad han ville göra. Hur han ville känna. Det var inga konstigheter.

Tom sköljde munnen och gick bort mot sin säng där han lyfte på täcket och kröp ned. Bill tittade länge bort mot honom. Just det saknade han, att få känna någon nära. Att känna hur någon håller om honom och värmer honom.
- Tom!
Brodern vänder sig om och tittar frågande på honom.
- Jag vill inte vara ensam inatt.
Han hade inte räknat med att rösten skulle darra eller att halsen skulle klumpa ihop sig. Han insåg bara hur mycket han saknade sin bror. Hela tiden hade han funnits där för honom. Alltid på plats för att hjälpa och han hade bara skjutit undan. Tom tittade först förvånat upp på honom och försökte lista ut om han hade hört rätt. Sedan lyfte han på täcket och Bill kunde se hur ögonen blänkte till av lättnad att han äntligen släpptes in i sin brors skyddande zon. Bill kröp ned under täcket och lade sig med ryggen åt Tom. Hans hand letade reda på den äldre broderns arm och lade den om sig själv. Inatt behövde han någon som höll om honom och tröstade honom. Inatt och många nätter fram.
- Håll ut, Tom! Vi är snart hemma igen...


"Luften var så tung och instängd. Ibland kändes det som att tyngden som låg på mina ögonlock endast bestod av tjock luft. Magen kurrade till och jag kröp ihop i fosterställning för att försöka lugna de smärtsamma attackerna. Det var inte det att jag var hungrig, den känslan hade försvunnit för några dagar sedan. Men min kropp gjorde uppror. Jag knep ihop ögonen och försökte andas igenom smärtan. Plötsligt kände jag hur Annie kröp upp bakom mig och smög in sin arm under min och höll om mig. Hon böjde upp sina knän under mina och lät ena kinden vila mot min hals.
- Håll ut, Bill! Vi är snart hemma igen."