Jag sprang fram till honom och flög ned på mina knän vid hans sida. - Bill, är du OK? Jag satte mina händer om hans kind och letade efter tecken på att han var skadad. Jag strök bort håret från hans ansikte och studerade noga varje liten del utav honom. Ansiktet verkade helt, jag lät mina händer undersöka hans armar, inget brutet, inga sår. Jag tittade snabbt på hans ben, lät min hand vandra längst hans lår. Ingen reaktion. Han verkade inte vara skadad. Min blick fastnade på hans lår. Hans bara ben som låg utsträckta framför honom. Försiktigt lade jag min hand på hans höft. Inga linjer, inga kanter efter hans underkläder kunde uppfattas. Det var bara det vita tyget mot hans nakna hud. Jag slöt ögonen och kände hur rysningen fick håret längst mina armar att resa sig. Så det var därför de hade lämnat mig ifred. Min hand lyftes från hans höft och jag strök honom sakta över kinden. Det gjorde ont i mig att titta på honom. Skulden inom mig blev bara större och kraftigare. Allt det här var mitt fel. Om jag bara hade tagit det där jäkla pillret utan att bråka hade det här aldrig hänt. Jag kände mig så egoistisk och skitig. Var det bara jag som kände så eller hade han samma tankar? Tyckte han illa om mig nu? Jag lät handen vila på hans kind och började bli nervös över vad han kände. Han bara satt där och stirrade ned i marken. Varför tittade han inte på mig? Kunde ha inte? Och om han skulle se mig, skulle det vara med avsky? Jag svalde och frågade igen.

- Bill, är du OK?

Med en tung blick vände han upp huvudet och mötte mig. Han visade inte en min, avslöjade ingenting om vad han kände. Hans tomma ögon tittade lugnt på mig och jag började vrida på mig av osäkerhet. Jag kunde inte tyda honom. - Bill! Min röst var svag och darrade lätt. Jag hade aldrig sett honom så här innan. Jag hade sett honom ledsen, rädd och jag hade tröstat honom. Men aldrig så här. Han såg så tom ut. Det fanns inget som tydde på att han var rädd eller ledsen. Han var bara tom. Det gjorde så ont i mig. Allt på grund av mig. En tår sprack och rann nedför min kind. Jag blev galen av att inte få någon reaktion. Han bara satt där i den vita klänningen, rött läppstift utsmetad över hans mun och en hemsk blå ögonskugga klumpigt lagd på hans ögonlock. Som en clown. För mig hade han alltid varit en docka. Hans vackra bruna ögon, den lilla näsan, hans mjuka läppar och porslinshy. Så länge jag hade känt honom hade han alltid varit perfekt. Så mycket vackrare än någon jag träffat innan. Nu såg han ut som en clown. Mina tårar fortsatte rinna och i ren panik tog jag av mig linnet och började torka bort alla hemska färger från hans vackra ansikte. Det här var inte Bill, det var inte rätt. Jag kunde höra hur jag släppte ut en massa svordomar på svenska och tänkte inte på hur hårdhänd jag var. Till slut fick jag äntligen en reaktion. Bill tog ett hårt tag om mina handleder och tvingade bort mig från hans ansikte.

Dörren öppnades och jag tryckte mig genast mot Bill. In kom mannen som hämtade mig innan och ställde sig alldeles framför oss. Jag kände hur pulsen rusade. Var det dags nu? Jag höll hårt med båda händerna om Bills ena arm. Mannen stirrade på Bill och smackade med läpparna igen. Det där hemska ljudet. Varje gång jag hörde det hoppade jag till. Mannen slickade sig om munnen och började prata med Bill på sitt språk. Jag sneglade på Bill och fann honom fortfarande stirrandes in i väggen. Han rörde inte en min. Det gjorde mig ännu mer nervös. Det var inte bra att han höll på så, han provocerade mannen. Att bara stirra in i väggen och ignorera mannen kunde lätt sluta med en smäll. Jag försökte putta till honom lite diskret men han reagerade inte. Jag kunde höra på mannens röst att han började bli irriterad. Han sparkade lite lätt på Bills ben men inget hände. Hela min kropp spände sig och jag visste inte om jag skulle våga göra något. Var jag inte skyldig honom att göra något? Det var ju ändå jag som hade satt honom här. Innan jag hann göra något hade en spottloska hamnat på Bills axel och mannen vände sig istället åt mitt håll. Med ens stannade hela min kropp upp. Jag tittade på honom med en rädd blick och ryggade tillbaka när han sträckte fram sin hand. Där var det igen, det vita pillret. Jag tog emot det med pekfingret och tummen och lade det på tungan.

- Annie! Jag vände mig förvånat mot Bill. - Litar du på mig?

Det var första gången jag kunde se något annat än den där djupa tomheten i hans ögon. Där var något annat, en beslutsamhet.

- Svälj inte.

Jag låg med huvudet på bordet, gömd under mina armar. Huvudet kändes så jäkla tungt och tjockt. Som en tjock smet som täppte till alla små andningshål för hjärnan. Trycket mot pannan blev bara större och jag kunde känna hur varje dunk innifrån huvudet fick bordet att vibrera. Jag drog en djup suck och stönade till när jag insåg att jag inte hade den blekaste aning om var jag befann mig. Jag höll andan i några sekunder och försökte lokalisera om det var någon i rummet med mig? Inget, inte ett ljud. Sakta lyfte jag huvudet från bordet och såg mig omkring. Minsta rörelse kändes som en stor blykula som slog emot väggarna i mitt huvud. Jag satte mina handflator mot tinningen och tryckte emot för att dämpa slagen. Något som antagligen inte hade minsta effekt men det verkade lindra lite i alla fall. Jag verkade vara i någons kök. Det fanns en kokplatta, ett litet kylskåp, bordet jag lutat mig över, några pinnstolar och en massa öppnade konservburkar. Det var skitit och ganska nedgånget. Jag gissade på att det var ännnu ett av våra gömställen. Inget ställe någon faktiskt bodde i, bara ännu en anhalt. Jag reste mig upp och gick bort till fönstret. Först fick jag hålla i mig i bordet. Jag var fortfarande yr efter alla piller dom matat oss med och maten dom inte matat oss med. Jag visste inte exakt hur mycket men jag visste att jag hade förlorat ganska mycket i vikt. Innan den här piller perioden hade vi mest fått soppa eller nån vattning gryta. Nu fick vi knappt det eftersom vi var däckade av sömnpiller största tiden av dygnet. Det började ta ut sin rätt på våra kroppar. Drog jag ena fingret längst ena sidan av överkroppen kunde jag känna revbenen och höftbenet började synas under linnet.

Jag ställde mig framför fönstret och tittade ut på skogen. Ännu en gång var vi mitt i ingenstanns. Undra om vi fortfarande var i Israel? Till min besvikelse var fönstren igenspikade och jag vågade inte krossa rutan. Vad jag visste så kunde de vara i rummet bredvid? Att krossa en ruta förde oväsen, något jag inte kunde undvika. Förutom fönstret fanns det två dörrar på varsin sida om rummet. Jag hade ingen aning om vilken som ledde vart? Jag pressade näsan mot fönstret och försökte lista ut vart dörrarna ledde, men det var bara en enda lång tegelvägg på varsin sida. Antagligen ledde en dörr in i ett annat rum och hade jag riktigt tur ledde en utav dörrarna ut i farstun eller rent utav ut. Ut till den riktiga världen, friheten. Bara tanken på att jag var helt ensam, obevakad, och hade chansen till att fly fick håret på mina armar att resa sig. Det var nu eller aldrig...

Om och om igen inspekterade jag dörrarna. Vilken var den rätta? Jag försökte gå efter magkänslan, hjärtat, hjärnan, utseendet, lukten, ja allt. Men inget gjorde mig något smartare. Båda dörrarna var mörkbruna , lika repiga, ingen visade tecken på att användas mer eller mindre, lukten var lika unken oavsett vilket håll jag vände näsan åt och magkänslan ändrade sig lika fort som jag vände blicken mot den andra dörren. Det här var lönlöst. Jag räknade ut att jag fick lov att gå fram till den ena dörren och försöka lyssna om jag hörde något. Var någon utav männen där kanske jag skulle höra dem och om det var dörren ut borde jag kunna höra nåt i alla fall. Vinden, fågelkvitter, löv? Inte vet jag? Jag måste försöka i alla fall. Försiktigt smög jag fram till den ena dörren och satte örat mot träet. Jag hörde inget. För att vara på den säkra sidan höll jag andan i några sekunder men jag hörde fortfarande inget. Kanske var det här dörren ut? Jag kände hur min puls ökade i slag. Kanske var det nu jag skulle få chansen att fly? Komma bort härifrån och slippa allt det här. Men jag kunde ju inte vara helt säker förrän jag hade lyssnat på den andra dörren. Kanske var den lika tyst? Då visste jag fortfarande inget. Visst, eftersom jag inte hörde nåt kanske det var dörren ut? Men det kunde även betyda att männen sov eller kanske bara var väldigt tysta? Vad visste jag? Jag visste bara att jag inte hade råd att ta några risker.

Kinden mot det sträva träet, strupen stängd för all inkommande och utgående luft, hjärtat på helspänn och örat inställt på eventuella ljud. Ingenting. - Va fan! mumlade jag för mig själv. Ingen utav dörrarna gav mig någon ledtråd. Jag försökte igen men fortfarande inget ljud. Hur skulle jag göra nu då? Skulle jag bara gissa på en dörr och hoppas att det var rätt dörr? Tänk om jag gick rakt in i famnen på en utav männnen? Vad då? Skulle jag bara låtsas om att jag letade efter dom och försöka dölja chocken? Helvete! Jag lät blicken svepa mellan dörrarna igen och bestämde mig tills sist för att prova den första dörren. Den hade jag bestämt mig för först och min pappa hade alltid sagt att jag skullle lita på min magkänsla. Jag smög tillbaka över golvet och placerade handen på dörrens handtag. Ett djupt andetag och det trycktes ned. För varje millimeter slog hjärtat ett slag extra. Det var nu. Det här var nu. Handtaget slog i botten och jag försökte öppna dörren. Låst! Dörrjäveln var låst. Allt detta bara för att upptäcka att dörren var låst. Då var det antagligen den rätta dörren då, dörren till min frihet. Låst! Helvete!

Jag hann precis svära över dörren och slå mig själv på kindbenet när plötsligt den andra dörren slängs upp och tre utav männen kommer utvinglandes ut och tjoandes. Jag trycker mig mot den låsta dörren och försöker lugna ned min rusande puls. Tur att jag inte tog den dörren. Först ser de mig inte och jag försöker diskret röra mig bort från dörren. Jag visste att det inte såg så bra ut om jag stod där. Jag hann kanske två meter innan den största utav dem upptäckte mig och ropade till. Jag stannde på en gång och försökte se rädd ut. Inte för att jag inte var rädd, jag visste bara att om jag visade mig rädd och underlägsen skullle dom känna sig tillfredsställda. Han pekade på mig och vinglade fram mot mitt håll. Dom hade helt klart druckit och det gjorde mig osäker. Var de fulla fanns inga gränser. Det fick mig att lägga märke till att alla mina kläder faktiskt satt på plats och inget saknade. Jag försökte känna efter men inget gjorde ont heller, förutom mitt huvud. Hade de låtit mig vara? Eller var det dags nu? Hade de väntat på attt jag skulle piggna till?

Han stannade alldeles framför mig och jag kunde känna hans spritdränkta andedräkt mot mig. Han skrattade åt mig och pratade med sina kompisar på sitt språk. Jag förstod inte vad. Men det han sa fick de andra att skratta och sen skakade han sakta på huvudet åt mig, samtidigt som han smackade med munnen åt mig. Han hånade mig. För vad vet jag inte men jag fattade poängen. Plötsligt tog han tag i min ena arm och drog mig mot dörren de kom ut från. Jag försökte förbereda mig på vad som skulle hända. Försökte intala mig själv att blockera smärtan. Han öppnade dörren och vi kom in i en smal hall. Den kanske var 2 meter lång,helt naken. Inga tavlor eller nåt, bara beiga väggar och en mörkbrun matta. Han öppnade nästa dörr och knuffade in mig. Jag tittade på honom men han bara stängde dörren. Jag tittade funderande mot hans håll och undrade vad han hade för plan? Skulle han hämta de andra först? Jag stod otåligt och stampade ena foten i marken. Jag ville inte, orkade inte...

-Annie? Är det du?

Fort vände jag mig om. Innan jag ens sett honom fick jag dåligt samvete, Här har jag tänkt på flyktplaner och inte ens lagt en tanke på honom. Jag vände mig om, glad över att få höra hans röst igen. Men samma sekund satte jag i halsen.

- Bill, vad har dom gjort med dig?

Dörren smällde igen och vindpusten som följde fick mina hårstrån att klibba fast i pannan. Jag lutade mig tillbaka mot väggen och tog ett djupt andetag. Varje liten muskel i min kropp hade varit spänd i en evighet kändes det som. Nu var dörren stängd och om jag ville kunde jag låta kroppen slappna av. Jag kunde men jag visste inte om jag orkade. Det krävde en stor del fysisk energi att fortsätta i det här tillståndet, men att gå vidare skulle kräva ännu mer utav min mentala styrka. Styrka som inte fanns. Just nu kändes det lättare att sitta kvar och försöka hålla kvar den där bortdomnade känslan. Skulle jag slappna av nu riskerade jag att släppa lös alla känslor och tvingas möta nutiden och det som precis hade hänt. Jag satt hellre och undvek allt ett tag till. Satt hellre kvar och blundade med ena foten frenetiskt vickande och fingrarna trummandes mot varandra. En liten stund till...

What do I do to ignore them behind me?
Do I follow my instincts blindly?
Do I hide my pride from these bad dreams?
And give in to sad thoughts that are maddening?
Do I sit here and try to stand it?
Or do I try to catch them red-handed?

Jag hade vaknat av att någon drog i mina kläder. Någon luggade mig i håret och över mig hördes högljudda mörka röster. Min gröna T-shirt ryckte tag i min näsa när den drogs över huvudet på mig och så fort de släppte taget om mig dunsade jag i backen. Mina händer försökte känna efter om huvudet fortfarande var intakt men någon hindrade mig. Så fort jag lyfte armarna tog någon tag i dem och höll undan dem från min egna kropp. Någon eller några försökte även lyfta upp halva mig för att dra av mig mina byxor. Jag kunde känna deras händer fumla med min dragkedja och till slut låg jag där, helt naken. Huden helt blottad för deras mörka blickar. Pillrets verkan hade börjat släppa men allt var fortfarande väldigt otydligt. Jag kände att något var på gång att hända, något hemskt. Men jag kunde inte uppfatta eller koppla till vad. Mitt fokus var rubbat. Min kropp var fortfarande sovande men jag började kunna tänka klart. Försökte jag öppna ögonen var det enda som hände att ögonlocken fladdrade till lite. Försökte jag streta emot puttade dom lätt bort mina armar eller bara höll ned mig. Jag kunde inte inte ens skrika på hjälp. Det enda ljud jag lyckades få fram var otydliga ord. Jag sluddrade. Inga krafter och absolut ingen kontroll. Ingen chans att försvara mig mot deras onda planer. I korta ögonblick lyckades jag fästa blicken på männen runt mig. Jag hade redan känt igen dem på rösterna. En man höll tag i mina ben, den andra höll ett hårt grepp om mina handleder med ena handen och rökte en cigarett med den andra. Den tredje mannen stod med fötterna intill mitt lår och knäppte upp sina byxor. Han var hård och hans ögon visade mig något skrämmande. Lust. Den kommande timmen var den värsta i hela mitt liv. En timme jag aldrig vill tvingas uppleva igen. Vissa studer var jag glad att pillret fortfarande höll mig domnad till viss del. Andra stunder var jag så förbannad att jag inte kunde slå tillbaka. Jag hade precis upplevt min första riktiga våldtäkt. Nej, inte bara min första. Min första, min andra och min tredje.

Det var kallt i källaren jag befann mig i. Bara betong överallt, inga fönster eller möbler, bara kal betong. Några meter ovanför mig hördes återigen deras råa skratt. Ett skratt som lät som vilket skratt som helst, skillnaden var att för några minuter sedan hade det skrattet var riktat mot mig. Mot mig och min hjälplöshet. Mot undantryckta lilla mig och allt bara för att roa dem. Jag var så förbannad. På mig själv, på dom, förbannad över att jag låtit det hända, förbannad över att Tom och Andreas lät mig gå hem själv, över att jag var tillräckligt dum att jag gick ensam, förbannad över att jag inte försökt gjort mer när jag såg polisbilen, förbannad på allt. Jag har varit borta i över en månad nu och vad har hänt? Inget! Absolut ingenting har hänt. Jag är fan från Tyskland, Europa och jag är en stor rockstjärna. Ska det vara så svårt att lista ut vart jag befinner mig? Jag trodde de kunde fixa sånt här? Och vart fan var Annie?

If I
Turn my back I'm defenseless
And to go blindly seems senseless
If I hide my pride and let it all go on then they'll
Take from me ‘till everything is gone
If I let them go I'll be outdone
But if I try to catch them I'll be outrun
If I'm killed by the questions like a cancer
Then I'll be buried in the silence of the answer

I handen låg det vita pillret och klibbade sig mot handflatan. Jag svalde hårt flera gånger för att försöka få bort den äckliga smaken som hade fastnat bak i halsen på mig. Försiktigt lade jag ned pillret bredvid mig på golvet för att det skulle torka. Nu var det gjort i alla fall. Det hade gått en månad, eller mer. Jag var inte riktigt säker. Alla dessa dagar hade det gnagt inom mig, rädslan. Men nu var det änligen över. Ännu en gång förvånades jag över mina bisarra tankar. Jag kände en sorts lättnad för nu visste jag vad det innebar. Det var det värsta jag varit med om men nu vet jag i alla fall rutinerna. Jag vet hur det känns. Det gör ont och det är förnedrande. Fruktansvärt förnedrande. Men nu har jag fått det överstökat, att bli våldtagen. Jag kan bocka av det i listan för saker man ska uthärda under kidnappning. Jag skrattade tyst åt mina egna tankar. Jag börjar bli galen.

Just därför var det dags att jag började göra nåt åt saken. Jag tittade ännu en gång på det vita pillret vid sidan av mitt lår. Som en liten insekt. Med tyget de hade satt på mig torkade jag bort det röda läppstiftet från ansiktet. Jag pillade försiktigt och tittade beundrande på tabletten.