49

Bill

Jag sträckte mig allt längre efter den där varma känslan. Efter tryggheten som lockade och enkelheten jag saknat så länge nu. Jag kände hur min kropp tänjdes, kämpade ut i fingerspetsarna för att få tag i något, känna någon. Jag kände en panik att få kontakt med omvärlden. Alla händer som rörde mig, förflyttade mig, stack i mig och den påtagliga röran och stressen ovanför mig, jag ville vara en del i den. Inte bara min kropp utan jag ville vara delaktig i händelsen. Jag ville kunna berätta för dem var det gör ont och jag vill kunna be dem prata engelska så jag kan förstå. Det känns som att jag har rätt att få veta vad dom gör med mig. Vad det är dom injicerar i min kropp och varför dom inte tillåter mig andas själv. Jag vill veta vad alla slangar är till för och varför det där irriterande pipande ljudet måste vara på bakom mitt huvud? Men mest irriterande är att hur mycket, hurt hårt jag än försöker, händer absolut ingenting. Samlar jag alla mina krafter för att göra mig hörd, kan jag som mest få ögonlocket att fladdra till lite. Det är allt. Jag hade ingen möjlighet att göra mig hörd, jag var fast i min själv.

Först ryckte jag till lite när hon satte den kalla saken mot mitt öra. Jag kunde fortfarande bara se suddiga fält och innan jag förstod vad det var, kände jag bara något kallt. Jag var precis på väg att fösa bort hennes hand, men just då var det något som fick min puls att stanna till för en sekund. Med handen vilandes på Annies hand tryckte jag den kallla telefonen lite närmre och lyssnade på det sprakande ljudet. Det lät ungefär som myrornas krig på högsta volym på TV:n, men dolt i bakgrunden fanns något annat. Första gången intalade jag mig själv att det endast var inbillning. Jag som förvrängde ljuden. Andra gången upphörde det sprakande kriget och hans röst träffade mig rakt i själen.

-Bill, är det du? Allt stod helt stilla. -Annie? Vad är det som händer? Kunde det verkligen vara så? -Bill, snälla svara om du är där.

För varje slag mitt hjärta utövade, kände jag hur blodet pumpades ut i vågor, hur det slog emot väggen i mina ådror och forsade fram. Jag kände kraften bakom livet som pågick inom mig. Äntligen insåg jag varför jag fanns, varför jag levde fortfarande. Varför jag inte gett upp och varför jag måste fortsätta, fortsätta gå rakt fram och försöka hitta tillbaka.
- Tom, är det du?
Det kändes overkligt att få säga det. Att faktiskt kunna förvänta mig ett svar helt plötsligt, inte bara mina egna tankar som leker. I andra änden kunde jag höra Toms röst. Han försökte säga något men telefonlinjen blev bara allt sämre. Det spelade ingen roll. Bakom allt sprakande oljud fanns min bror och endast tanken på att han just nu sitter med telefonen tryckt mot sitt öra och pratar med mig, gjorde allt för mig. Nu vet han att jag lever, han kan sluta oroa sig. Och jag vet att han lever. Vi har fått kontakt igen.-Tom, det kommer ordna sig. Du behöver inte vara orolig. Jag är på väg hem nu...

Jag önskar de åtminstonde kunde lägga en filt på min kropp. Båren var kall och hård och jag låg helt naken framför alla. Mina kläder hade klippts upp och hela min kropp hade blivit genomsökt efter skador. Jag önskar jag kunde få min kropp att skaka så de kunde se att jag frös. Önskar att jag kunde ge ifrån mig ett ljud, ett enda litet ljud, så att de kunde inse att det gjorde ont när de förflyttade mig från bår till bår. Först bar de mig till ambulansen, bytte tfrån den bärbara båren till den i bilen, sen bytte de till båren i helikoptern, nu ska jag strax byta igen när vi kommit fram till sjukhuset. Även om jag inte var vid medvetande, kunde jag ändå följa vad som hände. Vissa stunder kändes det som att jag lämnade mig själv för att betrakta situationen från ovan. Det var som att mina tankar, mitt medvetande bröt sig loss från den hjälplösa kroppen och försökte kontrollera situationen själv. Åtminstonde försöka hålla ett vakande öga. Jag kunde känna allt de gjorde, mer eller mindre. Oftast var det bara en känning, en aning. Jag kunde inte känna den faktiskta beröringen, den fysiska beröringen. Men ändå registrerade min hjärna att något hände, någon lyser mig i ögonen. Det var som att istället för att känna det som hände, spelades bilder uppp i mitt huvud. Scenarier på det som hände. Eller det är i alla fall som det kändes. Jag var metvetslös, otillgänglig och okontaktbar, men jag kunde ändå följa allt.

Långt borta kunde jag höra toner, dova ljud. Jag kände den friska luften som träffade min hud när vi lämnade helikoptern. Äntligen hade jag fått en filt men jag frös fortfarande. Kanske var det chocken som fick mig att vilja skaka, eller för att jag äntligen kunde tillåta mig själv att slappna av. Efter att tvingat kroppen vara på helspänn i nästan två månader, kände jga mig tillräckligt säker nu för att inte bry mig längre. Det fanns andra som tog hand om mig nu. Jag kunde inte göra så mycket mer. Även om jag ville, kunde jag inte göra mig hörd. Istället lät jag masken på mitt ansikte andas åt mig, lät dem anstränga min kropp åt mig. Min kropp skakade när båren rullades fram på asfalten. De sprang och ovanför kunde jag höra helikopterns roterblad som snurrade. Nu hade jag kommit i hamn, vi hade nått vårat mål. Undra om det syns att jag ler? Doften om mig ändrar karaktär och jag inser att vi är inne på sjukhuset nu. Det luktar rent, kallt och kliniskt. Vi har saktat ned farten och går nu lugnt frammåt. Lugnet har infunnit sig. Jag är på säker mark nu. Just som jag bestämt mig för att släppa allt och låta läkarna ta över, är det något som tar tag i mig. Det går som en blixt igenom min kropp. En elektrisk våg sköljer igenom mig och det känns som att något tar tag i mig och vrider ur mig på som en trasa. Det gör ont och jag vet inte vart jag ska ta vägen, hur jag ska reagera. Vem, vad är det som gör det där? Det känns som jag har flytande kväve i mina blodådror, som kyler lika mycket som det bränner. Jag kan inte avgöra vad det är? Om jag håller på att brinna upp eller om jag håller på att spricka av köld? Jag har aldrig upplevt något liknande tidigare. Viljan att vilja fly blev allt starkare och paniken av att vara instängd i min egen kropp fick min puls att börja rusa. Jag märkte hur omgivningen blev allt mer spänd och det där lugnet som fanns tidigare var som bortblåst. Jag kände mig så otroligt ensam. Hela kroppen kämpade för att göra sig hörd, för att få någon att förstå vad som hände. Eller få dem att försöka ta reda på vad och varför det hände? Försöka få dem att fixa det.

- Jag är här nu, Bill. Jag är här, alldeles brevid dig. Något varmt träffade min panna, något bekant smekte min kind.
- Våga inte ge upp nu. Inte när du kommit så här långt. För ett ögonblick tog min kropp sig tid att andas, satte sig i paus.
- Jag väntar på dig, lillebror!

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0