58

Tom


Varför hade ingen sagt något? Alla visste om hur hård jag hade varit på att säga till mig om minsta lilla som hände honom. Det spelade ingen roll om det så bara var en fluga som låg död på fönsterbrädet. Jag ville veta. Det var min bror och jag behövde kontroll. Inget kunde lämnas åt slumpen. Inte längre. Hissen åkte långsamt upp och jag räknade otåligt de små fönsterrutorna som skymtade förbi för varje våning vi passerade. Mer än tre gånger stannade hissen till för att släppa in människor och hissen verkade gå allt saktare för varje våning den klättrade. Äntligen kom jag till våning 12 och klämde mig förbi alla människor när dörren öppnades. Bakom hörde jag suckar och små grymtningar som antagligen handlade om hur oförskämd jag var som bara knuffade dem så där, men jag kunde inte bry mig mindre. Jag hade endast en väg framför mig och det som stod i vägen fick helt enkelt flytta på sig. Att de bara kunde ignorera mig så där? Det retade upp mig nåt fruktansvärt att något så enkelt kunde glömmas bort. Eller att de oavsett min regel eller ej, inte kontaktade mig innan. Förstod de inte vad det här betydde för mig? Irriterat knuffade jag upp dörren in till Intensiven och gick med långa steg bort mot den låsta avdelningen där vi fått uppehålla oss. Vakten nickade glatt åt mig när jag kom gåendes men jag kunde inte med att leka artig tillbaka. Han öppnade dörren åt mig och jag skyndade mig bort mot Bills rum. Jag hade blivit andfådd av den snabba gången och käkarna malde mot varandra. Att dom ens vågar strunta i mig? Jag fnyser åt deras åt dem och stannar utanför dörren. Det här skulle dom få ångra!


Bill

En sjuksköterska hade kommit och hjälpt mig att ta ur tuben ur halsen efter att jag ringt på hjälp. Hon hade bett mig ta ett djupt andetag och försöka att inte bita ihop. Det hade känts som att de drog ut mina inälvor. Riktigt obehagligt men det första riktiga egna andetaget var underbart. Precis som om jag fick nytt liv. Hon hade frågat om hon skulle ringa någon, men jag hade sagt nej. Jag ville ha lite tid för mig själv och andas. Jag kände mig konstig gemtemot världen. Nu när jag satt här i sängen och insåg att jag faktiskt var tillbaka, fick jag en sån oväntad ångest. Ibland kunde jag nästan svära på att de glömt en bit av tuben nere i halsen på mig, för ibland fick jag nästan ingen luft. Vad är det som händer med mig? Jag ska vara lycklig över att vara här. Det är det som är meningen. Jag lever, Annie lever, Tom och min familj är här och jag kan höra alla fansen utanför som stöttar. Varför gör allt det ont och försöker kväva mig? Varför känns det som att jag inte vill vara här? Jag greppar tag om täcket och försöker kontrollera mina andetag tills jag känner hur jag börjar bli yr.

- Bill! Halvt panikslagen tittar jag upp och möter Annie. Hon springer fram till mig och sätter sig bredvid mig. - Lugna ned dig, Bill! Hon strök mig mjukt över armen och försökte få mig att slappna av. - Försök att andas djupa lugna andetag, annars kommer du svimma. Jag försökte verkligen men det var som att för varje andetag jag tog tvingade jag mig själv att ta två till på samma korta tid. Men hon var lugn som vanligt och det verkade smitta av sig på mig. Till slut kunde jag luta mig tillbaka mot kuddarna igen men då kom nästa stöt. Utan förvarning kom tårarna och jag kunde inte hejda dem. Jag tjöt som ett barn och mina revben smärtade nåt oerhört för varje gång jag snyftade. Vilket ledde till att jag grät ännu mer. Det verkade inte finnas nåt stopp på det hela och jag började andas häftigt igen.
- Snälla Annie, hjälp mig! Min panik var enorm och jag hade ingen aning hur jag skulle få stopp på den? Plötsligt sätter sig Annie gränsle över mig och tar tag i mitt ansikte. Hon sätter sin panna mot min.
- Du får gråta Bill, det är helt normal. Känn ingen panik över dina känslor.
Jag hade ingen aning hur jag skulle göra? Panik var allt jag kände.
- Jag känner precis som du gör och tro mig, jag har åxå brytit ihop ett antal gånger redan. Hon såg på mig och såg till att våra nästippar nuddade varandra.
- Gör mig nu en tjänst. Blunda och andas med mig.

- Är du rädd, Annie?
Hon nickade där hon satt bredvid mig i sängen.
- Jag är livrädd. Det kändes som att jag borde ha slut på tårar, men jag fick fortfarande kämpa mot dem. - Jag är livrädd för allt, Annie.
Hon tog min hand och strök sakta sin tumme över ovansidan av min hand.
- Varför kan jag inte bara vara lycklig? Jag borde ju vara lycklig? Vad är fel?
Annie strök bort tåren som letade sig nedför min kind och torkade samtidigt bort sin egen.
- Du måste ge det lite tid, Bill. Du kommer dit så småningom. Jag suckade besviket.
- Jag torkar bort den här tåren nu, men i fortsättningen kommer jag inte göra det. Jag vill att du ska låta varje liten känsla komma ut. Håll inget inom dig. Förstår du?Jag nickade åt henne men det lät väldigt krävande. Just nu var allt kaos inom mig. Jag hade ingen aning hur alla de känslorna skulle kunna samsas med varandra?
- Du vet att jag vet hur du har det. Jag finns alltid här för dig, oavsett vad! Hon kramade om min hand och ännu en tår bröt sig loss.

Vi satt tysta och lyssnade på fansen utanför på gatan. Jag hade hört dem ända från början, från första gången jag lades i det här rummet. Dag som natt hade de funnits där. De sjöng och stöttade varandra. Hur mycket det än värmde, kunde jag inte ta åt mig av deras uppoffringar. Jag önskar att de inte gjorde det. De förväntade sig säkert att jag skulle ställa mig i fönstret och kasta slängkyssar åt dem när jag vaknat. Men jag visste inte ens om jag skulle våga visa mig i fönstret. Den Bill de kände fanns inte längre. När de visste allt som hänt mig skulle de börja se annorlunda på mig. Nej, jag vågar inte möta dem. Jag skäms. Det de gjort med mig, hur jag ser ut. Jag skäms nåt fruktansvärt. Samma sak med min familj. De vet inget än. De har ingen aning om något. Jag såg hur glad Tom blev igår. Jag hörde hans glädjetjut ute i korridoren. Men istället för att känna glädje åt hans fåniga pojkflin gav det mig endast ångest. Han trodde allt var bra nu. Jag skulle bara bli frisk, sen skulle vi åka hem och fortsätta våra liv. Det var hans bild av det hela. Så fruktansvärt långt bort från verkligheten. Jag hade ingen aning om hur jag skulle bete mig mot honom ni? Den Bill han kände var inte heller kvar längre.
- Annie, kan vi hålla Tom utanför det här så länge?
Hon tittade oförstående på mig. - Hur menar du?
Jag svalde och kände skulden inför vad jag skulle säga. - Kan vi inte lämna honom utanför, han och alla andra? Jag känner mig inte redo att släppa allt än. Jag började leka med hennes fingrar och försöka organisera mina tankar.
- Kan vi inte låtsas som att det är bra inför dem? Jag orkar inte...vill inte känna mig så naken inför dem och såra dem ännu mer. Annie började harkla sig för att protestera så jag skyndade mig innan hon hann stoppa mig.
- Snälla, kan vi inte hålla det här mellan oss och läkarna? Jag behöver få tid att läka lite och andas innan jag kan riskera att riva upp alla sår på nytt. Jag tittade bedjande på henne och till slut nickade hon allvarligt mot mig.
- Men då måste du lova att berätta allt för mig. Och då menar jag allt.






Det kändes som att fötterna växt fast i marken. All ilska som kokat inom mig för bara någon sekund sedan, hade smält ihop till en värmande massa som tog över inom mig. Jag andades ut, men glömde andas in igen. Lutandes mot handflatorna och ena örat mot den vita dörren föll allt på plats igen. Hur kunde jag någonsin vara så dum? Vad tänkte jag med? Jag skulle kunna le ett tokstort leende men höll det för mig själv. Leendet var inom mig. Vilken befrielse att äntligen få höra den igen. Varje ton trängde sig in i min hud, in genom allt och bäddade in sig som ett lager. Nu var allt som vanligt igen. I ögonen dök den där brännande känslan upp igen men det kändes inte jobbigt. Jag tänkte inte hindra dem från att falla. Vad spelar det för roll om de inte ringde och väckte mig? Han lever ju...
- Tom! Mamma dök upp bredvid mig. -Ska du inte gå in?
Hon var lycklig nu. För första gången på väldigt länge glittrade hennes ögon och hon var röd om kinderna. Jag kramade om henne och kände hur allt började gå i rätt riktning nu.
- Nej, inte än. Hon tittade funderande på mig och försökte klura ut varför inte?
- Jag ska stå här utanför och njuta lite till först. Det var ju ett tag sen...

Efter att stått utanför och lyssnat på det tysta mummlet innifrån rummet knackade jag försiktigt på dörren.
- Kom in! Håret på mina armar reste sig. Det var verkligen han.
Blicken som möter mig kunde inte gjort mig lyckligare. Jag får hålla mig i dörren när alla känslor kommer stormandes emot mig och träffar mig med full kraft. Han sitter upp i sängen med Annie bredvid sig och han ler. Han pratar. Plötsligt slår det mig att han faktiskt lever och är tillbaka. Bill Kaulitz is back from the dead. För så har det verkligen känts. Ett tag var han död. Jag tände till och med ett ljus för honom en natt.
- Ska du inte komma och ge din lillebror en kram? Bill sträckte ut sin friska arm och utan att tänka mig för sprang jag fram och greppade min famn om honom. Jag höll hårt om honom och försökte komma ihåg. Plötsligt flämtar han till av smärta och jag flyger upp av rädsla.
- Förlåt, gjorde jag illa dig? Jag hade inte ens tänkt på att faktiskt hade brutna ben i kroppen.
- Nja, skadan var redan skedd. Bry dig inte om det. Annie skrattade på andra sidan och klappade på sängen för att visa att jag skulle sätta mig ned. Det var ingen stor säng men alla tre satt vi med ryggen mot huvudgaveln och alla tre log. Jag höll Bills ena hand och Annie den andra. Klockan på väggen tickade och världen fortsatte snurra. Vi fortsatte andas och Bills hjärta fortsatte slå.
- Vad gör vi? Båda tittade på mig och såg finurliga ut.
- Vi lyssnar...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0