Bill

Tårna nuddade det grå kalla golvet och redan då kändes det som en varning, en önskan om att jag skulle vända mig om och lägga mig under täcket igen. Jag vet att jag inte borde, men jag borde inte heller ligga och vända allt och alla ut och in hela dagarna heller. Det är mycket man inte borde göra men som man gör ändå. Ibland får man helt enkelt byta plats på ett borde inte och ett borde, för att försöka räta ut allt. Oavsett vad alla andra sagt och gett råd om är det ändå min egna känsla som vet bäst. Det kanske inte alltid resulterar i framgång, men framgång kräver ett visst antal bakslag och omkullslagna förväntningar. För att stolt våga ta det där steget frammåt måste man veta att man innan fick lov att ta två steg tillbaka.

Med käken hårt gnuggandes mot varandra, lyckades jag ställa mig upp. Jag var inte säker på om benen skulle klarar av all tyngd? Jag såg inte mycket ut för världen, men jag kände mig tyngre än någonsin. Flera hunda kilon, redo att falla till golvet och kanske även genom golvet ned till våningen under? Kanske även genom resten av golven och taken och bäddas in i grunden längst ned. Benen skakade och benen innuti mig höll på att gå sönder kändes det som. Jag lyssnade efter ljudet av krossade benbitar som skavde mot varandra. Hela jag kändes ostabil men jag försökte ändå. Det första steget var avklarat och efter det tredje steget var jag nära att bara låta mig själv falla ihop och hoppas den där krossade benbiten skulle befinna sig i min nacke någonstanns och pulvriseras av fallet. Dessa tre ynka stegen kunde lika gärna varit ett maraton. Hjärtat arbetade på som en slav under piska och yrseln som härjade inom försöktes förjäves tryckas tillbaka. Min hand tog krampaktigt tag i ryggen på stolen som stod lutad mot väggen. Andas, Bill! För allt i världen, glöm inte att andas! Nu hade jag tagit mig så långt. Det här var den lätta biten. Det här hade bara handlat om fysik, flytta foten framför den andra och lägg tyngden på benet som flyttar sig frammåt. Det var medfött, naturligt. Armarna som höll i stolen darrade och knäskålarna vibrerade. Men hur mycket jag än ville sätta mig ned och vila kroppen, kunde jag inte. Vilkets ödets ironi.
"- Du får stanna i sängen några dagar till, Bill. Du är inte stark nog att gå upp än"
Hade jag orkat hade jag skrattat åt mig själv. Jodå, jag var stark nog att gå upp själv, men nu är jag alldeles för svag för att sätta mig ned igen. Jag behövde inte ens prova för att veta att mina sprucka revben gjorde alldeles för ont för att försöka sätta mig ned på stolen, och jag var alldeles för utmattad för att våga mig på att gå tillbaka till sängen igen. Då kanske jag ligger där nedbäddad i cementen efter att min tyngd fallit genom gravitationen?

Det hade lugnat ned sig något nu. Fortfarande kunde jag höra dem, dag som natt. Men skriken var borta, hysterin hade lagt sig. Den ljusblå gardinen låg tätt mot min kind och försökte skydda mig. Den var mjuk. Det var fortfarande tidigt på morgonen och solen hade precis gått upp. Jag vet inte varför jag hade vaknat så tidigt? Jag sov dåligt överhuvudtaget men sista dagarna hade jag fått sömnpiller. Till en början vägrade jag. Synen av det runda vita pillret och rädslan för vad som skulle hända när den sakta löstes upp inom mig och tog över var mer än jag klarade av då. Tom hade först blivit arg på mig. Han förstod inte varför jag kämpade emot? Det hade gjort ont när han skrek på mig, men hans förtvivlade ansikte när han insåg varför det tog emot att svälja tabletten kommer alltid finnas på min näthinna. Det gjorde ondast. Att inse att min bror aldrig kommer kunna se på mig på samma sätt igen. Att han alltid kommer ha dessa tankar i bakgrunden. Det fick mig ännu en gång att känna mig smutsig, Så jäkla lortig och använd. Jag är förstörd för min bror. Jag hade klarat ett par dagar utan sömn, sen insåg jag att jag behövde hjälp. Men den här morgonen hade jag vaknat innan solen gått upp ändå?

Jag kunde se konturerna av massan genom tyget. De var många. De flesta verkade sova, men ett tyst surrande hördes där nedifrån. Undra hur mycket de visste? Hur såg deras planer ut? Ett djupt andetag, fokusering. Tyget smög sig förbi mina ögon och jag lät en liten strimma av min syn besöka dem. De låg under filtar, alla samlade tätt. Jag räknade lite fort och det rörde sig om ett tjugotal, alla tjejer såg det ut som. I mitten satt några upp och pratade. De verkade dricka något varmt för jag kunde se ångan som steg upp från muggarna. Det var deras röster jag hade hört när jag vaknade. Det var på grund av dem jag hade bestämt mig för att gå upp. Tänk om de visste att jag stod här och iaktog dem just nu. I nästan två veckor hade jag legat i sängen och känt hur ångesten över människorna där nere växa sig allt större. Allt de offrar för min skull. Hur skulle jag kunna betala tillbaka det? Kan jag det överhuvudtaget?

"We love you Bill"
"Turn around, We are by your side"
" We never stopped belive in you"

Det var bara några utav många. Det verkade som att alla som varit där lämnat kvar ett budskap. Så många avtryck, så många önskningar och längtan efter något. En längtan efter mig? Vem förstörde världen? Varför? Varför trasade ni sönder mig? Var det här straffet för att allt gått så bra? Höll jag på att betala priset på min dröm nu? Jag ville inget annat än att öppna fönstret och skrika åt dem: Ge mig en vecka, sen kör vi igen! Kunde jag skulle jag vara härifrån för länge sedan, tillbaka i mitt liv och min dröm. Jag hade försökt så många gånger. Försökt intala mig att andas och gå vidare. Jag har några brutna ben men de kommer läka. Jag kommer läka. Jag försökte, men jag kommer aldrig lyckas. Jag kommer aldrig kunna gå ut där igen som den jag var innan. Släppa allt och leva i nuet. Jag var en utav dem som alltid kommer ha ett förflutet som ständigt jagar dem nu. Det här kommer jag aldrig bli fri ifrån. Det har blivit en del utav mig, som en kroppsdel. Och för mig är den synlig för hela världen. Åh herregud, alla vet!

Att försöka svälja luft tjock som olja, kväver mer än ger liv. Att försöka se över det som skymmer utsikten, får en till slut att sänka blicken. Att försöka göra något till vad det inte är, lyckas sällan. Det var med vördnad jag tittade ner på dem. Så mycket ni har gjort för mig! Det var en enorm tacksamhetsskuld jag kände och en ännu större ångest över att inte kunna återgälda den. Gardinens tyg befriades helt från mitt ansikte och jag avslöjade mig själv. Jag vet att det är alldeles för lite, men det är allt jag kan erbjuda just nu. Tjejen i den grå stora tröjan tittade upp och genast hördes ett skrik. Hon viftade med armarna hysteriskt och pekade upp mot mitt fönster. Resten av gruppen följde hennes mönster och inom loppet av några sekunder var nästan alla vakna. Den sovande massan var högst levande och skyltarna började tas upp. Jag kände hur mina kinder hettade till och hur krampen i bröstet spände. Det kändes så fjuttigt. Men jag hoppas det uppskattas och jag hoppas att jag snart kan ge er något mer. Men jag är osäker. Min friska arm höjde och jag vinkade åt fansen. Ljudet höjdes ännu en nivå och min kramp escalerades. Jag svalde och svalde men luften ville inte följa med. Pulsen ville inte lyda och min kind blev allt våtare. Jag vinkade. De vinkade tillbaka. Jag grät, de grät. Sedan började kamerablixtrarna och jag vände mig genast bort från fönstret. Jag är ledsen.

- Bill, är du OK?
Till min förvåning kom Tom inrusandes genom dörren. Han tittade chockat på mig efter att han lyckats lokalisera mig.
- Vad gör du uppe? Det låg en konstig ton i hans röst. Som en förälder som pratar till sitt barn som trotsat dem. Jag höll mig fortfarande i stolsryggen och försökte hålla mig på fötter. Det krampade fortfarande inom mig. Min längtan efter det normala. Utanför hördes massans vrål. Jag visste inte vad jag skulle säga? Vad jag skulle göra? Inte den blekaste hur jag skulle bete mig eller hur det var tänkt att jag skulle bete mig? Jag försökte få fram något men allt fastnade. Tom kom fram till mig och torkade tårarna som tagit över min kind.
- Vad har hänt? Han tittade snabbt ut genom fönstret och i samma sekund tog fansen ett nytt andetag och pressade ut en ännu högre ton. En ton som om jag var gjord av glas hade krossat mig och lämnat mig i tusentals bitar på golvet. Nu var jag inte gjord av glas. Så nu var jag fortfarande i tusen bitar, men tvingades leva med det.
-Jag, ja...jag ville. Gråten tog över och suddade ut orden totalt. varje snyftning fick mina revben att skälva och framkallade ännu en snyftning. Mina ben darrade värre än någonsin och kraften var nere på röda strecket nu. Försiktigt försökte jag sätta mig ned på stolen, började böja på knäna men insåg på en gång att det inte skulle gå. Jag försökte på ett annat sätt men allt gjorde alldeles för ont.
- Snälla sluta! Tom tog varsamt tag om mina axlar och sökte min blick. -Bill, lugna ned dig nu, jag är här! Han lät sina armar omsluta mig och försökte ta över delar av min tyngd. Jag lät honom. Jag orkade inte längre. Jag behövde honom. Hans stora tröja luktade nytvättat och han höll hårt om mig.
- jag orkar inte mer, Tom! Med en suck kände jag hur jag tappade balansen för en sekund. Kanske gjorde jag det med flit, medvetet men omedvetet. Min trygghet var här nu. Jag litade på att han kunde guida mig tillbaka hem. Min tillit till honom hade aldrig varit sviktande. Inte nu heller. Endast tilliten till mig själv. Han hjälpte mig bort till sängen och lade mig försiktigt ned.

- Klarar du dig? Tom tittade nervöst på mig.
- Jag vet inte? Ärligt talat så vet jag inte, Tom? Det var inte svaret han hade hoppats på och rädslan steg inom honom. Han tittade upp mot taket och jag såg hur han försökte sortera allt inom sig.
- Klarar du dig? Han fyllde bröstkorgen med luft och nickade. Sedan tog han min hand.
- Ja, jag klarar mig. Hans ögon blänkte till. - Du är allt jag behöver för att klara mig.
Och det var inte svaret jag hade hoppas på. Det lät väldigt fint och kärleksfullt men det var helt fel svar just nu. Jag släppte hans hand och kramade om täcket i stället. Han tittade sårat på mig och jag klarade inte av att möta hans blick.
- Men jag är inte jag längre, Tom. Jag är inte den jag var innan och jag kommer aldrig bli det. Nu rann de där förbannade tårarna igen. - Jag är trasig och smutsig!
Tom vände sig genast om och lade sig med ansiktet vänd mot mig. Jag försökte fokusera på taklampan och allt annat än vad som höll på att hända.
- Snälla säg inte så!
- Men det är så det är. De har förstört mig. Rösten brast gång på gång men jag kände att jag behövde få ur mig det. - Jag kommer aldrig kunna leva normalt igen. jag kommer aldrig kunna ställa mig på scenen igen. Tom flyttade närmre så hans kind låg alldeles emot min. Våra tårar blandades med varandra och han tog min hand igen.
- Vem vet vad ett normalt liv är? För mig är ett normalt liv, ett liv med dig. Han harklade sig och försökte rensa halsen från gröten. - och nu e du tillbaka, mitt liv är tillbaka. Det kanske inte är som det var innan, men det bryr jag mig inte om. Han kröp in under täcket och lade sin arm under mitt huvud. - Inte det minsta! Under mig hörde jag hans hjärta arbeta för fullt med att hålla denna vackra varelse vid liv. Jag undrar om våra hjärtan känner av varandra. Om de känner igen varandra?
- Det är svårt. Jag vill leva, vill andas. Undra om hans hjärta även kan slå åt mig? - Men jag vet inte om jag vågar? Hans fingrar smekte mitt hår, precis som mamma brukade göra.
- Vad som än krävs, Bill, så finns jag här för dig! Vill du ha tröst kommer jag alltid ge dig. Vill du vara ensam kommer jag låta dig. Vill du fly världen, kommer jag följa dig och vill du möta världen står jag alldeles brevid dig.
Utanför hade fansen lugnat ned sig och gått över till att sjunga våra låtar. Solen var helt uppe nu och jag hörde hur det började röra sig i korridoren utanför.
- Vi tar en dag i taget nu. Du och jag och Annie. Glöm allt där ute, det är det som är här inne som betyder nåt!Jag lade mig tillrätta på hans bröst och drog in hans doft. Som jag har saknat det här. Han kanske hade rätt? Det enda som betydde något fanns redan här. Allt annat var bara bonus. Men jag behövde ingen bonus, jag hade redan vunnit högsta vinsten.
- Tack Tom!
- Nej, tack Bill! Tack för att du inte gav upp och kom tillbaka till mig.
Jag log och kunde smaka det salta vattnet som träffade läpparna. Klart jag skulle komma tillbaka...

Annie

Ton efter ton gick fram och det kändes som om hela världen bestämt sig för att snurra ett varv mindre idag. Det gjorde mig inget, jag hoppades att det kunde bestämma sig för att ändra håll helt och hållet och börja snurra baklänges istället. Långt, långt tillbaka. Eller varför inte bara gå upp i rök, irra bort sig i universum och sugas in i ett stort svart hål. Jag knep ihop ögonen och försökte suga åt mig all sjukdom som fanns runt omkring mig, i rummen bredvid mig, under och ovan mig. Det måste ju krylla av bakterier och infektioner här. Jag drar fingret längst väggen och slickar av det. Jag borde ju ha fått i mig minst 3 olika sjukdomar nu? Lunginflammation, kallbrand och hjärninflammation hoppas jag på. Kanske kunde den gälla tonen som skreks ut ur telefonluren slita upp köttet som kom i vägen och få mig att förblöda? Bränna ett stort hål i mitt huvud och ge mig en tyst vardag, Kanske kunde jag ta hissen ned och smyga in i bårhuset, lägga mig i ett utav de kalla skåpen och hoppas på att jag smittas av de andra döda kropparna och svalna? Eller så tar jag bara mod till mig och går utanför vår vallgrav och möter hysterin. Det kommer garanterat ge mig hjärtattack och golva mig.

Klockan var tre på eftermiddagen och jag var irriterat rastlös. Bill låg och vilade och Tom hade passat på att åka till hotellet för att vila. På TVn gick det bara en massa repriser och mina ögon hade börjat värka för alla timmar jag spenderade på den fladdrande bilden. Jag längtade till Bill var på fötter och orkade vara vaken hela dagen. Men hans brutna revben skulle ta ett tag att läka och jag ville inte pusha på honom. Han hade det jobbigt som det var med att försöka hålla ångesten i styr. Han hade numret in till mitt rum och så fort det var något hade jag sagt åt honom att ringa mig. Med jämna mellanrum brukade jag titta in till honom för att försäkra mig om att allt var bra. Men jag försökte även ge Tom mer utrymme hos Bill. I början hade det kännts lite som att han blev bortknuffad utav mig och Bill, men det var endast för att vi var de enda som visste om verkligheten. Men nu hade vi båda slappnat av lite och Tom kunde släppas in. Dock inte till 100 %.

Halsen var torr och jag bestämde mig för att gå och hitta något drickbart. Några meter från mitt rum fanns en dricksautomat och jag kände ett enormt sug efter en Fanta. Pengarna skramlar när jag trycker ner dem i myntinkastet men sekunden senare ramlar de ut igen på golvet. Ett fult ord slinker ur min mun och jag börjer mig ned för att plocka uppp mynten. Samma sak igen, mynt över hela golvet.
- Va fan då...
Bara för att får läskautomaten sig en spark på framsidan och jag ler nöjt. Hoppas det gjorde ont! Vad jag vet fanns det ingen annan läskautomat på den här avdelningen. Suckandes gick jag tillbaka mot mitt rum men stannade framför dörren ut. Vakten var borta! I vanliga fall stod det alltid en vakt här vilket medört att jag blivit kvar här inne. Alla hade gett oss strikta order om att aldrig gå utanför vår avdelning. Det var alldeles för farligt. Irriterat skakade jag på huvudet ocg gick helt enkelt ut genom glasdörrarna, Jag befinner mig på ett sjukhus, vad kunde vara så mycket hemskare än det jag redan varit med om? Korridoren var tyst och golver blänkte av rengöringsmedel. Det var nästan så att renligheten blev snuskig. Det kändes inte normalt. I nästa korridor hittade jag en dricksautomat som gladeligen gav mig en Fanta. Se, det var väl inte så svårt sa jag och klappade om den. Nöjd över min succe gick jag bort mot vår avdelning igen. Vakten var fortfarande borta men det kändes bara skönt att slippa fängelse känslan för ett tag. När jag försökte öppna dörren var det förgäves. Den gick inte att rubba och plötsligt kommer jag ihåg att den här dörren går bara att öppna innifrån utan nyckel. Nåja, han kommer väl snart. istället gick jag vidare, tog hissen ned och hittade en dörr som ledde ut till en liten uteplats. Solen sken och jag slog mig ned i den vita plast stolen. Helt underbart! Fåglarna kvittrade och min hud var alldeles varm. När jag såg mina orakade blåslagna ben, mina bandagerade armar och den vulgärt fula ljusblå sjukhusskjortan jag hade på mig kunde jag inte annat än att skratta åt eländet. Hur såg jag ut egentligen? Jag lutade mig tillbaka och kände hur sömnen smög sig på. Plötsligt hör jag höga tjut och tunga steg som springer mot mitt håll. Med ett ryck sätter jag mig upp och ser med fasa hur ett gäng på 15 unga tjejer kommer springandes mot mig. Jag drar upp knäna och försöker nyfiket se vad det är dom är ute efter? Men hur jag än anstränger mig kan jag inte se något av intresse bakom mig? Sedan hör jag mitt eget namn.

- Annie!

På en halvsekund är jag uppe på benen och springer mot dörren. Herregud, det är mig dom är ute efter! Precis när dörren smäller igen trycks deras kroppar upp mot dörren och de börjar rycka och slita i dörren. Vad dom skrek har jag ingen aning om men de såg helt galna ut. De var beredda att slita mig i stycken. Annie blandades med Bill och Tom och jag var rädd att glasrutorna skulle spricka av det gälla skriken. Att stå emot alla dem hade jag ingen chans att klara av. En sista kraftansträngning att hålla emot och jag tog sats och sprang emot hissen. Panikartat tryckte jag på alla knappar om och om igen. Bakom mig närmade sig cirkusen, hissdörren öppnades. Hissdörren stängdes, sakta. De tjöt, viftade med armarna och grät. Jag skakade och hyperventilerade. Dörren stängdes och hissen åkte upp mot säkerheten. Dörren öppnades och jag stapplade ut. Vakten tittade förvånat på mig och släppte smörgåsen han hade halvvägs in i munnen.
- Snälla, kan du släppa in mig?
Han öppnade dörren, jag gick in, han ringde någon och lät upprörd, jag stängde dörren och torkade tårarna.

Jag vet inte vilken önskan som var starkast? För varje ton grävde sig naglarna längre in i handflatan. Var min önskan att hon skulle svara eller att jag skulle sitta här ton efter ton och inse att min plan får läggas på is? Det hade gått flera månader sen sist. Veckorna innan jag reste till Israel höll jag mig isolerad, sedan tog det stopp. För en vecka sedan hade jag chansen och möjligheten att försöka få kontakt med henne igen. En vecka hade gått men jag hade fortsatt undvika henne. Henne och resten av omgivningen. Min skyddande borg hade tillåtit mig att behålla mina skygglappar på och idag var första gången jag klädde av mig helt och tog emot verkligheten. Idag började jag existera igen. Men inte i min värld.
- Hallå!
Där var hon. Pennan föll ur mina fingrar och dansade bort längst golvet. Ringtonen hade gett upp och gett henne tillträde till vågorna som transporterade hennes hesa röst. Pennan hade stoppats upp av väggen och låg nu och gungade från sida till sida.
- Hallå, är det nån där?
Pennan hade stannat. Mina fingrar gnuggade frenetiskt min öronsnibb. Hon svarade! Vågar jag?
- Hej!
På andra sidan tar hon ett djupt andetag och jag kan svära på att om hon hade haft en penna hade även den rullat längst golvet nu. Den hade antagligen stannat till i samma ögonblick som jag levereade nästa chock.
- Jag har saknat dig!
Ont kan göra ont på flera sätt. Det kan tvista ens tankar till oigenkännbara. Den ursprungliga meningen kan förintas totalt. Ont är fysiskt smärta men lika mycket mental, om inte mer. Ont kan åxå vara en vacker känsla. En saknad efter något i livet, någon. Lycka kan lika vara smärta. Jag saknar dig, Elin.
- Du lever...
Hennes röst brast och den smittsamma snyftningen slet sig. Tårarna gav sig och lämnade tunna ränder på min kind. Varför hade jag inte ringt tidigare? Varför hade jag gömt mig så förbannat bra? "En tjej vid namn Elin har sökt dig" Det var tredje dagen sköterskan hade nämnt dig. Tredje dagen och jag kände mig som ensammast. Ändå ljög jag. "Jag känner ingen vid namn Elin"
- Ja, jag lever...
Idag fick jag reda på att jag levde. Men som jag sagt tidigare, det var inte mitt liv. Jag var endast en biroll i en hysterisk såpa och jag visste att min roll var tidsbegränsad. Den skulle inte hålla säsongen ut. Lika snabbt som jag kom in skulle jag kastas ut. Jag behövde mitt egna liv. Nej, jag behövde skapa mitt egna liv. Jag behöver bygga nya karaktärer baserade på normala förhållanden. Baserade på allt som är så långt borta från allt det här man kan sträcka sig. Jag behöver ett liv som är baserat på mig, endast mig. Hur ont det än gjorde visste jag att jag aldrig skulle överleva bröderna Kaulitz kaos. Bills och mitt kaos skulle jag nog klara av, men inte deras och resten av världens hysteri. Det fick håret på mina armar att resa sig. Jag hade redan pratat med läkarna och vi hade kommit överens om en plan. Jag behövde bara se till att få alla polisförhör avklarade.
- Jag kommer hem om några dagar...

Tom


Varför hade ingen sagt något? Alla visste om hur hård jag hade varit på att säga till mig om minsta lilla som hände honom. Det spelade ingen roll om det så bara var en fluga som låg död på fönsterbrädet. Jag ville veta. Det var min bror och jag behövde kontroll. Inget kunde lämnas åt slumpen. Inte längre. Hissen åkte långsamt upp och jag räknade otåligt de små fönsterrutorna som skymtade förbi för varje våning vi passerade. Mer än tre gånger stannade hissen till för att släppa in människor och hissen verkade gå allt saktare för varje våning den klättrade. Äntligen kom jag till våning 12 och klämde mig förbi alla människor när dörren öppnades. Bakom hörde jag suckar och små grymtningar som antagligen handlade om hur oförskämd jag var som bara knuffade dem så där, men jag kunde inte bry mig mindre. Jag hade endast en väg framför mig och det som stod i vägen fick helt enkelt flytta på sig. Att de bara kunde ignorera mig så där? Det retade upp mig nåt fruktansvärt att något så enkelt kunde glömmas bort. Eller att de oavsett min regel eller ej, inte kontaktade mig innan. Förstod de inte vad det här betydde för mig? Irriterat knuffade jag upp dörren in till Intensiven och gick med långa steg bort mot den låsta avdelningen där vi fått uppehålla oss. Vakten nickade glatt åt mig när jag kom gåendes men jag kunde inte med att leka artig tillbaka. Han öppnade dörren åt mig och jag skyndade mig bort mot Bills rum. Jag hade blivit andfådd av den snabba gången och käkarna malde mot varandra. Att dom ens vågar strunta i mig? Jag fnyser åt deras åt dem och stannar utanför dörren. Det här skulle dom få ångra!


Bill

En sjuksköterska hade kommit och hjälpt mig att ta ur tuben ur halsen efter att jag ringt på hjälp. Hon hade bett mig ta ett djupt andetag och försöka att inte bita ihop. Det hade känts som att de drog ut mina inälvor. Riktigt obehagligt men det första riktiga egna andetaget var underbart. Precis som om jag fick nytt liv. Hon hade frågat om hon skulle ringa någon, men jag hade sagt nej. Jag ville ha lite tid för mig själv och andas. Jag kände mig konstig gemtemot världen. Nu när jag satt här i sängen och insåg att jag faktiskt var tillbaka, fick jag en sån oväntad ångest. Ibland kunde jag nästan svära på att de glömt en bit av tuben nere i halsen på mig, för ibland fick jag nästan ingen luft. Vad är det som händer med mig? Jag ska vara lycklig över att vara här. Det är det som är meningen. Jag lever, Annie lever, Tom och min familj är här och jag kan höra alla fansen utanför som stöttar. Varför gör allt det ont och försöker kväva mig? Varför känns det som att jag inte vill vara här? Jag greppar tag om täcket och försöker kontrollera mina andetag tills jag känner hur jag börjar bli yr.

- Bill! Halvt panikslagen tittar jag upp och möter Annie. Hon springer fram till mig och sätter sig bredvid mig. - Lugna ned dig, Bill! Hon strök mig mjukt över armen och försökte få mig att slappna av. - Försök att andas djupa lugna andetag, annars kommer du svimma. Jag försökte verkligen men det var som att för varje andetag jag tog tvingade jag mig själv att ta två till på samma korta tid. Men hon var lugn som vanligt och det verkade smitta av sig på mig. Till slut kunde jag luta mig tillbaka mot kuddarna igen men då kom nästa stöt. Utan förvarning kom tårarna och jag kunde inte hejda dem. Jag tjöt som ett barn och mina revben smärtade nåt oerhört för varje gång jag snyftade. Vilket ledde till att jag grät ännu mer. Det verkade inte finnas nåt stopp på det hela och jag började andas häftigt igen.
- Snälla Annie, hjälp mig! Min panik var enorm och jag hade ingen aning hur jag skulle få stopp på den? Plötsligt sätter sig Annie gränsle över mig och tar tag i mitt ansikte. Hon sätter sin panna mot min.
- Du får gråta Bill, det är helt normal. Känn ingen panik över dina känslor.
Jag hade ingen aning hur jag skulle göra? Panik var allt jag kände.
- Jag känner precis som du gör och tro mig, jag har åxå brytit ihop ett antal gånger redan. Hon såg på mig och såg till att våra nästippar nuddade varandra.
- Gör mig nu en tjänst. Blunda och andas med mig.

- Är du rädd, Annie?
Hon nickade där hon satt bredvid mig i sängen.
- Jag är livrädd. Det kändes som att jag borde ha slut på tårar, men jag fick fortfarande kämpa mot dem. - Jag är livrädd för allt, Annie.
Hon tog min hand och strök sakta sin tumme över ovansidan av min hand.
- Varför kan jag inte bara vara lycklig? Jag borde ju vara lycklig? Vad är fel?
Annie strök bort tåren som letade sig nedför min kind och torkade samtidigt bort sin egen.
- Du måste ge det lite tid, Bill. Du kommer dit så småningom. Jag suckade besviket.
- Jag torkar bort den här tåren nu, men i fortsättningen kommer jag inte göra det. Jag vill att du ska låta varje liten känsla komma ut. Håll inget inom dig. Förstår du?Jag nickade åt henne men det lät väldigt krävande. Just nu var allt kaos inom mig. Jag hade ingen aning hur alla de känslorna skulle kunna samsas med varandra?
- Du vet att jag vet hur du har det. Jag finns alltid här för dig, oavsett vad! Hon kramade om min hand och ännu en tår bröt sig loss.

Vi satt tysta och lyssnade på fansen utanför på gatan. Jag hade hört dem ända från början, från första gången jag lades i det här rummet. Dag som natt hade de funnits där. De sjöng och stöttade varandra. Hur mycket det än värmde, kunde jag inte ta åt mig av deras uppoffringar. Jag önskar att de inte gjorde det. De förväntade sig säkert att jag skulle ställa mig i fönstret och kasta slängkyssar åt dem när jag vaknat. Men jag visste inte ens om jag skulle våga visa mig i fönstret. Den Bill de kände fanns inte längre. När de visste allt som hänt mig skulle de börja se annorlunda på mig. Nej, jag vågar inte möta dem. Jag skäms. Det de gjort med mig, hur jag ser ut. Jag skäms nåt fruktansvärt. Samma sak med min familj. De vet inget än. De har ingen aning om något. Jag såg hur glad Tom blev igår. Jag hörde hans glädjetjut ute i korridoren. Men istället för att känna glädje åt hans fåniga pojkflin gav det mig endast ångest. Han trodde allt var bra nu. Jag skulle bara bli frisk, sen skulle vi åka hem och fortsätta våra liv. Det var hans bild av det hela. Så fruktansvärt långt bort från verkligheten. Jag hade ingen aning om hur jag skulle bete mig mot honom ni? Den Bill han kände var inte heller kvar längre.
- Annie, kan vi hålla Tom utanför det här så länge?
Hon tittade oförstående på mig. - Hur menar du?
Jag svalde och kände skulden inför vad jag skulle säga. - Kan vi inte lämna honom utanför, han och alla andra? Jag känner mig inte redo att släppa allt än. Jag började leka med hennes fingrar och försöka organisera mina tankar.
- Kan vi inte låtsas som att det är bra inför dem? Jag orkar inte...vill inte känna mig så naken inför dem och såra dem ännu mer. Annie började harkla sig för att protestera så jag skyndade mig innan hon hann stoppa mig.
- Snälla, kan vi inte hålla det här mellan oss och läkarna? Jag behöver få tid att läka lite och andas innan jag kan riskera att riva upp alla sår på nytt. Jag tittade bedjande på henne och till slut nickade hon allvarligt mot mig.
- Men då måste du lova att berätta allt för mig. Och då menar jag allt.






Det kändes som att fötterna växt fast i marken. All ilska som kokat inom mig för bara någon sekund sedan, hade smält ihop till en värmande massa som tog över inom mig. Jag andades ut, men glömde andas in igen. Lutandes mot handflatorna och ena örat mot den vita dörren föll allt på plats igen. Hur kunde jag någonsin vara så dum? Vad tänkte jag med? Jag skulle kunna le ett tokstort leende men höll det för mig själv. Leendet var inom mig. Vilken befrielse att äntligen få höra den igen. Varje ton trängde sig in i min hud, in genom allt och bäddade in sig som ett lager. Nu var allt som vanligt igen. I ögonen dök den där brännande känslan upp igen men det kändes inte jobbigt. Jag tänkte inte hindra dem från att falla. Vad spelar det för roll om de inte ringde och väckte mig? Han lever ju...
- Tom! Mamma dök upp bredvid mig. -Ska du inte gå in?
Hon var lycklig nu. För första gången på väldigt länge glittrade hennes ögon och hon var röd om kinderna. Jag kramade om henne och kände hur allt började gå i rätt riktning nu.
- Nej, inte än. Hon tittade funderande på mig och försökte klura ut varför inte?
- Jag ska stå här utanför och njuta lite till först. Det var ju ett tag sen...

Efter att stått utanför och lyssnat på det tysta mummlet innifrån rummet knackade jag försiktigt på dörren.
- Kom in! Håret på mina armar reste sig. Det var verkligen han.
Blicken som möter mig kunde inte gjort mig lyckligare. Jag får hålla mig i dörren när alla känslor kommer stormandes emot mig och träffar mig med full kraft. Han sitter upp i sängen med Annie bredvid sig och han ler. Han pratar. Plötsligt slår det mig att han faktiskt lever och är tillbaka. Bill Kaulitz is back from the dead. För så har det verkligen känts. Ett tag var han död. Jag tände till och med ett ljus för honom en natt.
- Ska du inte komma och ge din lillebror en kram? Bill sträckte ut sin friska arm och utan att tänka mig för sprang jag fram och greppade min famn om honom. Jag höll hårt om honom och försökte komma ihåg. Plötsligt flämtar han till av smärta och jag flyger upp av rädsla.
- Förlåt, gjorde jag illa dig? Jag hade inte ens tänkt på att faktiskt hade brutna ben i kroppen.
- Nja, skadan var redan skedd. Bry dig inte om det. Annie skrattade på andra sidan och klappade på sängen för att visa att jag skulle sätta mig ned. Det var ingen stor säng men alla tre satt vi med ryggen mot huvudgaveln och alla tre log. Jag höll Bills ena hand och Annie den andra. Klockan på väggen tickade och världen fortsatte snurra. Vi fortsatte andas och Bills hjärta fortsatte slå.
- Vad gör vi? Båda tittade på mig och såg finurliga ut.
- Vi lyssnar...

Annie

Båda tittade på varandra som om världen skulle gå under om de bröt kontakten. Jag tittade från den ena till den andra. Bills ögon var blanka och tårade. Toms ögon var uppspärrade och hans mun gjorde hela tiden nya försök att förmedla någon sorts reaktion. Hela tiden hördes små pip, suckar och stakningar och jag såg hur varje gång Tom försökte säga något lyfte han ena handen något men släppte den lika fort. Stackarn han e helt chockad. Jag kände bara för att skratta åt hela situationen, men jag visste att det skulle vara okänsligt. Här har de gått och längtat ihjäl sig efter varandra och när de sen äntligen träffas vet ingen hur de ska reagera. Så mycket som de har pratat om varandra trodde jag de skulle hoppa in i varandras famnar och helt glömma bort resten av världen. Visserligen var resten av världen glömd men jag kände att det var dags att rycka in och hjälpa dem lite på traven.
- Tom! Lite försiktigt petade jag honom i sidan med armbågen. Han vände lite på ansiktet åt mitt håll men höll blicken stadigt på sin yngre bror. - Hur är det? Hackigt nickade han med munnen halvöppen. Han hörde nog mig inte ens.
- Tom! Den här gången puttade jag till honom lite hårdare och äntligen vände han uppmärksamheten mot mig. Åtminstonde för några sekunder.
-Vad? Förvånat ruskade han på huvudet och tittade frågande på mig. När jag dröjde med mitt svar en sekund för länge vände han genast tillbaka blicken och hans läppar började rycka igen.
Nu kunde jag inte hållla mig längre, utan började helt enkelt skratta åt deras beteende. Med ett ännu mer förvånat uttryck satte sig Tom rak i stolen och bet fundersamt i sin läpp.
- Varför skrattar du? Han började titta sig omkring för att se om han missat något och återvände med en stor rynka mellan ögonen. Jag lade huvudet på sned och log åt hans förvirrade sätt.
- Varför går du inte bara fram till honom? Han ryckte lätt på axlarna och började stamma igen. Jag har ingen aning om vad han försökte säga men det såg väldigt roligt ut. Hans händer gjorde små gester för att försöka förklara sina stakande ord och till slut tog jag hans hand i farten och ryckte upp honom från stolen.
- Eeey! Tom var inte alls beredd på det och gav ifrån sig ett högt tjut. Jag puttade honom i ryggen så han tog några stapplande steg frammåt.
- Sluta fåna dig nu och gå fram till din bror. Först vände han sig om för att säga något, men nu var han på väg äntligen. Hans händer knöts och spändes ut för varje steg och han hade det löjligaste leende jag någonsin sett. Det nådde från öra till öra och han såg ut som en liten pojke på julafton. Det var det sötaste jag någonsin sett och jag kunde inte låta bli att smittas av hans glädje. Han stod framme vid sängkanten nu och sträckte sig försiktigt fram och rörde på Bills arm. Plötsligt hördes ett fnitter från Tom och jag kunde se hur tårarna rann nedför hans kinder.


I flera minuter satt de bara där och såg på varandra. Höll varandras händer och log. Jag var helt ställd över energin som omgav dem. De hade inte sagt ett ord till varandra än men ändå kändes det som att jag missat ett livslångt samtal. De var vackert! Jag reste mig och gick bort till sängen. Båda vände sina blickar mot mig och jag slogs av den extrema lyckan de visade. Nästan så att jag tvingades ta ett steg tillbaka för att försöka hitta balansen igen. Det lyste om dem. De var en enad front igen.
-Wow! Jag satte mig på den andra sidan av Bills säng. Båda nickade åt mitt ord. Det här var verkligen ett wow ögonblick.
- Så det är det här som är den oslagbara Kaulitz arm'en? Tom skrattade åt mitt uttryck och jag kände hur stämningen lättades upp.
- Jajamen! De e vi det! Tom sträckte stolt på sig. - De oslagbara Kaulitz!
Vad jag hade förstått hade Tom en bild utav sig att vara en riktigt player och ha ett överflöd av tjejer. Jag visste att dom var superstjärnor ute i Europa och många tusen flickors kärlek. Men bilden som målades upp av honom i media och bilden jag såg framför mig nu och de senaste dagarna, var något helt annat. En mänsklig gestalt av vanligt kött och blod som precis som vilken annan, kunde gå ned sig i skosulorna och må lika dåligt som ett utav sina olyckligt kära fans. Han var inte mer än vad jag eller någon annan var. Jag återfick medvetandet utav Bill som puttade på min arm. Han nickade åt mig som för att fråga hur det var med mig?
- Jag är OK! Jag blev helt varm av att äntligen få se in i hans djupa ögon igen. Han behövde fortfarande hjälp med andningen så han kunde inte prata själv och jag kunde se på han att han var trött. Trots det var han oerhört vacker. Jag vet att andra skulle rygga tillbaka, precis som hans bror, om de såg honom, men för mig var han alltid den vackraste.
- Du e tillbaka och din bror är helt underbar. Tom skrattade till och viftade bort det jag sade,
- Så ja, jag mår bra, Bill! Trots den stora tuben som placerats i hans hals lyckades han dra lite på smilbandet. Ännu en gång blev det tyst och tvillingarna fortsatte sitt intensiva stirrande på varandra. Inte ett ord.
- Tom, har du inget att säga till Bill? Han tittade oförstående på mig och skakade på huvudet.
- Nej, jag har redan sagt allt jag ville ha sagt? Blicken jag fick gjorde att jag kände mig mig dumförklarad. Klart att han hade sagt allt redan? Det hade ju gått snart en timme utan att de sagt ett enda ord? Den här tvilling grejen skulle ta ett tag att förstå, helt klart.
- Är du trött? Bill tittade på mig och nickade. Jag strök honom över kinden och kände kärleken sprida sig inom mig. Han slöt ögonen.
- Tom! Han kliade sig på hakan och väntade på mina ord. - Ska vi låta Bill vila lite och försöka få i dig nåt att äta? Han nickade och reste sig upp. Innan han vände sig om lutade han sig ned och placerade sina läppar på Bills panna. Tom gick ut genom dörren och jag slängde en sista blick på Bill. Han sov inte, inte än. Han log.

Jag hann precis stänga dörren in till Bill när Tom överföll mig och gav mig en lång hård kram. Vi snurrade runt i korridoren och Tom gav ifrån sig en massa konstiga ljud. Jag försökte hitta balansen men han snurrade runt oss båda två ända tills ena väggen tog emot. Då stannade han upp och tog tag om mina axlar. Han flåsade och var helt till sig.
- Han har vaknat! Tom hoppade upp och ned och helt plötsligt fick jag en kyss utav honom. Innan jag hunnit reagera hade han sprungit vidare och tagit nästa person i sin famn. En stackars sjuksköterska som inte visste vad hon skulle göra. Men en kyss fick hon i alla fall och lika snabbt var han iväg. Hon var alldeles röd i ansiktet och jag kunde bara tänka mig vilka historier hon kommer ha att berätta sedan.
"Ja,barnbarn, ni skulle bara veta när Tom Kaulitz kysste mig passionerat på munnen för att jag räddat hans tvillingbror från döden!"Jag fick hålla handen för munnen för att inte skratta högt. Jag ville inte förstöra hennes ögonblick, men vem som helst kunde se att Tom blivit galen. Han hoppade omkring i korridoren och springer bort till fönstret i matsalen. Drar fram en stol och ställer sig så att alla utanför kan se. Patienterna och anhöriga som sitter runt borden tittar förvånat på den uppenbart galna mannen som står och viftar på armarna och tjoar.
- Tom, vad håller du på med? Mitt försök att låta allvarlig misslyckades helt och Tom vände sig om och hela han log. Vad fick han all energi ifrån?
- Bill är vaken! Han hoppade upp och ner på stolen. - Han har vaknat. Allt är bra nu!
Ivrigt tittade han sig omkring och hoppade ned på golvet. Bordet närmast fick ett besök och han sträckte sig ut efter smörpaketet. Chockat flyttade sig människorna runt bordet och gjorde plats för honom. Han hoppade snabbt upp på stolen igen och stoppade fingrarna i smöret.
- Tom ,vad hålle....
Med fingrarna fulla av smör sträcker han sig så långt upp han kan och drar ett böjt streck med sina fingrar i en båge. han sträcker sig upp och drar en pararell båge. Jag börjar ana vad han håller på med. Efter att skrivit något framför sitt bröst som jag inte kunde se, lutade han sig mot handflatorna mot rutan och tittade ut över folksamlingen utanför. Ett massivt jubel hördes...