42

Tom

Efter 5 timmar var jag äntligen på plats i parkeringshuset under polisstationen i Jerusalem. Jag hade fått lov att ta flyget till huvudstaden då Bills gömställe låg långt upp i Israels berg, men som tur var hade jag lyckats få åka med ett litet privatflygplan. Allt hade gått väldigt smidigt förutom att jag var lite små irriterad på den Israeliska polischefens krav om att jag fick lov att ha löjligt många livvakter. Jag hade försökt protestera och försöka få honom att förstå att ju mer uppenbart det var vem jag var, desto större skada gjorde det. Mitt resonemang var oförstående för honom och han klargjorde för mig att utan hans livvakter skulle jag inte få resa runt i Israel. Muttrande men förstående gick jag med på det och gjorde mitt bästa för att komma ut ur flygplatsen så fort som möjligt. Nog hade människorna reagerat när vi kom där men jag hade tur. Eftersom jag hade just så många livvakter, fler än jag någonsin haft, var det svårt för utomstående att lyckas få en skymt och kunna lista ut vem det var där bakom. Jag hade dock inte vågat berätta för mamma och Gordon om kravet på så många livvakter. Det skulle bara göra dem ännu mer upprörda. Den enda jag verkligen pratade om med allt nu var Andreas. Han fattade.
Vi klev ur bilen och även i parkeringshuset betedde sig alla löjligt överbeskyddande mot mig. Inne i hissen blev jag intryckt mot väggen och blockad av alla kostymklädda män. Jag bara skakade på huvudet och skrattade tyst för mig själv. Genast tittade männen bak på mig och gav mig en sur blick. Jag sträckte på mig och harklade mig. -Im sorry! De var nog lika imponerade av mig som jag var av dem.

Äntligen öppnades hissdörren och jag kunde slita mig loss. Inne i själva polishuset hade jag lov att gå själv, i alla fall på den här våningen. Här uppe satt bara cheferna och allt viktigt folk så det ansågs vara tillräckligt säkert för mig. En ung tjej kom fram och mötte mig. Hon hade det svarta håret upppsatt i en hög tofs, vit skjorta, svart pennkjol och såg väldigt elegant ut. Elegant men på ett sött vis. Hennes nästipp pekade något upp och hennes ögon var stora rådjursögon med lagomt mycket smink på. Hon rodnade något när hon kom fram och skakade hand med mig. Hon presenterade sig som Lucy och hon var sekreterare åt mannen jag skulle träffa senare. Ahbid, som mannen hette, var tyvärr upptagen i ett viktigt möte så hon skulle ta hand om mig så länge. Hon visade mig vägen till ett stort ljust rum och bad mig sitta ned i en fotölj. Hon frågade om jag ville ha något att dricka men jag tackade nej. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg henne. Med största sannolikhet visste hon vem jag var och kanske var det därför hon rodnade när hon pratade med mig. Synen av hennes blyghet och hennes försök att ändå uppehålla en proffesionell attityd var bara så sött. Jag satt i fotöljen och försökte följa med vad som hände i en isrealisk såpa men hela tiden vandrade blicken mot Lucy som satt bakom ett skrivbord lite längre bort i korridoren. Ibland möttes våra blickar och jag kunde inte låta bli att le lite extra åt henne. Allt bara för att få se hennes leende. Det värmde och fick mig genast på bättre humör. I början satt jag helt ensam i rummet men med tiden kom det fler o fler människor dit. Vissa stannade men de flesta gick bara förbi och var alldeles för uppenbara med varför de var där. Jag antar att ryktet nått de flesta nu att Tom kaulitz befann sig i väntrummet på sjunde våningen. Alla som gick förbi ville få en titt på brodern till den kidnappade rockstjärnan. Jag började må illa och reste mig för att gå bort till Lucy.
- Får jag be dig om en tjänst, Lucy? Jag lutade mig fram mot henne och tittade bedjande.
-Absolut, vad som helst. Hon blev nervös när jag lutade mig närmre.
-Finns det någon plats jag kan få sitta ostörd? Det behöver inte vara något speciellt, jag behöver ingen lyx. Jag vill bara komma bort ifrån allas blickar. Förstår du? Hon nickade och reste sig genast upp. Plötsligt tar hon min hand och börjar leda bort mig. Hon öppnar en dörr, tittar in och stänger den igen.
-Vi har det här rummet. Det sitter en kille därinne men vem som helst får inte komma in där. Det är ett speciellt rum, för dem som inte vill bli sedda. Hon tänkte ett tag innan hon lutade sig mot mig för att viska något.
-Här i Israel har vi många poliser som jobbar under täckmantel och de vill helst inte bli sedda här inne. Hon gav mig en menande blick och blev genast allvarlig.
-Jag lovar, jag ska inte säga något. Hon öppnade dörren åt mig gav mig en mjuk klapp på ryggen.
-Om du behöver något finns jag här borta, sa hon och pekade med fingret mot sitt skrivbord.

Jag satte mig ned brevid mannen och drog en djup suck. Det var ett litet rum, inga fönster men det förstod jag. De som satt här inne ville ju inte bli sedda. Det var ett hemligt rum. Tanken på att mannen bredvid mig jobbade under täckmantel fick min fantasi att jobba för fullt. Hemlig polis i Israel. Tänk vad mycket han borde ha varit med om? Alla hemligheter han vet. Det förklarar varför han vill sitta i det här instängda rummet. Undra hur många som vet om att han egentligen är polis? Jobbar han för maffian? Terrorister? Jag kände verkligen respekt för honom, men jag fick bara lov att se hur han såg ut. Lite diskret kliade jag mig i nacken och lät blicken smyga sig åt hans håll. Han märkte som tur var inget. Jag blev lite besviken dock. Han såg inte alls ut som en polis under täckmantel. Han var lite kraftig, stor, mörkt hår i en hästsvans och lite halvlångt skägg. Jag hade förväntat mig något lite mer...spännande. Men jag antog att han passade in ganska bra i den Israeliska brottsligheten. Han såg lite kriminell ut. Dock inte som en hårt kriminell person. Mer som en mjukis kriminell. Ni vet, en sån där "Jag snor en cykel, röker en joint och kanske snattar lite öl på närbutiken" Jag kunde inte låta bli att le lite för mig själv när jag tänkte på hur det kunde se ut. Nej, han såg inte alls kriminell ut. Han såg mer ut som en kvarglömd hippie från 70-talet.

-Visst får det här rummet dina hårstrån att bli ännu gråare?
Jag ryckte till och började ge ifrån mig en massa konstiga mummlande läten. Jag blev så paff att jag bara lät de första orden ramla ur min mun. Jag var inte alls beredd på att han skulle säga något.
- Jo, eeeh, det är väl kanske inte det mest fartfyllda rum jag vistats i. Jag försökte skämta till det men jag ångrade mig på en gång. I mina öron lät det bara nedvärderande mot honom. Jag tittade snabbt på honom och fann honom leendes. Jag kände mig lite obekväm när jag tänkte på att jag hade en hemlig polis bredvid som log mot mig precis efter att jag skämtat om honom. Vem vet vilka knep han kunde?
- Men jag fattar ju varför. Nej, vad gör jag? Jag kan ju inte avslöja att jag vet om honom. -Eller jag menar...det är skönt att slippa allas blickar. Det här gick inte som jag hade tänkt. -Det är skönt för MIG att kunna slippa allas blickar. Det var det jag menade.
Jag tog ett djupt andetag och försökte släppa ut luften lite diskret. Nu sabbade jag det totalt.
- Ta det lugnt grabben! Du behöver inte vara rädd. Han skrattade åt mig och jag kunde genast slappna av lite. Han lät väldigt trevlig i alla fall.
-Förlåt, jag är bara inte van vid sånt här.
- Vem är det? Du behöver inte vara nervös. Jag bits inte
. Mannen bredvid fortsatte skratta och jag kunde inte göra annat än skratta åt mig själv jag med. Jag kände mig så löjlig.

Vi satt och pratade ett tag och för varje minut kunde jag slappna av ännu mer. Han var riktigt trevlig och det var skönt att få prata med nån som åxå hade ett behov av att vara lite hemlig. Jag kände mig trygg med honom. Helt utan förvarning slets dörren upp och Ahbid kom rusandes in. Han tittade först på mig och sedan på mannen bredvid mig. Bakom honom kunde jag se och höra Lucy som nästan verkade gråta. Allt verkade väldigt kaotiskt och jag ställde mig upp och försökte fråga vad som var fel. Ahbid fortsatte skälla på Lucy och jag tittade för en sekund på mannen bredvid mig. Han satt helt lugnt där på sin plats med jackan i knäet. Han rörde inte en min. Plötsligt ser han upp på mig och reser sig.
- Var inte rädd, Tom. Jag stannade upp mitt i ett andetag. Hur kunde han veta vad jag hette?
- Håll ut, din bror är på väg hem. Jag lovade honom det...
In kom två poliser rusandes och tog tag i mannens armar men han var fortfarande lika lugn. Han tappade jackan han haft i sitt knä hela tiden och för första gången kunde jag se handklovarna som satt runt hans handled. Jag försökte få fram något, men allt fastnade i min hals. Va fan var det som just hände?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0