Tom

Bill öppnade dörren till slut efter att vägrat låta mig öppna. Jag stod alldeles bakom honom och var beredd att kasta honom åt sidan och slänga igen dörren för en eventuell fotograf. Till min förvåning var det Natalie som stod i dörren, Tokio Hotels sminkös. Hon slängde sig i armarna på Bill och ett typiskt tjej tjut hördes. De kramade om varandra och stod sedan och kollade på varandra i några sekunder.
- Fan va skönt att ha dig tillbaka, rent ut sagt!
Natalie var röd om kinderna och det syntes att hon var lýcklig över att se oss tillsammans igen, jag och Bill! Hon tog ett steg mot mig och gav även mig världens kram och till slut båda två. Hon klappade oss på ryggen och böjde sig ned för att bära in sina väskor. Det var inte en, utan hela tre stora väskor.
- Jag verkar ha missat att du skulle flytta in?
Helt ärligt talat hade jag inget minne om att hon skulle bo här? Men å andra sidan hade mina tankar inte varit riktigt närvarande senate dagarna heller. Inte för att jag hade något emot det. Natalie var en utav våra närmsta vänner. Hon visste allt som det gick att veta om oss och både jag och Bill kände oss 100% trygga med henne. Hon knuffade sig förbi oss och viftade bort min kommentar.
-Pff, inte en chans att jag skulle flytta i här. Jag är alldles för gammal för att orka stå ut med er småpojkar.Rent instinktivt frustade både jag och Bill till då vi ansåg oss vara bra mycket mer mogen än vad andra killar i vår ålder, och till och med de äldre än oss, var.
- Jag är ju här för att förvandla er bortom det igenkännbara.
Med en förvirrad blick försökte jag förstå hennes uttalande men att både hon och Bill log ett hemlighetsfullt och listigt leende fick mig inte det minsta avslappnad.

She call me Mr. Boombastic say me fantastic...
Bill sprang runt i lägenheten och sjöng som aldrig förr. För varje blank yta han passerade stannade han upp och inspekterade sitt nya jag. Provade olika poser och dancemoves.Trots Natalies alla order om att försöka låta sminket vara, kunde han inte låta bli att pilla på det och undersöka. Vid den stora helkroppsspegeln i hallen hade han fastnat många gånger och jag kunde se allt från den spegeln jag hade där jag satt och blev förvandlad. Han stod och lyfte i den fejkade kroppshyddan han fått och försökte få till lyckade ansiktsuttryck till sitt nya ansikte. Ibland hade både jag och Natalie slutat med det vi höll på med och bara kollat på honom. Min lilla clown!
- Nå, vad tror du? Bill ställde sig brevid mig och satte händerna i midjan.
Jag satte handen för hakan och försökte se undrande ut.
- Hmm, jag ser en förändring. Bill himlade med ögonen och suckade.
- Jag skulle nog vilja påstå att du ser ut som en lite överviktigt mörkfärgad människa med tup'e!Bill skrattade först och slog sen till mig lätt över kinden.
- Fuck you! Sen snurrade han ett varv i spegeln, - Jag ser ju ut som Will Smith!
- Here comes the man in black, galaxy defenders...sen försvann han dansandes med de mörka solglasögonen.


Efter tre timmar stod jag och Bill framför spegeln i hallen och stirrade med tefatsögon på vår spegelbild. I början försökte vi göra diskreta rörelser för att se om spegelbilden hängde med. Jag lät ena fingret darra till lite på vänstra handen och blev lika chockad varje gång spegelbilden mitt emot mig lyckades göra samma sak. Istället för Tom och Bill från ett utav världens kändaste band, stod här två mulliga negrer med en lite diskret afrofrilla. Min var flätat men Bills stod upp. När han gick svajade håret, precis som en sån grön Jelly kaka man sett i amerikanska filmer. Eftersom Bill inte klarade av sig själv just nu, hade han kommit på den briljanta iden att helt enkelt skapa en ny person. När han börjat förklara sin plan för mig insåg jag hur farligt det var, för att inte tala om knäpp. Men just nu gjorde jag vad som helst för Bill!

- Georg, snälla ta ett kort med mig!
- Gustav, jag älskar dig!
- Var e Tom och Bill?
- Jag vill gifta mig med er!

Det var riktigt roande att stå där bland alla våra fans och spela en roll. Nog hade de kollat snett på oss när vi kom där och trängde ihop oss med de andra fansen framför studion. Vi var de enda killarna och dessutom rätt oattraktiva om jag fick säga som vad jag tyckte. Och nog hade vi varit nervösa alltid. Vi hade blivit avsläppta tre kvarter från studion för att inte dra åt oss uppmärksamhet. Men vi insåg ju ganska snart att vi skulle dra till oss uppmärksamhet bland alla små emos och tonåringar. Men å andra sidan gav det oss större chans att bli upptäckta av våra vänner. Bara för säkerheten hade vi fyra vakter som hade fått strikta orderom att hålla sig i bakgrunden så länge allt verkade vara inom kontroll. Det var en skum känsla, att stå helt anonym bland våra fans utanför en ändå rätt personlig lokal för oss. Det var vår studio som vi spelat in vår första seriösa skiva i. Många dagar och i princip alla helger under högstadiet hade spenderats inom dessa väggar.
Plötsligt höjs tjejernas tjut och man kan se billyktorna av en bil närma sig. Det är Georgs bil som kommer. Fansen springer för att möta bilen och jag och Bill springer efter. Jag visste själv hur det var med fansen utanför studion. Vi kunde inte ge dem nåt, inga autografer eller nåt, för då skulle det snart krylla utav fans utanför och det kunde vi inte tolerera. Vår studio var ändå en helig plats. Så chansen att bilen skulle stanna var inte stor...om inte någon ställde sig alldeles framför och blockerade.

Både jag och Bill ställde oss mitt på den lilla grusvägen och blockerade. Förutom Georg sitter även Gustav i bilen på passagerarsätet längst fram och ser måttligt roade ut. Jag kunde bara försöka föreställa mig vad de tänkte när 2 stycken småfeta, negrer i matchande blå träningsoverall stod i vägen och viftade med armarna. Jag kunde inte höra vad de sa men jag är 99% säker på att dom svor och sa en hel del nedvärderande saker. Inte för att de var rasister utan för att de var stressade. Bill hade fortfarande inte träffat dem eller pratar med dem överhuvudtaget. Det hade blivit lite utav en ond cirkel. Bill klarade inte av att träffa dem på grund av sina skuldkänslor och sin skam. Det var i alla fall vad min psykolog berättat för mig. Georg och Gustav tog illa vid sig, trots att de visste varför Bill inte klarade av det. Jag klandrade dem inte. Men jag klandrade inte Bill heller. Det han fått uppleva och ärren han fått är inget jag kommer hålla honom för eller disskutera. Men Georg och Gustav hade varit med i tio år nu och att deras vän helt plötsligt avskärmar sig helt och hållet är såklart svårt. han hade ju gjort samma sak mot mig och jag var ändå hans tvilling.

Jag hade ingen riktig koll på planen men när Bill helt plötsligt börjar tala teckenspråk med föraren av bilen och hans passagerare hänger jag skrattandes på. Mitt på vägen står jag och Bill, våra fejkade kropsshyddor och Bills svajande afrokrull och utför Georgs favorit teckenspråk rörelser. Kyss hysh fingret, för det mot din bakdel, smek det mellan rumpskåran, slicka hyshfingret och gör det italienska Perfetto tecknet där man kysser fingrarna som för att visa att måltiden e utsökt! Det var något Georg gjorde hela tiden för att visa sin icke uppskattning på mina och Bills skämt. Typ som ett Kiss My Ass! Det fanns några saker vi sagt till vårt kamera team att det absolut inte fick filma. Vissa saker ville vi ha helt för oss själva för att kunna känna oss någorlunda personliga och normala. Den här gesten var en utav dem. Det hade aldrig varit med på film och brukade mest dyka upp när vi var under inflytande av alkohol. Det var en utav våra saker, personligt inom gruppen och jäkligt viktigt för oss. Så när jag och Bill ställde oss mitt i vägen för att blockera Georgs bil och sen började utöva denna dumma dans, tappade båda i bilen hakan.

Det var verkligen inget de förväntat sig men de kände igen oss. Sakta rörde sig bilen frammåt men det var inte alls samma brådska att komma därifrån som det brukat vara när fansen flockats. De båda personerna i bilen stirrade nöjt på de två clownerna som stod och hoppade på grusvägen. Även om det var osäkert om det verkligen var tvillingarna kunde ingen utav personerna i bilen komma på en anledning att inte tro på galenskapen de trodde på. Tvillingarna hade alltid levt i ett annat universeum och att bryta mot den allmänna koden var inget de tvekade inför.Att Bill mått riktigt dåligt och hatade sig själv, hade Tom berättat för dem. Men galningen som stod och hoppade så gruser yrde var till 97% säkerhet Bill. Det var som sagt bara en tillfällig lösning med all förklädnad, men lika glada blev Gustav och Georg för det.



- Varsågod, det blir 2 euro tack!
Bill sträckte sig förväntansfullt efter glassen som räcktes fram och jag kunde se hur hela han glittrade. Han gav mannen pengarna och såg till att hålla båda händera i ett fast grepp om den gigantiska struten med 3 olika smaker. Choklad, blåbär pekannöt lastade på varandra och toppat med chokladsås. Den skulle få varje litet barn att gråta av avundsjuka. Jag sträckte mig efter min betydligt mindre bägare med jordgubb och vaniljglass i. Mannen fick sina pengar och när jag vände mig om höll jag nästan på att gå in i Bill som fortfarande stod alldeles bakom mig. Jag kom åt hans arm som snabbt puttades åt sidan och tvingade glassen upp i ansiktet på honom. Eftersom han varit helt försjunken i sina egna tankar hoppade han högt när den kalla smeten träffade hans näsa och tjöt till.
- Oj, förlåt! Jag tog tag om hans axel och försökte se om han var OK? - Det var verkligen inte meningen.Han satte ned hälarna igen och tittade misstänksamt på sin näsa så ögonen stirrade i kors till slut.
- Jag har glass på näsan, Tom! Han turades om med vilket öga som skulle blunda eller titta och vickade på näsan i olika vinklar och skrynklade ihop ansiktet för se bättre. Till slut smälte glassen och började smälta och droppa från hans näsa. Jag var osäker på vad han höll på med egentligen?
- Det ser ganska roligt ut härifrån! Han försökte sig på en till vinkel och tittade sen frågande på mig.
- Hur ser det ut från ditt håll?
Det tog mig några sekunder innan jag faktiskt fattade att han menade allvar. En oroskänsla letade sig fram och började reta mig i magen. Hade jag tagit mig vatten över huvudet som gått med på det här? Lite snabbt och diskret försäkrade jag mig om att vakterna fanns nära om det skulle behövas. Jag hade upplevt Bills sammanbrott tidigare och kände mig väldigt osäker på hur jag skulle hantera såna situationer. Gick det utför brukade det gå väldigt snabbt och att jag var nära verkade inte spela någon roll. Bröt han ihop, bröt han ihop på riktigt och var utom räckhåll för mig.
- Tom! Bill hade slitit sig från glassen som till och med droppat ned på hans grå tröja. Han såg aningen irriterad ut. - Ser det dumt ut? Blicken var orolig och frågande. De få sekunder han lyckades hålla masken var jag millimeter från att vinka åt mig vakterna för att få hjälp. Han började verkligen skrämma mig.
- Eller ser det bara väldigt irriterande ut? Han klarade av några sekunder till av det allvarliga ansiktet innan det började rycka i hans mungipa. - Jag skulle nog vilja påstå att det ser ganska stört ut! Även om det inte lät eller såg en tiondel så roligt ut som jag upplevde det, kunde jag inte hålla mig från att släppa all oro och skratta ut allt och på sätt peka finger åt världen, och mig själv. Vi insåg båda två hur spända vi var och hur desperat vi behövde att skratta så vi grät. Så det gjorde vi. När magen krampade och knäna vikt sig alldeles för långt ned för att kunna resa sig upp igen, ramlade vi helt enkelt ihop på backen och höll oss för magen. Människorna kollade konstigt på oss när de gick förbi oss och vi rullade runt på det blöta vintergräset och torkade tårarna. Tänk om de bara visste vilka vi egentligen var.
- Jo, du har rätt! Jag satte mig upp i skräddarställning och försökte hämta andan. - Du ser rätt störd ut!Bill satte sig mitt emot mig och försökte putta bort glassen han tappat med ena foten så han inte skulle lägga ena knäet rakt i den smälta massan.
- Men det gör inget! Han försökte fortfarande lugna ned sitt skratt som poppade upp på nytt hela tiden. -Stört e roligt!
Jag nickade och instämde. Att få se Bill störd på det här sättet var den mest överlägsna känslan av lycka jag någonsin känt. Särskillt med tanke på att vi satt på gräset mitt i en park i Hamburg, utan att en enda person kände igen oss. För första gången på många år. Vi hade nytt stått mitt bland alla vår fans och fått höra alla deras åsikter och tankar.
- Jiuk, fy va äckligt! Bill hade försökt slicka i sig glassen som fastnat på näsan men fick istället med sig en massa foundation och brunkräm, som smakade mindre bra med tanke på hans grimaser.
- Bill, jag tror inte det är så nyttigt att äta det där? Han kanske kunde bli förgiftas eller nåt? Det är aldrig bra att hålla på med kemikalier eller produkter med konstiga namn. Särskillt inte nu när han var svag,
Bill stannade upp och kollade besviket på mig med huvudet böjt. Jag hade svårt att hänga med i hans humörsvängningar. Min oroliga min fick honom att ta fram en pappersnäsduk och torka av glassen för hand. Ögonen spändes i kors igen och inspekterade den lilla uppåtnäsan. Alla dessa grimaser igen.
- Nu då, ingen glass men dock fortfarande en vit fläck mitt på näsan. Jag har ätit upp min anonyma roll som negern med glass på nosen. Han hade lyckats slicka i sig tillräckligt för attt lämna en ljus fläck. Innan han sprack upp i sitt underbara lilla leende igen fick han min puls att riskera fortkörningsböter igen. Var det nu han skulle bryta ihop?
- Kom igen nu Tom! Bill sparkade till mig lätt med foten på mitt lår och skrattade.
- Tänk inte för mycket.
Han hoppade upp på fötterna igen och lämnade mig utmattad på marken med benen i skräddarställning.
- Jag går och fixar en ny glass och det är bäst för dig att du inte smetar ut den i ansiktet på mig!
Med en duns slog jag i backen och kände mig stolt över Bills leende

Annie

-Nu lämnar jag dig här om du vill? Julia såg forskande på mig. Hennes kunskaper om den mänskliga hjärnan scannade mig på tecken om instabilitet. Flackade min blick, bet jag på naglarna, uppförde jag mig stressat, stod jag still eller rörde jag mig från fot till fot? Var det ok att lämna mig nu eller skulle det behövas ännu ett piller? För att underlätta hennes arbete lade jag tyngden på båda fötterna, räknade till tre och andades in, räknade till två och andades ut. Hon gjorde sin bedömning och tog ett steg fram när hon letade efter min hand. Hon skakade den och tackade för vår tid tillsammans. Väldigt proffesionellt. Rak i ryggen, vänlig men bestämd ton och ett litet leende. Väldigt innehållslöst. Hon vände på klacken och hoppade in i taxin igen som åkte iväg. Jag klädde på mig rädslan igen.

Huset såg ut som det gjorde när jag lämnat det. Fortfarande låg snön i drivor mot ena väggen och mot den andra stod veden staplad. Kanske låg där även några snöflingor som sett mig tidigare? Under all snö kanske mitt frusna skoavtryck fanns kvar. Smulor av mitt liv. Dörren in till det lilla röda huset öppnades och sög in den kalla luften. Hennes mörka hår fladdrade till och hon lutade sig mot dörrkarmen. Min blick drogs till henne men tappade ganska snart sin punkt. Det kliade i pannan, ena foten blev trött och tyngden överfördes till nästa fot. Precis brevid mig fanns en liten yta där förra sommarens gräs fått komma fram. Det var grönt. Undra om det fortfarande lever eller om kylan bara lyckats konservera dess färg? Så fort solen kom fram kanske det helt enkelt förmultnade på några dagar?
-Annie!
Hennes röst fick mig att vakna till igen. Blicken slet sig från de små gröna krigarna på marken och tittade osäkert upp på Elin. Hennes hand var utsträckt och väntade på mig. Det var samma gröna ögon som fångat mig för två år sedan. Samma varma leende som tagit emot mina taffliga försök till en konversation. Det hade varit kärlek vid första ögonkast. Hon hade stått vid balkongdörren och rökt på en gemensam väns fest. Det hade varit kallt ute, ungefär som nu. Hennes lockiga hår hade varit uppsatt i en slarvig knut, endast mascara och en svart klänning. Jag hade känt hennes parfym. Det finns vissa människor som lyckas få en ström av underbara dofter efter sig när de passerat någon. De får människor att stanna upp och försöka samla in lite av den doften. Elin var en utav dem. Jag kunde spåra henne enbart genom att följa hennes doft. Hon luktade fräsht. Hon hade tändt min cigarett, kupat sina händer som skydd för vinden och jag kommer ihåg att våra fingrar mötts. En ström av intensiv längtan hade forsat fram inom mig. Vi hade pratat och tänt cigarett efter cigarett. Ingen hade längre något behov av att tillhöra resten av festen.

Jag hade kommit till första trappsteget men tankarna fick mig att tappa orienteringen. Istället kände jag hur Elin kom fram och omfamnade mig. Hennes hår kittlade överallt i mitt ansikte, letade sig upp i näsan och munnen. Jag drog ett djupt andetag. Det var nära att mina knän vek sig. Jag var hemma igen. Hennes kram besvarades och vi lät båda tårarna falla.
- Förlåt att jag bara försvann så där.
Efter min familjs begravning hade jag bara flytt. Packat min väska och hoppat på planet till Israel. Allt jag gjorde verkade bara irritera människorna runt omkring mig, så jag hade helt enkelt tagit en paus från livet hemma i Sverige. Men jag hade bara hunnit vara borta i 2 dagar innan kidnapparna slog till. Elin hade bara hittat mitt brev jag skrivit efter vårt bråk. Det var inte meningen att det skulle gå så lång tid innan vi skulle ses igen.
- Huvudsaken är att du är hemma nu!
Hon hjälpte mig med min väska och ledde in mig i huset. Vårt hus.

I en timme hade jag bara gått runt i alla rummen. Känt på alla saker, upprepat minnen för mig själv och tagit in alla välkända dofter och syner. Det var en underlig känsla. Allt kändes så...normalt. Mattorna låg rynkelfria på golvet, kvadratiskt under borden. Blommorna i fönstret var friska och såg alla ut att få tillräckligt med vatten. I köket droppade kaffemaskinen som alltid. Marabou chokladen låg på sin vanliga plats i dörren på kylskåpet. I fotöljen låg vår katt, Emil, och spann med ena tassen uppe i luften. Det var precis som innan. Elin hade dukat fram några bullar och fyllt på två koppar med kaffe på bordet inne i köket. Jag satte mig ned på stolen och lade händerna på den blå och vit rutiga duken. Elin tog en bulle och började genast peta loss allt pärlsocker som fastnat i brödpapperet. När hon var klar vecklade hon omsorgsfullt ihop det så mycket hon kunde utan att det såg knöligt ut och lade det på bordet brevid sig. Det var underligt men i samma sekund spred sig en rysning längst min ryggrad. Jag huttrade till och drog armarna mot bröstet.
- Hur är det? Elin tittade frågande på mig.
- Jag vet inte? jag sträckte mig efter bullen som låg på fatet och försökte koncentrera mig på annat. Precis som Elin började jag plocka de små pärlkornen som brännst fast i papperet och krossade dem mellan framtänderna. Pärla efter pärla. I bakgrunden droppade kaffemaskinen. På väggen tickade klockan sakta fram. Radion stod på med låg volym på byrån borta vid köksfönstret och nyhetsslingan på P3 började.
- Allt känns bara så underligt, så normalt. Jag tittade på bullen och kände hur hungern försvann.
- Är inte det bra? Pannan var veckad i hennes ansikte. - Normalt är väl bra, älskling?Där var det igen, min vardag. Älskling! Jag tittade besvärat på henne och hon ryggade nästan lite tillbaka. Skulle jag klara av det här verkligen?
Elin sträckte sig efter min hand och slöt den mellan sina.
- Normalt är bra! Vi ska få dig bra igen, älskling.
Mina tår ryckte till varje gång hon sa det ordet. Jag kände mig inte som en älskling. Det var fel ord.
- Vi ska se till att glömma allt som varit och endast fokusera oss på det som kommer. Vi har fått en endra chans nu. Det kan inte bli annat än bättre och jag ska hjälpa dig. Hon hade helt övertygat sig själv. Mig skrämde hon bara. Men visst, hon hade rätt! Det kan inte bli så mycket värre nu. Jag har kommit hem och måste bara börja fokusera på rätt saker. Jag nickade åt Elin och hon sken genast upp i sitt underbara leende. Det tog bara inte lika mycket längre.

Hon försökte verkligen. Aldrig tog hon upp det som hänt. Allt skulle vara positivt och normalt. Hon lagade spagetti med köttfärssås och vi drack BOB's hallonsaft. Vi tittade på Beck på kvällen och drack te. Emil, vår katt, skulle bestämt ligga i mitt knä för djur hade en positiv inverkan på männsikor tydligen. Det var nästan så jag bara fick lov att skrika åt henne att lägga av och ta en närmre titt på mina ärr. Jag ville att hon skulle se mig, mig som jag är nu. Inte mig som jag var innan. Men jag vet att hon åxå är chockad. Det har gått en lång tid utan att hon visste något. Jag gjorde mitt bästa. Jag klappade katten och skrattade åt Gunvald Larssons spydiga kommentarer i filmen. Men det var åxå allt. Elin verkade nöjd så det var ju en början.

Efter filmen gick vi upp till sovrummet och jag kunde inte undgå att se längtan i Elins ögon. Hon klädde snabbt av sig och kröp ned under täcket. Själv stannade jag kvar vid dörren och kände hur tåna började rycka igen.
- Kom, Annie! Hon vek upp täcket åt mig och klappade på kudden.
Det tog emot att lägga sig ned brevid henne för jag visste att hon ville känna närhet. Det skulle nog gå bra. Vi har ändå varit tillsammans i två år nu. Jag släckte lampan och tog av mig byxorna. En T-shirt hade lagts fram åt mig och jag drog tröjan över huvudet. Det högg till i min muskel där knivsåret varit och jag kved till.
- vad hände? Är du ok?
Det hade varit snabb smärta och det var redan över. Men jag skakade på huvudet åt mig själv. Elin ville kramas, kyssas. Hon ville ha min kärlek. Hon ville fortsätta med vårat liv tillsammans, men det livet fanns inte längre. Jag fanns inte längre och hon vågade inte inse det. Inte än i alla fall.
- jag tror inte det? Förlåt, men jag tror jag sover på soffan i natt.
Innan hon hunnit protestera hade jag gått ut ur rummet och stängt dörren så att hon inte skulle följa efter. Jag hoppades att hon skulle förstå vinken.

Emil kom och kröp ihop vid mina fötter på soffan. Jag hade legat vaken i flera timmar med alla tankar som krigade emot varandra. Var det verkligen bra med normalt? Var det något jag skulle kunna genomföra, ett normalt liv? Och Elin...skulle vi klara av det här? Hon hade inte klarat av min sorg innan. Vad är det som säger att hon kommer klara det den här gången? När jag avvisar hennes ömhet av rädsla för vad som hänt tidigare. Kommer hon förstå vart allt kommer ifrån? Vill hon förstå överhuvudtaget?
Hej! Välkommen hem, jag har saknat dig. Varsegod, ta en bulle. Vi strävar efter det normala och kan inte se bakåt hela tiden. Det är framtiden som räknas...Hade jag gjort ett misstag som kommit hem hit igen?
Jag behöver någon som förstår mig, som kan trösta mig och tillåta mig att hata världen. Jag behöver någon som kan acceptera de senaste månaderna och inte bara blunda för min rädsla. Någon som kan ge mig trygghet. Kanske jag behöver mitt förflutna för att kunna skapa min framtid?
Jag drog upp täcket till hakan och kröp ihop på soffan så Emil tappade balansen. Klockan tickade fortfarande på ute i köket och skyndade på den normala gryningen. Snart skulle normala människor vakna upp, dricka sitt kaffe, läsa morgontidningen och skynda iväg till sina normala 8-17 jobb.
Jag skulle ligga kvar under täcket.

Bill

Jag lade på telefonluren och bet av den sista irriterande flagan på nageln. Det hade tagit mig många timmar innan jag vågat slå numret. Många timmar av övertalning från mig själv. Kan jag? Borde jag? Vad är det värsta som kan hända? Vad är det bästa som kan hända? Jag försökte fokusera på den sista frågan. Hur som helst behövde jag det. Nej, vi behövde det! Jag slog ihop laptopen och koncentrerade mig på gestalten framför mig. Smal, blek, hålögd...död. Det var skrämmande hur jag blivit. Det var verkligen bara en gestalt som stirrade tillbaka på mig. Ingen skymt av vilja. Total avsaknad av glädje. Vi behövde det verkligen! Alla sår var läkta, allt yttre. Revbenen ömmade fortfarande men det gick åt rätt håll. Jag kunde röra mig normalt, det var bara när jag skulle sätta mig eller resa mig som jag fick lov att ta stöd. Fingret löpte längst ärret som gick rakt genom mitt ögonbryn. Försiktigt tryckte jag på näsbenet. Aj, det ömmade åxå fortfarande. Profilen såg fortfarande ut att vara samma, ingen sned näsa som tur var. Jag böjde mig fram så näsan nuddade spegeln. Varje liten por syntes. Jag var ful. Ögonen såg inte lika bruna ut längre, de hade mattats av. Kunde jag se något där inne? Var det möjligt att se något, något jag missat tidigare? Kanske fanns jag kvar där inne någonstanns? Ögonfransarna borstade glaset men hur jag än vred och vände på huvudet hittade jag inget som påminde om mig själv. Jag tog ett steg tillbaka. Var det så här jag skulle se ut nu? Spegelbilden skakade på huvudet. Ett djupt andetag och ett leende spändes upp i ansiktet. Fruktansvärt stelt och ocharmigt. Noll inlevelse. Det fattades till och med en tand på högra sidan i nedre käken. Jag försökte igen. Tänk på nåt roligt och bara le. Tom kom upp i mitt huvud, men inget roligt. Nej, vi lägger ner det här.

Vi hade varit hemma i 9 dagar nu, jag och Tom. Mamma och Gordon brukade komma och hälsa på, men jag hade sagt åt alla att jag ville vara ensam. Georg och Gustaf har jag inte ens träffat än. Det var jobbigt för dem att jag inte ville träffa dem, men de förstod. Tom verkade hålla alla uppdaterade om läget ändå. Även om det inte riktigt fanns något "läge" att uppdatera om. Jag vaknade, låg i sängen, sov lite till, åt något litet, tog en dusch, sov lite, satt framför min lap top och läste igenom allt som hänt, sov lite till. Tom försökte komma med ideer ibland, frågade om jag ville spela kort, titta på film med honom, dricka te? Varje gång tackade jag nej. Jag höll mig inne i mitt fort, min borg. Det fanns fortfarande ett behov av att gömma sig och inte vilja finnas till. Skammen var överväldigande ju mer jag visste att världen fick veta. Varje dag uppdaterades min historia i media. Varje gång telefonen ringde visste jag att Tom skulle tvingas dra ännu ett chockat andetag. Till slut hade jag bett om honom att dra ur telefonjacket och sätta sin mobil på ljudlöst. Jag klarade inte av det. Varje gång jag behövde lämna min borg fruktade jag att behöva möta Tom i hallen. Men hur orättvist jag än betedde mig hade han inte lämnat mig en enda gång sen vi kom hem. Han sov på soffan och höll sig alltid i närheten av mig. Han hade sina dagliga kontroller då han knackade på och kollade hur jag mådde.

Jag hade läst allt jag lyckats komma över på internet. Alla tidningsartiklar, nyhetsinslag, olika fanpages, forum, minnesinslag...ja, det fanns till och med minnesvideos över Tokio Hotel, över mig. Stora kända kanaler hade haft speciella minnes program? De trodde jag var död. Att läsa om sin egen död, se förkrossade människor som gråter hysteriskt i TVn...jag hade fått lov att sätta mig i duschen med kallt vatten för att lugna ned mig. Tänk om det verkligen varit så? Vad hade hänt om jag inte kommit tillbaka? Det där trycket över bröstet hade kommit tillbaka och jag hade fått lov att slå hårt på det för att försöka få det att försvinna. Vattnet hade stängts av och när jag tittat upp hade Tom stått där med en handduk redo att viras om min kropp. Jag satt där helt naken, ihopkurad mot väggen.
- Tom, jag ville inte att d..
- Jag ska inte, jag lovar. Tom vände bort blicken men satte sig på knä brevid mig och virade handduken om mig. - Du behöver inte vara rädd för mig, Bill.
Han hjälpte mig upp, följde mig till sängen och bäddade ned mig.
- Vill du att jag ska stanna?
Jag skämdes. Jag ville nicka, ville att han skulle krypa ned brevid mig och hålla om mig. Jag ville ha min Tom. Men jag skakade på huvudet och drog täcket över huvudet. Jag var smutsig.
- Ok! Jag finns här alldeles utanför om du vill något.

Tänk om jag inte kommit tillbaka? Vad hade hänt med Tom då? Hade de tvingats göra ännu ett minnesprogram då? Hade Tom trott att jag varit död? Mamma? Det var upprörande att min familj tvingats stå ut med all sån skit. Det gjorde ont i mig. Jag stirrade tillbaka på spöket som stod mittemot mig och gav mig själv en smäll på kinden. Men nu var det inte så. Jag är inte död, men ändå ser jag mer död än levande ut. Jag är fortfarande borta. Idag hade jag fått tagit bort omslaget på huvudet. Mitt hål var läkt, huden. Stygnen hade lösts upp utav sig själva och kvar fanns endast en kal fläck och ett litet ärr. Rysningarna kröp längst min rygg när jag tänkte på att de faktiskt borrat i mitt huvud. Mycket hade jag varit med om, men jag levde fortfarande. Jag behövde bara återuppliva Bill. Annie var ute ur bilen. Jag hade försökt nå henne på alla möjliga sätt. Letat efter henne på internet, översatt svenska tidningsartiklar i hopp om att hitta någon sorts information om vart hon kunde vara. Jag hade frågat alla som skulle kunna veta, men inget kunde säga något. Tom verkade försöka undvika Annie och jag började undra om hon medvetet höll sig borta från mig? Jag kunde bara inte förstå varför? Vad hade jag gjort för fel? Annie kunde inte längre trösta mig, jag fick lov att försöka öppna mig. Med darriga händer drog jag ut lådan och började min förvandling.

TVn stod på i vardagsrummet och Tom halvlåg i soffan med fötterna på bordet. Han tittade på Animal Planet. Bordet var fullt av Cola burkar och ett askfat fullt av cigarettfimpar. Gardinerna var fördragna och allt kändes väldigt instängt. Som jag. Stackars Tom! Jag gick runt soffan och satte mig ned brevid honom. Han hoppade till och satte sig förskräckt upp. Jag skyndade fram ett hastigt och ursäktande Hej. Han nickade och rättade till sin sits i soffan. Jag lutade mig tillbaka och försökte slappna av.
- Vad tittar du på?
- Eeeh.. Han vände blicken mot TVn och kontrollerade vad det var han egentligen tittade på. - Jag vet in...Animal Planet ser det ut som?
Jag nickade och drog upp benen mot hakan. Det var en tom plats mellan oss och luften var spänd. Jag försökte verka lugn och koncentrera mig på aporna som hoppade runt bland träden på TVn. Men hela tiden kunde jag känna Toms blickar som letade sig till mig. Det var första gången jag kommit ut ur mitt rum och frivilligt velat spendera tid med honom sen vi kom hem. Jag skämdes att jag varit så jäkla dum. Han var ju ändå min Tom.
- Bill...vad har du gjort?
Tom flyttade sig närmre och satt till slut alldeles intill mig. Jag kunde känna hans doft. Försiktigt sträckte han sig fram och drog ned huvan på min stora tröja. Han svalde och lät handen smeka mitt kala huvud. Hans hand var varm.
- varför?
Det var skönt att känna hans beröring, känna hans doft så nära. Det var befriande, trots att jag kände mig fruktansvärt naken och sårbar. Men det här gick inte längre.
- Jag måste börja leva igen. Hur mycket jag än ville stoppa den, tog den sig friheten och rann från ögat ned längst kinden. - Jag måste hitta Bill igen.
Tom strök bort tåren och drog in mig i en lång och varm omfamning. Jag gömde mitt ansikte hans stora tröja och drog ett djupt andetag. Hur kunde jag varit så orättvis?
- Tom, förlåt! Jag tog tag om hans tröja och försökte dra honom ännu närmre. Hur hade jag kunnat låta det gå så här långt? Det är ju Bill och Tom, det har det alltid varit.
- Du har inget att be om ursäkt för, Bill. Nu kunde jag även höra hur Tom grät. Det här hade varit efterlängtat. Dag som natt hade han vakat över mig, tagit hand om mig och aldrig fått något tillbaka. Men det var så han var. Stora macho Tom som han ville få alla att tro. Men min Tom var helt annorlunda. Han skulle offra sig själv för min skull.
- Jag älskar dig, Tomi!
Ett kvävt skratt hördes bland snyftningarna och Tom släppte taget.
- Jag älskar dig med pucko!
Han klappade mig på huvudet och skrattade med tårar rinnande nedför kinderna. Det var svårt att veta om det var glädjetårar eller den andra sortens?
- Nu ser vi lika dumma ut båda två.
-Tss, prata för sig själv du! Jag drog in honom i ännu en kram och luktade på hans tröja.

Plötsligt ringer det på dörren och båda hoppar till. Tom spänner sig på en gång och tittar oroligt på mig. Jag visste att alla hade fått stränga order om att ringa Tom först om de ville komma. Den här gången hade ingen ringt till honom.
- Du kanske ska gå in på rummet så länge så...
Jag skakade på huvudet och rufsade om det millimeter korta håret på hans huvud.
- Det är lugnt, jag öppnar! Jag reste mig upp och började gå mot dörren. Tom flög upp efter mig och skyndade förbi för att blockera dörren.
- Men Bill, vi vet inte vem det är. Det är säkrast om du...
- Nej då, jag vet vem det är!
Han tittade oförstående på mig.
- Det var jag som ringde...

Tom


Kartan på den lilla monitorn på väggen framför visade hur pilen sakta men säkert flyttade sig längre norrut och klockan räknade ned, minut för minut. 1 timme och 13 minuter återstod. Om några minuter skulle vi krossa den tyska gränsen. Hamburgs flygplats närmade sig. Det lilla bordet framför mig skakade lätt när planet passerade luftgroparna och det klingade till i glaset när isbitarna träffade dess sidor. Ren vodka med en limeskiva i. Det är förbjudet att röka på flygplan. Förbudsmärken överallt, klisterlappar på väggarna och tryckta märken i broshyrer. No smoking! En klunk av den starka drycken som brände i min hals och ett djupt bloss av den lugnande röken. Ikväll var det tillåtet att röka i det lilla planet. Vi var ett undantagstillstånd. Ännu en luftgrop och isen klingade till. Hur är det möjligt med gropar i luften. Områden där det fattas luft i luften? Finns det mindre syre där, mindre liv? Jag trummade nervöst med handen mot låret. Befinner du dig i en luftgrop? Mittemot mig låg Bill på sängen med en rem över bröstet. Precis som glaset höll isen kvar, höll det svarta bältet Bill kvar. När isen klingade, vajade Bills huvud från sida till sida. Inte en reaktion. Mamma och Gordon satt bakom oss. Ännu ett steg bakom satt en sjuksköterska. Någon hade tv:n på men jag tror ingen gav den sin uppmärksamhet. Ännu ett andetag med rök fyllde mig och ännu en klunk med brännande vatten träffade min mun.


- Har du sovit nåt?
Bill vände sig mot mig och jag kunde genast se att svaret var nej.
- Nej! Han skakade på huvudet och suckade. - Till en början, men sen vaknade jag vid fyra och kunde inte sluta tänka. Jag lyfte överkroppen och tittade bort mot väggen där klockan satt. Timvisaren hade placerat sig strax innan nio.
- Du kunde ha väckt mig så kunde vi tänka tillsammans. Han skakade på huvudet igen och kastade bort mitt förslag.
- Det är dumt att hålla dig vaken. Du behöver all skönhetssömn du kan få! Med en paff min kunde jag se hur han log. För första gången sedan den där jävla natten syntes det där retsamma flinet som alltid annars satt där. Jag var stum.
- Synd att det bara är skönhet man kan få av sömn, du kunde nog gott behöva lite extra geniceller ser det ut som. Bill skrattade! Det var tyst och nästan lite blygt, men han skrattade. Han skulle kunna vad han ville om mig, skrattade han på min bekostnad bjöd jag mer än gärna på det. Det här var stort.
- Tur att du inte sovit inatt då så jag har en chans att komma ikapp. Vårt skratt blandades och jag kände hur vi båda sken ikapp. En sten hade släppt. Berget var lite mindre och ett steg hade klättrats på stegen.
- Även om jag inte sovit lika mycket som du verkar jag fortfarande ha utseendet till min fördel. Bill suckade och himlade med ögonen. - Jag har träffat någon!
- Tom, du har alltid träffat någon! Det var i och för sig sant. Många hade delat min säng de senaste åren.
- Nej, jag menar på riktigt. Jag har träffat någon. Bill tittade nyfiket på mig. Det syntes att hela hans huvud var upptaget med att försöka klura ut vem det kunde vara.
- Men kom igen då, berätta! Jag ville dra på det, bara för att få se honom. För första gången glittrade han. Jag är glad att jag inte hade berättat det än. Jag var osäker på hur han skulle ta det så jag hade bestämt mig för att vänta tills han verkade bättre. Något han uppenbarligen gjorde nu. Och hur mycket jag än ville reta hans nyfikenhet skulle jag spricka snart om jag inte fick berätta.
- Du ser, Tom! Bill satt nöjd med armarna i kors på sängen och läxade upp mig. - Kärlek vid första ögonkastet finns faktiskt! Efter nästan en timmes diskussion med skratt och tjut hade Bill äntligen fått rätt.
- Jo, jag antar att du har rätt!

Det knackade på dörren och läkaren kom in. Han såg förvånad ut när han såg våra glada ansikten och log tillbaka.
- Här var det livat ser jag!
Vi nickade båda stolt och utbytte en utav våra kända tvillingblickar. Ni vet, dom blickarna som sa flera tusen ord, men som endast vi kunde höra. Läkaren kom och satte sig på en stol brevid Bills säng och harklade sig.
- Så pojkar, jag har ett förslag åt er. Det finns en möjlighet att få åka hem ikväll. Han pausade och tittade på oss båda.
- Vi har disskuterat det här i några dagar och det finns inget som tvingar er att vara kvar här längre. Ett plan står till ert förfogande ikväll vid sex som flyger er till Hamburg, och sen är allt ordnat med transport till ert hem. Ni behöver inte oroa er för nåt.
Jag kände hur pulsen ökade. Äntligen! Först Bills skratt sen det här. Det kändes som att bitarna började falla på plats igen. Men innan jag avslöjade min lycka ville jag låta Bill reagera. Spänt tittade jag på honom. Han hade lutat sig tillbaka mot kuddarna och hade ett allvarligt uttryck i ansiktet. Jag förstod att det var skrämmande för honom. Han hade trots allt inte varit utanför den låsta avdelningen sedan han kom hit. Han bet sig i läppen och till slut lyckades jag fånga hans blick. En enorm lättnad när han sprack upp i ett dolt litet leende. Han vände sig mot läkaren.
- Nej, vi vill hem! Jag slängde mig runt hans hals och kramade om honom. Jag kunde inte vara lyckligare!
- Men Annie då? hörde jag honom mumla bakom min axel. - Har du berättat för henne att hon ska åka med oss? Läkaren harklade sig igen och bytte grepp om papperen han hade i handen.
- Nej, hon åkte redan inatt. Vi släppte varandra och stirrade på honom.
- Vadå? Är hon redan i Hamburg? Bill skakade förvirrat på huvudet.
- Nej, hon flög hem till Sverige inatt. Jag såg hur Bill började varva hjärtslagen och hur andningen trappades upp. Doktorn skruvade besvärat på sig där han satt på stolen. Varför hade inte vi fått veta något? Försiktigt försökte jag trycka Bill närme men han ville inte. Han drog sig undan.
Jag pekade åt läkaren och reste mig upp.
- Du följer med mig ut. NU!


*********************

Annie var borta!
Vad läkaren påstod var att Annie lämnat mig, bara så där. Inte ett ord, inte en kram. Ingenting. Hur kunde det stämma? Vi delade ju allt, i vått och torrt. Hon visste att jag behövde henne. Min kropp skakade och trycket över bröstet spände allt hårdare. Hur fan ska jag klara det här nu? Hon kanske kommer tillbaka? Bara skulle hem och hälsa på familjen? En tillfällig lättnad kom till mig innan jag insåg hur fel det lät. Annie har ju ingen familj? Jag är ju hennes familj. I ren panik tryckte jag på larm knappen och vägrade släppa förrän någon kom och hjälpte mig. En sköterska kom rusandes genom dörren och jag reste mig upp på knäna i sängen.
- Ge mig ett piller, jag måste ha ett piller. Jag skrek åt henne och sträckte fram handflatan. Hon såg förvirrat på mig och vände tillbaka för att ropa något ut i korridoren. Jag hoppade ur sängen och sprang fram till henne. - Jag måste ha något! Mina händer tog tag om hennes axlar och skakade om henne. - Du måste hjälpa mig!
En manlig sköterska kom och puttade bort mig från hennne. Rent instinktivt började jag springa bort ifrån honom. Han ville skada mig. Alla män ville ville mig illa. Slå mig, sparka mig, våldta mig. Det visste Annie! Hon kunde hjälpa mig. En annan man mötte mig i korridoren och inom loppet av några sekunder hade de brottat ned mig på golvet. Det spelade ingen roll hur mycket jag sparkade, skrek eller slog, de hade mig. Till slut känner jag ett stick i ena axeln och den där varma rinnande känslan spred sig inom mig. Greppet om mig släpper och jag sjunker ned på golvet. En utav männen lyfter upp mig och bär in mig på rummet igen. Det var bäst så här. Håll mig nedsövd så mår vi alla bra.

- Jag vill åka hem! Mannen tittade på mig och nickade.
- Men det här ska vara sista gången jag ser det här sjukhuset. För att vara säker på att han lyssnade tog jag ett tag om hans arm. - Jag vill inte vakna förrän jag är hemma i min egen säng. OK?

*******************************

Det var redan uppgjort. Allt hade varit planerat sedan några dagar tillbaka. Utav läkarna, mamma och Gordon, Annie...alla hade vetat. Jag träffade henne senast igårkväll när jag berättat om Carol. Hur hade hon bara kunnat sitta där och låtsas som ingenting? Hon visste mycket väl hur Bill skulle reagera. Men mamma och Gordon? Jag hade så svårt att förstå hela resonemanget i det hela.
- Det var Annies önskan. Hon kände sig inte hemma här. Du måste förstå hennes situation, Tom!
För läkaren var det så uppenbart. Men varför allt detta hemlighetsmakeri? Kunde hon inte sagt hej då i alla fall. Något! Inte bara låta någon annan släppa den här bomben. Jag var förbannad, förvirrad. Vi kunde ha fixat det! Jag skrek och var upprörd. Det gick ju så bra.
- Vi skrattade tillsammans idag. Fattar du...vi skrattade!
När jag försökte komma in till Bill igen blev jag stoppad i dörren av två vakter.
- Det är bäst att du stannar utanför så länge.
- Så fan heller! Jag skulle in till honom. Jag fick lov att trösta honom. Han måste vara hysterisk nu? Hur mycket jag än försökte och hotade vägrade de släppa in mig. De puttade in mig mot väggen och höll i mina armar så jag inte kunde röra mig.
- Så länge du håller på så här kommer vi aldrig släppa in dig. Ta ett djupt andetag och lugna ner dig!Så jag gjorde det. Jag ställde mig med armarna i kors och stirrade på dörren framför mig. Minuterna gick och till slut fick jag komma in. I rummet befann sig två sjuksystrar och en stor vakt. Men Bill sov redan.
- Han klarade inte av det, jag är ledsen!


Vi hade fått hjälp med att lyfta in honom i lägenheten. Trots att allt verkat vara så bra planerat skulle det varit omöjligt att ta sig in i lägenheten utan att något såg det. Som befarat var det fans utanför så vakterna fick åka lite före och helt enkelt mota bort dem. Jag ville inte veta hur. Det var hårt nog att behöva se min bror välja bort mig och stödet jag kunde ge honom. Att även se hur vi valde bort stödet från fansen var något jag valde bort. Jag lade en stor svart filt över huvudet på mig och Bill när vi åkte förbi dem. Han andades tungt genom den något öppna munnen. De hade lutat honom mot mig för stöd. Jag var tacksam för det lilla stödet jag kunde ge honom, men jag ville så mycket mer. Jag var hans tvillingbror. Jag ska kunna ge honom trygghet, oavsett vad. Men han hade valt bort mig på en gång. Under filten lutade jag mig mot hans kind och blundade. Ibland hände det att han hummade till i sömnen. Vi ska nog klarar det här ändå, Bill! Väl nere i parkeringshuset lyfte Saki helt enkelt upp Bill och bar upp honom till lägenheten. Han vägde inte så mycket efter allt. Hemma var allt som innan. Våra väskor var ställda framför dörren och jag bad alla att försöka gå så fort som möjligt. Sjuksköterskan erbjöd sig att stanna men jag tackade nej. Vi behövde vara själva. När dörren stängts för sista gången den natten drog jag en djup suck. Då var det bara att börja om från början igen. Jag fick lov att försöka hitta min bror igen. Fan! Jag hade försökt få kontakt med Annie men enda svaret jag fått var att Annie valt att inte ha någon kontakt med oss. Jag förstod inte?

Jag tittade mig omkring i lägenheten. Alla gardiner var fördragna och endast lampan i hallen och köket var tända. Snart skulle världen vakna och kaoset börja på nytt. Jag smög in i rummet med en kopp te och satte mig i fotöljen. Du var nedbäddad och hade krypt ihop i fosterställning. Jag blåste på te'et och tog en klunk. Jag hoppas det ska bli skönt för dig att vakna upp i din egen säng. Jag sträckte mig efter hans hand. Smekte hans fingrar. Vi ska klara det här. Vi har alltid klarat det...

Annie

Sirenerna började tjuta. Jag var informerad om hela händelseförloppet men det gälla ljudet skakade om min kropp. Tredje gången i mitt liv som jag åkte ambulans, men denna gången var det en helt annan sak. Inget var brutet utom mig själv. Inget var skadat utom min själ. Inget fysiskt och själva färdrutten var inte planerad till ett sjukhus. Nej, vi var på väg mot en parkeringsficka bakom ett hus i utkanten av Jerusalem. Det hela var ett trick. En dimmrikå som skulle läggas ut för världen. Mörka alla blixtrar och döva alla spetsade öron. Världen utanför och den lilla instängda världen innanför den slutna avdelningens väggar. Mitt emot mig satt Julia, människan som fått i uppgift att hålla mig samman. Hon satt med trött blick och kollade igenom några papper. Godkännanden från läkaren och tullen. Papper fulla med godkännanden om att hon fick proppa i mig de piller och vätskor som behövdes, oavsett form och antal. Skulle kaos uppstå, kaos inom mig, hade jag inget att säga till om.
-Det är för ditt eget bästa!
Hur kunde de veta det? Hur visste de vad som var bäst för mig? Om inte ens jag kunde veta det, hur skulle då de veta? Om jag inte visste hur jag skulle hälsa på människor längre, hur många tuggor jag skulle tugga maten eller hur man skulle gå för att undgå trösklar som stack upp från golvet...hur skulle då Julia veta det? Det irriterade mig att några fåniga papper skulle få styra över mig på det sättet. Flygpersonalen var redan informerad om eventuella katastroflägen och alla flytande vätskor och vassa föremål Julia hade i väskan skulle gå igenom säkerheltskontrollen utan problem. Bara hon visade upp papperen.. Dokument som skulle förintas på några veckor ute i naturen, men som nu gav en annan person rätten att bestämma över mig. Vi lever på 2000 talet och ändå kan något så simpelt som nerbrytbar massa ha sådan makt. Men jag är åxå nedbrytbar massa. Antagligen skulle de vita arken leva längre ute i den vilda världen än jag skulle göra. Jag skulle lukta vidrigt, se ut som en skräckfilm och bli till slem och oigenkännbara delar. De där jäkla dokumenten men den töntiga stämpeln på skulle överglänsa min ruttna kropp. Jag antar att jag skulle vara glad för Julia. Men just nu kändes det mest som att jag ville öppna bakdörren och slänga ut henne, med arken fladdrandes runtomkring henne. Vink åt henne och ropa: Jag klarar mig utan dina proffesor glasögon!

Gjorde jag verkligen rätt som bara lämnade de så här? Bill, min sköra vän. Skulle han orka ta sig samman igen? Han var ett vrak, tillhörde inte längre den här världen. Om jag kunde räkna de gånger jag tröstat honom sen den där skåpbilen voltade...nej, det kunde jag inte. Det var den skrämmande tanken. Hela tiden jag kännt honom hade han talat om sin bror. Tom, enäggstvillingen. Faktiskt hade varje dag innehållt en detalj om Tom. Saker de gjort, vilket i och för sig var det mesta, hur de klarat sig igenom alla påfrestningra under skolåren, berömmelsen, vilsenheten. Men oavsett allt jag hört om tvillingarna, var det mig han vänt sig till hela tiden. När mardrömmarna trängde sig på och han fick panikångest inför nya manliga sköterskor. När skulden till sin familj för att låtit dem oroa sig så länge, blev alltför stor. Jag antar att det hade med stolthet att göra? Men inte den sortens stolthet. Inte den uppkäftiga, jobbiga stoltheten. Jag pratar om den familjära skulden. Bill var blind. Jag kommer ihåg att Julia berättat för mig om den sortens blindhet. När det uppenbara glömdes bort och offret själv tog på sig skulden. När en påtvingad våldtäkt eller misshandel på nåt skruvat sätt blev ens eget fel? Bill hade nämnt någon gång att han helt enkelt fått skylla sig själv som gett vakterna order om att låta honom vara den kvällen. Han gav sig skulden för kidnappningen för att han varit självgod, för att hans familj tvingat lida så. Det var sjukt, men han gav sig till och med skulden för att hans fans mått så dåligt. Människor han aldrig träffat. Just den biten kunde jag omöjligt förstå och det var en utav anledningarna till att jag gav mig iväg. Deras liv, ett liv så långt ifrån verkligheten man kan komma. Det var inte mitt liv, inget som kunde beblandas med mitt liv. Den vördnaden han och hans bror hade gemetmot fansen var något jag aldrig skulle förstå och jag hade insett att deras liv endast skulle skada mig. Eller inte bara mig, även Bill. Det var bättre så här. Det var bättre så här. Det var bättre så här. Kanske det skulle kännas ärligare om jag upprepade det tillräckligt många gånger. Jag hade ju Elin, människan som kände mig bäst. Min första och enda kärlek. Bill hade ju Tom och sina föräldrar, Tom hade Bill, sina föräldrar och sin nya tjej.



-Annie, jag måste prata med dig!
Dörren smällde igen och helt plötsligt stod Tom där med stora tefatsögon.
- Oj, fan förlåt! Hans kinder fick en explosionsartad röd färg och han vände sig snabbt bort mot väggen. Snabbt kastade jag mig mot sängen och kröp ned under täcket. Jag hade precis kommit ut ur duschen och stod med endast trosor på mig när Tom rusat in genom dörren. Det var första gången någon kommit in utan att knacka först. Annars var alla alltid så noga med att förbereda mig på att någon skulle komma in. Som om jag var gjord av glas behandlade alla mig med silkesvantar.
- Ehm, du kan vända dig om!
Han harklade sig tyst innan han osäkert vände sig om och sneglade lite över axeln för att dubbelkolla så att han inte skulle riskera ännu en pinsamhet. Med några föriktigt travande steg närmade han sig mig med blicken böjd.
-Förlåt, det var inte meningen att...eeh, ja du vet...
Det var så sött! Att han var så röd om kinderna och inte ens vågade se på mig. Jag blev nästan lite ställd, lite stolt. Att hans ens blev generad över att se mig naken. Jag som är så smutsig! Det gjorde gott och även om jag inte ville göra honom ännu mer generad kunde jag inte kväka skrattet inom mig. Han såg förvirrat upp på¨mig när jag började skratta och försökte få fram något stammande ord.
-Tom, de e lugnt! Jag tittade lugnande på honom och klappade på platsen brevid mig i sängen. -Kom och berätta vad som får dig att komma inspringande här som en galning.Han log och styrde stegen mot sängen.
- Förlåt, jag blev bara lite...ställd!
När vi båda skrattat åt spektaklet började han berätta om den här tjejen han träffat. En 20-åring från England som blev fast på sjukhuset efter att hennes mamma fått en hjärtattack och blivit inlagd under deras semester. Han berättade hur de träffats för första gången och jag hade vikt mig dubbel av skratt. Ett blondinskämt.
- Föll du för ett blondinskämt, Tom?
-Eeeh,ja...eller alltså, det var ju inte bara därför
- Nähä, vad var det mer då?Han såg fundersamt på mig, som om han försökte gräva igenom hela sitt ordförråd och bevisa att jag hade fel. Han funderade och funderade.
- Alltså, jag vet inte? Jag stod där och tittade på henne när jag satt bakom henne, och sen bara satte hon sig ned och berättade det där skämtet! Ännu en gång exploderade skrattanfallen. Tom såg nästan lite sårad ut.
- Så en snygg stjärt och dåliga skämt? Låter precis som något du skulle falla för.
Sekunden efter att jag sagt det såg det ut som att han skulle skälla ut mig, sen började han skratta med mig.
-Ja, jo...så kan det väl kanske vara. Jag kanske inte är så svårflörtad? Han vred på sig.
- Men den här tjejen, Carol, hon fick mig att känna mig normal. När jag är med henne glömmer jag allt som har med er att göra. Tom pratade på utan stopp och det syntes att han var uppspelt över hela den här situationen med den engelska tjejen. Men när han kom till den meningen stannade han plötsligt.
- Alltså, förlåt, jag menade inte så. Det e bara så jobbigt ibland med er två oc...
- Tom, du behöver inte förklara dig. Han såg upp och kramade om handen jag lagt på hans knä. - Jag vet att det är jobbigt. Du saknar Bill, din Bill. Han nickade långsamt. - Så om den här tjejen, Carol, kan få dig att må bra. Om hon får ditt hjärta att slå ett extra skutt eller bara låter idg andas för en stund...håll kvar vid henne. Brevid mig försökte Tom hålla kontrollen över sig själv men leendet vägrade lägga sig. Hela han glittrade. Plötsligt fångade han mig i en kram och gav mig en puss på kinden. Det hela var väldigt sött. Det strålade om honom.



Allt gick enligt planerna. Inga fans eller journalister visste om att ambulansen som åkte ut från parkeingshuset med blåljusen på innehöll mig, Bill Kalulitz medfånge. Ingen i den slutna avdelningen kunde förställa sig vad som just höll på att hända. Inte den sovande Tom, inte den vakna Bill som oroligt låg och tittade upp mot taket. Allt var uppgjort i största hemlighet. Ingen fick veta. Ingen skulle få möjlighet att hindra mig. Klockan hade slagit halvtre på natten och min tvivel växte sig allt större. Gjorde jag verkligen rätt? Mot mig? Bill? Jo, men vi skulle klara oss. Vi överlever! Julia tittade på mig och jag gav henne ett litet leende för att bli av med hennes inspekterande blick. Hon satt fortfarande och bläddrade igenom sina papper. Vi åkte förbi en nattkiosk. En sned skylt med neongrönt sken lyste upp gänget med unga killar som stod utanför och pratade. De stod runt sina mopeder och delade på en flaska med någor drickbart i, antagligen sprit. Det var ändå fredag och överallt kunde man se små gäng som fördrev tiden. Fördrev sitt liv. Om en kvart skulle vi vara vid flygplatsen. Om en timme skulle jag sitta på flygplanet. Om 6 timmar skulle jag landa i Stockholm. Snart skulle Elin möta mig, krama mig och förhoppningsvis förlåta mig för att jag flytt henne och leda mig hem igen. För en halvtimme sedan svek jag någon. Ungefär samtidigt som jag kramar om min flickvän, kramar någon om en förkrossad Bill. Jag svalde hårt och stödde mig mot väggen med armen.
- Är du OK? Julia lade ned sina papper och lade sin ena hand på mitt knä. Mina tår ryckte innanför mina skor. Är jag OK? Julia började leta i sin väska efter något. Jag kunde resa mig och bara gå vidare.Leva mitt liv och aldrig se tillbaka. Försöka undvika allt som hade med Israel eller Tyskland att göra. Tyst skrattade jag för mig själv. Nej, jag fick lov att undvika hela världen. Allt hade att göra med dem! Jag kunde inte gå vidare.
- Här, ta den! I sin hand hade Julia en vit tablett. En liten vit tablett. Sekunderna gick utan att något hände. Ännu en vit tablett. En katastrof följs alltid av en vit tablett. En förgitfning. Men jag tog emot den. Blev jag erbjuden en flyktväg tog jag den nu för tiden. Verkligheten hade blivit alltför påfrestande sista tiden. Även det var en besvikelse. Varför behövde jag mediciner för att fungera? Var jag trasig för all framtid? Skulle jag läka nån gång? Skulle jag få träffa min trygghet igen? Skulle han ens vilja träffa mig efter det här. Jag är så fruktansvärt ledsen, Bill!

Jag låg på britsen i ambulansen och kände hur min kropp började domna. Mina tår ryckte inte längre. Julia bläddrade inte längre i pappersarken som fortfarande skulle ligga vita och redo att återvinas brevid min ruttna, illaluktade kropp. Istället satt hon och iakttog mig, tog pulsen på mig då och då. Alldeles nyss hade hon fått hjälp med att spänna fast mig på britsen eftersom tabletten börjat verka.
- Det är för ditt eget bästa!
Konstigt att så många saker var för mitt eget bästa? Jag måste vara lyckligt lottad? Jag tog ett djupt andetag och lät berusningen ta plats. Undra om andetaget jag fyller mina lungor fyllt någon annans lungor innan? Tänk om luften var någons sista? Ett infekterat andetag. Ett panikslaget andetag. Platsen jag ligger på just nu, hur många har dött? Förblött eller försvunnit i en överdos? Hur många har helt enkelt gett upp bara eller panikslaget insett att deras kamp inte kommer vinna? Bilen stannade och vi var framme vid flygplatsen. Bakdörren öppnades och två ambulansmän kom och lyfte ur mig. De hjälpte mig att sätta mig i rullstolen då benen inte klarade av att bära mig. Det var lugnt och stilla utanför byggnaden. Julia började rulla iväg mig mot incheckningen och för varje litet gupp vi passerade insåg jag hur förändrat allt var. För några månader sen hade jag varit på samma flygplats med samma tankar.
Hade jag blivit pånyttfödd eller dödfödd?