Artikel

Över hela världen brinner ljus för den saknade Bill Kaulitz, sångare i Tokio Hotel. På platser spridda över hela jordklotet samlas deras fans för att stötta varandra och visa anhöriga deras stöd. Det har aldrig varit så mycket aktivitet på bandets hemsidor och alla fansidor som det har varit de senaste veckorna. Breven från fans samlas i stora säckar inne på Universals kontor och all försäljningsstatistik över Tokio Hotels merchandise och skivor fortsätter stiga för varje dag. Hyllorna gapar tomma i Tysklands skivaffärer och tröjor med bandets bild blir allt mer sällsynt i klädaffärerna. Numera ser man dom, bärandes av tjejer och killar i all åldrar, ute på gatorna. Alla vill hylla sin förlorade idol.

Det är nu över en månad sen Bill Kaulitz kidnappades utanför staden Ashdod i Israel. Efter månader av turne och marknadsföring av deras nya album åkte Bill och hans tvillingbror Tom till Israel för en välbehövd semester. Resan slutade i katastrof då Bill sent en natt fördes bort i en mörk skåpbil och har inte hörts av sedan flera veckor. Bills familj har i nuläget gått under jord och ingen vet än var de befinner sig. De resterande bandmedlemmarna, Geroge Listing och Gustaf Schäfer, har inte setts på flera dagar men källor säger att de gömmer sig i sina familjehem. Efter att ha spenaderat 3 veckor i Israel på hemlig ort, flög Bills tvillingbror hem till Tyskland igen. Rykten påstår att det var efter en misslyckad uppgörelse mellan polisen och Bills kidnappare som hans familj bestämde sig för att lämna Israel. Inga nya uppgifter har kommit in och ingen vet riktigt säkert vad som har hänt eller vad som kommer hända i framtiden. Bills familj gömmer sig undan pressen och alla tusentals fans som samlas för att minnas sin idol. Rykten om att Bill är död har varken dementerats eller avfärdats.

Unga tjejer över hela världen lever i ovisshet och överallt anordnas minnesceremonier för den saknade Bill Kaultz. I Japan, SydAfrika, Oslo, San Fransisco, Buenos Aires och många, många fler städer, lyser tända ljus. Tröstande kramar utdelas och i varje stad skymtar de mörka ögonen som blivit ett utav den androgyna sångarens kännetecken på husfasader och fönster. Fans över hela världen har samlats för att minnas och varje stad har sin egna ceremoni. I New York är varje husfasad prydd av Bills ansikte och en utav Tokio Hotels låtttexter. I Beiijing tändes ljus över ett helt torg, format som bandets logo. I Mexico City samlades hundratals fans och sjöng deras låtar. I Hamburg lyser hundratals ljus utanför Tokio Hotels studio. Varje stad har sin egna manifestation men det pågår även en internationell manifestation. Varje dag tills några nyheter om Bill nått världen ska ljus runt om i världen lysa för honom. Varje officiellt och inofficielt fanforum gör reklam på internet och på alla ställen Tokio Hotel har uppträtt eller varit de senaste åren, lyser ett ljus. Utanför deras studio, utanför deras hem, i Oberhausen där deras live DVD spelades in, utanför House of Blues i Cleveland, utanför arenor det var planerat att det skulle spela innan Bills hasl operation, överallt brinner ljusen för Bill kaulitz.

Efter flera veckor av ovisshet är fansen uppdelade i två läger. Den ena delen tror att Bill är död eftersom familjen gömmer sig och den andra delen tror att Bill är tillbaka, men håller sig undan för att återhämta sig. Inga uttalanden har gjorts den senaste tiden och det finns bara plats för spekulationer. Här utanför Tom och Bills lägenhet i Hamburg lyser hundratals ljus i den kalla februarinatten. Överallt står unga tjejer och kramar om varandra. Att klockan är halv elva på kvällen spelar ingen roll. Här utanför finns alltid någon och tittar upp mot de mörka fönstren. Vi frågar två tjejer som nyss har tänt varsitt ljus, vad dom tänker på?

"Vi har inte hört något på flera veckor nu och inga bilder har dykt upp på någon ur Bills familj, så man börjar ju undra. Jag är rädd att han är död. Jag menar, om han skulle leva och vara tillbaka, skulle vi ha fått reda på det. Tokio Hotel har alltid tagit hand om sina fans. Dom skulle inte låta oss lida så här i onödan!" Linda Schmidt tittar på sin kompis och ser hoppfull ut. Hennes kompis, Klara Lintsh, ser lite obekväm ut och berättar att hon tror mer p att Bill är död. Att hans familj håller sig borta just för att de vill sörja ifred. Hon anser inte att bandet har någon skyldighet gemtemot fansen just nu. Hon tänder ett ljus för att hedra Bills minne. Linda tänder ett ljus för att hålla hopper vid liv. Så är det över hela världen. Fans samlas och hoppas, tröstar varandra och erbjuder en varm famn. Inget vet hur det ligger till. Lever en utav Tysklands största stjärnor eller har han slocknat? Står de tända ljusen för hopp eller sorg? Endast Bill kaulitz familj vet...

Tyst. En lugn, tyst stämma ovanför mitt öra. Jag kan känna hur rösten andas, träffar min hud. Ett lätt andetag som smeker mig. Hennes röst lockar mig, lurar mina ögon att öppna sig. Jag lyssnar på hennes melodi, låter den fylla mig, låter den hela mig. Låter mina lungor utvidgas och smakar på hennes doft. Jag kan känna hennes hår nudda min kind, tunna hårstrån som söker kontakt. Hennes ljuva ord, fingrarna som följer mitt ansikte...jag tar ett till djupt andetag och låter min mun le. Mina ögon är stängda men jag vet redan hur bilden ser ut. Blå ljusa ögon som kommer möta min blick, läppar som ler och en nätt liten kropp som kommer omfamna mig. Hennes ord söker mig, vill ha upprättelse. Jag låter min hand lyfta och lägger den ovanpå hennes sköra hud. Min tumme smeker sakta. Jag hör hur hon kämpar. Gråten vill ta över, försöker kämpa sig fri från hennes öga. Hennes hand är varm och skakar lite lätt. Jag trycker den lite närmre min hud. Mitt namn kallas och jag vänder ansiktet mot henne. Ögonen öppnas sakta och min bild blir allt tydligare. Ja, där var hon.

The unknown distance to the great beyond
Stares back at my grieving frame
To cast my shadow by the holy sun
My spirit moans with a sacred pain
And it's quiet now
The universe is standing still

Hans rygg låg vänd mot mig, fortfarande ovetande om världen. Hans ögon drömde och hans mun ryckte, fortfarande ovetandes om världen och grymheten. Ibland mumlade han något i sömnen, fortfarande ovetandes om var han befann sig. Han hade det bättre så, ovetandes. Jag satt med ryggen mot väggen och blicken fäst på honom. Jag vågade inte röra mig. För några minuter sedan hade jag öppnat ögonen och stirrat rakt in i hans ryggtavla. Först bara något grönt, sen kände jag hans värme. Jag hade lagt handen mot hans rygg och kysst tyget på hans tröja. Jag hade tackat världen för att åter få ha honom hos mig. Jag hade prisat världen, sen hade jag bannat mig själv. Jag ville skratta och krama om honom. Jag var lycklig att få känna honom igen. Men jag var så otroligt ledsen för hans skull. Jag visste inte vad som hade hänt. Visste inte varför han var tillbaka. Men jag visste hur besviken han skulle känna sig när han öppnade ögonen och såg mig. - You're going home! Hans räddande ord var tillintetgjorda. En mening som betytt så mycket för honom, för mig. En mening som vi tolkat så olika, hade nu gett mig vinsten. Han var tillbaka, min trygghet och värme. Jag var lycklig men jag visste inte om jag skulle våga möta hans blick när han vaknade. Jag visste inte om jag skulle lyckas dölja min glädje för hans ögon. Hans mening hade svikit honom och gett mig vinsten. Han hade förlorat...

Hennes ögon lyste, glänste av tårar som darrade. Jag såg hennes mun som osäkert log. Hon såg rädd ut, bräcklig. Våra blickar var fästa i varandra och vi kände varandras hemligheter. För en kort sekund blottade vi oss för varandra. Hennes leende försökte le men osäkerheten som låg bakom var för stor. Precis som jag. Vi försökte skänka varandra hopp men ingen vågade ge löftet. Vi visste inte om vi kunde hålla det. Jag satte mig upp och placerade ansiktet rakt framför hennes. Nu var vårt leende borta. Mitt finger strök bort den blonda hårslingan från hennes ansikte och jag kunde för första gången se hennes vackra ansikte. Hennes stora rådjursögon, fria från blånader och svullnader, hennes fylliga läppar och hennes hy, ren från ondska. Hon var vacker. Jag flyttade lite närmre så våra nästippar nuddade varandra. Våra andetag mötte varandra och vår luft blandades. Jag visste vad som hade hänt. Jag var tillbaka, mardrömmen hade börjat om på nytt. En suck lämnade mig och jag placerade mina händer bakom hennes huvud. Hennes tår darrade till och lämnade ögat. Mina tummar strök hennes nacke och hon lade sina händer på mina lår. Hennes blick blev osäker och undvek mig. Hon försökte säga något men jag ville inte höra det. Jag ville inte höra att hon var ledsen att jag var tillbaka och jag ville inte heller höra att hon var glad att jag var tillbaka. Båda gjorde lika ont. Jag hyshade tyst åt henne och skakade bestämt på huvudet. Hon hittade tillbaka till mig och nickade. Jag var så glad att se henne igen men jag kunde inte förmå mig att le längre. Jag var så besviken. Försiktigt gnuggade jag min näsa mot hennes och försökte ge henne lugn.

Every time you fall
And every time you try
Every foolish dream
And every compromise
Every word you spoke
And everything you said
Everything you left me, rambles in my head

Efter en stund hade jag vågat mig närmre honom. Jag hade krypit fram till honom och satt mig på knä bakom honom. Först hade jag bara tittat på hans vackra ansikte. De slutna ögonen som skyddade honom. Nu sov han så fridfullt. Innuti mig spred sig värmen. Min trygghet var tillbaka. Jag lät pekfingret försiktigt vandra längst hans käkben, upp mot ögat. Jag följde ögonbrynets båge, rundade det slutna ögat, följde med ned längst hans söta lilla näsa och lät fingret smekan hans ljuva läppar. Han var så vacker och underbar. -Tack för att du finns hos mig, Bill! Jag lutade mig fram och kysste hans kind. När mina läppar mötte hans kind kände jag hur han log. Jag borde bli glad men hans leende sårade mest. Jag visste att det inte var helt äkta. Snart skulle han sätta sig upp och inse att han var tillbaka hos mig, ännu en gång fråntagen sin frihet. Hans leende kanske var äkta nu i all sin förvirring, men snart skulle allt klarna för honom. Jag lät mina läppar vila alldeles ovanför hans hud. Jag passade på att njuta av hans vackra leende. Vem vet när jag får uppleva det igen? -Jag älskar dig, käre bror! Jag menade det verkligen. Jag älskade Bill. Men jag sa det på svenska, det var min hemlighet. Det kändes elakt att låta honom höra orden från mig. Det var ord som borde komma från hans egna bror. Bill lade sin hand ovanpå min och tryckte den närmre sin kind. Han vände på sig och öppnade sina ögon. Han log. Det varma leendet som vanligtvis får mig att bli varm i hela kroppen, plågade mig nu. Vackra underbara Bill. Varför ler du? Vet du inte? Jag ville ta till mig leendet, ville tro på det. Men jag kände bara skuld. Han satte sig upp och lade sina ben på varsin sida om min kropp. Jag befann mig rakt framför honom. Hans närmade sig mitt ansikte och lät våra näsor nudda varandra. På baksidan av mitt huvud flätades hans fingrar ihop och hans tumme smekte min nacke. Jag kände gråten som ville bryta ut. Jag ville säga förlåt, förlåt att du är tillbaka. Men han tog tag i min blick och skakade på huvudet. Hans leende var borta nu. Bakom de djupa ögonen såg jag kriget som utspelade sig i hans tankar. Han började gnugga våra näsor mot varandra och flyttade sina händer till mina kinder.

And everything you loved
And every time you try
Everybody's watching
Everybody cry

Jag var tillbaka igen. - You're going home. Orden betydde inget längre, de gick inte att uppfylla längre. Jag hade varit så nära. Besvikelsen var stor och jag försökte att inte visa den. Jag försökte ge tröst. Hon försökte åxå dölja sina riktiga känslor. Jag vet att hon är glad att jag är tillbaka men hon visste att jag var ledsen. Det kändes så orättvist allt. Jag hade sett polisbilen. Kanske till och med Tom hade varit där? Från att vara bara några hundra meter från räddningen, till att vakna upp flera dagar senare och inse att räddningen var utom räckhåll. Det var hårt. Men det tjänade inget till att sitta här och förbanna världen. Jag var tillbaka och jag hade återigen fått vaknat upp bredvid min lilla Annie, min syster. Nu låg hon här i min famn igen och tryckte sitt öra mot mitt bröst för att lyssna på mina hjärtslag. Vi var tillbaka på ruta ett men jag hade fortfarande ett löfte att hålla. Det var nära den här gången men nästa gång Annie, nästa gång ska vi lyckas.

And there's nothing I can say
There's nothing I can do now
There's nothing I can say
There's nothing we can do now

Vi hade inte sagt något till varandra sedan han vaknat. Ingen visste riktigt vad vi skulle säga. Det räckte med att vi bara höll om varandra. Det var en ny madrass, ett nytt rum men vi var densamma. Famnen som tryckte mig närmre, hjärtslagen som stilla slog under det gröna tyget var densamma. Min Bill var tillbaka. Hans ögon saknade något men hans famn var fortfarande lika varm. Han höll fortfarande om mig och lät slingor av mitt hår vandra mellan hans långa fingrar. Han fanns fortfarande kvar. Vi var båda lite groggy efter pillren och somnade till slut där på madrassen. Hela tiden hörde jag hans hjärta...dunk, dudunk, dunk, dudunk...

Stay, don't leave me
The stars can't for your sign
Don't signal now

Precis som jag hade trott var det panik framme på flygplatsen. Fotograferna hade till slut hittat vårt gömställe och vi hade haft ett tiotal bilar som följt oss hela vägen därifrån. Polisen hade tillkallats och blivit förvarnade om vår ankomst och det var ordnat så vi snabbt skulle komma igenom alla säkerhetskontroller och Saki tog hand om allt bagage, även Bills. Ja, Bill skulle flyga med mig hem. I alla fall en del av honom. Bilen stannade in framför entren och Saki gick ut för att försöka styra upp kaoset. Han samlade ihop sina kollegor och polisen och bildade en mur för att hålla undan alla människor. Om några sekunder öppnades bildörren och jag skulle försöka ta mig så snabbt som möjligt in genom glasdörrarna och bort mot vår gate. Jag skulle inte svara på några frågor, inte titta in i några kameror, inte skriva några autografer och jag skulle inte ta åt mig av det som skulle sägas. Så var reglerna. Men det var svårt. Jag tog steget ut från bilen, genast tryckte alla på från alla sidor om bilen, alla skrek, blixtrarna förblindade mig och jag blev bara stående utan att veta vart jag skulle ta vägen. Jag hörde alla elaka, hemska ord som skreks åt mitt håll, alla besvikna fans och anklagelserna. Saki hade förvarnat mig och försökt få mig att förstå att det bara var fotografernas knep för att få uppmärksamhet. Men när jag nu stod här och allt träffade mig tog jag ändå åt mig. Det var ju mitt fel. Sekunderna jag stod still kändes som timmar men jag kunde inte se något. Jag ropade desperat ut efter Saki och till slut kände jag en hand som greppade tag i min arm. Jag blev ledd in på flygplatsen och kamera blixtrarna lugnade ned sig. Vi tog oss till incheckningsdisken, gick igenom säkerhetskontrollen och äntligen blev det lugnt. Vi hade fått ett eget litet rum där vi kunde vara tills planet var redo att lyfta. Jag satte mig ned på den vita plast stolen och tvingade mig själv att lugna ned mig. Djupa andetag efter varandra. Saki lade en hand på min rygg och masserade lugnt min ena axel. - Bry dig inte om vad de säger. De gör allt för att få en bild, OK? Jag nickade och bet ihop.

Flygresan hem hade tagit 6 timmar och vi hade flera sätesrader bokade längst fram i planet. Jag satt längst in med mamma och Gordon bredvid mig. Det var rena rama cirkusen. En vakt satt vid varje gång och hindrade fans att komma fram till oss. Jag kunde höra unga tjejer som grät längre bak och bad vakterna om att få prata med mig. Inte ens flygvärdinnorna kunde uppföra sig proffesionellt utan alla stirrade på mig när de gick förbi och ibland fick Saki säga till dom och hotade med att klaga hos deras chef. Det var väldigt långa 6 timmar och jag hade min I-pod på högsta volym hela resan för att försöka avskärma mig. Sen var det precis samma sak när vi landande. Efter att vi trängt oss igenom en massiv folksamling körde bilen mig till hotellet. Jag hade bestämt mig att sova på hotell första natten. Jag klarade inte av att åka varken hem till mamma eller hem till min och Bills lägenhet. Det var alldeles för många minnen där och jag orkade inte tänka mer på honom än jag redan gjorde. Det fanns ett hotell kvar i Hamburg som Tokio Hotel aldrig hade bott på som klarade av att uppfylla säkerhetskraven och jag hade fått klartecken att få bo där i natt.

Jag satte mig ned på sängen och drog en djup suck, lät kinderna blåsas upp av luft och sedan sakta tömmas. Det hade varit en lång dag, väldigt lång. Jag hade knappt sovit på 2 dagar och matlusten hade varit som bortblåst de senaste 3 dagarna. Tungt slängde jag mig ned på sängen och korsade armarna över ansiktet. Huvudvärk. Läpparna var torra och naglarna nedbitna och ömma. Tidigt i morse har resan hem börjat. Det hade betytt timmar av stirrande blickar och desperata reportrar, starka blixtrar och ett öronbedövat tjut av krossade fans på flygplatsen. Huvan och de stora glasögonen hade delvis täckt mig. Saki och hans stora vakter hade delvis skyddat mig. Mamma och Gordon hade gått på varsin sida om mig och delvis tröstat mig. Men det var precis så jag kände mig, delvis. Jag var varken tom eller full. Varken hel eller trasig. Jag var delvis. Min familjs tröst skapade mig delvis glad men saknaden av min ena familje medlem skapade mig delvis fruktansvärt ledsen. Jag kände mig splittrad och dragen mitt itu. Delvis.

Det hade nu gått två veckor sen hela skiten hade gått fel. Jag hade räknat timmarna tills du skulle komma till mig. Allt hade ju varit klart. En man skulle överlämna pengarna, du skulle sätta dig i mannens bil och sen skulle du åka raka vägen hem till mig. -Jag är ledsen, Tom, men det var något som gick fel och hela operationen fick lov att avbrytas. De försökte jaga ifatt bilen men de tappade bort dom. Vad hade gått fel? Varför hade dom sabbat allt? Planen var att en ensam man, utan några poliser skulle överlämna 3 miljoner till Bills kidnappare som sedan skulle byta pengarna mot Bill. Jag hade gjort klart för alla att jag sket fullständigt i pengarna och vad gällde kidnapparna fick dom göra vad dom ville med pengarna. Jag brydde mig inte det minsta om all det. Allt jag brydde mig om var att få hem min bror. Men hade de lyssnat på mig? Istället hade de placerat ut poliser i hemlighet som skulle jaga efter kidnapparna när Bill var överlämnad. De hade blivit sedda och det hade aldrig skett något överlämnande. Istället försvann kidnapparna med min bror och nu har det gått två veckor utan minsta lilla livstecken. Ingen visste om Bill levde eller var död. Polisen hade bett om ursäkt men sedan skyllt på att det bara gjort sitt jobb. Jag tror aldrig jag har varit så arg. Saki och Gordon hade båda hållt fast mig när jag försökt slå polischefen själv. Deras jobb var att få hem Bill. Nu var han borta. De hade gett mig två alternativ. Antingen försökte de mobilisera om sig och försöker komma så långt bort från sina gamla gömställen för att på nytt ta kontakt när de känner sig säkra. Eller så är tyvärr Bill död. Det var deras två alternativ. Två veckor utan minsta lilla livstecken. Jag visste ärligt talat inte vad jag skulle tro? Jag visste vilket alternativ jag ville tro på men samtidigt verkade det mest logiskt att tro på det sista alternativet.

David hade gett mig två sömntabletter som jag tog så fort jag kom in på rummet. Jag ville bara vila lite från kaoset. I morgon skulle jag försöka åka till lägenheten...

Nästa dag mötte Saki återigen upp mig och tillsammans med hans kollegor förde dom mig mot bilen som stod parkerad i parkeringshuset. Vi körde mot lägenheten och klumpen växte sig allt större i bröstet. Allt mitt och Bills bagage hade redan lämnats av och jag hade bett om att få vara ensam även inatt. Jag kände att det här var något jag behövde gå igenom själv. Jag skulle försöka packa upp alla våra grejer, alla kläder och försöka reda ut lite saker i mitt inre. Jag behövde en natt ensam med Bill och hans minnen. Utanför lägenheten väntade fansen och fotograferna. Jag hade bildat en sorts hat kärlek till dom. De verkade gå hand i hand. Var fansen där, som alltid stöttat oss, var även fotograferna där och infekterade allt. Det kändes elakt att fansen skulle behöva bli lidanden men de var inte längre en del av mitt ansvar. Mitt ansvar var gentemot mig själv och Bill. Vi gick in i hissen och när vi kom till vår våning tackade jag för Sakis stöd men från och med nu ville jag vara för mig själv. Han nickade förstående och lämnade mig framför vår dörr. Hissen åkte ned igen och jag satte nyckeln i låset. Låset klickade till för att berätta att det var öppet och jag tryckte ned handtaget. I samma sekund som dörren öppnades kände jag hur den där varma "äntligen-är-jag-hemma" doften slog emot mig. Det var min och Bills doft. Jag kan inte urskilja precis vilka dofter det är men för mig är det allt som är hemma. Min och Bills personliga doft, våra kläders doft, soffans lite läderaktiga doft, ljusen som stod utspridda överallts doft, parkettens doft, allt som hade med oss att göra och som betydde trygghet. Den doften. Jag stängde dörren och lutade min rygg mot väggen. Jag tog ett djupt andetag och släppte allt för en sekund. Jag var hemma.

Inne i våra rum låg våra respektive resväskor och väntade. Bills saker hade inte blivit rörda på nästan 3 veckor. Allt som låg där inne bakom de låsta locken var precis som innan allt de här. Precis som Bill hade lämnat det. Jag lät fingrarna smeka det glänsande kombinationslåset och lät det rätta siffrorna rullas fram. KLICK. Väskan var redo att öppnas och jag satte händerna på varsin sida om locket. Där inne hade tiden stått stilla. Det som befann sig inom dessa två lock hade ingen aning om vad som hänt de senaste 3 veckorna. Där inne var allt fortfarande normalt, helt i sin ordning. Där inne var allt orört och nästan lite heligt. Jag visste inte riktigt om jag ville öppna resväskan. Det kändes på nåt sätt betryggande att det faktiskt fanns ett ställe i världen som inte visste om vilket helvete som utspelade sig på utsidan. Jag lät bli att öppna. Jag snurrade om siffrorna igen och det där slutgiltiga klicket gick tillbaka. Jag stängde in den skyddade världen ett ta till. Istället gick jag bort mot baren och hällde upp en vodka drink åt mig själv.

Vodkan brann när den rann nedför min hals. Jag tog klunk efter klunk och tömde glaset i min hand. I botten låg endast isbitarna kvar och skramlade. Jag lyfte upp vodkaflaskan och fyllde upp till en ny drink. Allt såg ut precis som vi lämnat det. Bills kläder låg utspridda överallt efter att han provat alla tänkbara klädkombinationer för att veta vilka kläder han skulle packa med sig på semestern. Jag kommer ihåg det som om det var igår. Efter månader av hårt slit hade det äntligen varit dags för vår semester. Som vi hade längtat efter den där dagen. Jag flyttade på några utav Bills tröjor och satte mig ned i soffan. Allt var som vanligt förutom att jag var själv. Ingen nervös Bill som sprang fram och tillbaka mellan garderoben och resväskan. Ingen Bill som hysteriskt kom utspringande från sitt rum och frågade hur lång tid vi hade på oss innan flyget gick. Jag hade bara stått och skrattat åt honom då. Allt var så typiskt Bill. Han kunde hålla på hela dagen med att packa men ändå var han alltid klar i sista sekunden. Lägenheten kändes väldigt stor och tom. Det fanns ingen energi som fyllde ut det stora tomrummet mellan det höga taket och golvet. Där fanns bara jag. -Åh, Bill, var är du?

You and I have lived through many things.
I'll hold on to your heart.
I wouldn't cry for anything

Jag reste mig hastigt upp och gick bort mot en utav våra stora garderober. Jag öppnade dörren och flyttade på några stolar. Där stod den. Jag log för mig själv, nu behövde jag inte vara ensam längre. Jag tog tag i den hårda kartongen och tryckte den förbi stolarna. Jag ställde den bredvid soffan och satte mig igen. Nej, det blev inte bra. Det kändes alldeles för långt bort. Jag försökte sätta den i soffan men kartongen var alldeles för hård. Jag suckade och kliande mig i huvudet.          -Följ med här så länge! Jag tog den under armen och ställde den framför bardisken. Jag hällde upp en ny drink och ställde glaset på bordet och tittade förundrat på den stora kartong figuren. På andra sidan stenskivan stod Bill. De mörka sminkade ögonen, det stora yviga håret, det upphöjda ögonbrynet och händerna på höften. Precis som Bill. Jag log nöjt. Vi hade alla en stor kartong figur som föreställde oss. Den var i naturlig storlek och vi brukade ofta använda oss av dom om vi skulle skrämma någon. Perfekt att ställa den bakom en dörr eller utanför balkongen så att den såg ut att stirra in genom fönstret. Men nu var den det perfekta sällskapet. Bill var tillbaka för ett ögonblick. Hans ögon såg rakt in i mig och han såg ut att le mot mig. Jag log tillbaka och sköt fram min drink mot honom. - Välkommen tillbaka, käre bror! Jag hällde upp en ny drink åt mig själv och tog en stor klunk. Jag höjde glaset åt Bill och drack ännu en klunk. - Skål för oss, brorsan!

Länge stod jag och tittade på det där vackra ansiktet. Många gånger hade jag tittat på honom och undrat hur det kunde vara möjligt att vi var en och samme? Vi kunde vara från två helt olika världar. Jag såg inte alls några likheter i vårat utseende och ansåg mig vara ljusår från Bills skönhet. Han var något alldeles extra. Jag ställde mig bredvid honom och skrattade till. Han var några centimeter längre än mig, precis som i verkligheten.

Jag tog honom under armen och gick in mot Bills sovrum. Mitt på sängen lade jag ned honom och lade huvudet på sned för att skåda mitt verk. Det var perfekt. Precis som förr i tiden. Jag hämtade min drink och ställde den på nattduksbordet. Sen lade jag mig ned bredvid Bill. Jag puffade till hans kudde och såg till att han hade det bra. Jag lade mig på rygg och tittade åt hans håll. Nej, det här dög inte. Jag hämtade fler kuddar och lade under hans ena sida, på så sätt verkade han ligga med framsidan åt mitt håll. Jag ville ju se honom. Jag provade igen och lade mig bredvid honom. Jag tittade åt sidan och mötte genast hans varma ögon. Jag nickade nöjt med huvudet och tog ännu en klunk ur glaset. Det var precis som förut. Jag och Bill, liggandes i sängen tillsammans och pratandes om allt mellan himmel och jord. Vi kunde ligga så i timmar och lätta på våra känslor och bekymmer. Armbågarna mot varandra stirrandes upp i taket. Det var dom stunderna det märktes att vi var en och samma. Ibland räckte de med att en utav oss påbörjade en mening sen förstod båda två utan att meningen avslutades. Jag kände när Bill mådde dåligt och han kände när jag mådde dåligt. I såna stunder kunde jag bara gå in och lägga mig bredvid honom på hans säng. Armbågarna mot varandra stirrandes upp i taket. Det var allt som behövdes för att vi båda skulle förstå. Jag finns här för dig Bill.

Därför kändes allt så hårt nu. Två veckor hade gått och du var utom räckhåll. Vi brukade känna varandras tankar och problem men jag kunde inte. Hur hårt jag än försökte och ville kunde jag inte känna dig. Du var utom räckhåll för mig. Var det för att du var alltför långt borta eller var det för att du nte längre var i livet? Vi hade ju alltid kunnat känna varandras närhet, oavsett hur långt borta vi befann oss. Jag vände mig mot den stora papp figuren och lät en tår falla. Du log och var så vacker. Som alltid. Jag följde dina läppaars konturer med mitt pekfinger och kysste den hårda kartongen. Jag ville inte ha dig död. Jag ville inte låta fotograferna få rätt. Du var fortfarande kvar här hos mig. Du levde. Du var fruktansvärt långt borta men ändå var du precis här med mig. Liggandes i sängen med mig, armbågarna mot varandra stirrandes upp mot taket. Jag skulle inte ge dom rätt. Jag vet att du finns där ute nånstanns, Bill. Tillsammans klarar vi det här. Låt inte världen få rätt...

Annie & Bill

På madrassen satt en liten tjej, det stripiga håret hängde för hennes ansikte och hon höll hårt om sina knän. Platsen bredvid henne var tom. Den manliga kropp som de senaste dagarna suttit bredvid henne, hållt om henne, pratat med henne, skrattat och gråtit med henne var borta. Släpad ut genom dörren för att äntligen bli kvitt det här. Han var på väg hem. Jag var kvar. Jag har inget hem. Jag var dömd att misslyckas bli fri från allt det här. Ingen ville ha mig, saknade mig eller försökte hjälpa mig. Han var redan på väg hem. Hem till sin familj och sin vardag. Om några dagar skulle jag vara bortglömd igen, gömd här i mörkret. Jag skulle ge mig åt dom, männen som tog hand om mig. De som gav mig mat, tak över huvudet och de som slog mig, våldtog mig och skrattade åt mig. Trots allt dumt måste dom ju tycka om mig på nåt sätt? Annars skulle dom väl inte behålla mig. För dom betydde jag i alla fall något. Ont eller gott, dom var de enda där. Jag skulle ge mig åt dom. Jag var ändå förlorad...

I baksätet på en bil satt en förvirrad man på väg mot framtiden. Hans kropp värkte efter slagen men hans tankar värkte allt mer. - You're going home, hade mannen sagt. Hem, du ska hem. Jag ska hem. Varje gång orden upprepades i mitt huvud kände jag hur jag slets mellan att skratta och gråta. Jag skulle hem till min familj, mitt allt. Men samtidigt lämnade jag något så bräckligt och skört där nere i källaren. En del av mig. Jag hade lett, ett stort leende hade sträckt sig från min ena mungipa till den andra. -You're going home! Jag hade frågat honom först vad han menade men min lycka hade inte kunnat dolds. Inte förrän jag vänt mig om. Några sekunder hade allt släppt, det var så självklart. Snart skulle mina föräldrar och Tom möta upp mig, krama om mig och vi skulle lägga allt det här bakom oss. Sen tittade jag åt sidan och mötte Annies blick. Hon stirrade, men inte på mig. Något långt bakom mig, bakom alla väggar och alla träd. Bakom glädjen som smög sig på mig såg hon något mörkt. Hon var inte bjuden. Jag försökte nå henne, försökte intala henne att jag skulle komma efter henne. Försökte lova henne att vi skulle ses igen snart. Men hon hörde inte, såg inte. Annie var ensam!

Han hade tagit mig, fyllt mig med sin äckliga existens ännu en gång. Jag visste redan när jag såg honom vad som skulle hända. Utav alla dagar som gått förlorade av pillerdimman är det en sak jag kommer ihåg. Ett ansikte som ständigt förföljer mig och vägrar låta mig sova. Mannens ansikte som idag tog min enda ifrån mig. Ansiktet som idag spottade på mig. Ansiktet som aldrig kommer kunna låta mig vara. Ansiktet som tog tryggheten ifrån mig. Han hade våldtagit mig, skändat mig. Bill hade hållt om mig. Han hade försvagat mig. Bill hade stärkt mig. Han hade tillintetgjort mig. Bill var borta. De tröstande orden,smekningarna, de vackra ögonen, allt var borta. På väg mot framtiden. - Shhh, var inte ledsen Annie. Det kommer ordna sig. Jag lovar att jag ska ta hand om oss. Jag tänker inte lämna dig. Jag höll om mig själv och vaggade min överkropp till ro. Försökte intala mig själv att Bills ord kunde lika gärna komma ur min mun. -Jag ska skydda dig från allt ont, alla hemska drakar. Snart är vi hemma ska du se... Rösten ekade tomt mellan väggarna och jag stannade upp. Vem försökte jag lura? Vad håller jag på med? Jag har inget hem, ingen framtid. Sluta klandra Bill för att han äntligen fick en chans att komma härifrån. Han har ändå något att komma hem till. Var inte så självisk. Önska honom lycka till istället. Jag skadade om mitt huvud och slog mig hårt över pannan med handflatan. Lägg av Annie! Bill har hjälpt dig mer än någon annan, varför är du så avundsjuk? Du kan ändå aldrig få det han har. Jag kom att tänka på papperen Bill hade gömt bakom toaletten. Jag reste mig upp och gick för att plocka fram dem. Ett papper var fullklottrat av oläsliga krummelurer och det stod på ett språk jag inte kände igen. Tyska, antog jag. Tyska var inget språk jag kunde bra men lite förstod jag och några saker förvånade mig. Den Bill jag kände var inte den som hade skrivit det här brevet. Men det spelade ingen roll. Jag var ändå en nobody! Jag tog det andra papperet och började skriva...tack Bill, för allt.

De hade inte brytt sig om att försöka dölja mina ögon. De räknade väl med att det var sista gången de såg mig och orkade inte bry sig längre. De var nog glada att bli av med mig. Jag visste inte hur stor lösensummarn var men jag kan tänka mig att stressen av att kidnappat en internationell stjärna varit rätt hög. Nu skulle dom äntligen bli av med mig och jag skulle få komma hem. Slutet gott, allting gott. Eller? Hur mycket fjärilarna än flaxade inom mig kunde jag inte sluta tänka på henne. Hon var kvar där i källar rummet. Jag hörde hennes egna ord upprepas om och om igen. -Jag har ingen familj. Jag har ingen att skriva till. Var det så? Var hon verkligen helt ensam? Jag hade lovat henne att jag skulle ta hand om henne, oavsett vad. Det här var ett sådant ögonblick...oavsett vad. Jag skulle ta mig hem, jag skulle krama om hela min familj och berätta hur mycket jag älskade dom. Men jag skulle även berätta för dom om dig. Jag skulle berätta vilken vacker människa du var. Hur du hade hjälpt mig och stöttat mig. Jag skulle berätta för mina närmaste att du var min syster. Min enda syster. Och jag ska ta dig därifrån, bort från den hemska källaren, bort från den skitiga madrassen och hem till mig. Hem till min familj och hem till min värme. Du ska få äta min mammas goda mat och sova under mitt täcke. Jag ska hålla om dig och försäkra dig om att allt kommer bli bra. Jag ska torka dina tårar och jag ska vagga dig till sömns. Tro aldrig att jag kommer lämna dig, kära syster. Du är en del av mig nu...

Han hade kommit springande in genom dörren, med ena handen tryckt över sin bröstkorg. Han hade slängt sig ned bredvid mig på madrassen och tryckt mig mot sitt bröst. Han hade kysst min panna, talat till mig på ett främmande språk. Han hade satt sina båda händer på varsin sida om mitt ansikte, tittat djupt in i mina ögon och kysst mig på läpparna. Han hade gråtit och skrattat på samma gång. Han hade skakat på huvudet och gett en djup suck. -Jag var så rädd, Annie! Jag kunde inte annat än hålla om honom och känna den där tacksamheten sprida sig i inom mig. det spelade ingen roll hur mycket männen slog mig eller förnedrade mig. Bill fick mig alltid att våga se förbi allt det. Han gjorde mig starkare än någonsin. Så när ögonblicket kom och dom släpade ut honom, tvingade honom utanför vår dörr...dog jag. När jag hörde den där livsavgörande meningen och såg Bills överraskande leende. -You're going home! Då insåg jag att allt var över. Min askungesaga var bränd. De hade krävts två männ för att dra ut Bill ur vårt källar rum. Han hade srikit, jag hade skrikit. Han hade gråtit, jag hade gråtit. Men bara han var på väg hem. Jag var kvar i deras våld.

Hon hade suttit där, upptryckt mot väggen med tröjkanten i sin mun. Hon var rädd och förvirrad. Jag hade slängt mig om hennes hals och kramat, hårt. I över en timme hade jag trott att hon var borta, död. Förlorad och strypt. När sen dörren äntligen öppnats och jag såg henne visste lyckan inga gränser. Jag höll om henne, försökte säga uppmuntrande saker i hennes öra och torkade hennes torra tårar. Jag ville vara så nära hennes jag kunde. Att se henne levandes var så obeskrivligt vackert. Jag såg inte hennes rödgråtna ögon, hennes rödvridna handleder och hennes trasiga byxor. jag såg bara hennes bröstkorg som höjdes upp och ned. Jag såg bara att hon andades, att hon levde. Det var allt jag behövde veta...Nu satt jag här i bilen och var skräckslagen. Allt hade gått lugnt till. Männen i framsätet hade sjungit med radiorösten och ibland svängt i takt med musiken över grusvägen. Väldigt avslappnat. Sen efter någon timme hade allt gått snett. Jag hade sett polisbilen, jag hade sett de blå uniformerna. Jag hade skrikit till och sett hur mannen på passagerarsidan vänt sig mot mig och slagit till mig hårt över tinningen med någont hårt. Jag hade hört deras mobil ringa och jag hade hört paniken i deras röst. Något var fel. Snabbt hade bilen vänt om och föraren tryckte gasen i botten. Jag hörde stressade skrik och jag kände hur den lilla grå bilen svängde i de skarpa kurvorna. Jag vände mig om och tittade på vägen vi lämnade bakom oss. Det var min framtid. Varje decimeter av den asfalterade vägen som försvann tog mig allt längre bort från min historia. Något var så fel, så fel...

Plötsligt kom männen in och började dra i mig. De ville ha mig härifrån. Jag sträckte fram mina armar och de tog emot. Snabbt drog de upp mig på fötter och började gå mot dörren. Jag följde efter. Nu spelade det ingen roll. Gör vad ni vill med mig, jag bryr mig inte. Männen släpade mig runt huset och upp på framsidan av huset. De verkade stressade, de pratade i mun på varandra och gestikulerade häftigt med armarna. Den ena mannen öppnade dörren till baksätet på bilen och tecknade att jag skulle sätta mig. Jag nickade och satte mig på den utnötta läderklädseln. Männen satte sig på varsin sida om ratten och delade några meningar med varandra. Sen vände sig chaufören mot mig och sträckte ur sin handflata. Som en vit liten kristall låg den där. Helt oskyldig till det yttre, bara en vit liten tablett. Me jag visste vad det var. Det var dags att gå in i pillerdimman igen. Inget jag hade något emot dock. Det vita pillret verkade som ett lätt sätt att fly verkliheten. Jag plockade upp det runfa pillret med tummen och pekfingret och förde det mot min mun. Jag lade det på tungan och svalde. Jag ger mig till dem...

Fear that grips us all
Gives us an awful sound
Can't help anything but ourselves
Ooh, bury your head in the sand
Ooh, bury your head...

Sekunderna gick, minuterna gick. Jag kom allt längre från min räddning. Kilometer för kilometer fick modet att dränka sig själv. När bilen slutat kränga i kurvorna vände sig passageraren bak mot mig och sträckte fram sin hand. I mannens handflata låg en rund vit tablett. Jag tänkte inte längre, jag bara greppade den cirkelformade tabletten och lade den långt bak på tungan. Uan vatten tvingade jag ned giftet i min själv. Något hade gått riktigt galet. Bilen hade vänt om och nu var i återigen på väg mot ingenmansland. Jag kom att tänka på vad Annie sagt om sin pillerdimma. Hon hade varit borta i flera dagar. Det kändes ganska lockande just nu. Jag lade tabletten på tungan och tvingade ned den i halsen. Rädslan fanns inte just nu. Jag var bara så besviken på ödet och vart det hade fört mig. Snälla, låt mig glömma allt för en stund...

Borta i diplomatvillan satt Tom och stirrade på Davids plågade ansikte. Vad fan var det han försökte säga?

I två dagar hade vi gömt oss uppe på hotellrummet. Den första dagen hade TV:n försökt underhållt oss men den andra dagen kunde vi inte titta längre. Vilken kanal vi än ändrade till dök Bills ansikte upp. Vi hade klarat oss länge ändå, men nu hade helvetet brutit ut. Pressen visste och för varje minut fick ännu en människa reda på vad som hade hänt. Överallt i världen satt människor framför sin TV eller dator och tittade med fasa på bilden av Bill, sittandes på den där stentrappan. Nästa dag skulle en vilsen Bill pryda varje löpsedel. Det här var stort. Tokio Hotels frontfigur var kidnappad i mellanöstern! För pressen kunde det inte bli bättre. För oss kunde det inte bli värre. På något sätt hade bilden på Bill läckt ut och nu var hela gatan framför hotellet blockerad av journalister, fotografer, gråtande fans och nyfikna lokalbor. Alla ville försöka få en bild på oss. Hela vår våning var avstängd och vakter stod vid alla ingångar. Polisen stod utanför vid entredörrarna och hade fått lov att spärra av. Folk gjorde vad som helst, klättrade upp på taken till närliggande hus, försökte klä ut sig till hotellpersonal, muta vakter...dom försökte med allt. Hemma i Tyskland var det samma sak för Georg och Gustaf. De hade fått gömma sig i sina lägenheter och dragit ur telefonjacket. Alla ville veta vad som hänt deras sångare. Senaste dygnet hade gardinerna varit fördragna och vakterna hade fått kommit upp med mat åt oss. Vi kunde inte lita på någon. En bild på oss betydde ofantligt mycket pengar.

Det var chefen på Universal som hade ringt oss och berättat för oss. David hade svarat och sedan hade han samlat oss i ett utav rummen och berättat. Det var väntat men just då kändes det som att vi alla skulle sjunka genom golvet. Nu kunde vi glömma att få oroa oss ifred. Vi skulle bli jagade. Vi hade disskuterat vad vi ville göra. Ville vi stanna kvar här uppe på vårat rum? Ville vi åka tillbaka till Tyskland där vi kände oss lite mer hemma? Ville vi försöka flyga härifrån till ett annat land och gömma oss i några dagar till? Eller ville vi försöka byta till ett annat boende och hoppas på att ingen märkte oss? Ingen ville åka härifrån. Bill fanns här någonstanns i landet och vi tänkte inte överge honom. Han behövde oss. Istället bestämde vi oss för att försöka hitta ett annat boende. David och alla i Tokio Hotels staff ringde runt och försökte hitta en bra plats vi kunde fly till som inte pressen skulle veta om.

Efter tre timmar kom David in och berättade att de hade hittat ett hus, två timmar härifrån in i landet. Det var en diplomatvilla som stod tom och det var höga murar runt hela trädgården så oavsett om pressen skulle hitta oss kunde dom inte komma in. Nu var problemet hur vi skulle kunna ta oss dit utan att bli sedda. Hotellet hade inget garage och överallt på gatan stod människor som ville åt oss. Vi tittade på varandra men alla såg lika vilsna ut.

-Ta det lugnt, det e redan ordnat. Jag säger inte att det är en vattentät plan men det är vår enda chans. Ända sedan jag fick reda på att journalisterna börjat komma har jag sett till att minst två bilar i timmen har lämnat hotellet. Vi har låtit en eller två personer gå in i varje bil, dold förstås av stora filtar, Vi har låtit kvinnor och män gå in i bilar, klädd i liknande kläder som er och alla bilar har åkt åt olika riktningar. Vi kommer låta er åka två och två med någon timmes mellanrum och vi kommer hålla på hela natten. Så länge det behövs. Han tog en paus och andades. Han började få svettpärlor i pannan och han såg verkligen sliten ut. Hela dagen hade han suttit i telefon och för första gången sen han kom hit, var jag tacksam över hans ständiga knappande på mobiltangenterna. Jag kände mig elak som varit irriterad på honom tidigare.

- Jag vet att det här är jättejobbigt och det kommer bli värre, tyvärr. När ni blivit ledda in i bilen kommer ni få sitta gömd under en filt så länge det behövs. Det kan ta lång tid, timmar. Ni kommer få åka stora omvägar och ni kommer få byta bil ett antal gånger. Men oavsett hur många timmar det tar måste vi försöka dölja er. Vi tänkte att Andreas och hans mamma skulle åka först, om ungefär 1 timme. Sen kommer Simone och Gordon åka runt åtta ikväll. Du och jag åker sist Tom. Han tittade runt på oss alla och försökte läsa av oss. - Känns det OK?

Mamma tog tag i min hand och Gordon kramade om mina axlar. Vi nickade till svar. Vi litade på honom. Det skulle bli skönt att komma härifrån men jag var rädd. Vi kunde höra skriken och oväsendet nerifrån gatan och jag kunde bara föreställa mig hur det såg ut där nere. Tanken på att det inte fanns något garage och att enda vägen ut var genom entredörren, personalingången eller varuingången, gav mig rysningar. Jag skulle vara helt blind när vakterna ledde ut mig till bilen och jag skulle inte ha en chans om någon skulle lyckas ta sig fram till mig och börja slita i mig. Jag kände mig som en brottsling som fick lov att föras i säkerhet från den galna massan. Hela världen visste om att jag hade låtit Bill gå hem helt ensam den där kvällen. Alla visste att det var mitt fel. Jag skulle bli lynchad. Jag var livrädd.

Klockan på väggen tickade sakta frammåt och klockan närmade sig fem. Andreas gick fram och tillbaka längst ena långsidan av den vita väggen. Om några minuter skulle han och Sara ta sig ned mot bilen. Om ytterliggare tre timmar skulle mamma och Gordon åka och sen var det min tur. Det kändes inte bra att åka utan mina föräldrar men jag visste att det var bäst om jag åkte med David. Jag behövde det största skyddet och efter att vi hade lämnat hotellet skulle tre civila vaktbilar leta upp oss och köra framför och bakom oss hela vägen. David och fyra vakter dök upp och vi insåg att det var dags. Jag gick fram till Andreas och drog till mig honom. Jag kramade om honom hårt. Han tryckte sitt ansikte mot min axel och jag kunde känna hur han skakade. Han var lika rädd som jag. - Det här kommer gå bra, Andreas. Ta det lugnt bara så ses vi om några timmar. Jag lovar!

-Är ni redo? David stod i dörren med en stor filt i sin hand. Andreas nickade och gick bort mot dörren. Jag kramade om hans mamma och dom försvann ut genom dörren. Då hade det börjat!

De kommande timmarna satt vi i soffan och väntade ut tiden. Ingen sa något och ingen ville äta maten som stod borta på bordet. Vi satt bara och lyssnade på sekundvisarens tickande. Tick tack, tick tack... Till slut hade den blivit kvart i åtta. Det knackade på dörren och alla hoppade högt i soffan. David gick och öppnade och där stod nästa fyra vakter. Jag tog en djup suck och kände hur klumpen i bröstet växte. Mamma och Gordon reste sig upp och sträckte ut sin sina händer för att hjälpa mig upp. Min läpp började darra och jag skakade på huvudet. -Fy fan, va jag hatar det här! Mamma tog mig snabbt i sin famn och jag kände tårarna rinna nedför mina kinder. -Jag vill inte, mamma. Jag vill inte... Gordon kom och lade sina armar om mig och tillsammans stod vi där och höll om varandra. -Det kommer bli bra, Tom. Försök och håll ut. David kommer ta hand dig, älskling! Jag hörde hur David harklade sig och vi släppte taget om varandra. Mamma torkade mina tårar och gav mig en puss i pannan. Dörren öppnades och de gick ut. Precis innan dörren stängdes vände hon sig om viskade Jag älskar dig!

- Om fem minuter måste vi gå, Tom. David väntade otåligt vid dörren med 4 vakter. Jag satt i soffan och vickade nervöst på foten. Jag kunde knappt andas. Jag var så nervös.
- Fan david, jag vet inte ens om jag klarar av att stå upp. Titta, hela skakar. Jag visade honom min hand. - jag tror inte jag klarar det här? David satte sig bredvid mig i soffan och tittade mig i ögonen.
- Du klarar det, Tom. Du måste göra det för Bill. Lyssna nu, jag tänkte inte berätta något än men det kanske kan hjälpa dig att klara av det här. Jag tittar förvånat på honom.
-Va, vad är det nu? David tog ett djupt andetag.
- Polisen har pratat med Bills kidnappare idag och allt har börjat rulla nu.
-Va, vad säger du? vad betyder det? Min hjärta rusade.
- Plats och tid är bestämd, Tom. Tidigt i morgon bitti, då händer det. De ska hämta Bill då.

Jag kände hur jag började hyperventilera. Jag försökte säga något men allt var blankt. Jag försökte le, jag försökte gråta men jag bara satt där och stirrade på David. Till slut slängde jag mig i hans famn och kramade åt honom så hårt jag bara kunde. Allt kändes så överväldigande. -Så, nu måste vi faktiskt gå, Tom!

Jag leddes ut ur hotellrummet och vi gick bort mot hissen. Fyra vakter omringade oss nu men nere på bottenplan väntade ett tjugotal till vakter på att försöka få in oss i bilen och hålla undan folkmassan. David nickade åt mig och jag nickade tillbaka. Nu var det dags. Innan hissdörren öppnades hängdes de stora filtarna över våra kroppar. Jag hade bytt till tajta jeans och ett par andra skor. Filtarna dolde hela vår överkropp och gick nedanför knäna. hela vägen från hissen ut till bilen skulle vi vara helt blinda. Vi fick lov att lita på vakterna och försöka koppla bort de höga skriken och de möjliga puttanden vi kunde bli utsatta för. Vi hade en vakt på varsin sida som höll oss i ett järngrepp och en vakt bakom oss och en vakt framför oss. Bilen hade kört ända fram till sidodörren och runt hela bilen stod vakter och bildade en mänsklig sköld. Jag kunde höra skriken redan innan hissdörren öppnades. Mina ben skakade och pulsen rusade. Vi började gå mot bilen och jag blundade hårt. Jag tog små steg och följde vakternas anvisningar. Vi stannade och jag kände en hand på mitt huvud som visade att jag skulle böja mig ned och sätta mig i bilen. Dörren stängdes och oljudet blev lite dovare. Jag flyttade mig så nära David jag kunde men jag hade fått stränga order om att inte visa händerna. Så mycket som möjligt skulle döljas för att minska risken att vi skulle bli igenkända. Sakta började bilen rulla och ibland bankade de på bilrutan och varje gång hoppade jag till. Jag blundade fortfarande. -Är du OK, Tom? Jag svalde. -Jo, det är lugnt!

Med tiden lugnade allt ned sig och bilen kunde åka utan avbrott från journalister som försökte stanna oss. Ju längre bort vi åkte ju fler fotografer var det som hoppade av. De ville inte riskera att missa ett fototillfälle vid hotellet. Vi bytte bil 3 gånger och hela tiden fick vi lov att sitta med filten över huvudet. Det tog 5 timmar att komma till huset men det gjorde mig inget. Jag visste ju att Bill skulle komma hem idag...

Klockan kunde inte vara mer än 10 på morgonen. Vi låg på madrassen och vilade. Annie sov men jag hade varit vaken i flera timmar. Jag kunde inte sluta tänka på min familj. Igår hade jag lyckats övertala mannen som vi kallade för Hippien att hämta papper och en penna till mig. Jag hade lurat honom och sagt att om han hjälpte mig få iväg ett brev till min bror skulle jag låta honom vara om polisen hittade oss. Jag ljög så klart men han hade trott mig. Men sen hade allt blivit konstigt. Jag gav Annie ett papper men hon vägrade att ta emot det. Jag förstår inte varför hon blev så sur? Det här var ju våran chans att ta oss härifrån. Hon hade bara snäst av mig och sen hade hon undvikit mig resten av dagen. Jag hade sparat ett papper åt henne som hon kunde skriva på sen när hon lugnat ned sig. Nu låg hennes papper tillsammans med mitt brev till Tom, gömd bakom toaletten. Brevet till Tom var inte färdigt än, jag visste hur jag skulle skriva? Jag försökte komma på ledtrådar om var vi befann oss, men jag har ju ingen aning om var? Det enda jag såg på vägen hit var skog och återigen skog. Jag hade inte sett några som helst speciella kännetecken som kunde avslöja vart vi var. Men jag tänkte försöka prata lite mer med Hippien sen. Han borde kunna säga något mer.

Någon vrider om nyckeln i låset och dörren slår upp med en smäll. Jag sätter mig hastigt upp och rycker åt mig den sovande Annie. Hon tittar förvånat upp men så fort hon fått syn på mannen i dörren slänger hon sig bak mot väggen och rycker i min tröja för att få mig närmre. Jag flyttar bak till henne och frågar vad som är fel? Så här har hon aldrig reagerat förut? Hennes blick är låst på den stora mannen i dörröppningen och hennes ögon lyser av skräck. Hon griper tag om min arm och skakar på huvudet fram och tillbaka. Hon var livrädd! Mannen tittar ned på oss och skrattar. Han är stor och kraftig. Han har små elaka ögon och han är nyrakad. Jag kan se den blanka grå ytan där skägget brukade sitta. Han är snaggad och han har armarna fulla av tattueringar. Han börjar gå mot oss och för varje steg han tog kände jag hur Annie ryckte till. Vem var han? Kände Annie igen honom? Han ställde sig alldeles framför mig. Annie hade gömt sitt ansikte bakom min axel. Jag visste inte vad jag skulle tro om allt. Annies beteende skrämde mig. Jag visste att han var farlig, men hur farlig? Vart var Hippien?

Mannen pekar på mig och visar att jag ska ställa mig upp. Jag tvekar, vad händer sen då? Jag tittar upp mot mannen och tillbaka på Annie. Hon gömmer sig, vågar inte titta längre. Mannen börjar bli otålig och skriker åt mig - UP! Jag rycker till av hans mörka stämma och hur mycket jag än ville resa mig så kunde jag inte. kroppen ville inte lyda mig. Han böjer sig ned och sliter tag i min arm och rycker upp mig. Hans hand når runt min överarm och jag slängs iväg över golvet. -Out! skriker han efter mig. Jag kravlar mig ut ur dörren och möter ännu en okänd man. Han är minst lika stor och av ren instinkt börjar jag backa bakåt för att försöka komma undan från honom. Han går lugnt efter mig och tar tag i min tröjan för att stoppa mig. Precis när jag ska försöka slita mig från honom hör jag ett fasanfullt skrik innifrån källar rummet.

Annie! Jag tittar förskräckt mot dörren och ser hur hon ligger nedtryckt på madrassen men den rakade mannen ovanpå sig. Jag ser hur hans händer letar sig innanför hennes kläder och jag ser hur hon gråter. Hon börjar slå honom och försöker sparka bort honom. Jag kan se paniken i hennes ögon. Men helt plötsligt blir det tyst, han har tagit stryptag om henne. Jag flyger upp och slänger mig mot dörren. -NEEEEEJ! Bara någon meter framför dörröppningen tar någon tag i mitt hår och jag faller. Mannen går förbi mig och stänger dörren. Med en smäll gömmer han Annie och mannen ovanpå henne. Jag kan inte höra några skrik. Jag känner rädslan, den pumpas runt i mina ådror och förgiftar varje liten cell. Vad gjorde han där inne?

-Annie! Annie... jag försökte få ett svar från henne. Mannen utanför bara skrattade åt mig. Han ropade något åt mannen innanför dörren och jag kunde höra ett skratt innifrån källar rummet. Ett rått och kallt skratt. Dom jävlarna skrattade åt oss,åt mig. Jag visste inte ens om Annie levde fortfarande. Han tog tag i min tröja igen och tvingade upp mig på fötterna. Jag knuffades bort mot ena gaveln på huset och på en sekund hade hade han slitit av mig tröjan. Jag försökte desperat dölja min nakna hud och skydda mig. Skulle han göra samma sak mot mig? Han pekade på mina byxor. -Take of!

Aldrig i livet att jag skulle ta av mig byxorna. Ville dom våldta mig var det precis vad dom fick göra, ta mig med våld. Jag tänkte inte hjälpa till. Mannen tog ett steg mot mig och gav mig en örfil. Det brännde på kinden. -Take of! han började bli arg. Jag skakade på huvudet. Jag borde inte gjort det men jag kunde inte tänka klart längre. Min hjärna hade slutat fungera. Jag var i chock. Han slog till mig igen, den här gången med knytnäven. Mitt huvud slog i väggen bakom mig när jag föll av slaget. Jag kände hur smärtan i min käke ilade i hela kroppen. Nu stod han ovanför mig och skrek. Jag vet inte vad, jag förstod inte, men han var förbannad. Han spottade på mig och började sparka mig i magen. Varje gång han träffade mig kände jag hur ännu lite av min livsgnista försvann. Jag började känna att det kvittade. Slå mig sönder och samman bara. Men lämna mig fan inte ensam sen. Då försvinner jag hellre helt och hållet. Jag kunde inte andas längre men han bara fortsatte.
 
Plötsligt kommer den rakade mannnen ut och slår bort honom från mig. Han skriker åt honom och ger honom en käftsmäll. Sen sätter han sig på huk bredvid mig och tittar oroat på mig. Jag försökte krypa ifrån honom men jag fick ingen luft. Hur jag än försökte fick jag ingen luft. Den rakade mannen hjälpte mig att sätta mig upp och efter några sekunder började trycket i bröstet släppa. Små små andetag letade sig in i mina lungor. Jag höll mig för revbenen som gjorde nåt fruktansvärt ont.

-Take of your pants. Get clean. Den rakade mannen pekade på mina byxor. Jag skakade fortfarande på huvudet. Jag blundade och väntade på nästa slag. Har dom kommit så här långt kan dom lika gärna fortsätta, tänker jag. Istället känner jag en stark stråle med iskallt vatten träffa min rygg. Jag rycker till. Mannen står med en vattenslang och pekar ännu en gång på mina byxor. -Take of! Jag bara skakar på huvudet. Han suckar åt mig och vinkar dit den andra mannen. Jag orkar inte försöka fly, det gör alldeles för ont. Den andra mannen böjer sig ned och börjar knäppa upp mina byxor. Jag stretar emot men jag har inget att säga till om. Han drar av mig byxorna och kalsongerna och till slut ligger jag där på marken helt naken. Blottad för männen som står bredvid mig och tittar på. Jag kryper ihop i fosterställning. Vattnet rinner över min kropp och jag känner kylan tränga sig på. Smärtan börjar domna bort. Den sjunker allt längre in i själen.
 
När vattnet slutat kyla ned mig drar de bort mig till trädet utanför vår dörr. Jag lutas mot trädet och jag känner solstrålarna som träffar min hud. Det känns skönt med de värmande strålarna men samtidigt gör det ont Vattnet droppar från mitt hår och jag tar små lätta andetag. Jag lägger en hand över mina revben. Smärtan tillåter mig inte att andas, den stänger in mig. Jag vänder bort blicken mot dörren in till källar rummet. Mitt och Annies rum. Dörren är fortfarande stängd...det är fortfarande helt tyst...

Jag sjönk ned på den svarta stolen vid balkongräcket. Solen var gömd bakom tunna vita moln, men den värmde fortfarande. Den svaga vinden som fanns förde med sig vardags ljuden upp från gatan, bilarna, männsikorna, cykelpinglor...allt som hör vardagen till. Fåglarna flög förbi mig och gjorde små volter i luften. Allt verkade som vanligt. Jag lutade mig bakåt och tog några djupa andetag. Det hade varit en jobbig dag, många känslor. Jag var förvirrad. Jag visste inte vad jag skulle känna, vad var tillåtet? Den där bubbliga känslan jag hade i magen- var den bra eller dålig? Allt velande fram och tillbaka hade gett mig huvudvärk. Jag drog e djup suck och tittade ut över hustaken. Glad eller ledsen? Vad var jag?

"Vi har goda nyheter...om Bill"

Orden hade ekat mitt huvud, om och om igen. Jag har aldrig varit så rastlös under en 10 minuters bilfärd. David hade vägrat säga vad nyheten var och han åkte i en annan bil framför oss. Vi satt alla som på nålar i vår bil. Alla undrade samma sak...vad hade hänt Bill som var så bra? Hade dom hittat honom? Ville David överraska oss? Satt han kanske och väntade på oss på polisstationen. Jag fick lov att vakna till. Sluta, Tom! Du kan inte tänka i dom banorna. hade jag för höga förhoppningar skulle jag bara bryta ned mig själv. Försök vara realistisk. jag tittade på mamma. Hon stirrade rakt ut genom fönstret. Gordon satt och höll hennes hand. Jag insåg att alla i bilen satt och tänkte samma saker som jag.Ingen visste hur höga deras förhoppningar skulle vara. Hur mycket skulle dom våga hoppas på. Jag lutade mig fram och lade min hand ovanpå Gordons och mammas. De tittade på mig båda två med vilsna blickar. Nu var det min tur att försöka ge stöd. Jag tittade in i deras ögon och försökte leta reda på ett leende. Jag hittade ett litet...

-Hörrni...det var goda nyheter dom hade. Glöm inte det! Mamma, glöm inte det! Hon lade sin hand på min axel och kramade om. Jag såg att hon hade nära till gråt men hon log.

-Det har du rätt i, Tom. Det var goda nyheter... vi får försöka tänka positivt. Jag beundrade verkligen min mamma. Hon var så stark. Hon ställde alltid upp för oss. Jag och Bill var inga änglar som små. Vi råkade ofta i trubbel och vi fick stå ut med mycket på grund av hur vi såg ut. jag skaffade mina dreads vid 11 års ålder och Bill klädde sig alltid i konstiga kläder och sminkade sig. Men oavsett vad folk sa, stod alltid mamma bakom oss. Hon stöttade oss och lät oss leva våra drömmar. och nu satt hon här och klarade av att le, trots att hennes son e kidnappad. Hela tiden, redan innan hon kom hit, har hon ställt upp för mig. Hon har tröstat mig och satt mig i det främsta rummet. Jag hade hört henne gråta, men det var när hon trodde att jag sov. Hon offrade sina tårar för att låta mina rinna istället. Jag lutade mig fram och pussade henne på kinden. Hon satte sin hand bakom mitt huvud och tryckte mig närmre. - Det ska nog lösa sig det här, Tom. Han är snart tillbaka!

Vi hade parkerat nere i parkeringshuset för att slippa dra till oss uppmärksamhet. Nu satt vi i ett litet mörkt rum på tredje våningen och väntade på en man som kallade sig Mohammed. Vi satt alla runt ett avlångt ljusbrunt bord. Det fanns inga fönster i rummet. I bakgrunden hördes luftkonditioneringens brummande. Mitt på bordet stod en bricka med glas och kallt citronvatten. Ingen hade rört glasen. Vi satt bara och väntade på att få höra det där klickande ljudet när någon drar ned handtaget på dörren. Vi var alla otåliga på att få höra nyheten. Mamma och Gordon satt på varsin sida om mig och Andreas satt mellan Gordon och sin mamma. David stod utanför och pratade i sin mobil, igen. Jag kunde inte låta bli att fundera på vad som skulle avslöjas. Jag vet att det var bland det dummaste jag kunde göra, men jag försökte föreställa mig hur det skulle se ut om Bill helt plötsligt kom in genom dörren och gav oss sitt allra största leende. Kunde föreställde mig hur alla sprang upp och kramade om honom. Alla skrattade och log och resten skulle vara historia. Det var dumt av mig, jag vet. Men jag ville verkligen...

Nu satt han där framför oss, Mohammed. Han var klädd i en vit skjorta och svarta kostymbyxor. Hans hår hade tunnats ut mitt på huvudet och han hade en grå mustasch. Vi hade alla ryckt till när vi äntligen såg att handtaget tryckts ned och vi hörde det efterlängtade klickljudet. Jag kan nästan lova att alla i det rummet höll andan...tänk om det var Bill?! Vi väntade alla att få se hans mörka hår när dörren öppnades.Väntade, ville, hoppades... Men istället hade Mohammed kommit in,precis som vi blivit informerade om. Något vi alla vetat om från början, men ingen ville ge upp sitt "tänk om" Det var värt alldleles för mycket.

- Vi fick kontakt med kidnapparna idag, tidigt i morse. Mohammed tittade allvarligt på oss. -De vill ha 3 miljoner för Bill...

Alla i rummet drog efter andan. Det här var väl inga goda nyheter? Jag kände hur hjärtat rusade. Nu var det sant, nu var det verklighet. Andreas ord den där första kvällen. Vi hade suttit på Bills säng och han hade påstått att det snart skulle komma en lösensumma för Bill. troligtvis inom några dagar. Just då hade allt det kännts så overkligt och långt borta. Det hände inte i vår värld. Nu var det här, lösensumman var satt. "De vill ha 3 miljoner för Bill" Allt lät så overkligt. Ett pris för Bill? Jag visste att Bill var borta men helt plötsligt sprang allt ikapp mig, hoppade på mig och slog ned mig. Luften försvann ur mig. Ett pris för Bill? Hur gick det här till?

- Vi har haft första kontakten med förövarna och vi har fått bevis på att Bill lever.

Aj! Aj, aj, aj...sluta! Bevis för att Bill lever? Varför säger han så? varför skulle inte Bill leva? Jag tittar förvirrat på mamma och hon trycker om min hand. Hon ser lugn ut, jag tvekar.

- Dom ska höra av sig igen inom 2 dagar och berätta vart vi ska träffas för överlämnandet.

Överlämnandet? Det kändes som om en simpel handelsvara. Överlämnandet av Bill...aj.

- Vi har fått en bild, på Bill. Jag vet inte, vill ni se bilden eller ska vi låta det vara? Mohammed tittade frågande på oss.

Jag var rädd men jag ville se. Jag ville se Bill. Alla runt bordet nickade instämmande. Vi ville ha Bill.

Han sköt fram ett papper. Ovansidan var blank men vi visste alla att under den blanka ytan dolde sig vår son, kompis och bror. Papperet stannade framför Gordon. Han lade handen ovanpå. Vi var rädda. Men vi hade en längtan. kanske undersidan av det där papperet kunde ge oss hopp. Komma ett steg närmre vår längtan. Bill...Gordons hand var spänd, varje liten muskel var beredd. Alla runt bordet kunde känna hur hjärtat slog extra hårt, extra fort. Vi visste att chansen för att få hopp var lika stor som att förlora.

Gordons fingrar tog tag i ena kanten av papperet och vände upp det. Vi stirrar på bilden. Som förstenade. Vi ser vad bilden föreställer. Det var vad vi hoppats på, men ändå inte. Långt ifrån. Jag drog åt mig bilden. lade den alldeles framför mig, precis nedanför mitt ansikte. Jag studerade varje liten detalj. Färgerna, miljön, ansiktet...nog var det han alltid. Det var Bill, min bror. Min läpp började darra. den där dumma klumpen i halsen var tillbaka. Mamma sträckte fram sin hand och vände snabbt på papperet, gömde Bill. Hon höll ena handen för sin mun och jag hörde hennes snabba andetag. Bill var gömd, vänd mot bordets glansiga yta, men jag kom ihåg allt. Den bilden kommer jag aldrig glömma. Han satt på en stentrappa framför ett grått stenhus. Hans fotleder hade varit tejpade, hans armar bakbundna och hans mun stängd med silvertejp. Hans blick var trött. Det var Bill på bilden men jag kunde inte ta till mig bilden. Det kändes inte på riktigt. Men jag vet att det var på riktigt. Tyvärr...

- Men jag förstår inte. Vilka var de goda nyheterna? frågade Gordon.

- De goda nyheterna är att Bill lever och att vi har fått kontakt med förövarna. Det är ett bra tecken, tro mig. Mohammed nickade.

Vilken chock! Var det de goda nyheterna? Vi var lika förvirrade allihopa men samtidigt insåg vi att för just den här situationen var det goda nyheter. Vi kom till den punkten då vi insåg att Bill faktiskt var kidnappad. Det kändes så bisarrt allt. Att så hemska nyheter kunde vara goda. Vi hade ett kort på en ensam och rädd Bill. Vi hade en lösensumma...vi hade goda nyheter.

Mamma kom ut på balkongen och satte sig mittemot mig. Hon satte upp sitt blonda hår i en snodd och gnuggade sig i ögonen.

- Hur är det, Tom?

- jag vet inte? Allt är bara så förvirrande, mamma. Det där kortet...och lösensumman...jag vet inte om jag ska skratta eller gråta? Va fan e det som händer, mamma?

- Jag vet inte? Men trots allt var det ju faktiskt goda nyheter. Det kunde ju ha varit my... Hon stannade mitt i meningen när hon insåg vad hon var på väg att säga. Hon harklade sig och knöt sina händer runt mina-

- Jag vet inte vad du ska göra, jag vill bara inte att du ska förlora hoppet. Bill kommer komma tillbaka. Goda eller dåliga nyheter, nu är vi ett steg närmre...