Annie


Den blå ballongen dansade runt i sitt snöre när vinden lekte och tittade hon sig omkring insåg hon hur fel det såg ut. Det var strålande sol, blommor och grönt på varje ledig plats och endast ett fåtal människor i närheten som gick och höll hand. Det två paketen glänste i sitt rödlila omslagspapper och silvriga snöre med stor rosett. Det enda som fattades var tårtan och saftglasen som borde stå bredvid det vita grattiskortet som hade gömts mellan alla blommor människor lagt dit.

Grattis Lina och Ellen på 14-årsdagen!

Idag var det födelsedagskalas. I underbart sommarväder höll hon ett eget litet födelsedagskalas på gräset vid sina systrar. Hennes föräldrar var åxå med, hela familjen samlad. Mamma, pappa, de två tvillingsystrarna och dottern Annie. Det hade börjat tidigt i morse och nu var klockan snart tre på eftermiddagen. Men hon hade med sig filtar att ligga på, hon hade ingen brådska. Det var en viktig dag och den skulle spenderas med sina nära och kära. Men trots alla födelsedags attributer hon införskaffat kändes det långt ifrån ett kalas för att fira någons födelse. Alla grå stenar som omringade dem drog ned hennes lust att fortsätta låtsas. Hon ville känna att familjen var samlad igen för första gången sedan hon flyttade ifrån Elin. Men hur hon än försökte intala sig själv kom hon aldrig undan från det uppenbara, hon var den enda som befann sig ovan jord.

På de flesta stenar stod ett namn och ett datum. En del stenar innehöll två namn men olika datum. Den stora gravstenen hon satt lutad mot stoltserade med fyra olika namn, samma efternamn och samma datum. Samma tidpunkt för döden. Här under låg hela hennes familj, hennes liv. När hon såg andra gå runt, arm i arm och lägga ut blommor på sina anhörigas gravar, blev hon arg för att hon inte hade någons arm att hålla fast sig i. Det var inte meningen att alla skulle försvinna samtidigt. De äldsta skulle dö först och sedan skulle man gå tillsammans och minnas alla glada stunder man fått uppleva. Det skulle vara meningen att hon skulle säga: "De levde ett långt och lyckligt liv!" Inte så här. Inte helt ensam för att fira sina yngre systrars födelsedag med paket som aldrig kommer öppnas och ett kort ingen någonsin kommer läsa.

En fjäril, full av olika mörka röda nyanser landade på en röd ros någon lagt dit. Det surrade av insekter och bin och fåglar kvittrade i alla träd. Det var konstigt. Underligt att på en plats med så mycket död flödade det av liv. Blommor i mångfald och känslor som strömmade runt i virvlar. Var det möjligt att marken var fylld av överflödigt liv? Krafter som blivit över efter att människorna dött och som nu smög sig ut i marken under för att återvinnas av det levande?

Hon lutade huvudet mot armen och smekte det mörkgröna gräset. Det var så mjukt mot handflatan. Skulle hon blunda hade hon med största sannolikhet somnat. Det var så fridfullt med tystnaden och lugnet. Var det så att vara död? Lugnt och fridfullt? För i så fall kanske det var bättre om hennes namn ristades in på samma sten.
Är det ensamt där nere?
Hon tittade sig omkring på världen ovanför och blinkade bort en tår. För här uppe är det väldigt ensamt...

Hade de fortfarande tillgång till något sorts medvetande? Det var frustrerande att ligga där och veta att några meter nedanför fanns resterna av hennes familj. De var inte ens kroppar längre, bara rester. Hon var en rest, ett överflöd av det förflutna. Det fanns inte längre någon roll för henne att spela. Hon bara flöt med i bakgrunden utan någon riktig anledning.
Vill ni att jag ska göra er sällskap?
Det var inte rätt, inte för fem öre. De hade fortfarande varandra, var de nu befann sig. Hon var fortfarande kvar, utan någon som helst som kunde hålla hennes arm. En rest.

Trodde hon på karma?
Alla pratar hela tiden om att Karma kan komma och ta betalt eller ge betalt för saker vi gjort tidigare. Har man gjort något bra blir man belönad och vice versa. Det var länge sedan hon fick en belöning. Handen darrade när hon tog upp mobilen och gav det ett sista försök. Många mirakel hade hon bett om det senaste året men det här skulle vara det sista. Det här var det absolut sista hon skulle kräva av livet ovan jord. Siffrorna kunde hon utantill. Hon hade ringt numret alldeles för många gånger i sin sömn. Men endast i drömmarna hade någon svarat. Endast där hade hon fått fortsätta leva. Ton efter ton gick fram utan något svar.

Hon hade fått sina chanser, fler än vad hon förtjänade. Så om hon trodde på Karma? Egentligen inte, men när bevisen var så starka kanske hon fick lov att tänka om. Kanske var det just det som gjorde att hon satt här nu med avskedsbrevet redo i ryggsäcken. För att hon gång på gång stängt ute den enda människa som kunde hjälpa henne. Den enda hon egentligen alltid velat vara nära. Hennes trygghet, mannen som hon varje natt hemsöktes av. Han var den enda som kunde ge henne en orsak till att inte hoppa från den där bron. Men ton efter ton och utan svar. Karma hade slagit till.

En grön liten larv kröp upp på hennes hand och försökte ta reda på vad den nya bleka ytan var för något. Hon förde den mot munnen och gav den en kyss innan den släpptes ned på marken.
- Kryp ned till dem nu och berätta att jag inte glömt bort dem.
En tår föll från hennes öga och den skrämmande insikten om att hennes egen nedräkning hade börjat. Hon var rädd. Men hon hoppades att det fanns tröst som väntade dit hon skulle.
- Säg åt dem att jag är på väg...









Lite längre bort satt ett syskonpar i en svart hyrbil och såg på varandra. Det hade varit en lång färd och inte mycket hade blivit sagt under milen de avverkat genom skogar och städer. Men nu satt de här, trötta men med en puls som skulle kunna få vem som helst att behöva sätta sig ned. Det var ett viktigt ögonblick. Ett känsligt ögonblick som förhoppningsvis skulle leda till något bra. Något två utav dem behövde något så fruktansvärt.

Trodde han på ödet?
Håret drogs tillbaka och gömdes under den grå kepsen för maskering. Det fanns inte många personer i närheten men det gick inte att lämna något åt slumpen längre. I fickan känner han hur något vibrerar och den där irriterade ringsignalen lyckas överrösta radion som underhållt dem. Han lät det ringa, njöt av varje sekund den levde. Han hade inte gjort sig av med den fula svarta mobilen, bara gömt undan den för sig själv. Han skulle aldrig kunna slänga bort hoppet för dem. Under kepsen syntes det hur en röd färg letat sig fram och ett blygt leende tog form. Han var inte bortglömd och bröstet blev alldeles varmt av kärlek. Den äldre brodern nickade och visade att det var dags. Ett djupt andetag och en nick tillbaka. Ja, nu äntligen var det dags. De kramade om varandra och med skakiga ben öppnades bildörren och en lång smal man klev ut på gruset. Benen var stela och kanske han inte borde rest sig upp så snabbt. När huvudet tagit kontroll över yrseln igen tog han de första stegen ut på gräset och hjärtat bultade på för kung och fosterland.
Om han trodde på ödet?

Även om hennes hår inte var samma färg och längd, hade han känt igen henne från första sekund. Det hade känts rätt innan han ens hunnit fundera på om det kändes rätt. Det fanns inga tvivel på att han inte borde vara där. Handen drog ut mobilen och han såg med stolthet på displayen. Ett missat samtal hade han. Det fanns bara en person som hade det numret, bara en person den var menad för.
Jo, han trodde på ödet...

Bill

Han visste att något varit fel. Något hade varit fel i flera dagar när han gått omkring planlöst i huset och försökt placerat den där malande känslan i magen. När han följt klockans minutvisare kunde han svära på att den inte höll takten. Det hade börjat redan då han vaknat för ett par dagar sedan och hade lyckats hålla i sig ända tills nu. Vilken riktning hans ben än vändt sig åt, kändes det som att han borde gå åt andra hållet. Det var frustrerande och det märktes tydligt hur det påverkade hans bror. Faktum var att enda gången han upplevt samma oroliga vandrande var när Tom inte mått bra. Var hans tvilling sjuk eller ledsen märkte han av det direkt. De hade alldeles för många trådar kopplade till varandra för att kunna dölja sånt för varandra. Men den här gången var det inte Tom som mådde dåligt. Ändå mådde han som om han var döende. Som om stegen han gick lika gärna kunde vara någons sista.

Hårt kramade han om sin brors hand. Försökte suga åt sig all kraft som fick plats i hans kropp, packa in den i alla hörn och kanter för att försöka vända på samtalet. Få det att byta riktning, precis som hans ben velat gjort hela dagen. Redan innan de sett honom i dörröppningen hade han vetat att det inte var bra. Det hade inte gått att ta miste på skulden i Tom och Natalies ansikten när han frågade vad de höll på med? Som sagt, bröderna hade aldrig kunnat dölja saker för varandra. Ibland var det både på gott och ont.

- Det har gått över en månad nu.
Även om engelskan var bra kunde hon inte dölja brytningen helt. Aldrig hade han gillat hennes röst och aldrig hade den inneburit något positivt. Den hade gett honom skälvningar och när det var just den rösten som mötte honom då Tom räckt fram luren, kändes det som att brosket i ryggraden pulvriserats och tryckts ihop. Han bara väntade på att ramla ihop av förlamning mitt på golvet. Tom tryckte hans hand lite hårdare och tog ett steg närmre ifall att.
- Ingenting på en månad?

Just som hans mammas röst trädde fram insåg han att det inte var första gången hon ringde hit. För lite över en månad sedan hade han hört samma röst. Det var samma dag som han bestämt sig för att göra den där intervjun. En stöt av besvikelse kom över honom och hans bror måste ha känt det för i samma sekund hoppade han till och tittade upp på honom. Tom skakade på huvudet när han insåg vad som föregick inuti hans brors huvud. Här har han gått omkring i flera, flera månader och väntat på det där svaret. Letat efter tecken på att hon fortfarande brydde sig om honom, och så visar det sig att det här har pågått ända sen dess. Svek var ett alldeles för lätt ord.

Han tittade sig omkring men såg henne ingenstans. Ett tåg åkte förbi i närheten och lyssnade han noga kunde han även höra det på den andra luren. Hon var utanför, antagligen på baksidan. Han hade aldrig haft tanken på att säga så elaka saker som skreks ut inom honom just nu till sin mamma. Förhoppningsvis skulle han inte behöva det heller. Men att tvingas inse att hans egna mamma hållit honom i mörkret och åkallat mer tvivel än nödvändigt...kunde hon verkligen inte vetat hur ont det skulle göra om han fick reda på det? Så stora hemligheter går inte att hålla mörkade för all evighet.

Telefonluren tappades i golvet och han styrde stegen ut mot baksidan av huset. Bakom hördes Tom halvspringa och försöka få fram något som skulle kunna stoppa honom. Men han visste att Tom visste att det var slöseri med energi. Under det stora äppelträdet stod hans mamma lutad mot stammen och såg förskräckt upp mot sin son som kom stormande emot henne. Hakan tappade lite utav fattningen och hon fick lov att ta extra stöd med den fria armen. Inte ofta hade hon sett sin son så mörk i blicken.

- Vad har ni gjort?
Han tog luren ifrån sin mamma och lämnade henne stående med röda generade kinder.
- Vart är hon?
Kvinnan i andra luren blev tyst och försökte lista ut vad som hade hänt? Vem var mannen hon talade med?
- Det är Bill! Vad har ni gjort med Annie?
Ett osäkert mumlande hördes från kvinnan. De hade aldrig gillat varandra och han tänkte inte börja låtsas nu.
- Elin!
Det var inte meningen att skrika åt henne men han hade inte tid med att leka det här iditotiska spelet. Han hade hört hur de varit oroliga över att inte hört något från Annie på en månad. En månad är lång tid och mycket kan hända.
- Hon är borta.

Mer än så hade han inte behövt höra. Inte mer än så lång tid ville han förlora på att hitta igen sin vän. Han visste vad han behövde göra, visste vad som stod på spel.
- Bill, vänta!
Hans mammas röst försvann bakom honom men han kunde inte bry sig mindre. För tillfället hade han ingen mamma för en moder hade aldrig gjort något sådant här. Man ska ta hand om sitt kött och blod, se till att de alltid har det bästa. Vilja att de ska vara lyckliga och gråta av lycka, inte sorg. Ens kött och blod ska vara det allra heligaste man har. Som hans bror, Tom. Han skulle aldrig göra något liknande mot sin bror. Inte heller sin syster. Och nu var hon borta...

Han skulle ta bilen. Eller nej, han skulle ta bilen och åka tills ingen följde efter. Sedan skulle han hyra en annan bil och köra upp till henne. Kanske fick han lov att köra omvägar för att lyckas skaka av sig eventuella efterföljare. Hade han tid med det? Tänk om det redan var för sent? En månad är en fruktansvärt lång tid, han om någon visste det.

- Bill!
En hand greppade tag om hans arm och hindrade honom från att fortsätta längre upp på strappstegen. Egentligen visste han redan innan att han skulle bli hindrad. Bakom stod hans bror med en rädd blick. När han vände sig om släpptes taget och hans bror greppade tag om räcket för att lyckas hålla sig på fötter och hindra knäna från att skaka sönder.
- Jag måste, Tom!
De nickade båda två men det syntes att den äldre brodern misstyckte. Han ville inte förlora sin bror igen och det hade visat sig att det fanns tusentals sätt att förlora någon.Många visste han inte om än ens. Bill lade armarna om sin brors axlar och drog in honom i en kram.
- Du behöver inte vara rädd, Tom.
Utan förvarning bröt hans äldre bror ut i tårar och pressade sig mot den varma tunna kroppen. Bill blev förvånad över den plötsliga reaktionen och blev bara ståendes på trappstegen ovanför.

- Men jag är rädd.
Rösten från Tom dämpades av Bills tröja men han behövde inte lyssna på ord. Det räckte med att han tog ett djupt andetag och lyssnade på känslorna som strömmade genom deras kroppar.
- Jag är rädd för att röra mig, rädd för att andas. För slappnar jag av för mycket eller vänder mig bort en sekund för mycket kan du lika gärna vara borta när jag kommer tillbaka.
Han strök sin bror över det rakade huvudet och blev rörd till tårar. Han skulle aldrig lämna honom, aldrig utsätta honom för det igen.
- Men Tom, jag skulle ald...
Innan han hunnit avsluta sin mening såg han sin mamma komma in genom dörren med tårar strömmandes nedför kinderna. Skamset tittade hon upp mot sina två söner och satte handen för ansiktet för att hindra ännu en gråt attack.
- Aldrig lämna dig...

Men det var just det han precis försökt göra. Även om Annie var hans syster hade han sin egna familj här, alldeles intill sig. Sitt egna kött och blod. Och att förutsätta att han kunde kräva att saker och ting skulle gå till som på normalt vis fick honom att skämmas. Han var säker på att hans mamma haft sina orsaker till att inte berättat för honom. Lika mycket som han berättat långt ifrån allt för sin bror. Vissa saker var man inte menad att veta och kunde må bättre av att inte veta. Det fanns en orsak till varför vissa lögner kallades för vita.

Han vinkade åt sig sin mamma och bjöd in henne i omfamningen. Aldrig igen skulle han göra så och ta för givet saker han inte hade en aning om. De höll om varandra och lät tårarna falla. Lät familjebanden knyta ihop igen och laga alla lösa trådar.
- Jag skulle aldrig lämna er!
- Men jag måste hitta henne och jag tar gärna med mig lite sällskap.
Med ett blygt, men överlyckligt leende tittade Tom upp och torkade tårarna. Det hade varit det bästa Bill kunde ha sagt!

Tom

De hann precis komma innanför dörren och lägga ifrån sig alla kassar när telefonen ringde. Natalie gick in i hallen och lyfte luren. Ibland kändes det som att hon bodde där lika mycket som resten av familjen. Hon visste mer än han själv vart saker och ting låg bland alla skåp och garderober. Något kvinnorna i huset självklart fann jätteroligt att skratta åt och tog första bästa möjlighet att skämta om. Men vem orkade bry sig om vart durkslaget låg om man ändå aldrig använde det? Nej, det han ville använda såg han till att det låg framme så han inte behövde slösa tid på att leta.

Han tog hennes kassar och började gå mot vardagsrummet för att packa upp sina fynd. I en kasse låg en svart ask full av olika halsband, kedjor, ringar och armband. Det var en present och han kunde knappt vänta tills han fick visa sin bror och få se det där underbara leendet som ett barn på julafton. Han visste inte varför, men de senaste dagarna hade något hänt. Det var något som tyngde ned hans bror. Besvären hade varit fler än vanligt och han tyckte det blev mer och mer obehagligt med den djupa rynkan i Bills panna. Igår hade han funnit sin bror fortfarande stirrandes in i väggen efter att ha lämnat honom i exakt samma position två timmar tidigare. Nåt var fel och han hoppades de nya presenterna kunde liva upp lite. Kanske de kunde gå undan och prata senare idag efter middagen?

Bakom hörs Natalie svara någon på engelska och ropar sedan på Simone. Nyfiket vänder han sig om men blir snabbt omgången av en märkbart besvärad Natalie som nästan springer iväg ut till köket. Hans mamma hörs i rummet bredvid och det låter nästan som att de viskar till varandra? Att få presenter var alltid roligt, men när sånt här händer och det tisslas och tasslas blev nyfikenheten alldeles för stor för att klara av. Han ser sig om runt hörnet och när kusten ser ut att vara klar smyger han sig fram till telefonen och lyfter upp luren. Vad han förväntade sig att höra hade han ingen aning om? På andra sidan telefonlinjen hördes inget, kanske något svagt andetag i bakgrunden. Precis som han skulle harkla sig för att försöka få en reaktion sades nåt. Men det var inte tyska och inte heller engelska. Han kände igen det.

- Tom, du kan lägga på. Jag har den bärbara telefonen här.
Han ryckte till av sin mammas hårda ton och tappade halvt luren han höll i. Även om hon inte sagt att han gjort något fel var han beredd att säga förlåt till allt. Alldeles för många gånger hade han råkat ut för hennes vrede och den var inte att leka med. Men han antar att det varit enda sättet att få någon uppmärksamhet när han och hans bror höll på att riva hela huset. Med klumpiga händer lade han på luren och bad tyst om förlåtelse. För om han gjort något fel visste han inte, men det var lika bra att säga det i förebyggande syfte.

Mamman försvann på en gång och verkade ha gått ut på baksidan av huset för han kunde inte höra henne längre. Natalie hade börjat gå igenom påsarna och låtsades som om inget hade hänt. Skulle han vara nervöst glad och tro att de planerade nån sorts överraskning eller var de nervösa för att han fått reda på något han inte borde veta? Hans mamma brukade inte reagera på det viset och var inte den som blev arg i första ögonblicket. Det luktade skumt om det hela.

- Natalie, vem var det?
Hon tittade frågande upp med huvudet ur kassen med smink och uttrycker förvånat:
- Vem?
Han hoppades att hon skämtade med honom. Så dum var han inte så han gick på så dålig teater. Hon vred på sig och gick iväg för att slänga de tomma kassarna.
- Jag hörde ju vem det var!
Hon stannade till mitt i steget och han såg hur hon drog ett djupt andetag. Det var lögn, han visste inte. Eller gjorde han? Nånstans kändes det som att han borde veta vem det var som hade ringt. Natalie tog några steg emot honom så det stod näsa mot näsa nästan. Hon var gravallvarlig och han blev bara mer och mer nyfiken. Hon verkade ha gått på det.
- Snälla, lova att inte säga nåt till Bill.

Han hade inte ens hunnit fundera vem det handlade om, det träffade direkt. Så det var därför han hade känt igen rösten. Han log lite triumferande innan nästa tanke slog honom.
- Varför ringde hon?
Natalie hann nästan öppna munnen innan han kom på tusen frågor till att ställa.
- Varför pratar hon med mamma?
- Varför ser du inte chockad ut?
- Visste du om det?
- Varför har ingen sagt något?
För oåtlig för att vänta på hennes svar lyfte han helt enkelt på luren igen och ignorerade hennes gester att låta bli.

När han hörde dem prata kändes det som att det känt varandra hur länge som helst, hans mamma och kvinnan i andra änden. Bästa kompisar som diskuterar vädret och matrecept. En irriterad och sviken blick slängdes åt Natalies håll och hon vände ned blicken. Han hoppades att hon skämdes. Han lindade in telefonen i tröjan och lutade sig fram för att fråga henne vad som hade hänt om Bill varit den som svarat. Hur hade de försökt förklarat bort det då?

- Om Bill hade gjort vad?
Både tittade förskräckt upp mot den långa gestalten som plötsligt dykt upp i dörröppningen. Ingen utav dem hade hört honom och Toms hjärna gick på högvarv för att försöka tänka ut något bra att säga. Men alla tre visste att det var lönlöst. Den där farliga rynkan hade lyckats gräva sig ännu djupare in i hans bror panna och han kunde svära på att han började få en likadan.
- Vad pratar ni om?
Bill tog ett steg närmre och såg telefonluren Tom försökt lindat in i tyg för att dämpa ljudet.
- Vem pratar ni med?
Tom ryckte på axlarna men visste redan att det var kört. Aldrig hade han kunnat dölja något för sin tvilling och nu hade han inte ens haft tid att förbereda sig på att ljuga. Han skulle kunna försöka förklara bort allt eller försöka ställa till med en scen så att hans bror gav upp, men det kändes inte rätt. Han borde få veta, precis som han själv tyckte sig haft rätt att veta. Men han skulle inte bli överraskad om Bill redan visste efter att ha läst av honom.

Under ännu fler tysta protester från Natalie bredvid räckte han över telefonluren till sin bror och hoppades att det inte skulle ta alltför hårt. Den där presenten han köpt för att pigga upp sin bror kändes väldigt betydelselös just nu. Istället sträckte han fram sin hand och tog sin brors hand i sin. Ganska snart kramde den tillbaka och han såg sin bror förvirrat titta tillbaka med luren hårt tryckt mot örat.
Snälla var barmhärtig mot oss...

Annie

Dagarna hade inte lika starkt dagsljus längre. Eller så hade de alldeles för mycket. Det fanns vissa dagar hon helt plötsligt kom på sig själv att gå rakt in i väggen. När motoriken fått lov att ta över hjärnan för att inte riskera hjärnskakning då hon utan tvekan skulle krashat rakt in. Eller dagar hon inte klarade av att se längre än någon meter framför sig för ljuset var alldeles för starkt. Antingen bländad eller vilseledd i skuggor. Kroppen verkade inte vilja fungera längre och signalerna hon skickade ut genom nervbanorna skapade sina egna körbanor. Det var som att hon gjorde allt sovande. En sömngångare som inte visste om att hon egentligen var vaken. Fortsatte intala sig själv att allt bara var en dröm.

Ända sedan det där paketet två dagar tidigare hade allt paketerats in i bomull. Alla vassa kanter som riskerade att repa upp hennes skyddsbarriär fick lov att ses över och anpassas efter. Inte för drastiska rörelser, inga toner för höga och ingen media som kunde röra upp allt igen och riskera att det aldrig skulle lägga sig igen. Minsta lilla steg var planerat i detalj för att slippa komplikationer. Varje tanke filtrerades innan det nådde sin destination för att avgöra om den var värd att tänkas eller om den genast skulle packas in i bomullen och försöka kvävas. Två dagar i konstant dimma för att försöka tappa bort sig själv.

Då morgonsolen gått upp över hustaket och börjat reta hennes syn hade hon lagt ned pappersarken. Det hade glimmat så vackert på världen där utanför. Daggen som lagt sig över alla blad. Eller kanske var det han som hade fått allt att glittra? Han hade fått henne att glittra för en sekund. När hon läst orden han sagt om henne, allt hade hon hört. Hans mjuka röst inom sig som uttalade varje ljud. När det var som mörkast hade hon slutit ögonen och spelat upp allt bakom ögonlocken igen. Orden fanns där hela tiden. Han fanns där, hade alltid funnits där. Skulle alltid finnas där. Något hon vetat om men gjort sitt bästa för att glömma. Ibland var det becksvart bland alla tankar gömställen och ibland bländade självklarheten henne. Runt runt verkade allt gå och slutade upp i cirklar.

Nu skulle solen snart gå upp igen. Kroppen lutade sig ut mot fönsterbrädet och letade efter glittret. Skulle det blänka idag med? Skulle något tecken ges på att allt kunde skina utan honom? Eller var han den som gjorde allt så mycket vackrare för henne? Kaffet blåstes på och fördes mot munnen. Inte heller denna natt hade hon sovit. För mycket på gång. Föregående natt hade hon äntligen öppnat brevet han skrivit till henne. Det tunna arket hade långsamt smekt hennes kind och försökt absorberat allt han lämnat efter sig. Fingeravtryck, fibrer eller minsta lilla korn. De snirkliga bokstäverna verkade slingra sin väg rakt in genom henne och ta fäste runt den lilla klumpen som på något sätt lyckades hålla allt vid liv. Hela tiden hade de legat där i kuvertet och väntat på henne. Hon hade kastat dem i soporna. Var hon en hemsk människa? Här har hon denna underbara varelse som om och om igen försöker ge henne tecken på att han finns där. Skulle hon be om det skulle hon aldrig mer behöva gråta ensam.

Den första solstrålen reflekteras i hennes spegel på väggen och hon inser att det är dags. På hustaken skiner solen mot den svarta plåten. Vissa partier blänker mer än andra. Det går inte riktigt att säga om det är mer eller mindre glitter än för två dagar innan. Men det glittrar, hon glittrar. En del utav henne lever lite mer vad den brukar. Det slår ännu lite hårdare när hon tänker på mannen bakom orden.

För att göra det hela lite enklare bestämde hon sig för att blunda. Fingret tryckte ned musknappen och ett litet pip lämnade henne. Det var inget märkvärdigt, endast några ord. Men det hade tagit timmar att skriva det, timmar att bestämma sig för ja eller nej. När hon öppnade ögonen attackerade nervositeten. I brevet hade det funnits kontaktuppgifter ämnade endast för henne. På skärmen framför henne fanns följande text:

You’re message has been sent to the following address…


Bill

Det var befriande att fått ur sig allt äntligen. Fortfarande var det oklart vad som egentligen triggat igång allt? Varför hade han helt plötsligt valt att gå ut med sin historia? Hela hans familj hade fått så många bud om intervjuer så de visste inte hur många hundra de var uppe i nu. Varje dag kom en ny summa på tal och lovord om att de skulle behandla hans historia rättvist. Alla försökte överträffa varandra. Men han visste redan vem han ville ha. Det skulle vara årets historia, utan tvekan. Personen som skulle få den möjligheten skulle vara ärlig, ren. Två reportage hade berört honom mer än andra. En man som hade skrivit om kidnappningen med klar syn. Det hade skrivits ur hjärtat och det hade märkts hur han hade blivit berörd. Men inte utav honom, utav fansen. Människorna som gjort allt för honom, för bandet...dom hade berört mannen. Andra tidningar hade lagt all energi på att fånga tragedin bland hans familj, jagat bilder på gråtande Kaulitz. Den här mannen hade fokuserat på det starka bandet fans över hela världen delade. Trösten och supporten de gett varandra och hans familj. Det stod även i artikeln:

"Till en början var det tänkt som en artikel om bandet Tokio Hotel och hur detta påverkat människorna runt omkring. Jag var utsänd för att försöka få en kommentar av övriga bandmedlemmar, en reaktion. Men efter att spenderat endast tio minuter bland människorna som verkligen betyder nåt, ändrade jag inriktning. Tokio Hotel handlar inte om familjetragedi, det handlar om kärlek och sammanhållning. Det handlar om en imponerande stark grupp människor som alltid finns där för att ge stöd. En grupp som alltid kommer finnas och aldrig låter sig själv ge upp. Tokio Hotel handlar om deras fans, deras riktiga vänner. Vännerna som alltid finns vid deras sida. Vänner som samlats över hela världen för att finnas vid bandets sida och för att finnas vid varandras sida. Jag bestämde mig för att skriva om en stor familj som varje dag får nya familjemedlemmar. Den här artikeln kommer handla om fansen, vännerna, familjen."

Genast hade han noterat namnet på reportern, Dieter Jans. Än så länge hade han skrivit två artiklar och båda hade riktas mot att visa hur imponerande deras fans är. Den reportern hade insett vad det var som verkligen spelade roll. Så när han insett att tiden var inne hade han helt enkelt ringt upp Dieter och frågat om han ville komma över för en intervju? Det hade tagit några minuter innan han lyckats övertala reportern om att det verkligen var han, men sedan hade det gått snabbt. Plötsligt hade det ringt på dörren och han hade insett att det faktiskt var dags. Men det hade gått förvånansvärt bra. Reportern lät honom prata till punkt och tvingade aldrig fram några svar. Det hade varit avslappnat och han kände sig trygg på svaren. Ett löfte hade getts om att inte publicera något innan han hade fått godkänna det. Men han litade på Dieter.

- Hur känns det?
Tom kom in till soffan och slog sig ned bredvid. Han hade fortsatt raka av sig håret. Det kliade alldeles för mycket när det började växa ut.
- Det känns faktiskt ganska bra.
Två veckor hade gått sedan Dieter hade varit där och i morgon skulle artikeln publiceras över hela landet. Det var bestämt att den endast skulle publiceras i Tyskland än så länge. Ville någon större tidning köpa artikeln fick de köpa den och pengarna skulle få gå helt till välgörenhet.
- Det är inte lika läskigt som det var innan.
Nu hade det fått sjunka in. Det hade varit ofrånkomligt. En dag skulle det fått lov att hända och han var glad över sättet det gått till på. Det hade vart på hans sätt, under kontroll.

- Hur tror du Annie kommer reagera då?
Han svalde och tittade ned i golvet. En fråga han ställt sig alldeles för många gånger. Tänk om hon skulle ta illa upp för att han drog upp henne igen? Tänk om hon äntligen lyckats ordna till sitt liv och sen kommer han och förstör.
- Ingen aning?
Men han hade försökt nå henne. Aldrig skulle han godkänna något utan att ge henne en chans först.
- Hon ska ha fått en kopia på artikeln, vår agent lovade att ordna det.
Men inget svar hade kommit. Han hade inte hört något från henne sedan den där sista tårfyllda kramen inne på toaletten. Kanske hade det börjat sjunka in att hon aldrig skulle komma tillbaka. Det var dags att sluta leva på den där drömmen.
- Jag har nog äntligen insett att det är dags att släppa henne.
Tom nickade tyst men lade armen om sin brors axlar. Han hade väntat på den här dagen. Det var sista steget innan Bill skulle kunna gå vidare helt.

- Jag har inte sett den där lilla mobilen på länge?
Bill tittade upp på sin bror med en blick som var aningen besviken men bestämd.
- Nej, jag har slängt bort den. Ingen mening att släpa omkring en mobil som det aldrig ringer på. Ful var den åxå!
De två bröderna kunde inte låta bli att bryta ut i skratt. Den var verkligen ful! De insåg hur idiotiskt det hade varit. Hade hon inte hört av sig på ett halvår skulle hon knappast höra av sig nu.
- Jag är glad att du är tillbaka, lillebror!

Nervöst tog han ett steg längre fram mot dörrkarmen. Hundarna följde med bredvid och tryckte sig mot hans ben. Vid andra steget knakade golvet till och mamman tittade upp mot hans håll. Mitt i steget stannade han, stannade allt. De tittade på varandra med obekväma blickar. Han ville fråga allt, veta allt eller backa undan och inte veta något. Vägde fördelar mot nackdelar för det hans mamma skulle kunna avslöja. Man gråter inte utan anledning. Bakom ögonen dök den brännande känslan upp igen som han börjat vant sig vid nu. Mamman lade huvudet på sned, sträckte fram sin hand och genast kände han sig som en liten pojke igen. Inte äldre än sex år. Än hade han en chans att vända sig om och åka tillbaka till studion. Ta fram gitarren och låtsas som att den senaste timmen aldrig ägt rum. Spela låtarna de levt genom och fortsätta leva. Då han inte rörde sig rätade mamman upp sin kropp och gick fram till sin son för att berätta varför hon grät. Hon såg sin sons förvirrade sinne och kunde känna vibrationerna från tåren som kämpade sig ut. Hon ville inte att han skulle gråta av fel orsak.

- Kom, Tom!
Hennes armar lades runt hans kropp när den började skälva. Det var en hård tid de hade framför sig, ännu en. De bara avlöste varandra med någon månads mellanrum och verkade aldrig ta slut.
- Mamma, varför gråter du?
Den osäkra rösten trängde sig fram genom tyget på hennes tröja. En farlig fråga. Tänk om svaret skulle innehålla ord han var rädd för? Ord som borde förbjudas inom en familj. Han hörde mamman dra ett andetag för att kunna berätta och kramade om lite hårdare. Skulle det var det han befarade ville han ta en sista chans att krama om av allt annat än den anledningen. Han hörde första tonen och spände hela sig för vad som skulle komma. Bet ihop och stannade hjärtat.
- Jag gråter för Bill. För dig och oss. Jag gråter för allt, älskling.

Egentligen ville han gå in och vara med. Han ville kunna sitta där som ett stöd och skydda. Men hans mamma hade sagt nej, Bill hade sagt nej. Det här var något han fick lov att hålla sig utanför. Det var svårt att veta att där innanför dörren fanns hans lillebror och avslöjade sin skam för världen. Alla hade väntat på det här ögonblicket men ingen hade trott att det skulle komma så plötsligt. Att en dag skulle en reporter knacka på dörren och bli inbjuden i Bills egna rum för det troligtvis viktigaste reportaget någonsin i sin karriär. De hade trott på en lång process för att välja rätt reporter och alla förberedelser. Tom hade väntat sig att hans bror skulle prata med honom först, fråga om råd. Han skulle kunna känna sig sviken, men fick lov att påminna sig själv om att det här hade inget med honom att göra.

Hans mamma hade gråtit av rädsla för att hennes yngsta son skulle ångra sig efteråt. För att världen kanske såg allt ur en annan synvinkel som den alltid brukade göra, och skulle behandla hennes ögonsten på fel sätt. Hon grät för att hon var rädd om sin familj, det dyrbaraste hon hade. Samtidigt grät hon av stolthet, grät över hur stark hennes två söner var. Hur vackra de var tillsammans och hur lycklig hon var att hon fått dem båda som gåva. Hon var rädd helt enkelt, precis som han själv var. Sakta sjönk han ned på golvet och lutade ryggen mot dörren. Han visste att tvillingen på andra sidan kände av honom, visste att han fanns där utanför. Skulle något hända var han beredd. Vad än hans bror ville, skulle han ge det. Han levde för Bill, andades för honom. Rösten bakom dörren viskades fram genom dörren och han lutade örat mot den för att lugna rädslan inom honom. Båda bröderna gav och tog emot varandras trygghet trots att det skiljde flera meter mellan dem. Det var det de gjorde, alltid bredvid varandra i sinnet och berättade.





Hur mår du idag?

En väldigt svår fråga. Svårt att veta om jag kan ge ett ärligt svar på det?

Men du mår bättre?

Ja, det går åt rätt håll. Sakta men säkert tar jag mig framåt. Vissa dagar lättare än andra. Ibland tar jag mig knappt upp ur sängen och vill bara stänga in mig och sluta andas. Ibland önskar jag att jag aldrig blivit född. Andra dagar kan jag tillåta mig själv att le och skratta precis som förut. Fåna mig med min familj och kanske till och med sjunga. Det är svårt att kunna balansera allt och försöka leva normalt igen. Ibland försöker jag leva men alltid finns det tankar i bakhuvudet som begränsar en. Som aldrig låter mig ta det där sista steget.

Som vaddå?

Som varför lever jag fortfarande? Varför hände allt det här just mig? Varje dag har jag stunder då jag klandrar mig själv för allt. Jag menar, hade det inte varit för Tokio Hotel hade vi aldrig suttit här och gjort den här intervjun. Kanske om jag aldrig drivit bandet så hårt och offrat varje liten ledig stund till att spela kanske ingen hade behövt må dåligt. Då hade det här aldrig hänt och jag hade fortfarande haft ett liv. Min familj hade fortfarande haft ett liv.

Det är ganska tunga tankar du går runt med.

Jo, det är det. Jag ser ju hur det har påverkat alla och jag vet att det endast är på grund av mig. Självklart föds det mörka tankar och skuldkänslor. Att först tvingat alla offra mycket av sin frihet bara för att vi i bandet skulle få leva vår dröm kunde vara påfrestande förut. Att sen nu tvinga dem att offra ännu mer gör mig bara ledsen. Jag känner mig som en bov som kväver dem.

Men det är ju din familj, de bryr sig ju om dig?

Jag vet, och det är det som gör ondast. Att veta att det offrar allt för mig. Jag är rädd för att inte kunna ge lika mycket tillbaka. Jag vill se dem lyckliga. Jag vill inte tvinga dem stanna hemma för att barnvakta mig eller låta dem riskera att bli påhoppade med frågor om mig så fort de lämnar huset. Ibland önskar jag att de inte brydde sig så mycket. Men jag vet att jag är lyckligt lottad som har dem.

De betyder väldigt mycket för dig?

Det betyder världen för mig. Alltid har jag haft en otroligt stöttande familj och de överglänser sig själva om och om igen. Det verkar inte finnas någon gräns för deras magi eller engagemang. Senaste åren har hela bekantskapskretsen krympt sig minimal i och med framgången med Tokio Hotel. Människor man trodde var ens vänner var de första som sålde en till pressen. Så de vänner jag har nu är jag väldigt noga med att skydda och hålla borta från pressen. Och många utav de vännerna är just min egna familj.

Hur mår Tom nu då?

Han är precis som jag. Vissa dagar e bra, vissa mindre bra. Men han tar det bra. Han tar en dag i taget precis som oss andra. Jag kan bara föreställa mig hur svårt han hade det när jag var borta. Eller nej, jag vill inte ens försöka. Jag vet själv hur dåligt jag hade mått om Tom helt plötsligt försvann ifrån mig på det sättet. Det är inte ens möjligt för mig att försöka sätta mig i den situationen. Jag visste ju att Tom levde med största sannolikhet när jag var borta. Han hade inte en aning. Aldrig har jag varit så stolt över min bror som jag är nu. Han har alltid funnits där för mig. Även om jag inte alltid funnits där för honom, något jag skäms fruktansvärt mycket för, stod han alltid redo för att ta hand om mig.

Du menar under tiden du var kidnappad?

Nej, jag önskar det vore så lätt.
Jag hade några dagar alldeles efter på sjukhuset som jag kunde ligga bredvid min bror och bara njuta av att äntligen vara tillbaka. Försöka suga i mig varje liten sekund vi missat av varandra och jobba på att känna mig hel igen. Det var en underbar tid. Då befann jag mig lite mitt imellan allt. Jag hade inte riktigt förstått vad som hänt än och jag hade ingen aning om vad som skulle hända. Hur jag skulle må? Sen var det flera händelser som fick mig att inse hur allt egentligen låg till. Då blev jag plötsligt väldigt innåtvänd och lät ingen komma nära mig. Jag var som en vägg ingen kunde komma över. Inte ens min bror som jag delat allt med i hela mitt liv fick försöka hjälpa mig.
Ibland kunde jag gråta för att ingen kunde hjälpa mig för att nästa sekund gråta för att jag inte tillät någon hjälpa mig. Jag befann mig i ett sorts ingenmansland.


Känner du dig hel nu?

Långt ifrån. Jag tror aldrig någonsin att jag kommer känna mig hel igen, inte helt. Det är något jag ofta tänker på. Om jag någonsin kommer känna mig normal igen? Jag vill tro att med tiden kommer allt lägga sig, men jag har svårt att tänka mig det. Det skrämmer mig. Att inte veta om jag i framtiden kommer våga träffa nya människor eller ens våga skaffa familj? Tänk om jag kommer fastna mellan de här väggarna och aldrig våga mig ut igen? Det kanske låter drastiskt för er men för mig känns det fullt möjligt. Jag är inte redo för att träffa männsikor än, trots att det gått månader sedan jag kom hem.

Har du varit ute någon gång sedan du kom tillbaka till Tyskland?

Inte en enda gång. Visst, jag har åkt mellan olika ställen som flygplatsen och olika boenden, men aldrig gått ut självmant för att jag velat. Eller jo, det var en gång. Precis i början. Vi klädde ut oss, jag och Tom och var ute en hel dag bland folk. Det finns nog bara en handfull personer som vet hur vi såg ut. Då kände jag mig levande. Men samtidigt gjorde det att jag föll ännu längre ned efteråt. Det fick mig att inse att jag endast klarade av mig själv om jag var utklädd till någon annan. Skrämmande tanke.

Det har cirkulerat bilder på dig där du bars ut fån flygplanet efter att ni kommit hem från rättegången i Israel. Stämmer det att du bröt ihop och fick lov att sövas ned?

Haha, jag kan inte räkna alla gånger jag brutit ihop. Det hände flera gånger om dagen tidigare. Men ja, jag bröt ihop efter rättegången. Det var en tuff vecka och när den väl var slut lät jag mig själv att slappna av och då kom chocken. Det var åxå en svaghet jag hade då. Jag vet inte om man kan kalla det ett beroende, men utan sömnpiller kunde jag inte sova. En del dagar fick jag tillstånd att ta tillräckligt många för att inte vakna på en dag. Den dagen var en sådan. Jag krävde att få somna på hotellet och inte vakna upp förrän jag låg i min egen säng hemma i Hamburg.


Det låter hemskt!

Det är hemskt. Insikten om att det krävs mediciner för att man ska må bra. Men det var min livlina på den tiden. För många dödade det när de såg att jag inte kunde handskas med mig själv och inte slutade skrika förrän jag hade pillren i min hand. Men nu tar jag dem knappt längre.

Var du någonsin självmordsbenägen?

Hm, inte vad jag vet?
Jag menar, jag planerade aldrig att ta mitt liv. Jag skulle aldrig kunna göra det mot min familj. Men självklart fanns tankarna där. Första tiden var jag inte tillåten att vistat ensam hemma utan någon fick alltid lov att finnas där med mig. De litade inte på mig helt enkelt. Jag kan förstå varför med tanke på allt jag varit med om, men jag hade hoppats de haft högre tankar om mig.

Kan du berätta något om tiden du var kidnappad, om vad som hände?

Eeh, egentligen inte.
vad som hände där tillhör bara mig och de jag väljer att berätta för. Det är alldeles för personligt för att jag skulle vilja dela med mig av det. Jag menar, jag mår inte som jag gör bara för att jag ser det som en kul grej. Det som hände har satt otroligt djupa spår i mig och jag kommer aldrig komma över det. Jag vet att det stått allt, verkligen allt i tidningarna. Endast en tredjedel utav allt är sant men kanske inte det läsarna tror är sant. Jag säger inte att det är det absolut värsta de läst som är sant, men mycket hemskt hände.

Blev du någonsin misshandlad eller våldtagen?

Jag kommer inte gå så mycket djupare på den här frågan men ja, de gjorde saker med mig som jag fortfarande drömmer mardrömmar om. Jag vet vad unga tjejer menar när de säger att de skrubbat sönder huden i duschen efteråt för att de känner sig smutsiga. Såna saker kan få de enklaste tankar att förvrängas till att allt var ens eget fel. Att man bad om det.

Men du var inte ensam om att bli kidnappad?

Nej, det var en tjej som blev kidnappad före mig som jag sedan sattes ihop med.



Hela tiden hon trott sig leva ett normalt nytt okänt liv hade hela hennes forna liv hållt henne om ryggen. En människa hon trott sig hata hade i hemlighet fortsatt hennes liv och gjort det hon alltid önskat sig kunna. Ett hat som aldrig egentligen existerat hade istället visat sig vara omtanke och kärlek. Det grävde stora hål i henne, allt krävde plats just nu. Alla små beståndsdelar ville ha sin förklaring till hur allt detta hade gått till? Varför hade allt fortsatt utan henne?

Elin hade berättat saker som fick henne att både vilja jubla av lycka och gråta av något hon inte kunde sätta fingret på? Ända sedan hon lämnade det bakom sig hade Elin fortsatt kontakta den gamla världen. Hon kunde bli arg på henne, anklaga henne för spioneri. Men tanken på att familjen, att Simone hållt kontakten med Elin och viljat vara delaktig i hennes utveckling, gjorde henne rörd. Det gjorde henne lycklig att de inte släppt taget om henne trots allt.

Men efter att öppnat paketet som leverats tidigare samma dag var hon inte säker på om kunde fortsätta leva. Allt kändes som det var i tusen olika små bitar, udda och trubbiga som aldrig skulle kunna sättas ihop igen. Hon visste att hon andades, att kroppen trots allt levde. Men allt kändes stumt. Det hade tagit flera timmar att läsa igenom det. Minuter att komma förbi vissa ord. Varje gång en mening avverkats tvingades hon gå tillbaka flera meningar och börja om igen. Tvingade sig själv att försöka förstå. Allt han hade sagt, hon visste allt det. Hade alltid vetat det på ett eller annat sätt.

Orden om henne, det var så vackert. Han var så vacker så hon grät baklänges. Hon saknade så hon glömde andas. Hon ville så mycket med honom. Ville ta första bästa flyg och be honom stå där och vänta med öppen famn och sedan aldrig släppa igen. Aldrig hade hon önskat så hårt att hon var en spontan person som nu. Den suddiga blicken torkades torr och första meningen lästet igen. Hon hade hela natten på sig.




Vem var hon?

Hon var en helt underbar människa. En ung tjej från Sverige och vi kom varandra väldigt nära. Vi delade på allt, smärta och gråt. Det jag och Tom har är väldigt speciellt och går inte att få med någon annan. Men med Annie hände något liknande. Vi litade helt på varandra och lade våra liv i varandras händer. Det tog bara nån dag sedan var vi oslagbara tillsammans. Det spelade ingen roll att vi inte ätit på flera dagar eller kroppen var gul och blå efter slag, tillsammans klarade vi av allt. Endast på grund av henne sitter jag här idag. Hon är min skyddsängel.

Hände det något speciellt som kunde hindrat dig från att vara här idag?

Flera saker hände. Det behövde inte vara en fråga om liv och död. Varje dag var en kamp mot att inte ge upp och hon gav mig alltid den där sista styrkan att orka stå emot. Hon fanns alltid där att torka tårar och putta mig i ryggen för att inte falla bakåt. Men i slutet var det verkligen en fråga om liv eller död. Och tack vare henne handlade det om liv.

Betyder hon lika mycket som din familj?

Hon är min familj. Jag älskar henne mer än något annat och inte en dag går utan att jag tänker på henne. Ibland gör det ont i magen när jag tänker på hur tomt det är att inte ha henne i närheten. Vi vet så mycket om varandra och vad vi har varit med om som ingen annan kan mäta sig med i att försöka förstå. Det finns fortfarande saker som jag inte berättat för någon annan och som endast hon vet. För hon var där, henne behöver jag inte försöka förklara för. Hon kommer alltid finnas i mitt liv.

Har ni fortfarande kontakt?

Nej, tyvärr inte.

Vad hände?

Det som hände var att världen började koka efter information. Alla ville veta vad som hade hänt och alla som kunde veta minsta lilla blev jagade och pressade till att försäga sig. Det var helt galet. Vi är vana vid sånt, att fotografer hänger i träden för att få en bild. Hon var inte beredd på stormen som kom. Vi försökte varna henne men inget vi sagt skulle kunna förberett henne. Nu efteråt blir jag arg på mig själv att jag inte tog bättre hand om henne, att jag inte skyddade henne mer. Men det hade inte spelat någon roll hur jag gjort. Enda sättet att skydda henne hade varit att låsa in henne, som jag gjort med mig själv. Men det hade inte varit rättvist. Hon hade sitt liv innan allt det här och jag vill inte tvinga på henne något som gör henne olycklig.

Saknar du henne?

Som jag sagt tidigare. Ibland ligger jag dubbelvikt av smärta för all saknad som väller över mig när jag minst anar det. Jag tror inte hon vet hur mycket hon betyder för mig, men jag kommer alltid älska och sakna henne. Jag kanske aldrig ser henne igen, men hon finns alltid med mig. Och jag vill inget hellre att hon är lycklig. Jag vill inte att hon ska ha skuldkänslor för att hon försvann. Var det var som krävdes för att hon skulle klarar av att leva igen stöttar jag henne fullt ut.

Hur känns det när press och fans jagat iväg henne?

Pressen bryr jag mig inte om. Jag har aldrig gillat den smutsiga delen av pressen och tyvärr är det en väldigt stor del. Och fansen kan jag aldrig anklaga. Det är inte dom som försvårar för oss. De har alltid funnits där och gett support. Jag har läst och sett bilder från deras otroliga stöd tiden jag var borta. Jag är otroligt tacksam för att de tog hand om min bror. Och jag vet vad de gjorde när jag låg på sjukhuset. Varje dag fanns de där. Jag brukade ligga med fönstret öppet och lyssna på när de sjöng för mig. Det var så vackert och många gånger fick det mig att gråta.

Utav lycka?

Både och. De fick mig att känna att jag hade en hel värld bakom mig, men samtidigt kände jag mig så liten ibland. Jag visste ju vilken Bill de hade i sina tankar. Och killen som låg i sjukhussängen var absolut inte den Bill. Jag kommer ihåg en morgon när jag reste mig upp och tittade ut genom fönstret. Nedanför satt ett tjugotal tjejer och det låg skyltar överallt. Det tog ett tag innan de såg mig och jag blev så rörd. Men jag klarade knappt av att stå upp för det kändes som om jag hade världens tyngd på mina axlar. Deras Bill kanske aldrig skulle komma tillbaka och jag visste att de ville ha honom tillbaka. De ville ha bevis på att han levde.

Tror du han kommer tillbaka?

Ska jag vara allvarlig? Nej, jag tror aldrig han kommer tillbaka. Jag vet inte ens om jag vill ha honom tillbaka?

Varför inte?

Därför att det känns fel. Han finns inte längre. Den Bill var en ung kille som drömde om guld och gröna skogar. Han hade hela världen framför sina fötter och kunde inte varit lyckligare. Missförstå mig inte, jag älskade den killen. Men den jag är idag är någon helt annan. Vem det är vet jag fortfarande inte. Det är något jag kämpar med varje dag.

Men tror du att du kommer komma tillbaka?

Nån gång är jag säkert tillbaka på scenen. Kanske inte i lika stor utsträckning som innan, men definitivt på något sätt. Att sjunga är mitt liv. Musik överhuvudtaget är vad jag andas. Någon gång, när allt det här har läkt, ska jag ta med mig Tom till studion igen och sjunga tills jag blir hes. Men jag vågar inte säga när. Det kan ta veckor eller till och med år.

Jag är glad att du har din familj och jag önskar dig verkligen all lycka i framtiden.

Tack!
Det betyder mycket när du säger så. Alla tror att jag har är någon superstjärna som kan ta allt. En robot. Men jag är precis likadan som alla andra. Precis som alla andra. Så tack igen!







När han vaknat den morgonen hade han aldrig trott att dagen skulle sluta gråtandes på soffan när resten av familjen låg och sov uppe i sina sängar. Ända tills för någon timme sedan hade vardagen känts som vanligt, lite överväldigad över förtroendet han fått av en sådan sårbar ikon. Inte riktigt förstått hur det hade gått till? På vägen hem körde han en omväg förbi kvarteret där han växt upp. Stannade till framför barndomshuset och letade efter spåren han lämnat efter sig som ung. Två små barn, en flicka och en pojke, klättrade omkring i hans gamla träd. En stor ek. Tittade man under en utav de lägre grenarna kunde man se hans initialer karvade i barken. De skrattade och klättrade längre och längre upp. Genom köksfönstret kunde han se hur mamman gick mellan kylskåpet och köksbänken. Klockan var snart sex så det var nog dags för middag snart.

Som utav en slump började den där låten spelas på radion. Barnen besegrade gren efter gren och hans händer kramade om den svarta läderratten. De såg ut att må bra, de såg lyckliga ut. Han hade själv levt ett lyckligt liv där i huset. Haft vänner längst hela gatan som alltid ville följa med på hyss. Varit ute hela nätter och korsat staden på sin cykel med kompisarna hack i häl. Där i huset hade hans första arton levnadsår tagit plats. Det krampade lite i hjärtat och för ett ögonblick hade han kunnat ge allt för att få komma tillbaka till den tiden. Det kändes som att han visste alldeles för mycket nu. Som om världen helt plötsligt dumpat flera ton av ansvar på hans smala axlar. Det gjorde ont när han såg på de leende barnen, mindes sitt bekymmersfria liv och samtidigt hörde den mjuka rösten i bakgrunden. Han kände sig skyldig. Ville springa ut till barnen och säga åt dem att aldrig lämna varandra. Att alltid hålla fast vid varandra och aldrig ta något för givet. Alla var inte lika lyckligt lottade som de.

If the world makes you confused
And your senses you seem to lose
If the storm doesn't wanna diffuse
And you just don't know what to do
Look around, I am here
Doesn't count far or near

I am by your side
Just for a little while

Dagen hade han klarat av. Natten var svårare. Ensam med endast lampan i fönstret tänd kunde han inte låta bli att gråta för honom. Idag hade en världsikon ringt honom, bett honom avslöja hans djupaste hemligheter för resten av världen. Han hade mött en ung smal man som såg ut som vilken som helst. En man som kunde ha växt upp på samma gata som honom. De hade skakat hand, satt sig mitt emot varandra i soffan. Han hade slagits av hur enkel och nära han kändes. Inget övernaturligt stjärnglans eller överdimensionerade rörelser. Endast en ung man. Men genast hade det slagit honom vilken ära han hade givits. Under tiden berättelsen hade utformats kändes det som om han sjönk allt djupare ned i soffan.

De hade aldrig kunnat växt upp på samma gata. Inte många ord kom ut från hans mun, han var osäker på om han skulle kunna forma en hel mening överhuvudtaget? Så mycket smärta stjärnan hade varit med om. Saker ingen människa någonsin skulle behöva utstå. För det var just det han var, en människa. Han var ingen superhjälte, det fanns inga superkrafter. Nere i köket stod hans mamma och lagade mat, hans hundar sprang runt i huset och tuggade på plastleksaker. I ena fåtöljen låg alla hans kläder i en stor hög som i alla unga killars rum. Han hade ingen butler, ingen stor bassäng med pengar och han satt i svarta mjukisbyxor och en sliten T-shirt med uppdragna knän i soffan. Det kunde lika gärna vara hans egen son som satt där.

Det var nog det som gjorde ondast, att han inte var övernaturlig. Ända sedan han blev bortförd har han levt helt isolerad. Undangömd från livet. Hans återhämtning var miltals längre än vad en människa utav folkets var. Han hade år kvar innan människor skulle se honom som "normal" igen. Allt stjärnan offrat för sig själv och sin familj fick honom att tappa andan. Framför honom satt en ung man med ett liv som inte gick att leva för tillfället. Han hade allt vi vanliga människor längtar efter, drömmer om, men själv var han en fånge i sitt egna hem.

Det skulle ta tid innan han kunde släppa det här. Han drog filten över hakan och kröp ihop mot soffans rygg. De här fick bara lov att bli bra. Ingen skulle få reda på något innan det var felfritt och han hade fått det godkänt. Aldrig någonsin hade han getts ett sådant massivt förtroende och det fick honom att tappa fotfästen lite. Det här var stort. Stjärnan hade kunnat valt vem som helst, tagit betalt i miljoner. Istället valde han en okänd reporter han aldrig tidigare pratat med. Det var imponerande gjort.

Det var nog det som trots allt gjorde honom övernaturlig. Att vad han än gjorde, strävade han aldrig efter att vara någon annan. Alltid, i alla han gjorde, var han sig själv. Den Bill Kaulitz han föddes som. Även om världen krävde honom såg han alltid till att ge alla en liten del utav sig själv till alla. Han hade en naturlig styrka som även om han hade brutits itu kunde tas fram för att ta det där extra steget. En del utav den styrkan var närheten han delade med sin tvillingbror. Den äldre brodern hade väntat utanför och erbjudit sin famn när de klivit ut ur rummet. Under hela intervjun hade ingen gråtit utom intervjuaren själv. Nästan lite illa till mods stod han där efteråt och sneglade åt brödernas håll. Hårt hållna om varandra gavs det tröst och lugnande hjärtslag. Det var alldeles tyst men det syntes att det båda berättade för varandra. Berättade hur de älskade varandra och alltid skulle finnas där för varandra. Det var rörande, mäktigt.

Han slöt ögonen och försökte sig på att sova. Aldrig hade han trott att dagen skulle sluta på det här viset. Allt kändes utpumpat på kraft och hela världen hade fått ett nytt ljus över sig. Den här artikeln skulle bli den bästa han någonsin skrivit. Det fick ta all tid i världen. Han skulle sjukskriva sig från jobbet om det så behövdes bara för att få varje ord rätt. Det var han skyldig stjärnan. Han kunde inte erbjuda sin gamla barndomsgata och alla minnen de kunde få dela, men han kunde erbjuda det här.

Bill


Han kunde inte bestämma sig för om han var stolt över det eller om det kanske rent utav var bland det mest korkade han ens kommit på? Säkert var att det varit bland det svåraste han gjort. Så även om det hade varit dumt, fanns en stolthet över att han faktiskt klarat av det. Lite som att springa över en väg i sista sekunden och precis hinna över innan bilarna träffade. Man hinner ångra sig en halv sekund innan första steget tas men efteråt är man så otroligt stolt över sig själv. Man sträcker upp handen åt alla arga biltutor och tackar för den här gången. Det ger en kick.

Tanken hade spökat hos honom länge nu, men det var inte förrän idag det hade triggats igång. På väg ned i trappen hade telefonen ringt och då ingen svarat hade han helt enkelt plockat upp luren. För någon månad sedan hade det aldrig hänt, men senaste tiden hade allt verkar räta ut sig. Självklart svarade han inte med sitt eget namn som öppningsreplik. Den vanan var inövad sedan år tillbaka. Endast ett Hej. Inget konkret som kunde avslöja hans riktiga identitet.

Men den rösten som hittades på andra sidan luren. Han hade hört den förut. Någonstans inom honom registrerades en påminnelse om vad som varit. Även om han inte kunde placera platsen visste han att han varit där innan. Någonstans där. Han gav luren till sin mamma och satte sig ned på trappsteget. Vart hörde allt hemma? Allt som virvlade upp inom honom utan att han egentligen visste om det. Han visste att något fått honom att öppna ögonen men kunde omöjligt sätta fingret på det. Modern sneglade oroligt på sin yngsta son och försökte tyda kroppsspråket. Efter några minuter reste han sig upp och gick mot sitt rum. Han visste inte vad som hade hänt, men något var nytt. Eller inte nytt heller. Men plötsligt kände han att han fick lov att göra det där han så länge tänkt på...Det var dags att stänga ögonen och springa över vägen. Känna vinden slita tag i en när bilarna flög förbi.

Det var en kick, men han var osäker på om den uppskattades. Själv pendlade det mellan ren skräck och total befrielse. Han var bara rädd hur andra skulle reagera. Nervöst slog han numret till sin bror och hoppades på vägledning. Att någon kunde styra honom mot rätt håll.
- Snälla skynda dig hem, det känns som att jag har gjort något fel...

Annie

Har du någonsin varit så rädd att du är rädd för att röra dig? När kroppen försöker spå de närmsta timmarna eller till och med dagarna, för att försöka minimisera skadan. När allt man gör tänks igenom om det på något sätt kan påverka hur nästa timme kommer utföras? Hon visste inte vart hon skulle börja. Ena knäet lades ovanpå det andra och ryggen gnuggades mot stolsryggens pelare. En djup suck som omöjligtvis kunde fylla lungorna och benet bytte knä igen. Hon kunde göra sig av med nervositeten. Slänga bort den och aldrig mer tänka på den. Men alltid när det finns en nervositet finns det en nyfikenhet. En spänning. Och den var hon inte säker på om hon ville slänga bort.

Framför henne på bordet låg tre saker som hon knappt visste om hon skulle våga röra. Ett brunt paket stort som ett flingpaket och två mindre kuvert. Ett hade hon sett tidigare. Ett var från honom, mannen som fick henne att gråta av kärlek. Det andra var från en ännu okänd gestalt. Hon hade kunnat lista ut att det fortfarande okända kuvertet och paktetet stort som ett flingpaket var från samma ägare. Det syntes på skrivstilen. Trygghetens kuvert hade Elin kommit med. De två okända föremålen hade en ung man knackat på dörren och leverat. Tredje gången någon knackat på hennes dörr. Andra gången någon sett hennes lägenhet.

Bara den lilla anmärkelsen gjorde henne nervös. Var hon verkligen så undandragen så ingen fått tillåtelse att komma in i hennes liv? Men det var inte det enda som gjorde henne nervös. Ganska snabbt hade hon lyckats jämfört och insett att de båda skrivstilarna var kusligt lik varandra. Ett roligt konstaterande först, sedan en jobbig påminnelse om vad det kunde vara. Inget hindrade att skriften skulle vara släkt med? Samma ansiktsdrag, samma godhet.

Med skakande händer sprättade hon upp toppen på kuvertet. Det kunde lika gärna vara sig själv hon sprättade upp. Dag för dag. Det vita papperet drogs ut och omslaget singlade ned på trägolvet. Tänk om det var som hon trodde? Då hade hon brytit mot reglerna. Det där om att inte leta efter bekanta vägslyltar igen. Det gick inte längre att stå emot. Allt skrek stop, högt och tydligt! Men en del av henne ville hem.

"Hej Annie!
Det kändes inte mer än rättvist att ge dig detta innan resten av världen fick veta. Vi har förstått att du inte velat ha någon kontakt med oss, och vi förstår. Jag klandrar dig inte för något, snälla förstå det. Du betyder fortfarande väldigt mycket för oss. Varje gång jag såg min son le tänkte jag på dig och tackade Gud för att du funnits där vid hans sida. För oss är du en i familjen och är fortfarande lika välkommen. Var aldrig rädd för att prata med oss, med mig.
Jag kände att jag var skyldig att förvarna dig om vad som skall komma. Ingen utav oss var beredd på det. Helt plötsligt en dag var Bill bara klar.
Han saknade dig, gör det fortfarande.
Se till att inget dumt händer dig nu vännen. Ta det lugnt och skulle det vara något, minsta lilla, vet du vart vi finns. Du kan alltid nå mig på numret nedanför.
Vi älskar dig!
Kram/ Simone"

Hon skulle kunna nypa sönder det vita papperet. Det var som hon befarat. Trygghetens mammas skrivstil, ursprunget til hans egen skrift. Varför hade hon öppnat brevet? Varför låg det där paketet stort som ett flingpaket kvar på bordet framför och skrek åt henne att bli öppnad? Hon hade inte velat beblanda sig med det gamla livet igen. Hon hade lärt sig att leva ett nytt. Nu fanns det ingen återvändo. Han var nyfiken, ville veta vad som fanns där inne. Kanske en liten del utav honom fanns där? En tillräckligt stor dos av trygghetsmedicin? Han hade saknat henne...hon saknade honom. Det var vackert sagt, gjorde henne vacker. Fcik hennes kinder att lysa av rodnad. Men varför hade hon fått det här paketet? vad låg det innuti? Varhelst det ligger en spänning ligger det en nervositet, ligger det en rädsla...hon ville känna sig trygg. Det gick inte ihop. Vad hade mamman menat i sitt brev? Vad ville hon visa henne innan resten av världen fick reda på det?

Annie


Den svarta mattan drogs ut av foten och försökte mäta så avståndet till rummets väggar var lika stort på alla sidor. Mitt på golvet och utan en enda liten skrynkla. Nytvättad och till och med strykt var den, nästan som ny. Hon skulle nog till och med vilja påstå att den var bättre än ny. Första intrycket säger allt. Det fick lov att vara skinande rent och organiserat. Målet var att vem som helst skulle kunna gå in genom dörren och imponeras av hur balanserat det såg ut. IKEA katalog skulle de tänka.
"Så här vill jag att det ska se ut hemma hos mig" Så skulle de tänka.
"Vart har du köpt den, hur gjorde du det" Så skulle de fråga.

I två dagar hade hon hållit på och plockat med lägenheten. Listan på saker som fick lov att ordnas hade bara växt sig större för varje timme men det mesta hade hunnit bockats av till den stora dagen. Hennes rörelser hade varit begränsade sista timmarna så att risken för skadegörelse skulle vara minimal. Köket hade blivit den sista begränsningen, sittandes på en stol och iakttagit klockan på väggen. Inget fick röras eller ändras, det var bra som det var nu. Skulle hon gå utanför köket skulle ännu en sak komma upp på listan och det var inte säkert att hon skulle hinna sätta en bock för det. Snart var det dags.

Igår hade hon ringt och frågat om hon fick komma och hälsa på. Även om det snarare kändes som ett förberedande, som om hon redan satt i bilen på väg. Mer som ett, bli inte förvånad om du möter mig i trappen nästa gång du går ut. Hon ville prata om något? Något hade hänt? Idag, hade hon sagt. Nej, hade den andra hon sagt.
- Inte idag, i morgon. I morgon får du komma.

Första tanken var nej, hon var inte redo än. Men på Elin hade det låtit viktigt, väldigt viktigt.
Så nu var allt varje litet dammkorn placerat med instruktioner hur de skulle bete sig. Gafflarna i kökslådan låg perfekt staplade på varandra och tandborsten inne på handfatet var helt ny. Inga bakterier fanns att hitta. Allt var perfekt. Mycket bättre än det där viktiga som skulle komma. Vad det än var skulle hon vara bättre.

En svag knackning hördes på dörren och stolen vickade nästan över när kroppen hoppade till. Ena handen tog stöd mot väggen och den andra borrade in naglarna i knäet. Stolen vreds försiktigt tillbaka på sin plats och hjärtat svaldes ned i bröstet igen. Aldrig hade någon knackat på hennes dörr tidigare. Den svaga knackningens ljudvågor studsade fortfarande runt bland hennes väggar. Hon kunde svära på att hon såg skuggan. Ping pong runt bland möblerna. Gud nåde den om den stötte till något. När hon kom att tänka på det hade hon aldrig någonsin haft någon på besök överhuvudtaget i lägenheten.

- Annie!
En till tyst knackning som lyckades krocka med den gamla.
Äntligen viskade hon tyst för sig själv och reste sig upp. Kanske den mentala biten inte var på topp om man morrar på en knackning som flyger runt i lägenheten och får gardinerna att fladdra till. Men hon hade jobbat hårt att få det så bra. Utan svårigheter öppnar hon dörren och fann sin gamla flickvän stå utanför med oroligt ansikte. Rynkor i pannan som dolde det där viktiga hon inte ville höra.

- Hej!
Röster lät alltid så annorlunda över telefon. De stämde aldrig överens med den riktiga tonen. Elin hade låtit stressad och besvärad på telefonen. Nu stod hon här framför och hennes Hej var så skönt att höra. Alldeles lent och behövande. Sista gången de hade setts hade hon slängt en förbannelse över Elin. Hatat henne för allt hon hade gjort. Kanske var det lite därför hon städat som en galning, för att visa att hon var bättre än så.

Men nu var det hennes gamla Elin som stod ute i trapphuset. Hon med det stora lockiga håret och de gröna ögonen som alltid fick henne knäsvag. Hon blinkade till och tog ett steg fram rakt in i hennes famn. Borrade in ansiktet bland hårslingorna och fyllde sig med hennes underbara läkande doft. Det var skönt att få fylla på må bra förrådet lite. Även om hon sagt att hon aldrig skulle göra det var hon lycklig att få tillbaka lite av sitt liv igen. Elin gjorde likadant och ett tag kunde hon svära på att deras hjärtan slog i samma takt. Som att det åxå ville hålla om varanrda och fylla på må bra förrådet.

De släppte taget om varandra och stannade till med att bara titta på varandra. Båda log lite smått, men inte helt. Det var fortfarande lite för koncentrerat med minnen från sista tiden ihop. För mycket hade gått fel för att de bara skulle kunna ta upp vart de älskade varandra senast.
- Kom in.
Hon flyttade sig åt sidan och lät Elin komma förbi. Som alltid när man kommer hem till någon tog hon några steg in och tittade sig omkring. Annie väntade spänt på reaktionen bakom. Det lockiga håret vände sig om med höjda ögonbryn.
- Wow, va fint du har fått till det!
Stoltheten var oslagbar och hon kunde inte annat än känna sig som en vinnare. Och även om mötet med Elin hade visat sig urarta på ett helt annat sätt än hon förväntat sig, kunde hon inte låta bli att känna en smula skadeglädje. Det här hade hon nog inte trott att Annie skulle klara av så bra.
- Tack!
Varje muskel fick anstränga sig för att inte fyra av ett tokstort leende. Även om hon inte kunde vara mer stolt fick hon lov att inte visa sig överraskad. Kunde inte avslöja att det tagit upp all hennes tid att få det så rent.

De satt båda och smuttade på det heta kaffet i de blå muggarna. Lite kallprat hade de hunnit med men det mesta kändes besvärat. Hon trodde det berodde på att de båda känt hur något flammat upp igen. Själv kunde hon inte sluta dra efter andan och fånga upp hennes parfym. Det var underbar medicin för henne. Så kanske hon gav Elin en och annan blick som försökte visa vägen till vart hon ville. Om hon bara visste hur fel hon hade så hon hade kunnat förbereda sig.

- Förlåt, Annie!
Hon hann precis hindra kaffet från att smita ned i fel strupe. Var det nu det där viktiga skulle komma?
- Förlåt för vad?
Elin höll hårt om kaffemuggen med båda händerna och avbröt andetagen med försök att pressa fram ord. Kinderna började ändra nyans till röd och man kunde ana ögonen vattnas. Hon skakade på huvudet.
- För så mycket. Så mycket att jag knappt vet vart jag ska börja?
Elin sträckte ut sin hand och tog tag om Annies. Båda skakade lätt.
- Börja med det lättaste.
Ett förlåt var förväntad och efterlängtat efter vad hon gjort. Men nu när hennes gamla flickvän satt mitt emot och led kändes det inte lika viktigt längre. Hon kunde ju se klart och tydligt att hon ångrade sig.
- Det finns inget lätt här.
Den första tåren letade sig nedför hennes kind men hon fortsatte kämpa sig genom gråten.
- Förlåt för att jag ignorerat dig, för att jag inte funnits där för dig. Du anar inte hur dåligt jag har mått för sättet jag behandlat dig på.
Hon torkade bort en tår och fortsatte.
- Jag skulle ha funnits där, jag borde ha gett dig all tröst du behövde. Jag borde ha varit den du ville att jag skulle vara.

Att plötsligt se henne bryta ihop och visa ärlighet blåste ur henne totalt. Det borde inte få hända men nu kände hon skuld. Förlåtelserna var mer än befogade, men nu ville hon inte ha dom.
- Elin, du behöver inte...
- Jo, det behöver jag.
Elin snäste av henne och satte henne på plats med blicken.
- Jag vet att jag aldrig kommer kunna ställa allt till rätta igen. Men jag vill att du ska veta att jag vet. Jag vet att det var fel.

- Du kan alltid komma tillbaka till mig igen.
Det hade bara kommit. Ingen förvarning, plötsligt hade orden flugit ur henne. Elin tittade chockat upp och fann nog Annie precis lika chockad själv över sin frågan. Men istället för att hon skulle bli glad började hennes läpp darra ännu mer och rösten försvann.
- Det var en annan sak jag ville berätta.

Nu kom det, det viktiga som var orsaken till att hon kommit hit överhuvudtaget. Hon höll andan när Elin öppnade munnen igen. Hon var rädd för viktigt.
- Jag har träffat en annan. Han heter Erik.
Klockan tickade på och dygnet hade förlorat ännu en sekund av sitt liv. Allt snurrade på, hon snurrade. Hon fick lov att sluta med det där.
Andas, Annie. Glöm inte att andas.

Den nostalgiska känslan av att fått lite av hennes gamla liv tillbaka in i sitt nya liv var inte längre lika vacker. Kan man inte putta tillbaka händelser. Paketera in dem igen och gömma dem långt inne på en hög vind. Under en massa annat skräp. Snälla, ta tillbaka allt du sagt. Gör det ogjort. Gå tillbaka där du kom ifrån och stäng dörren. Knacka aldrig på igen. Erik, var det så han hette? Det var fult. Hon skulle aldrig döpa någon till Erik. Hoppas han var ful och luktade illa.

- Jag har gjort mycket fel med dig. Fel jag inte borde ha gjort. Men jag kan aldrig göra det ogjort.
Hon drog åt sig handen som låg gömd inne i Elins och försökte skicka all kyla hon hade åt personen mitt emot. Hon önskade att hon kunde göra allt de hade tillsammans ogjort.
- Jag älskar dig, Annie. Men du behöver inte mig. Du behöver någon bättre, någon värd dig.
Klart hon sade så. Nu försökte hon släta över allt med fina ord. Så står det i alla böcker.
"Tips på hur man gör slut"
"- det är inte du, det är jag"

- Men det var inte därför jag kom hit.
Förvirringen sprängde hål i henne och hon var inte säker på om hon kunde ta mer. Fanns det fler viktigt? Elin började leta i sin väska efter något och när hon hittat det såg hon upp och suckade.
- Förlåt att jag varit så hemsk mot er. Jag vet att ingen utav er förtjänade det. Och jag vet att det är en hemsk ursäkt som inte rättfärdigar något jag gjort. Men jag var svartsjuk.
Hon räckte fram något och lade det alldeles framför hennes kaffemugg.
- Ni hade något som vi aldrig haft. Vissa dagar vill jag bara slänga mig framför första bästa bil för att jag slitit er itu. Ni förtjänar inte det här. Ni har fått så mycket ont som ni inte borde behöva ha.

Elin klarade knappt av att få fram orden och det syntes att hon mådde dåligt. Annie glömde ännu en gång bort att andas. En dålig vana hon kommit upp med. Men allt för många gånger hade hon hamnat i situationer som helt enkelt tog andan ur henne.
- Snälla, Annie. Du kommer behöva det här.

Framför henne låg ett vitt kuvert med hennes namn skrivet i snirkliga bokstäver. Ett namn skrivet av hennes trygghet. Elin hade haft rätt. Det var något viktigt hon ville prata om.

Tom

Hela Tyskland hade sommarlov och njöt av värmen som svept över dem med ungdomens minnen och lekar. Alla tog chansen att njuta av det och tog varje litet tillfälle som gavs åt att inte göra något förutom att suga i sig välsignelsen från ovan. Vem vet när de skulle få uppleva något liknande igen? Den äldsta brodern tyckte sig åxå ha sommarlov. De tre männen satte sig ned i varsin stol ute på den stenbelagda utomhusplatsen. Det hade regnat tidigare under morgonen och luften kändes pånyttfödd och ren från användt, förbrukat syre. Alla dofter fick ett starkare liv och verkade försöka ge lite utav sin livskraft till varelserna runt omkring. Rosor, syrener och nypon låg som ett sammetstäcke över allt och gungade med i den lätta brisen. De tog alla ett djupt andetag och sträckte ut sina ben. Det här året hade de alla växt ur sina skor. De unga killarna hade tänjt ut sina rockar till gränsen och skinnet började precis ge med sig och lämna den där stramande känslan att man inte riktigt räcker till bakom sig. Deras unga ålder hade varit med om mycket, men det senaste halvåret hade allt de upplevt fått en ny etikett. Tankar fått omorganiseras, lärdomar packeterats och familjeband värderats. De tre trästolarna hyste tre unga män som aldrig någonsin skulle komma att bli ung igen. De hade alla fått en gammal mans själ. Full av ärr, inbakade med smärtsamma minnen men med ett hölje av kärlek och ödmjukhet. Att varit så nära att förlora något så stort, bandet mellan bröder och livskamrater, hade fått dem alla att se på världen ur en helt annan synvinkel. En klapp på axeln när man sågs betydde något helt annat nu. Osynligt för oss andra, men för dem var det en kärleksförklaring till en bror. Genetiskt eller inte, de var alla en del utav en stor familj.

Toms sommarlov bestod av att äntligen kunna slappna av och inte bry sig om högerfoten skulle gå framför eller bakom vänsterfoten. Alldeles för länge hade han oroat sig för minsta lilla sak hans yngre bror gjorde eller inte gjorde. Allt hade överanalyserats och laborerats med.
Varför gjorde Bill så och inte så? Vad betyder det?
Nu äntligen började allt lugna ned sig. Bill hade fått tillåtelse att vistas ensam hemma och han verkade klara av det ganska bra. Ibland hände det att han fick ett samtal av en nervös lillebror som inte riktigt visste vad han skulle göra med sig själv, men oftast lyckades han hålla ihop. Senaste dagarna var de första han lyckats få en timme att passera utan att ägna så mycket som en tanke åt vad som kunde gå fel med Bill. Inte ens skuldkänslorna lyckades trycka ned honom längre. Innerst inne visste han att han gjorde rätt. Tvillingar eller ej, de fick lov att försöka ge varandra utrymme att utvecklas.

Trädgården och studion hade blivit skyddat av ett högt plank för att hålla utomstående borta från dem. De visste alla om att blixtrar avfyrades bland buskarnas gömslen, men de hade lärt sig att blockera. Nu om någonsin. Men det var deras mark, deras barndomsstudio, och ingen skulle få jaga bort dem från sin stabila grund. Precis som Bill nämt tidigare, det var deras. Tillhörde deras liv. Att få komma tillbaka och leva precis som innan, spela deras låtar och endast jamma runt bland ackorden, var total frihet för dem. Låtar de spelade precis i början på alla små klubbar med endast ett par alkoholiserade gubbar vid baren. Originalversionerna av låtarna på deras första studioalbum. De skrattade när de spelade de dumma låtarna men innerst inne grät de alla.

Det livet kändes så avlägset. De unga killarna som lade ned varje minut av ledig tid till att öva och drömma sig bort bland autografskrivande och hysterika fans. Hade de verkligen funnits? Pojkarna med glittrande stjärndust i ögonen då de fick höra ordet skivkontrakt för första gången. Varje gång nostalgin rann över dem skakade de på huvudet i oförståelse. Ibland kändes liven som en lögn. Livet före och efter. När de vaknade på morgonen och insåg att de inte kunde röra sig utomhus utan maskering och försiktighetsåtgärder. Hade det tidiga livet i Loitsche verkligen existerat?
När de uppträdde framför Eiffeltornet på Frankrikes nationaldag och ett hav av människor sjöng med i deras låtar. Drömde de verkligen inte allt bara?

Vissa dagar blev de inte kloka på sina liv. Men just den här dagen hade de alla tre suttit och spelat med i sin största hit någonsin och alla känt gåshuden sprida sig längst skinnet. Dursch De Monsun var allt för verklig för dem. Det var skönt att få spela av sig igen med Gustaf och Georg. Alla kund de behöva en paus från allt och Bill hade gett sitt godkännande. Tom hade sagt helt ärligt till sin lillebror att han inte tänkte åka in till studion utan hans tillåtelse. Det hade inte ens tagit två sekunder innan han fått en lekfull knuff av sin bror som idioförklarat honom. Musik var deras liv så varför skulle han hindra sin familj från att leva? Nu satt de där utanför studion och han sträckte sig efter den tjocka cocktailtomaten som lyste med sin röda färg på den tunna kvisten. Han hade aldrig gilat grönsaker men det var något med färska tomater som kunde pressas ut på sommar. Just den sötmas kunde inte fejkas, den kunde bara hittas under sommarmånaderna.

Äntligen kom David, deras manager, med en varsin pizza. Alla slängde sig över kartongerna och låtsas bråkade över vilken som var vems. Trots att deras själ var äldre fick de tillåtelse att söka sig tillbaka till de unga killarna som drömde om hela världen i sin hand.

Tom hade varit stark, starkare än vad han själv trott att han skulle klara av. Men allt har sin bristningsgräns.Varje litet steg Bill tagit hade han försökt lista ut varför, eller varför inte? Det hade tagit upp all hans tid till att försöka kartlägga sin brors liv och till slut hade han brytit ihop. Det hade kommit helt oväntat för honom.

En dag hade han gått in i sin bros rum för att hämta en tröja. En ursäkt han ofta hade använt för att kunna spionera på sin bror. Lådan till nattduksbordet hade varit öppen och han hade gått dit. Han ville inte erkänna att han snokade. I hans ögon såg han bara efter sin bror och försökte förutse och hålla hans tillstånd under kontroll. Alla visste att Bill var en väldigt inåtvänd person som inte alltid gjorde det så enkelt. Men han läste aldrig dagböcker. Ok, Georgs dagbok hade han läst, men sin egen brors skulle han aldrig kunna läsa. Det fanns alldeles för mycket respekt inblandad. Men just den dagen hade han gått förbi den öppna lådan och mage hade vändt sig inom honom. Utan att ta sig tid att fråga sig varför hade han rusat ut ur rummet och ned till soffan där Bill satt. Ett hårt tag om hans smala arm hade släpat tillbaka Bill till hans rum och ställt honom mot väggen.
- Va fan tror du att du håller på med?

Han hade skrikit rakt i sin brors ansikte och fått sin tvilling att tappa all färg. En chockad Bill hade sett sin brors röda ansikte och fått en påse med vita piller kastade mot sig själv, varefter svordomar hade skyfflats över honom. Tom hade gråtit och känt sig sviken. Efter all oro och skräck han lagt ned i sin kärleken till sin bror, tänkte han nu bara lämna honom med en påse full av piller. Kunde Bill verkligen vara så feg? Det hade slutat med att Bill tagit honom i sin famn och till slut vaggat honom till sömn. Efteråt kom han på att det var första gången Bill fått lov att trösta honom. Det hade varit första gången svagheten knäckt honom och för något som bara kokats ihop inne i hans hjärna. Påsen hade bara innehållit vitamintabletter för att stärka hans immunförsvar. Men för honom hade det varit en fråga om liv och död när han sett dem. Även om Bill var hans tvillingsjäl vågade han inte tillåta sig själv att lita på honom. Inte riktigt än.

Nu var det annat. Sommaren var här och alla kände för att springa runt och sparka bakut. Han visste att Bill var hemma hos deras föräldrar och fick de äckliga, men ack så underbar hundpussarna som lämnade spår över hela hans ansikte. Aldrig tidigare hade han uppskattat sian hundar som nu. Allt som fick hans bror att le var värt att dö för.

Efter pizzan var det dags att ge sig hemmåt igen. Hans mamma hade planerat en familjemiddag och han såg fram emot en kväll med bara de fyra och deras fyrfotade vänner. Det var den enda tiden som allt egentligen kändes verkligt. När familjen samlades och världen runt omkring inte spelade någon roll. Han satte på sig solglasögonen och startade motorn på sin Audi. Utanför skulle det stå fullt av fans som ville ta kort och visa upp för sina vänner. Han hade vant sig vid att vara allmän egendom nu. Men idag gjorde det inget, han kände sig lite sådär töntigt fri idag. Precis som en kalv som för första gången släpps ut på grönbete och trasslar in benen i varandra. Glatt vinkade han åt de unga tjejerna och bjöd även på ett Peace tecken.

Precis när han kommit ut på motorvägen blinkar displayen på hans mobil till och Jay Z börjar spela.

Bill

- Tjena brorsan!
Först var det helt tyst i luren. Hade han redan hunnit lagt på?
- Hej Tom!
Den där känslan av att beta fyrklöver ock försöka sparka bort moln med bakbenen ebbade ut i nervositet på endast ett par sekunder. Nervositeten hos hans yngre bror hördes i bakgrunden och lädret började gnälla då Tom oroligt började vrida på sig i bilsätet varefter han räknade minuterna efter varje vägskylt han passerade.
- Bill, vad är det?
De hade bara sagt Hej än, men båda visste att något var fel. Trådarna som alltid höll dem samman hade en förmåga att skvallra om minsta lilla störning i sammansättningen mellan lycka och olycka.
- Bill, jag hör ju att det är något?
Han kunde höra sin tvilling gå fram och tillbaka mellan väggarna med mobilen tryckt hårt mot sitt öra. Något var fel och han kunde svära på att marken under honom skälvde i ren protest.
- Jag vet inte?
Bills röst var förvirrad, ansträngd av arbetet inom honom.
- Snälla skynda dig hem, det känns som att jag har gjort något fel...