Annie

Båda tittade på varandra som om världen skulle gå under om de bröt kontakten. Jag tittade från den ena till den andra. Bills ögon var blanka och tårade. Toms ögon var uppspärrade och hans mun gjorde hela tiden nya försök att förmedla någon sorts reaktion. Hela tiden hördes små pip, suckar och stakningar och jag såg hur varje gång Tom försökte säga något lyfte han ena handen något men släppte den lika fort. Stackarn han e helt chockad. Jag kände bara för att skratta åt hela situationen, men jag visste att det skulle vara okänsligt. Här har de gått och längtat ihjäl sig efter varandra och när de sen äntligen träffas vet ingen hur de ska reagera. Så mycket som de har pratat om varandra trodde jag de skulle hoppa in i varandras famnar och helt glömma bort resten av världen. Visserligen var resten av världen glömd men jag kände att det var dags att rycka in och hjälpa dem lite på traven.
- Tom! Lite försiktigt petade jag honom i sidan med armbågen. Han vände lite på ansiktet åt mitt håll men höll blicken stadigt på sin yngre bror. - Hur är det? Hackigt nickade han med munnen halvöppen. Han hörde nog mig inte ens.
- Tom! Den här gången puttade jag till honom lite hårdare och äntligen vände han uppmärksamheten mot mig. Åtminstonde för några sekunder.
-Vad? Förvånat ruskade han på huvudet och tittade frågande på mig. När jag dröjde med mitt svar en sekund för länge vände han genast tillbaka blicken och hans läppar började rycka igen.
Nu kunde jag inte hållla mig längre, utan började helt enkelt skratta åt deras beteende. Med ett ännu mer förvånat uttryck satte sig Tom rak i stolen och bet fundersamt i sin läpp.
- Varför skrattar du? Han började titta sig omkring för att se om han missat något och återvände med en stor rynka mellan ögonen. Jag lade huvudet på sned och log åt hans förvirrade sätt.
- Varför går du inte bara fram till honom? Han ryckte lätt på axlarna och började stamma igen. Jag har ingen aning om vad han försökte säga men det såg väldigt roligt ut. Hans händer gjorde små gester för att försöka förklara sina stakande ord och till slut tog jag hans hand i farten och ryckte upp honom från stolen.
- Eeey! Tom var inte alls beredd på det och gav ifrån sig ett högt tjut. Jag puttade honom i ryggen så han tog några stapplande steg frammåt.
- Sluta fåna dig nu och gå fram till din bror. Först vände han sig om för att säga något, men nu var han på väg äntligen. Hans händer knöts och spändes ut för varje steg och han hade det löjligaste leende jag någonsin sett. Det nådde från öra till öra och han såg ut som en liten pojke på julafton. Det var det sötaste jag någonsin sett och jag kunde inte låta bli att smittas av hans glädje. Han stod framme vid sängkanten nu och sträckte sig försiktigt fram och rörde på Bills arm. Plötsligt hördes ett fnitter från Tom och jag kunde se hur tårarna rann nedför hans kinder.


I flera minuter satt de bara där och såg på varandra. Höll varandras händer och log. Jag var helt ställd över energin som omgav dem. De hade inte sagt ett ord till varandra än men ändå kändes det som att jag missat ett livslångt samtal. De var vackert! Jag reste mig och gick bort till sängen. Båda vände sina blickar mot mig och jag slogs av den extrema lyckan de visade. Nästan så att jag tvingades ta ett steg tillbaka för att försöka hitta balansen igen. Det lyste om dem. De var en enad front igen.
-Wow! Jag satte mig på den andra sidan av Bills säng. Båda nickade åt mitt ord. Det här var verkligen ett wow ögonblick.
- Så det är det här som är den oslagbara Kaulitz arm'en? Tom skrattade åt mitt uttryck och jag kände hur stämningen lättades upp.
- Jajamen! De e vi det! Tom sträckte stolt på sig. - De oslagbara Kaulitz!
Vad jag hade förstått hade Tom en bild utav sig att vara en riktigt player och ha ett överflöd av tjejer. Jag visste att dom var superstjärnor ute i Europa och många tusen flickors kärlek. Men bilden som målades upp av honom i media och bilden jag såg framför mig nu och de senaste dagarna, var något helt annat. En mänsklig gestalt av vanligt kött och blod som precis som vilken annan, kunde gå ned sig i skosulorna och må lika dåligt som ett utav sina olyckligt kära fans. Han var inte mer än vad jag eller någon annan var. Jag återfick medvetandet utav Bill som puttade på min arm. Han nickade åt mig som för att fråga hur det var med mig?
- Jag är OK! Jag blev helt varm av att äntligen få se in i hans djupa ögon igen. Han behövde fortfarande hjälp med andningen så han kunde inte prata själv och jag kunde se på han att han var trött. Trots det var han oerhört vacker. Jag vet att andra skulle rygga tillbaka, precis som hans bror, om de såg honom, men för mig var han alltid den vackraste.
- Du e tillbaka och din bror är helt underbar. Tom skrattade till och viftade bort det jag sade,
- Så ja, jag mår bra, Bill! Trots den stora tuben som placerats i hans hals lyckades han dra lite på smilbandet. Ännu en gång blev det tyst och tvillingarna fortsatte sitt intensiva stirrande på varandra. Inte ett ord.
- Tom, har du inget att säga till Bill? Han tittade oförstående på mig och skakade på huvudet.
- Nej, jag har redan sagt allt jag ville ha sagt? Blicken jag fick gjorde att jag kände mig mig dumförklarad. Klart att han hade sagt allt redan? Det hade ju gått snart en timme utan att de sagt ett enda ord? Den här tvilling grejen skulle ta ett tag att förstå, helt klart.
- Är du trött? Bill tittade på mig och nickade. Jag strök honom över kinden och kände kärleken sprida sig inom mig. Han slöt ögonen.
- Tom! Han kliade sig på hakan och väntade på mina ord. - Ska vi låta Bill vila lite och försöka få i dig nåt att äta? Han nickade och reste sig upp. Innan han vände sig om lutade han sig ned och placerade sina läppar på Bills panna. Tom gick ut genom dörren och jag slängde en sista blick på Bill. Han sov inte, inte än. Han log.

Jag hann precis stänga dörren in till Bill när Tom överföll mig och gav mig en lång hård kram. Vi snurrade runt i korridoren och Tom gav ifrån sig en massa konstiga ljud. Jag försökte hitta balansen men han snurrade runt oss båda två ända tills ena väggen tog emot. Då stannade han upp och tog tag om mina axlar. Han flåsade och var helt till sig.
- Han har vaknat! Tom hoppade upp och ned och helt plötsligt fick jag en kyss utav honom. Innan jag hunnit reagera hade han sprungit vidare och tagit nästa person i sin famn. En stackars sjuksköterska som inte visste vad hon skulle göra. Men en kyss fick hon i alla fall och lika snabbt var han iväg. Hon var alldeles röd i ansiktet och jag kunde bara tänka mig vilka historier hon kommer ha att berätta sedan.
"Ja,barnbarn, ni skulle bara veta när Tom Kaulitz kysste mig passionerat på munnen för att jag räddat hans tvillingbror från döden!"Jag fick hålla handen för munnen för att inte skratta högt. Jag ville inte förstöra hennes ögonblick, men vem som helst kunde se att Tom blivit galen. Han hoppade omkring i korridoren och springer bort till fönstret i matsalen. Drar fram en stol och ställer sig så att alla utanför kan se. Patienterna och anhöriga som sitter runt borden tittar förvånat på den uppenbart galna mannen som står och viftar på armarna och tjoar.
- Tom, vad håller du på med? Mitt försök att låta allvarlig misslyckades helt och Tom vände sig om och hela han log. Vad fick han all energi ifrån?
- Bill är vaken! Han hoppade upp och ner på stolen. - Han har vaknat. Allt är bra nu!
Ivrigt tittade han sig omkring och hoppade ned på golvet. Bordet närmast fick ett besök och han sträckte sig ut efter smörpaketet. Chockat flyttade sig människorna runt bordet och gjorde plats för honom. Han hoppade snabbt upp på stolen igen och stoppade fingrarna i smöret.
- Tom ,vad hålle....
Med fingrarna fulla av smör sträcker han sig så långt upp han kan och drar ett böjt streck med sina fingrar i en båge. han sträcker sig upp och drar en pararell båge. Jag börjar ana vad han håller på med. Efter att skrivit något framför sitt bröst som jag inte kunde se, lutade han sig mot handflatorna mot rutan och tittade ut över folksamlingen utanför. Ett massivt jubel hördes...