Tom

Bill öppnade dörren till slut efter att vägrat låta mig öppna. Jag stod alldeles bakom honom och var beredd att kasta honom åt sidan och slänga igen dörren för en eventuell fotograf. Till min förvåning var det Natalie som stod i dörren, Tokio Hotels sminkös. Hon slängde sig i armarna på Bill och ett typiskt tjej tjut hördes. De kramade om varandra och stod sedan och kollade på varandra i några sekunder.
- Fan va skönt att ha dig tillbaka, rent ut sagt!
Natalie var röd om kinderna och det syntes att hon var lýcklig över att se oss tillsammans igen, jag och Bill! Hon tog ett steg mot mig och gav även mig världens kram och till slut båda två. Hon klappade oss på ryggen och böjde sig ned för att bära in sina väskor. Det var inte en, utan hela tre stora väskor.
- Jag verkar ha missat att du skulle flytta in?
Helt ärligt talat hade jag inget minne om att hon skulle bo här? Men å andra sidan hade mina tankar inte varit riktigt närvarande senate dagarna heller. Inte för att jag hade något emot det. Natalie var en utav våra närmsta vänner. Hon visste allt som det gick att veta om oss och både jag och Bill kände oss 100% trygga med henne. Hon knuffade sig förbi oss och viftade bort min kommentar.
-Pff, inte en chans att jag skulle flytta i här. Jag är alldles för gammal för att orka stå ut med er småpojkar.Rent instinktivt frustade både jag och Bill till då vi ansåg oss vara bra mycket mer mogen än vad andra killar i vår ålder, och till och med de äldre än oss, var.
- Jag är ju här för att förvandla er bortom det igenkännbara.
Med en förvirrad blick försökte jag förstå hennes uttalande men att både hon och Bill log ett hemlighetsfullt och listigt leende fick mig inte det minsta avslappnad.

She call me Mr. Boombastic say me fantastic...
Bill sprang runt i lägenheten och sjöng som aldrig förr. För varje blank yta han passerade stannade han upp och inspekterade sitt nya jag. Provade olika poser och dancemoves.Trots Natalies alla order om att försöka låta sminket vara, kunde han inte låta bli att pilla på det och undersöka. Vid den stora helkroppsspegeln i hallen hade han fastnat många gånger och jag kunde se allt från den spegeln jag hade där jag satt och blev förvandlad. Han stod och lyfte i den fejkade kroppshyddan han fått och försökte få till lyckade ansiktsuttryck till sitt nya ansikte. Ibland hade både jag och Natalie slutat med det vi höll på med och bara kollat på honom. Min lilla clown!
- Nå, vad tror du? Bill ställde sig brevid mig och satte händerna i midjan.
Jag satte handen för hakan och försökte se undrande ut.
- Hmm, jag ser en förändring. Bill himlade med ögonen och suckade.
- Jag skulle nog vilja påstå att du ser ut som en lite överviktigt mörkfärgad människa med tup'e!Bill skrattade först och slog sen till mig lätt över kinden.
- Fuck you! Sen snurrade han ett varv i spegeln, - Jag ser ju ut som Will Smith!
- Here comes the man in black, galaxy defenders...sen försvann han dansandes med de mörka solglasögonen.


Efter tre timmar stod jag och Bill framför spegeln i hallen och stirrade med tefatsögon på vår spegelbild. I början försökte vi göra diskreta rörelser för att se om spegelbilden hängde med. Jag lät ena fingret darra till lite på vänstra handen och blev lika chockad varje gång spegelbilden mitt emot mig lyckades göra samma sak. Istället för Tom och Bill från ett utav världens kändaste band, stod här två mulliga negrer med en lite diskret afrofrilla. Min var flätat men Bills stod upp. När han gick svajade håret, precis som en sån grön Jelly kaka man sett i amerikanska filmer. Eftersom Bill inte klarade av sig själv just nu, hade han kommit på den briljanta iden att helt enkelt skapa en ny person. När han börjat förklara sin plan för mig insåg jag hur farligt det var, för att inte tala om knäpp. Men just nu gjorde jag vad som helst för Bill!

- Georg, snälla ta ett kort med mig!
- Gustav, jag älskar dig!
- Var e Tom och Bill?
- Jag vill gifta mig med er!

Det var riktigt roande att stå där bland alla våra fans och spela en roll. Nog hade de kollat snett på oss när vi kom där och trängde ihop oss med de andra fansen framför studion. Vi var de enda killarna och dessutom rätt oattraktiva om jag fick säga som vad jag tyckte. Och nog hade vi varit nervösa alltid. Vi hade blivit avsläppta tre kvarter från studion för att inte dra åt oss uppmärksamhet. Men vi insåg ju ganska snart att vi skulle dra till oss uppmärksamhet bland alla små emos och tonåringar. Men å andra sidan gav det oss större chans att bli upptäckta av våra vänner. Bara för säkerheten hade vi fyra vakter som hade fått strikta orderom att hålla sig i bakgrunden så länge allt verkade vara inom kontroll. Det var en skum känsla, att stå helt anonym bland våra fans utanför en ändå rätt personlig lokal för oss. Det var vår studio som vi spelat in vår första seriösa skiva i. Många dagar och i princip alla helger under högstadiet hade spenderats inom dessa väggar.
Plötsligt höjs tjejernas tjut och man kan se billyktorna av en bil närma sig. Det är Georgs bil som kommer. Fansen springer för att möta bilen och jag och Bill springer efter. Jag visste själv hur det var med fansen utanför studion. Vi kunde inte ge dem nåt, inga autografer eller nåt, för då skulle det snart krylla utav fans utanför och det kunde vi inte tolerera. Vår studio var ändå en helig plats. Så chansen att bilen skulle stanna var inte stor...om inte någon ställde sig alldeles framför och blockerade.

Både jag och Bill ställde oss mitt på den lilla grusvägen och blockerade. Förutom Georg sitter även Gustav i bilen på passagerarsätet längst fram och ser måttligt roade ut. Jag kunde bara försöka föreställa mig vad de tänkte när 2 stycken småfeta, negrer i matchande blå träningsoverall stod i vägen och viftade med armarna. Jag kunde inte höra vad de sa men jag är 99% säker på att dom svor och sa en hel del nedvärderande saker. Inte för att de var rasister utan för att de var stressade. Bill hade fortfarande inte träffat dem eller pratar med dem överhuvudtaget. Det hade blivit lite utav en ond cirkel. Bill klarade inte av att träffa dem på grund av sina skuldkänslor och sin skam. Det var i alla fall vad min psykolog berättat för mig. Georg och Gustav tog illa vid sig, trots att de visste varför Bill inte klarade av det. Jag klandrade dem inte. Men jag klandrade inte Bill heller. Det han fått uppleva och ärren han fått är inget jag kommer hålla honom för eller disskutera. Men Georg och Gustav hade varit med i tio år nu och att deras vän helt plötsligt avskärmar sig helt och hållet är såklart svårt. han hade ju gjort samma sak mot mig och jag var ändå hans tvilling.

Jag hade ingen riktig koll på planen men när Bill helt plötsligt börjar tala teckenspråk med föraren av bilen och hans passagerare hänger jag skrattandes på. Mitt på vägen står jag och Bill, våra fejkade kropsshyddor och Bills svajande afrokrull och utför Georgs favorit teckenspråk rörelser. Kyss hysh fingret, för det mot din bakdel, smek det mellan rumpskåran, slicka hyshfingret och gör det italienska Perfetto tecknet där man kysser fingrarna som för att visa att måltiden e utsökt! Det var något Georg gjorde hela tiden för att visa sin icke uppskattning på mina och Bills skämt. Typ som ett Kiss My Ass! Det fanns några saker vi sagt till vårt kamera team att det absolut inte fick filma. Vissa saker ville vi ha helt för oss själva för att kunna känna oss någorlunda personliga och normala. Den här gesten var en utav dem. Det hade aldrig varit med på film och brukade mest dyka upp när vi var under inflytande av alkohol. Det var en utav våra saker, personligt inom gruppen och jäkligt viktigt för oss. Så när jag och Bill ställde oss mitt i vägen för att blockera Georgs bil och sen började utöva denna dumma dans, tappade båda i bilen hakan.

Det var verkligen inget de förväntat sig men de kände igen oss. Sakta rörde sig bilen frammåt men det var inte alls samma brådska att komma därifrån som det brukat vara när fansen flockats. De båda personerna i bilen stirrade nöjt på de två clownerna som stod och hoppade på grusvägen. Även om det var osäkert om det verkligen var tvillingarna kunde ingen utav personerna i bilen komma på en anledning att inte tro på galenskapen de trodde på. Tvillingarna hade alltid levt i ett annat universeum och att bryta mot den allmänna koden var inget de tvekade inför.Att Bill mått riktigt dåligt och hatade sig själv, hade Tom berättat för dem. Men galningen som stod och hoppade så gruser yrde var till 97% säkerhet Bill. Det var som sagt bara en tillfällig lösning med all förklädnad, men lika glada blev Gustav och Georg för det.



- Varsågod, det blir 2 euro tack!
Bill sträckte sig förväntansfullt efter glassen som räcktes fram och jag kunde se hur hela han glittrade. Han gav mannen pengarna och såg till att hålla båda händera i ett fast grepp om den gigantiska struten med 3 olika smaker. Choklad, blåbär pekannöt lastade på varandra och toppat med chokladsås. Den skulle få varje litet barn att gråta av avundsjuka. Jag sträckte mig efter min betydligt mindre bägare med jordgubb och vaniljglass i. Mannen fick sina pengar och när jag vände mig om höll jag nästan på att gå in i Bill som fortfarande stod alldeles bakom mig. Jag kom åt hans arm som snabbt puttades åt sidan och tvingade glassen upp i ansiktet på honom. Eftersom han varit helt försjunken i sina egna tankar hoppade han högt när den kalla smeten träffade hans näsa och tjöt till.
- Oj, förlåt! Jag tog tag om hans axel och försökte se om han var OK? - Det var verkligen inte meningen.Han satte ned hälarna igen och tittade misstänksamt på sin näsa så ögonen stirrade i kors till slut.
- Jag har glass på näsan, Tom! Han turades om med vilket öga som skulle blunda eller titta och vickade på näsan i olika vinklar och skrynklade ihop ansiktet för se bättre. Till slut smälte glassen och började smälta och droppa från hans näsa. Jag var osäker på vad han höll på med egentligen?
- Det ser ganska roligt ut härifrån! Han försökte sig på en till vinkel och tittade sen frågande på mig.
- Hur ser det ut från ditt håll?
Det tog mig några sekunder innan jag faktiskt fattade att han menade allvar. En oroskänsla letade sig fram och började reta mig i magen. Hade jag tagit mig vatten över huvudet som gått med på det här? Lite snabbt och diskret försäkrade jag mig om att vakterna fanns nära om det skulle behövas. Jag hade upplevt Bills sammanbrott tidigare och kände mig väldigt osäker på hur jag skulle hantera såna situationer. Gick det utför brukade det gå väldigt snabbt och att jag var nära verkade inte spela någon roll. Bröt han ihop, bröt han ihop på riktigt och var utom räckhåll för mig.
- Tom! Bill hade slitit sig från glassen som till och med droppat ned på hans grå tröja. Han såg aningen irriterad ut. - Ser det dumt ut? Blicken var orolig och frågande. De få sekunder han lyckades hålla masken var jag millimeter från att vinka åt mig vakterna för att få hjälp. Han började verkligen skrämma mig.
- Eller ser det bara väldigt irriterande ut? Han klarade av några sekunder till av det allvarliga ansiktet innan det började rycka i hans mungipa. - Jag skulle nog vilja påstå att det ser ganska stört ut! Även om det inte lät eller såg en tiondel så roligt ut som jag upplevde det, kunde jag inte hålla mig från att släppa all oro och skratta ut allt och på sätt peka finger åt världen, och mig själv. Vi insåg båda två hur spända vi var och hur desperat vi behövde att skratta så vi grät. Så det gjorde vi. När magen krampade och knäna vikt sig alldeles för långt ned för att kunna resa sig upp igen, ramlade vi helt enkelt ihop på backen och höll oss för magen. Människorna kollade konstigt på oss när de gick förbi oss och vi rullade runt på det blöta vintergräset och torkade tårarna. Tänk om de bara visste vilka vi egentligen var.
- Jo, du har rätt! Jag satte mig upp i skräddarställning och försökte hämta andan. - Du ser rätt störd ut!Bill satte sig mitt emot mig och försökte putta bort glassen han tappat med ena foten så han inte skulle lägga ena knäet rakt i den smälta massan.
- Men det gör inget! Han försökte fortfarande lugna ned sitt skratt som poppade upp på nytt hela tiden. -Stört e roligt!
Jag nickade och instämde. Att få se Bill störd på det här sättet var den mest överlägsna känslan av lycka jag någonsin känt. Särskillt med tanke på att vi satt på gräset mitt i en park i Hamburg, utan att en enda person kände igen oss. För första gången på många år. Vi hade nytt stått mitt bland alla vår fans och fått höra alla deras åsikter och tankar.
- Jiuk, fy va äckligt! Bill hade försökt slicka i sig glassen som fastnat på näsan men fick istället med sig en massa foundation och brunkräm, som smakade mindre bra med tanke på hans grimaser.
- Bill, jag tror inte det är så nyttigt att äta det där? Han kanske kunde bli förgiftas eller nåt? Det är aldrig bra att hålla på med kemikalier eller produkter med konstiga namn. Särskillt inte nu när han var svag,
Bill stannade upp och kollade besviket på mig med huvudet böjt. Jag hade svårt att hänga med i hans humörsvängningar. Min oroliga min fick honom att ta fram en pappersnäsduk och torka av glassen för hand. Ögonen spändes i kors igen och inspekterade den lilla uppåtnäsan. Alla dessa grimaser igen.
- Nu då, ingen glass men dock fortfarande en vit fläck mitt på näsan. Jag har ätit upp min anonyma roll som negern med glass på nosen. Han hade lyckats slicka i sig tillräckligt för attt lämna en ljus fläck. Innan han sprack upp i sitt underbara lilla leende igen fick han min puls att riskera fortkörningsböter igen. Var det nu han skulle bryta ihop?
- Kom igen nu Tom! Bill sparkade till mig lätt med foten på mitt lår och skrattade.
- Tänk inte för mycket.
Han hoppade upp på fötterna igen och lämnade mig utmattad på marken med benen i skräddarställning.
- Jag går och fixar en ny glass och det är bäst för dig att du inte smetar ut den i ansiktet på mig!
Med en duns slog jag i backen och kände mig stolt över Bills leende