Jag kände hur det torra fyllde min strupe. Mina näsborrar vidgades och fylldes av små osynliga partiklar. Jag fyllde mig av dom, gång på gång. Lät dem glida ned i min hals, följa med salivet ned mot bröstet, närmre hjärtat. Jag kunde inte känna dem, men tittade jag mot solen kunde jag se hur de stilla virvlade runt i luften. Trädet jag stod under släppte ner ett löv som landade på min axel. Ena kanten på lövet var alldeles taggigt av tuggorna som någon liten insekt lyckats åstadkommma. Jag tog tag i stjälken på bladet och luktade på den mörk gröna ytan. Det luktade friskt, sommar. När jag höll upp bladet mot solen som höll på att gå ned, lyste dess ådror igenom. Skelettet var fullt synligt. Jag snurrade bladet mellan mina fingrar och lät det fläkta min kind. Trädet jag stod under var en stor ek. Jag lutade mig mot den bruna stammen och lade armarna i kors över bröstet. Barken skavde något på mitt kala huvud med sin ojämna yta. Ovanför mig sträckte sig tjocka grenar upp mot himlen. Jag förundrades över hur mycket just det här trädet måste ha sett. Det är säkert över hundra år gammalt och kommer antagligen leva ytterligare hundra år till. Jag skulle vilja veta vad du sett, mumlade jag tyst. På andra sidan av ängen intill trädet bredde skogen ut sig. Överallt hördes fågelkvitter och de sista bina surrade runt blommorna och började avsluta dagens arbete. Det var verkligen fridfullt här uppe. Solens strålar kämpade sig igenom trädkronorna och luften var fortfarande varm från dagen. Så lugnt och tyst. Den ultimata kontrasten till hur jag kände mig. De korsade armarna försökte desperat lugna ned hjärtats frenetiska slag. Jag kunde tydligt känna slagen genom bröstet. Hårt och konstigt förväntansfullt. Rädd men ändå bisarrt lycklig.

Jag hade åkt tidigt i morse från Hamburgs flygplats och det hade gått förvånansvärt smidigt. Med mig hade jag haft tre livvakter som höll koll på mig och eventuella fans som skulle känna igen mig. Men jag hade gett dem strikta regler om att de fick lov att hålla sig på avstånd, annars skulle det bli alldeles för uppenbart. Jag hade tagit ur piercingen och bar vanliga jeans och en träningsjacka. Så fort jag klev ur bilen på flygplatsen hade jag instinktivt satt min kropp på helspänn och försökte upptäcka stirrande blickar som gjorde sig redo för anfall. Men det fanns inga. Inte en enda person hade känt igen mig. Jag kunde gå helt obehindrat genom flygplatsen och vakterna som var klädda i helt vanliga kläder hade hållt ett tillräckligt stort avstånd till mig för att jag skulle känna mig fri. Det kändes skumt! Att kunna röra mig så fritt hade inte varit möjligt på flera år. I väntan på ombordstigningen hade jag bara suttit och iaktagit alla människor som gått förbi. Det var lugnande att för en gångs skull få vara betraktaren och inte den som var betraktad. Nu var det jag som bestämde reglerna. När jag satt där på den hårda plaststolen och lyssnade på rösten som ropade ut flightnummer i högtalaren och kände mig någorlunda normal igen, kunde jag ändå bara tänka på en enda sak. Tänk om Bill åxå kunde få känna så här. Tänk om han kunde få sitta här bredvid mig och iakta alla jäktande resenärer, utan att någon ägnade oss en tanke. Även om han älskade uppmärksamheten runt sig visste vi alla att ibland blev det bara för mycket. Ibland blev den yttre världen alldeles för intim och påträngande. Jag visste att han skulle uppskatta att få vara anonym med mig här på den hårda plaststolen. Jag var dock rätt säker på att han aldrig skulle offra sitt hår för att få vara betraktaren.

Det var exakt 14 timmar sen nu som telefonen hade ringt och vår advokat hade berättat om polisens framsteg. Sekunden efter att jag lagt på telefonluren hade jag slagit numret till biljettkassan och bokat första bästa biljett tillbaka till Israel. Mamma hade stått alldeles bakom mig och hade gång på gång försökt lägga på luren medan jag pratade. Hon hade varit så arg och ledsen när jag berättade att jag skulle flyga tillbaka nästa dag. Varför hade hon skrikit åt mig. Varför måste du utsätta dig, oss, för det här igen? Dom har inte hittat något som är värt risken att åka dit igen, Tom. Snälla stanna hemma hos oss. Jag bara skakade på huvudet och frågade henne varför hon var så feg? Vad tjänar det till att bara sitta här hemma och ruttna bort när dom äntligen har fått en ledtråd om var Bill kunde vara? Jag bryr mig inte om vad andra försöker göra mot mig. Jag bryr mig inte om galna fans eller irriterande reportrar. Allt jag bryr mig om är min bror, och om han fortfarande finns kvar där ute, tänker jag göra allt för att vara nära honom. Jag hade skrikit åt henne och hon hade skrikit åt mig. Hon grät och hängde sig om mina axlar.

På en gång hade jag slitit mig ur hennes grepp och blängt på henne.

- Vad är det som säger att du har förlorat någon av dina söner?

Jag hade slängt igen dörren till mitt rum och gått fram till spegeln. Inget skulle få stoppa mig. Inte mamma och inte de andra, ingen. Det var då jag bestämde mig för att göra mig av med Tom Kaulitz. Om inte han fanns, fanns det inte heller någon att förfölja. Det var ett stort steg men det kändes nödvändigt. Mamma hade brytit ihop när jag visade mitt rakade huvud. Det kom nog lite som en chock för henne. Först att jag hade rakat av mina dreads som faktiskt var den jag var. Det var en del av Tom. Men sen åxå för att så fort håret var borta lades all fokus på ansiktet. Och när mamma, som varit med under hela vår uppväxt, såg mig, såg hon bara en utav sina tvillingsöner. Hon såg inte specifikt Tom eller Bill. Hon såg bara ett ansikte som tillhörde henne, hennes kött och blod. Jag hade reagerat likadant när jag såg mig själv i spegeln första gången utan hår. Jag och Bill såg helt olika ut i omvärldens ögon, olika stilar och helt olika utseenden. Men hemma, i familjens närhet, var det en helt annan sak. De som vi höll nära kände två helt olika personer, eller lika. Tog man bort allt annat, hår, smink, kläder och bara tittade på det nakna ansiktet, var vi precis likadana. Enäggstvillingar. Så på ett sätt hade mamma även sett Bill när jag gick fram till henne och kramade om henne. För henne var det så mycket mer.

- Are you ready?

Jag ryckte till av den mörka rösten som dök upp bakom mig. Snabbt vände jag mig om och såg honom komma gåendes mot mig i sin blåa kostym. Han var lite små mullig och hans ansikte blänkte av svetten som lagt sig i hans veckade panna. Jackan var uppknäppt och han hade ett irriterat uttryck i ögonen. Jag nickade åt honom. Josef, som han hette, kom fram och ställde sig rakt framför mig. Jag kunde se hur hans ena bröstvårta skymtade genom den vita skjortan. Han granskade mig. Jag kände hur olusten spred sig inom mig och jag vände ned blicken. Hans tunga andetag flåsade mig i pannan.

- Are you sure? You don't look so good.

Hur sjukt det än låter, kände jag bara för att skratta när jag hörde honom säga det. Nej, jag mår inte så bra. Jag mår piss. Vem skulle kunna må bra i det här läget? Jag tittade upp på hans potatisnäsa och nickade till svar. Han vek inte undan utan höjde sitt ena ögonbryn, precis som Bill brukade göra, och frågade igen. Jag lyckades klämma fram ett svagt Yes och reste mig osäkert från trädet jag lutat mig emot. Josef ryckte på axlarna och viftade bort flugan som irriterade honom och började gå mot det andra hållet. Jag hade försökt unvika det länge nu, försökt att hålla blicken därifrån. I över en halvtimme hade jag haft ryggen vänd mot det uppenbara. Sakta letade sig min blick mot Josefs håll. Han stod precis framför och signalerade med sin hand att jag skulle komma dit. Med försiktiga steg började jag gå emot honom. Varje steg kändes svårare att ta men ändå ville jag dit. Jag ville se. När jag bara var någon meter ifrån det lilla huset tog han tag i handtaget och sköt upp dörren med sin ena axel. Josef tog ett steg in men jag tog genast ett steg tillbaka. Hans rygg försvann in i mörkret och dörren slog igen efter honom. Återigen kunde jag se hur de små dammpartiklarna lekte i solstrålarna. Vinden förde dem närmre mig och till slut kunde jag se dem snurra runt, runt precis framför mig. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Det spelade ingen roll hur små de var eller hur obetydliga andra kunde uppfatta dem som. För mig betydde dom allt. Dessa små singlande korn kom innifrån Bills gömställe. Det var samma korn som lekt runt min brors ansikte, samma korn som han beskådat, snurrandes runt i luften. Samma korn som levt runt min bror var nu på väg in i mig. Det spelade ingen roll att vissa av dem var mikroskopiska...det här var det närmsta jag varit Bill på flera veckor. Det här betydde allt för mig just nu. Där inne bakom dörren fanns en liten del av min bror fortfarande kvar.

Dagarna gick och vi började komma in i våra rutiner. Vi vaknade oftast någon timme efter att solen hade gått upp. Luckan på dörren brukade öppnas och vi flyttade madrassen till mitten av rummet. Sen låg vi där och njöt av solen som lekte i vårt ansikte. Efter någon timme brukade en utav männen räcka oss frukost genom luckan på dörren som oftast bestod av några brödbullar och frukt. De kommande timmarna brukade vi försöka komma på olika lekar för att fördriva tiden. Vi kunde ligga och prata i timmar, men aldrig om oss själva. Ingen utav oss hade känt något behov av att avslöja vilka vi egentligen var. Jag antar att vi försökte skjuta undan verkligheten så mycket vi kunde. De sista dagarna hade varit väldigt lugna. Den enda utav männen som kom in i vårat lilla källarrum var han med det långa håret och skägget, Hippien som vi kallade honom. Han verkade, precis som Bill hade sagt förut, snäll. Hans ögon var inte lika mörka och han log till och med mot oss när vi tackade för maten. Både jag och Bill hade börjat kunna känna oss avslappnade i hans sällskap. Men vi hade även märkt att han verkade vara lite efter. Vi var rätt säkra på att han hade något sorts handikapp och hur elakt det än låter, hade vi båda pratat om att någon gång, om tillfället uppstår, kanske kunna utnyttja Hippien för att komma härifrån. Någon gång på eftermiddagen kom nästa mål mat, oftast en soppa och bröd. Ibland kunde vi få ris och någon enkel gryta med kött i. Om vi ville dricka fick vi ta vattnet från kranen bredvid toaletten. Det gjorde att ingen utav oss drack särskillt mycket. Vi försökte nöja oss med vattnet från maten men vi hade båda börjat få kraftig huvudvärk. Vi visste att vi behövde dricka mer vatten men tanken på den äckliga kranen precis bredvid toaletten övertalade oss att försöka stå ut med trummandet i huvudet ett tag till. Men det var inte bara huvudet som värkte. Den lilla maten vi fick var mycket mindre än vi var vana vid. Det gick bra på dagen, men när mörkret föll var vi båda hungriga igen och vi brukade gå och lägga oss när magknipet blev för stort. Ingen utav oss var särskillt stor och vi kunde redan märka att vi gått ner. Men trots huvudvärken, magsmärtan och ångesten som kom krypandes om natten, klagade vi aldrig iför varandra. Vi led båda av samma smärtor så varför göra det hela värre? Vi försökte hålla humöret uppe och tuggade alltid en extra tugga av brödet för att försöka hålla kvarden där känslan av tillfredsställelse. Vi höll om varandra lite hårdare om natten när rädslan för framtiden kom. Vissa nätter höll Bill om mig, andra nätter låg han i min famn och grät. Under mörkrets timmar var allt tyst, vi sade aldrig något. Vi tröstade men utan ord. Vi visste inte vilka ord vi skulle använda. Men på dagen log vi alltid mot varandra. Då fanns inte mörkret där som kunde dölja våra tårar, vi fick lov att försöka stötta varandra.

Mitt ansikte hade börjat återfå sitt ursprungliga utseende nu. Jag var fortfarande blå-gul runt ögonen men svullnaden hade lagt sig och jag kunde se med båda ögonen. Min läpp hade fått normal storlek och nu återstod bara skorpan på underläppen efter jacket. Blodskorpan över ögonbrynet hade börjat släppt men Bill hade varnat mig om att det antagligen kommer bli ett ärr. Det kunde jag ta. Jag var så lättad över att mitt ena öga hade klarat sig från alla smällar. I början kunde jag inte ens öppna ögat och jag hade varit så rädd för att ha förlorat synen. Men nu var snart mitt gamla jag. Det märktes även på Bill. Nu klarade han av att titta på mig. I början hade han svårt att se mig i ögonen, eller ögat. Jag kunde se hans ansträngda blick när han försökte lugna mig. Han tyckte det var obehagligt med alla svullnader och allt blod. Men efter dagen han hade erbjudit sig att tvätta mitt ansikte med den där äckliga strumpan hade han känts mer avslappnad. Jag hade försökt hitta några tecken på att han hade blivit slagen, men han var hel. Han hade några blåmärken på armarna men det var allt. Vi hade fortfarande på oss samma kläder som innan vi blev bortförda. Vi hade haft möjlighet att försöka tvätta kläderna med hjälp av vattnet från kranen vid toaletten, men vi kände oss inte redo att klä av oss inför den andre. Vi höll fortfarande på våra identiteter. Jag ville inte ta upp allt med min familj igen, jag försökte glömma och skjuta undan alla bilder och känslor. Jag ville koncentrera mig på den nuvarande situationen. Bill höll samma avstånd från sin presonliga sida som jag. Jag visste inte varför men jag tänkte inte tvinga honom att berätta något. Det spelade ändå ingen roll. Här inne i vårt källarrum existerade ändå inte vår riktiga Jag. Vi fick försöka skapa vår egna lilla värld. Därav såg vi till att aldrig klaga på situationen inför den andre.

- Är du känd? Bill nickade.

- Är du snygg? Han nickade igen.

- Är du cool? Nick...

- Men Bill,det handlar fortfarande inte om dig. Han nickade

Jag litade inte riktigt på honom. Ett flertal gånger hade han låtsats att det var honom jag frågade om. Jag testade honom...

- Känner du honom? Bill nickade men han saknade den där glimten i ögat han oftast hade. Han spände käken och nickade.

- Är det du? Han stannade till en sekund och bet sig i läppen. Han tvekade. Till slut skakade han på huvudet.

- Ok! Sjunger du eller e du skådespelare? Han höjde armarna och låtsades spela gitarr.

- Hm, shit det här var ju svårt. Kommer du från USA? Han skakade på huvudet.

- Nehej, kommer du från Europa? Bill nickade. Hans ögon blänkte. Var han ledsen?

- Men du känner honom? Han svalde hårt. -Ja, jag känner honom.

Jag hade inte en aning om vem det kunde vara. En känd gitarrspelare från Europa?

- Hur gammal är han?

- Han är lika gammal som mig. Bill bet hårdare i läppen.

jag visste inte om jag skulle våga fråga mer. Han såg ut att kunna bryta ut i gråt vilken sekund som helst. Hans käke spändes från och till och hans andetag var ansträngda och hårda. Jag såg hur han knöt nävarna runt den skitiga filten. Vad skulle nästa fråga bli? Skulle jag fortsätta överhuvudtaget?

- Bill, är det en kompis till dig? Jag försökte få ögonkontakt med honom men han tittade ned i madrassen. Han tog ett djupt andetag. - Den bästa!

I nästa sekund öppnades dörren och Hippien kom in med en bricka i handen. Det var dags för middag. Vi satt kvar på madrassen, vi litade på honom. Han satte ned brickan bredvid oss och jag sa Tack. Han log tillbaka och sade något jag inte förstod. Det var samma mat som dagen innan. Bröd och någon kötsoppa. Hippien vände sig om och skulle precis stänga dörren när jag hörde Bill ropa till.

- Wait!

Hippien stannade till i dörröppningen och tittade frågande på Bill. Bill reste sig upp och gick fram mot dörren. Jag satt som förstenad. Ingen utav oss hade någonsin närmat oss männen med vilja. Vi försökte alltid fly. Vad ville Bill? De stod vid dörren och Bill försökte göra sig förstådd med handgester. Jag försökte höra vad de sa men Bill pratade för tyst. Han ville inte att någon annan skulle höra. Till slut verkade de vara överens om något och Hippien lämnade rummet och låste dörren. Jag satt förvirrad kvar på madrassen och Bill stod kvar framme vid dörren. Hans knogar var spända och ingen utav oss sade något. luften kändes tjock. Vad gjorde han? Efter någon minut kom Hippien tillbaka. Han lämnade något åt Bill och jag hörde honom säga Tack. Hippien stängde återigen dörren och nycklen vreds om. Bill vände sig sakta om och gick och satte sig mitt emot mig. I handen hade han några pappersark och en penna. Han tittade upp mot mig. Hans blick var full av ångest. Han sköt ett papper mot mig.

- Är det någon du vill skriva till? Din familj kanske? Jag tittade chockat på honom. Va? Hur hade det här gått till? Han hade 3 ark i sin hand. Jag tänkte efter. Någon jag ville skriva till? Nej, alla var borta. Jag skakade på huvudet och sköt tillbaka papperet mot honom. Han tittade förvånat upp mot mig.

- Ska du inte skriva till din familj? Han sköt papperet mot mig igen.

- Nej, jag har ingen familj! Jag sköt tillbaka papperet. Så, nu var min hemlighet avslöjad. Jag var blottad. Min låtsas värld hade spruckit.

Bill började genast skriva på ett av papperen. Hans min var bestämd och han var helt plötsligt så frånvarande. Jag kände mig utlämnad och ensam. På nåt konstigt sätt hade han lyckats övertala Hippien att hämta penna och papper. Han hade utnyttjat honom, utnyttjat vår plan. På ett sätt var jag imponerad över att han lyckades men på ett sätt var jag besviken. Han hade använt, kanske vår enda, chans att fråga Hippien om en tjänst. Någon han egentligen inte fick göra. Var våra chanser borta nu? Hade det där brevet Bill höll på att skriva det sista och enda vi kunde få utav hippien? Jag tittade på Bill när han satt där och skrev. Jag var avundsjuk. Jag ville vara glad för hans skull, men jag kände mig bara sviken. Ensam.

- Vem skriver du till?

Bill tittade upp mot mig för en kort sekund. Han var inte närvarande.

- Min bror...

Framför mig låg hans utsträckta hand och hånade mig. Den vita ytan lyste upp det mörka rummet och jag tittade med avsky in i hans ögon. Han visade inga känslor alls utan var helt kall. Inte en muskel rörde sig i hans ansikte. De mörka ögonen borrade in sig i mig och talade om att jag skulle lyda hans vilja. Jag spände ögonen i honom och försökte utmana honom. Jag var så trött på att alltid behöva vika mig för deras regler och totalt kasta bort min egna vilja och frihet. Jag tänkte inte steget längre än att jag med största sannolikhet skulle bli tillrättavisad, jag bara följde känslorna. Det kändes som att det kvittade ändå. Han sköt handflatan lite längre mot mitt ansikte och jag kunde nästan känna den vidriga lukten av det vita pillret som låg alldeles framför min näsa. Jag rynkade näsan och kände hur kväljningen var nära. Varje dag i en veckas tid hade jag tvingat ned de där vita pillren nu. Det är vad jag tror i alla fall. Min tidsram hade blivit lite suddig. Jag vet bara att varje dag fick jag och Bill kanske 1 timmes klarhet i vardagen, sen sträcktes nästa piller fram. Varje dag ett nytt piller och varje dag ett nytt rum, en ny madrass och varje dag vaknade jag upp med något klädesplagg ut och in eller bredvid mig. Varje dag bjöd på nya droger och nya underlivssmärtor.

- Take it! Han tryckte upp pillret i ansiktet på mig. Jag vände automatiskt bort huvudet och grimaserade av den starka medicindoften. Utan att tänka mig för slog jag bort hans hand och pillret flög iväg över golvet. Det följdes av att hans handflata flög mot min kind och brände av ett slag. Han skrek något och höjde armen igen för att slå. Jag lägger armarna över huvudet och biter ihop och väntar. Men plötsligt känner jag en tyngd som slänger sig på mig och Bill är den som tar emot slaget. - Please let her be. I beg you...wait! Slagen upphör och Bill kryper iväg över golvet på alla fyra. Jag sneglar upp mellan mina armar och ser hur han letar reda på det vita pillret som lagt sig mot den bortre väggen. Han kryper tillbaka och visar upp det för mannen som kokar av ilska nu. Bill sätter sig på knäna, håller upp pillret och pekar åt mitt håll. - Please, I'll make her take the pill. Just let her be... Mannen snörper på munnen och nickar åt mitt håll. Bill nickar tillbaka och kryper fram till mig. - Annie, ta det här nu. Svälj det bara så han går härifrån.

Han tittade bedjande på mig och sträckte fram pillret. Jag suckade och tog emot pillret. Bills agerande hade fått mig att inse hur dum jag hade varit. Även om jag inte brydde mig så mycket längre var jag skyldig Bill att försöka hålla ut. Det var bara egoistiskt av mig att inte bry mig. Vi var ju faktiskt två om det här. Jag svalde pillret och Bill försökte ge mig stöd med ett halvhjärtat leende. Han tittade upp mot mannen igen som även bjöd Bill på ett piller. Bill tog emot och svalde, både pillret och den lilla stolthet som fanns kvar. Mannen skakade lätt på huvudet och gav oss ett rått skratt. - See you later, girls! Dörren stängdes och där satt vi på varsin sida av madrassen och försökte kontrollera rädslan över hans ord. Båda stirrade på dörren som nyss stängts och båda kunde känna hur den vita cirkelformade massan sjönk längre ned i halsen. Om en halvtimme ungefär skulle den börja verka. Sen skulle det dröja många timmar innan vi vaknade upp igen.

Jag satt med ryggen mot väggen och tog djupa andetag, Bill satt med ryggen mot mig ute på kanten av madrassen och masserade nervöst sina vader. Det här var det värsta, att behöva vänta på att huvudet skulle börja snurra och kroppen föll i djup sömn. Att räkna minuterna av sitt medvetande. Jag tuggade nervöst på läppen. Mannen hade blivit arg och jag visste att han skulle ta ut sin hämnd när jag inte kunde säga emot. Jag var hans lilla leksak. Ett piller och han kunde göra precis vad han ville. Jag skulle endast veta om det dagen efter när jag kände hur det smärtade mellan benen och trosorna fattades. Den här gången hade även Bill blivit utmanad. Jag kunde höra hur han gnisslade tänderna mot varandra när han tänkte. Jag tyckte så synd om honom. Det var skillnad mot om han blev våldtagen eller om jag blev det. För det första var han en kille och det måste kännas mycket värre att bli antastad av en annan större kille. För det andra var han Bill Kaulitz, om det kom ut skulle hela världen få reda på det. Ja, jag visste vem han var nu. Bill Kaulitz,sångare i Tokio Hotel. Brevet bakom toaletten hade avslöjat honom. Jag var besviken att han inte bara talat om som det var. Han var inte kidnappad för att hans föräldrar var rika. Han var kidnappad endast för att han tillhörde ett utav världens störtsa band och det var han som var rik, inte föräldrarna. Vad var han rädd för? Att jag, om jag tog mig härifrån, skulle gå till första bästa tidning och berätta om förnedringen och tortyren? Berätta om hur dom våldtog dig och hur vi ibland fick använda hinkar som toalett. Trodde han verkligen att jag skulle göra nåt sånt? Hade han inte högre tankar än så? Ända sen jag hade läst breven hade jag ändå hållt ett visst avstånd till honom. Jag kände mig bara lite sviken.

- Gissa vem jag är Bill. Jag petade på honom med foten och han vände sig om. Han funderade ett tag och såg frågande på mig.

- vad gör du i bandet? Sjunger du eller är du basist? Han verkade hålla andan.

Han hade fortfarande inte andats efter sin senaste fråga och jag kunde se hur hans käkmuskler spelade under skinnet på honom. Jag flyttade mig närmre honom och tog tag i hans kallsvettiga händer. Jag kramade om dem och såg på honom. - Jag är Tom, Bill. Din bror...