del 9
Del 9
"Meki!"
Bill vände sig om, lät de små gruskornen slipa spår i hans skosulor när friktionen tog vid. Lät minnena gnissla, när tyngden lades på avtrycken. Höll kvar blicken framför sig när blicken färdades över väggen i takt med att kroppen vände sig om. Höll kvar sig själv, sitt kaos. Stannade, mitt emot brodern han intalat sig själv var död. Höll kvar sig själv, sin förvirring.
Toms läppar formade de fyra bokstäverna som gett personen sitt namn. De små rörelserna som han fyllt hela block med. Som Tom stirrat sig trött på när han inte kunde minnas vem den personen egentligen var. Varför han fyllt papper efter papper utav bläck och färg med just dessa fyra bokstäver?
Ett B, Ett I och två L... Bill
Bill hade flyttat ut ena foten längre till vänster och gett sig själv lite mer utrymme att hålla balansen på. Ett axelbrett avstånd mellan hälarna. Glipan mellan hans läppar fuktades och de synliga käkbenen spändes. Snett bakom tittade han. Snett bakom sin broders tinning, på väggen. På den lilla sprickan som nästan var formad som ett S. Lät foten glida ut mot sidan lite mer. Höll kvar sig själv.
Tom hade gett upp balansen och låtit ryggen ta stöd mot väggen igen. Lät den lite mer stabila materian ansvara över den pressade luften som trycktes emot honom. Han hade sagt det tyst, smeknamnet han gett sin bror när de var små. Nästan viskat fram det. Men han hade fått en reaktion från personen som hade vänt ryggen till. Nu var ryggen vänd bort ifrån Tom, med den främre delan av skorna pekandes mot hans egna. Han hade följt de svarta byxorna och den grå skjortan. Ögonen hade inspekterat varje litet veck i tyget och försökt kämpa sig upp mot ansiktet, men aldrig kom han längre än upp till hakan. Sen var det någon sorts spärr inom honom som aktiverades. En rädsla.
Ibland känns en minut som flera timmar. Att ta sig från en punkt till en annan och kämpa mot vilken förnekelse som var rätt att använda. Framför Bill, framför Tom, stod plötsligt någon som inte borde finnas. En person som givits titeln "ej existerande" En tvillingbror som för väldigt länge sedan plötsligt bara försvann. Försvann från Tom. Försvann från Bill. Försvann från världen och försväntades att aldrig bli sedd igen.
Ett osäkert steg togs och lite utav det där obegripliga avståndet kortades ned. Trycket pressade Tom lite längre mot väggen, fick kroppen att fasa över vilken reaktion som väntade. För hur skulle han reagera efter alla dessa år?
Bill tog ett steg närmre såg hur osäker Tom var. Bill var lika förvirrad själv. I över en vecka hade han haft den där känslan inom sig, att något var annorlunda. Som att något bara väntade på att hoppa på honom och slå honom gul och blå och vända upp och ned på allt. Och Bill hade ständigt letat tecken efter vad det kunde vara? Låtit sig känna efter och analyserat vad som hade hänt före och efter att den där känslan sagt något. Försökt komma på vad som aktiverade det. Men inget.
Bill tog ett steg till. Ett steg för honom.
Egentligen visste de båda vilka de var för varandra. Tom hade sett det redan där ute i matsalen, bara inte tillåtit sig själv att tro. Bill hade inte avbrutit mexikanen och försvarat Tom för ingenting. Det var rösten, när Tom bad mexikanen om förlåtelse. Instinkten att försvara hade tagit över Bill. Som alltid för alla de där åren sedan. De var dem två, tvillingarna mot resten av världen.
Bill tog ett steg till.
Tre meter hade kortats ned till en meter.
Tom var lite kortare än Bill, som alltid.
De båda bröderna andades tungt och lät blicken vandra över varandras ansikten. Försökte minnas varandra, sätta ihop alla minnen som dök upp inom dem med personen som stod framför och meningar som spelades upp. Bill lyfte armen och lät fingret nudda vid Toms ögonbryn. Lät det smeka över det ytliga ärret som gömde sig under små hårstråna. Och han log. Tom kände klumpen i bröstet växa till enorm storlek. Drog in doften från sin bror, kände hur en ström av nostalgi blixtrade genom hans kropp när han kände sin hud bli smekt av Bills fingrar.
"Du fick det där ärret när du ramlade rakt in i ett träd på din cykel"
Tom nickade och och skrattade tyst. Det var skönt. Med ett leende tittade han upp på sin tvillingbror och suckade.
"Herregud! Hur länge sen är det nu?"
Bill ryckte på ena ögonbrynet, så där som bara han kunde göra och svarade. "15 år"
Tom fortsattte:"15 år, två månader och.." Bill avbröt: "7 dagar...och ungefär 5 timmar sedan"
De hade bara varit 7 år när de skiljdes åt, men vissa saker glömmer man aldrig.
"Du var bara borta helt plötsligt en dag?" Tom visste inte om det var ett påstående eller mer en fråga han ställde Bill. Han hade kommit hem från sin mormor den där söndagen och inte kunnat hitta sin bror. Efter den dagen slutade hans familj att prata om Bill. Han slutade existera.
"Du med" Deras leenden dog ut och tankarna drogs tillbaka in i tystnad. In i 15 år av tystnad och den där bultande värken tog tag om dem. Bill insåg varför senaste veckan dragit i honom. Han lät handen rätta till Toms skjorta och svalde. De hade aldrig varit så här nära varandra sedan någon särade på dem. Det var naturligt, trådarna försökte laga och knyta ihop igen. Bill och Toms syskonband hade varit fascinerande, utöver det vanliga. Var kanske fortfarande?
"Varför hörde ni aldrig av er?" Frågade Bill, sänkte blicken och släppte kroppskontakten med Tom och hans skjorta. Plötsligt hade en äldre kvinna och två polismän kommit och hämtat honom när han satt uppe på sitt rum och ritade i sitt block. Mamma hade kramat om honom och sen hörde han aldrig nåt mer? "Varför Tom?"
"Jag försökte, hela tiden" svarade Tom. Efter tystnad kommer frågor. Kommer ångest. Tom kände den brännande känslan som sakta steg inom honom. "Men ingen ville berätta för mig vart du tagit vägen. Jag visste inte var du var, Bill" Toms röst darrade och ilskan kom upp. Allt kändes så orättvist. I flera år hade Tom gått omkring och känt sig misshandlad av hjälplöshet.
Han tittade upp på Bill och kände ilskan riktas åt ett annat håll. "Varför hörde aldrig du av dig? Du visste vart jag var" Han visste inte hur många nätter han hade legat vaken och lyssnat efter ljud, efter röster som på något sätt kunde avslöja varför han helt plötsligt blev enda barnet i familjen? Och varje gång det ringde på dörrklockan eller telefonen ringde, förväntade han att få se Bill ute på trappen eller höra Bills röst i telefonen. Tom själv hade aldrig någon chans att kunna försvara sig själv och sin bror. De vuxna verkade ha glömt bort hans ena halva helt plötsligt. "Du visste i alla fall vart jag, vart VI bodde"
"Ni hade flyttat när jag lyckades rymma därifrån"
Tom nickade och kom ihåg att de faktiskt flyttade ganska snart efter att Bill försvunnit. Men det var inte nog. "Varför frågade du inte bara grannen, Ann visste mycket väl vart vi hade flyttat" frågade Tom uppgivet och besviket. "Du vet att hon hade hjälpt dig" Och Tom kunde inte för en sekund förstå varför Bill inte hade försökt mer?
Bill puttade till Tom och ökade på avståndet mellan dem. Rynkan i hans panna hade blivit djupare, allvarligare. "Ni gav bort mig, Tom" Och Bills tonläge var mörkt och sårat. "Ni ville inte ha mig längre, adopterade bort mig" Och han gav Tom ännu ett slag över axeln. Inte hårt, mer som en markering. "Jag kände mig inte välkommen längre, så varför skulle jag jaga när ingen annan gjorde det?" Bill svalde hårt, ryckte på axlarna och försökte lugna ner sitt kaos.
Och tystnaden tog plats igen.
Det var svårt för dem båda att veta, nånting överhuvudtaget. Att som sjuåring få uppleva något så traumatiskt, hade påverkat dem som individ mer än de hade räknat med. Något som de inte tänkt på, men snart skulle få reda på. När ens hela liv har spenderats med en enda person. När alla tankar och drömmar, all gråt och alla skratt som slutat i kramp på golvet med tårarna sputandes. När allt som på något sätt påverkat den ena, har delats med till den andra. När allt det slits upp och aldrig får någon förklaring, inga svar eller tröst. Det skapar en glipa i beteendet.
Tom ville säga något som gjorde allt bättre, men det fanns egentligen inget att säga. De båda var bara barn när det hände. Det hände och de hade båda fått lov att lära sig leva med det.
"Så jag antar att det rann ut i sanden helt enkelt?" Tom skrapade foten längst golvet och rullade runt en liten sten han hittat. "Vi...det glömdes bort helt enkelt"
Och i deras öron lät det så obegripligt. För när de nu stod där, öga mot öga, kändes dessa 15 år som ingenting. Tom hade fortfarande samma ärr över ögonbrynet och Bills ena ögonbryn levde fortfarande sitt egna liv. De hade fortfarande samma botten i sina röster och deras kroppar kände fortfarande igen varandras rörelser. Men ändå var de helt främmande för varandra. "Jo, jag antar att det gjorde det" Bill kliade sig i ögat, kanske torkade bort något ur ögonvrån. Tom var inte säker.
"Jag eh...ja..jag måste nog gå" Bills röst tappade kraft mellan orden och han pekade med handen åt vänster, bort mot korridoren för att visa vad han menade. Tom nickade och kände sig besvärad. Det var inte så här det skulle vara, eller? Total förvirring. Han visste inte hur många gånger han hade fantiserat om just detta ögonblick, och aldrig hade han ens varit i närheten av det här. Det var Bill, hans tvillingbror.
Bill tittade på honom en sista gång, gav en lika förvirrad blick tillbaka. Vände sig om och tog tre steg ifrån honom. Och alla tre stegen kändes lika stickande för dem båda. För hur lämnar man dessa 15 år bakom sig igen? De var fortfarande bröder, hade trots allt delat livmoder med varandra och kunnat varandra utan och innan. Men ändå var de främlingar för varandra. De kände igen det yttre, vissa delar av det inre. Som att Tom fortfarande rev med pekfingrets nagel mot tummens hud när han var nervös. Som att Bill fortfarande tuggade på insidan av höger läpp när han inte visste vad han skulle säga. Men mer än så var det inte. Båda hade utvecklats till sin egen individ och det var inte lika självklart längre att de kunde läsa varandras tankar.
Mitt i det fjärde steget stannade Bill till.
"Men, kommer jag få se dig igen?" Toms osäkra, sökande fråga hördes bakom honom och han kom på sig själv med att le. Bill kände hur värmen steg i bröstet och han nickade. "Om du vill...så kommer du att få se mig igen" Bakom hans rygg stod Tom med kinder som genast fått en varmare ton. Med ett hjärta och en saknad som fått ny kraft. "Det vill jag"
"Meki!"
Bill vände sig om, lät de små gruskornen slipa spår i hans skosulor när friktionen tog vid. Lät minnena gnissla, när tyngden lades på avtrycken. Höll kvar blicken framför sig när blicken färdades över väggen i takt med att kroppen vände sig om. Höll kvar sig själv, sitt kaos. Stannade, mitt emot brodern han intalat sig själv var död. Höll kvar sig själv, sin förvirring.
Toms läppar formade de fyra bokstäverna som gett personen sitt namn. De små rörelserna som han fyllt hela block med. Som Tom stirrat sig trött på när han inte kunde minnas vem den personen egentligen var. Varför han fyllt papper efter papper utav bläck och färg med just dessa fyra bokstäver?
Ett B, Ett I och två L... Bill
Bill hade flyttat ut ena foten längre till vänster och gett sig själv lite mer utrymme att hålla balansen på. Ett axelbrett avstånd mellan hälarna. Glipan mellan hans läppar fuktades och de synliga käkbenen spändes. Snett bakom tittade han. Snett bakom sin broders tinning, på väggen. På den lilla sprickan som nästan var formad som ett S. Lät foten glida ut mot sidan lite mer. Höll kvar sig själv.
Tom hade gett upp balansen och låtit ryggen ta stöd mot väggen igen. Lät den lite mer stabila materian ansvara över den pressade luften som trycktes emot honom. Han hade sagt det tyst, smeknamnet han gett sin bror när de var små. Nästan viskat fram det. Men han hade fått en reaktion från personen som hade vänt ryggen till. Nu var ryggen vänd bort ifrån Tom, med den främre delan av skorna pekandes mot hans egna. Han hade följt de svarta byxorna och den grå skjortan. Ögonen hade inspekterat varje litet veck i tyget och försökt kämpa sig upp mot ansiktet, men aldrig kom han längre än upp till hakan. Sen var det någon sorts spärr inom honom som aktiverades. En rädsla.
Ibland känns en minut som flera timmar. Att ta sig från en punkt till en annan och kämpa mot vilken förnekelse som var rätt att använda. Framför Bill, framför Tom, stod plötsligt någon som inte borde finnas. En person som givits titeln "ej existerande" En tvillingbror som för väldigt länge sedan plötsligt bara försvann. Försvann från Tom. Försvann från Bill. Försvann från världen och försväntades att aldrig bli sedd igen.
Ett osäkert steg togs och lite utav det där obegripliga avståndet kortades ned. Trycket pressade Tom lite längre mot väggen, fick kroppen att fasa över vilken reaktion som väntade. För hur skulle han reagera efter alla dessa år?
Bill tog ett steg närmre såg hur osäker Tom var. Bill var lika förvirrad själv. I över en vecka hade han haft den där känslan inom sig, att något var annorlunda. Som att något bara väntade på att hoppa på honom och slå honom gul och blå och vända upp och ned på allt. Och Bill hade ständigt letat tecken efter vad det kunde vara? Låtit sig känna efter och analyserat vad som hade hänt före och efter att den där känslan sagt något. Försökt komma på vad som aktiverade det. Men inget.
Bill tog ett steg till. Ett steg för honom.
Egentligen visste de båda vilka de var för varandra. Tom hade sett det redan där ute i matsalen, bara inte tillåtit sig själv att tro. Bill hade inte avbrutit mexikanen och försvarat Tom för ingenting. Det var rösten, när Tom bad mexikanen om förlåtelse. Instinkten att försvara hade tagit över Bill. Som alltid för alla de där åren sedan. De var dem två, tvillingarna mot resten av världen.
Bill tog ett steg till.
Tre meter hade kortats ned till en meter.
Tom var lite kortare än Bill, som alltid.
De båda bröderna andades tungt och lät blicken vandra över varandras ansikten. Försökte minnas varandra, sätta ihop alla minnen som dök upp inom dem med personen som stod framför och meningar som spelades upp. Bill lyfte armen och lät fingret nudda vid Toms ögonbryn. Lät det smeka över det ytliga ärret som gömde sig under små hårstråna. Och han log. Tom kände klumpen i bröstet växa till enorm storlek. Drog in doften från sin bror, kände hur en ström av nostalgi blixtrade genom hans kropp när han kände sin hud bli smekt av Bills fingrar.
"Du fick det där ärret när du ramlade rakt in i ett träd på din cykel"
Tom nickade och och skrattade tyst. Det var skönt. Med ett leende tittade han upp på sin tvillingbror och suckade.
"Herregud! Hur länge sen är det nu?"
Bill ryckte på ena ögonbrynet, så där som bara han kunde göra och svarade. "15 år"
Tom fortsattte:"15 år, två månader och.." Bill avbröt: "7 dagar...och ungefär 5 timmar sedan"
De hade bara varit 7 år när de skiljdes åt, men vissa saker glömmer man aldrig.
"Du var bara borta helt plötsligt en dag?" Tom visste inte om det var ett påstående eller mer en fråga han ställde Bill. Han hade kommit hem från sin mormor den där söndagen och inte kunnat hitta sin bror. Efter den dagen slutade hans familj att prata om Bill. Han slutade existera.
"Du med" Deras leenden dog ut och tankarna drogs tillbaka in i tystnad. In i 15 år av tystnad och den där bultande värken tog tag om dem. Bill insåg varför senaste veckan dragit i honom. Han lät handen rätta till Toms skjorta och svalde. De hade aldrig varit så här nära varandra sedan någon särade på dem. Det var naturligt, trådarna försökte laga och knyta ihop igen. Bill och Toms syskonband hade varit fascinerande, utöver det vanliga. Var kanske fortfarande?
"Varför hörde ni aldrig av er?" Frågade Bill, sänkte blicken och släppte kroppskontakten med Tom och hans skjorta. Plötsligt hade en äldre kvinna och två polismän kommit och hämtat honom när han satt uppe på sitt rum och ritade i sitt block. Mamma hade kramat om honom och sen hörde han aldrig nåt mer? "Varför Tom?"
"Jag försökte, hela tiden" svarade Tom. Efter tystnad kommer frågor. Kommer ångest. Tom kände den brännande känslan som sakta steg inom honom. "Men ingen ville berätta för mig vart du tagit vägen. Jag visste inte var du var, Bill" Toms röst darrade och ilskan kom upp. Allt kändes så orättvist. I flera år hade Tom gått omkring och känt sig misshandlad av hjälplöshet.
Han tittade upp på Bill och kände ilskan riktas åt ett annat håll. "Varför hörde aldrig du av dig? Du visste vart jag var" Han visste inte hur många nätter han hade legat vaken och lyssnat efter ljud, efter röster som på något sätt kunde avslöja varför han helt plötsligt blev enda barnet i familjen? Och varje gång det ringde på dörrklockan eller telefonen ringde, förväntade han att få se Bill ute på trappen eller höra Bills röst i telefonen. Tom själv hade aldrig någon chans att kunna försvara sig själv och sin bror. De vuxna verkade ha glömt bort hans ena halva helt plötsligt. "Du visste i alla fall vart jag, vart VI bodde"
"Ni hade flyttat när jag lyckades rymma därifrån"
Tom nickade och kom ihåg att de faktiskt flyttade ganska snart efter att Bill försvunnit. Men det var inte nog. "Varför frågade du inte bara grannen, Ann visste mycket väl vart vi hade flyttat" frågade Tom uppgivet och besviket. "Du vet att hon hade hjälpt dig" Och Tom kunde inte för en sekund förstå varför Bill inte hade försökt mer?
Bill puttade till Tom och ökade på avståndet mellan dem. Rynkan i hans panna hade blivit djupare, allvarligare. "Ni gav bort mig, Tom" Och Bills tonläge var mörkt och sårat. "Ni ville inte ha mig längre, adopterade bort mig" Och han gav Tom ännu ett slag över axeln. Inte hårt, mer som en markering. "Jag kände mig inte välkommen längre, så varför skulle jag jaga när ingen annan gjorde det?" Bill svalde hårt, ryckte på axlarna och försökte lugna ner sitt kaos.
Och tystnaden tog plats igen.
Det var svårt för dem båda att veta, nånting överhuvudtaget. Att som sjuåring få uppleva något så traumatiskt, hade påverkat dem som individ mer än de hade räknat med. Något som de inte tänkt på, men snart skulle få reda på. När ens hela liv har spenderats med en enda person. När alla tankar och drömmar, all gråt och alla skratt som slutat i kramp på golvet med tårarna sputandes. När allt som på något sätt påverkat den ena, har delats med till den andra. När allt det slits upp och aldrig får någon förklaring, inga svar eller tröst. Det skapar en glipa i beteendet.
Tom ville säga något som gjorde allt bättre, men det fanns egentligen inget att säga. De båda var bara barn när det hände. Det hände och de hade båda fått lov att lära sig leva med det.
"Så jag antar att det rann ut i sanden helt enkelt?" Tom skrapade foten längst golvet och rullade runt en liten sten han hittat. "Vi...det glömdes bort helt enkelt"
Och i deras öron lät det så obegripligt. För när de nu stod där, öga mot öga, kändes dessa 15 år som ingenting. Tom hade fortfarande samma ärr över ögonbrynet och Bills ena ögonbryn levde fortfarande sitt egna liv. De hade fortfarande samma botten i sina röster och deras kroppar kände fortfarande igen varandras rörelser. Men ändå var de helt främmande för varandra. "Jo, jag antar att det gjorde det" Bill kliade sig i ögat, kanske torkade bort något ur ögonvrån. Tom var inte säker.
"Jag eh...ja..jag måste nog gå" Bills röst tappade kraft mellan orden och han pekade med handen åt vänster, bort mot korridoren för att visa vad han menade. Tom nickade och kände sig besvärad. Det var inte så här det skulle vara, eller? Total förvirring. Han visste inte hur många gånger han hade fantiserat om just detta ögonblick, och aldrig hade han ens varit i närheten av det här. Det var Bill, hans tvillingbror.
Bill tittade på honom en sista gång, gav en lika förvirrad blick tillbaka. Vände sig om och tog tre steg ifrån honom. Och alla tre stegen kändes lika stickande för dem båda. För hur lämnar man dessa 15 år bakom sig igen? De var fortfarande bröder, hade trots allt delat livmoder med varandra och kunnat varandra utan och innan. Men ändå var de främlingar för varandra. De kände igen det yttre, vissa delar av det inre. Som att Tom fortfarande rev med pekfingrets nagel mot tummens hud när han var nervös. Som att Bill fortfarande tuggade på insidan av höger läpp när han inte visste vad han skulle säga. Men mer än så var det inte. Båda hade utvecklats till sin egen individ och det var inte lika självklart längre att de kunde läsa varandras tankar.
Mitt i det fjärde steget stannade Bill till.
"Men, kommer jag få se dig igen?" Toms osäkra, sökande fråga hördes bakom honom och han kom på sig själv med att le. Bill kände hur värmen steg i bröstet och han nickade. "Om du vill...så kommer du att få se mig igen" Bakom hans rygg stod Tom med kinder som genast fått en varmare ton. Med ett hjärta och en saknad som fått ny kraft. "Det vill jag"
Del 8
Del 8
Med ena handen, stöttandes, följandes de långsamma meter han gick längst väggen på väg till sin cell, jobbade Toms bröst för full kapacitet att försöka hålla ihop det som slog där inne. För att hålla ihop huden som spände och sträckte och kändes alldeles för litet för hans kropp. Stegen var tunga och stumma, förde sig sakta fram. Visste inte riktigt vart de ville ta honom? För även om han ville springa, även om han ville skrika och klättra på väggarna, slå stora hål i väggen med nävarna, kändes hans största framgång att han ens klarade av att stå upp. För det kändes som att tvinga sig fram i en tjock lera, varje steg han tog. Varje andetag han tvingade i sig själv.
”Bill, det var Bill jag pratade med”
Visst kände Tom igen de där öronen, de som såg ut som små kotletter. Och alldeles säkert hade den där temperatur förändringen inuti hans bröst, berott på att han tyckte sig se något igenkännande i de höga kindbenen och den putande överläppen. Visst hade han sett flera olika punkter i den där killens ansikte som påminde alldeles för mycket om hans egna ansikte. Och nog hade han önskat, hoppats och velat att tiden kunde ta några steg tillbaka. Ångra de senaste 15 åren och låta dem försöka igen. Ge dem kunskapen om vad framtiden kunde göra mot dem och kämpa emot. Kämpa för en annan framtid. Samma sekund som Jane hade upprepat det där namnet för en tredje gång, hade en värk tagit tag om honom. En värk som sade åt honom att han ville tillbaka. Ville ta tillbaka allt de hade förlorat tillsammans, utan varandra.
Snubblandes runt hörnet stannade Tom till och lutade sig mot väggen. Pannan fick agera balanshållare när han tvingade ned några djupa andetag och hoppades lindra yrseln som snurrat runt i hans huvud ända sedan han lämnade Jane."Vad fan är det här?" Skinnet som skyddade hans pannben, gnuggades mot den sträva ytan som målats på den vit/grå väggen. "Det kan inte..." En hård spark in i väggen av Toms ben fick honom att kvida till av smärta. "Nej, jag inbillar mig" Tom nickade och höll med sig själv. Så måste det ha varit, inbillelse. Stress. Nickandet blev mer intensivt. Jo, så måste det vara!
"Tttttoom!"
Upptäckten av att den annars tysta korridoren, nu ljudsattes av en mörk, rosslig röst fick Tom att genast vända sig om. Hans namn ropades ut och alla bokstäver drog ut och avslutades med en hånande suck. Mot honom kom Juan gåendes, mexicanen. Han nästan skuttade fram, nöjd över att sprungit på Tom. Det syntes på det fula flinet som avslöjade att en tand fattades. Tom kunde inte låta bli, men automatiskt skrattade han lite tyst för sig själv. Juan hade samma leende som en femåring som stolt vill visa upp siin glugg där mjölkltanden en gång satt.
"Haha, vad är det som är så roligt, Tom?"
Och det faktum att den saknade tanden även medförde en tyst, men ändå hörbar läspning, gjorde det svårare för Tom att hålla sig allvarlig. Som sagt, Tom hade alltid haft svårt för att hålla sig till en enda värld, när han visste att han hade tillgång till så många. Han blandade gärna ihop dem, och det kunde få sina konsekvenser. Inget han hade för avsikt att lära sig skilja på dock. Så han lät den ena mungipan stanna där uppe och roa sig åt sitt verk. Det var trots allt Tom som slagit ut tanden på Juan. Det seriösa skulle komma snart oavsett.
Mellan de två var det endast ett par steg nu och Juan hade ökat på stegen allt eftersom Tom brydde sig allt mindre om hans hot. För Juan var det ett hån. För Tom var det en flykt från en annan värld, en väldigt gammal undanknuffad värld. Han trodde aldrig att han skulle känna sig lättad över att få se mexikanen.
Den instängda andedräkten lade sig över Toms ansikte och han fick hålla tillbaka.
"Tänk att jag har väldigt svårt att förstå varför du ens försöker tycka det här är roligt?" Juan hade stannat alldeles framför Tom, tryckt in sin blick i Toms bruna ögon. Genom tröjan, känner Tom hur något vasst petar honom i magen. Hur Juan lägger tyngden mer och mer på honom och försöker gömma sin ena hand så mycket som möjligt. "För jag ser faktiskt inget som skulle kunna roa dig just nu?" Hånfullt skrattade Juan åt honom. Visade tomrummet efter tanden Tom slagit ut, och påvisade att det fortfarande var Juan som hade all makt. Att han var den starkare utav de två.
Tom skakade hackigt på huvudet. "Nej, jag tycker inte alls det är roligt. Förlåt att det verkade så"
Toms puls skenade, händerna tog tag i varandra bakom ryggen för att dölja sina skakningar. Juan tryckte udden lite längre ini den mjuka vävnanden på Toms framsida av kroppen. Inte så att det gick hål, bara så att han kunde visa vart han stod. "Jag vet inte jag?" Mexikanens ansikte hade kommit obehagligt nära Toms. Fick andedräkten som stank utav främmande kryddor att klistra sig fast på Toms ansikte. "Vet inte vad vi ska hitta på för att jag ska kunna ta emot din förlåtelse?" Tom svalde, försökte att inte svälja så hårt. Försökte smyga saliven förbi sitt adamsäpple utan att göra ett ljud.
"Nu får du fan ge dig. Allt ditt skitsnack gör mig illamående!"
Både Tom och mexikanen blev lika chockade när plötsligt en knytnäve for fram och slog till det känsliga adamsäpplet på Juan. Mexikanen tappade fokus, tappade den hemmagjorda kniven av en tillsågad träbit, tog sig för halsen och stapplade bort mot den andra väggen. Gjorde sitt allra yttersta för att tvinga ned syre i den misshandlade halsen. Under tiden stod Tom kvar på sin plats, halvt medveten, halvt chockad över vad som hade hänt. Från att ha fått sett flashbacks utav sitt liv och trott att den sista timmen var kommen, känt den vassa eggen, till att helt plötsligt bli räddad utav... Till slut lyckades Tom slita blicken från den stackars mexikanen som låg på golvet och kippade efter luft, och såg upp på mannen som räddat honom.
Tänk er hur två lastbilar frontalkrockar med varandra. Hur all last de bar på, flyger iväg, sprids ut och blandas ihop med varandra. Försök att föreställa er den kraft som släpps lös när den ena rörande kraften, plötsligt stoppas av en annan rörlig kraft. När det tar totalstopp! Ett liv slungas åt ett håll.
Mexikanen kunde inte andas, Tom kunde inte andas.
"Är du ok?"
Den darrande, osäkra rösten nådde Toms öron. Läpparna som uttalades orden, hade lyckats satt Tom i trans. Precis som allt annat som hörde den andra personen till. De små söta öronen, det lilla födelsemärket vid läppen, de hasselnötsbruna ögonen. Tom dissekerade varje millimeter av det motsatta ansiktet och han kände hur benen tappade kraft vid sekunden. En stum nick till svar på frågan. Han var inte död i alla fall.
Mitt emot Tom stod en person som påminde alldeles för mycket om någon som betytt allt. Men det var många år sedan nu. Alldeles för många år sedan för att han skulle kunna komma ihåg allt. Vad sa att han inte var inne i ännu en utav sina världar just då? Han hade trots allt just blivit mordhotad och chock kan mixtra rejält med hjärnan. Hur kunde han vara säker på att just den mannen som stod en meter ifrån honom, var just den han önskade att det var?
Tom fuktade läpparna och frigjorde sig från väggen, ställde sig upp. Han visste inte vad han skulle säga? Det var för mycket som krigade inom honom just nu. Men han började försöka formulera ett tack. Försökte få fram stavelsen för att visa tacksamhet för att personen räddat hans liv.
"Tom?"
Det skrek innuti hans huvud. Att få höra sitt namn uttalas av en röst, av det där speciella tonläget som han visste bara en människa kunde få till. Att efter 15 år, få sitt namn uttalat igen...på ett exakt likadant sätt som sin bror. Sin bort adopterade bror. Det var mer än Tom klarade av. Mordhot och fängelse, inga problem. En gammal värld som plötsligt slängs rakt upp i ansiktet på honom...inte ok!
"Nej...jag menade tack!"
Mannen som räddat hans liv sänkte genast sin axlar och en besviken min tog över hans ansikte. Som att han hade hoppats på ett annat svar. Som att han hade tänkt samma sak som Tom.
"Åh, ingen fara!" Personen gjorde ett försök till att le. Det slutade i någon halvdant och han vände sig om för att gå därifrån. Nästan med lika tunga steg som Tom tidigare tagit.
Med en en dov duns, lutade sig Tom återigen mot väggen i full panik. 15 år, mycket kan ha hänt sen dess. Bara för att vissa delar påminde, behövde inte det betyda att det måste. Bara för att han visste Toms namn, behövde inte det betyda att han vetat det sedan innan. Det var många "bara för att" som singlade runt i Toms hjärna. Han ville tro, men han vågade inte. Inte än.
Men han fick lov att prova.
"Meki"
Tom ropade tyst efter personen, kanske i hopp om att han inte skulle höra. Då hade Tom alltid en orsak att skylla på om det inte skulle bli någon reaktion. Men personen framför saktade in, stannade mitt i steget...
Med ena handen, stöttandes, följandes de långsamma meter han gick längst väggen på väg till sin cell, jobbade Toms bröst för full kapacitet att försöka hålla ihop det som slog där inne. För att hålla ihop huden som spände och sträckte och kändes alldeles för litet för hans kropp. Stegen var tunga och stumma, förde sig sakta fram. Visste inte riktigt vart de ville ta honom? För även om han ville springa, även om han ville skrika och klättra på väggarna, slå stora hål i väggen med nävarna, kändes hans största framgång att han ens klarade av att stå upp. För det kändes som att tvinga sig fram i en tjock lera, varje steg han tog. Varje andetag han tvingade i sig själv.
”Bill, det var Bill jag pratade med”
Visst kände Tom igen de där öronen, de som såg ut som små kotletter. Och alldeles säkert hade den där temperatur förändringen inuti hans bröst, berott på att han tyckte sig se något igenkännande i de höga kindbenen och den putande överläppen. Visst hade han sett flera olika punkter i den där killens ansikte som påminde alldeles för mycket om hans egna ansikte. Och nog hade han önskat, hoppats och velat att tiden kunde ta några steg tillbaka. Ångra de senaste 15 åren och låta dem försöka igen. Ge dem kunskapen om vad framtiden kunde göra mot dem och kämpa emot. Kämpa för en annan framtid. Samma sekund som Jane hade upprepat det där namnet för en tredje gång, hade en värk tagit tag om honom. En värk som sade åt honom att han ville tillbaka. Ville ta tillbaka allt de hade förlorat tillsammans, utan varandra.
Snubblandes runt hörnet stannade Tom till och lutade sig mot väggen. Pannan fick agera balanshållare när han tvingade ned några djupa andetag och hoppades lindra yrseln som snurrat runt i hans huvud ända sedan han lämnade Jane."Vad fan är det här?" Skinnet som skyddade hans pannben, gnuggades mot den sträva ytan som målats på den vit/grå väggen. "Det kan inte..." En hård spark in i väggen av Toms ben fick honom att kvida till av smärta. "Nej, jag inbillar mig" Tom nickade och höll med sig själv. Så måste det ha varit, inbillelse. Stress. Nickandet blev mer intensivt. Jo, så måste det vara!
"Tttttoom!"
Upptäckten av att den annars tysta korridoren, nu ljudsattes av en mörk, rosslig röst fick Tom att genast vända sig om. Hans namn ropades ut och alla bokstäver drog ut och avslutades med en hånande suck. Mot honom kom Juan gåendes, mexicanen. Han nästan skuttade fram, nöjd över att sprungit på Tom. Det syntes på det fula flinet som avslöjade att en tand fattades. Tom kunde inte låta bli, men automatiskt skrattade han lite tyst för sig själv. Juan hade samma leende som en femåring som stolt vill visa upp siin glugg där mjölkltanden en gång satt.
"Haha, vad är det som är så roligt, Tom?"
Och det faktum att den saknade tanden även medförde en tyst, men ändå hörbar läspning, gjorde det svårare för Tom att hålla sig allvarlig. Som sagt, Tom hade alltid haft svårt för att hålla sig till en enda värld, när han visste att han hade tillgång till så många. Han blandade gärna ihop dem, och det kunde få sina konsekvenser. Inget han hade för avsikt att lära sig skilja på dock. Så han lät den ena mungipan stanna där uppe och roa sig åt sitt verk. Det var trots allt Tom som slagit ut tanden på Juan. Det seriösa skulle komma snart oavsett.
Mellan de två var det endast ett par steg nu och Juan hade ökat på stegen allt eftersom Tom brydde sig allt mindre om hans hot. För Juan var det ett hån. För Tom var det en flykt från en annan värld, en väldigt gammal undanknuffad värld. Han trodde aldrig att han skulle känna sig lättad över att få se mexikanen.
Den instängda andedräkten lade sig över Toms ansikte och han fick hålla tillbaka.
"Tänk att jag har väldigt svårt att förstå varför du ens försöker tycka det här är roligt?" Juan hade stannat alldeles framför Tom, tryckt in sin blick i Toms bruna ögon. Genom tröjan, känner Tom hur något vasst petar honom i magen. Hur Juan lägger tyngden mer och mer på honom och försöker gömma sin ena hand så mycket som möjligt. "För jag ser faktiskt inget som skulle kunna roa dig just nu?" Hånfullt skrattade Juan åt honom. Visade tomrummet efter tanden Tom slagit ut, och påvisade att det fortfarande var Juan som hade all makt. Att han var den starkare utav de två.
Tom skakade hackigt på huvudet. "Nej, jag tycker inte alls det är roligt. Förlåt att det verkade så"
Toms puls skenade, händerna tog tag i varandra bakom ryggen för att dölja sina skakningar. Juan tryckte udden lite längre ini den mjuka vävnanden på Toms framsida av kroppen. Inte så att det gick hål, bara så att han kunde visa vart han stod. "Jag vet inte jag?" Mexikanens ansikte hade kommit obehagligt nära Toms. Fick andedräkten som stank utav främmande kryddor att klistra sig fast på Toms ansikte. "Vet inte vad vi ska hitta på för att jag ska kunna ta emot din förlåtelse?" Tom svalde, försökte att inte svälja så hårt. Försökte smyga saliven förbi sitt adamsäpple utan att göra ett ljud.
"Nu får du fan ge dig. Allt ditt skitsnack gör mig illamående!"
Både Tom och mexikanen blev lika chockade när plötsligt en knytnäve for fram och slog till det känsliga adamsäpplet på Juan. Mexikanen tappade fokus, tappade den hemmagjorda kniven av en tillsågad träbit, tog sig för halsen och stapplade bort mot den andra väggen. Gjorde sitt allra yttersta för att tvinga ned syre i den misshandlade halsen. Under tiden stod Tom kvar på sin plats, halvt medveten, halvt chockad över vad som hade hänt. Från att ha fått sett flashbacks utav sitt liv och trott att den sista timmen var kommen, känt den vassa eggen, till att helt plötsligt bli räddad utav... Till slut lyckades Tom slita blicken från den stackars mexikanen som låg på golvet och kippade efter luft, och såg upp på mannen som räddat honom.
Tänk er hur två lastbilar frontalkrockar med varandra. Hur all last de bar på, flyger iväg, sprids ut och blandas ihop med varandra. Försök att föreställa er den kraft som släpps lös när den ena rörande kraften, plötsligt stoppas av en annan rörlig kraft. När det tar totalstopp! Ett liv slungas åt ett håll.
Mexikanen kunde inte andas, Tom kunde inte andas.
"Är du ok?"
Den darrande, osäkra rösten nådde Toms öron. Läpparna som uttalades orden, hade lyckats satt Tom i trans. Precis som allt annat som hörde den andra personen till. De små söta öronen, det lilla födelsemärket vid läppen, de hasselnötsbruna ögonen. Tom dissekerade varje millimeter av det motsatta ansiktet och han kände hur benen tappade kraft vid sekunden. En stum nick till svar på frågan. Han var inte död i alla fall.
Mitt emot Tom stod en person som påminde alldeles för mycket om någon som betytt allt. Men det var många år sedan nu. Alldeles för många år sedan för att han skulle kunna komma ihåg allt. Vad sa att han inte var inne i ännu en utav sina världar just då? Han hade trots allt just blivit mordhotad och chock kan mixtra rejält med hjärnan. Hur kunde han vara säker på att just den mannen som stod en meter ifrån honom, var just den han önskade att det var?
Tom fuktade läpparna och frigjorde sig från väggen, ställde sig upp. Han visste inte vad han skulle säga? Det var för mycket som krigade inom honom just nu. Men han började försöka formulera ett tack. Försökte få fram stavelsen för att visa tacksamhet för att personen räddat hans liv.
"Tom?"
Det skrek innuti hans huvud. Att få höra sitt namn uttalas av en röst, av det där speciella tonläget som han visste bara en människa kunde få till. Att efter 15 år, få sitt namn uttalat igen...på ett exakt likadant sätt som sin bror. Sin bort adopterade bror. Det var mer än Tom klarade av. Mordhot och fängelse, inga problem. En gammal värld som plötsligt slängs rakt upp i ansiktet på honom...inte ok!
"Nej...jag menade tack!"
Mannen som räddat hans liv sänkte genast sin axlar och en besviken min tog över hans ansikte. Som att han hade hoppats på ett annat svar. Som att han hade tänkt samma sak som Tom.
"Åh, ingen fara!" Personen gjorde ett försök till att le. Det slutade i någon halvdant och han vände sig om för att gå därifrån. Nästan med lika tunga steg som Tom tidigare tagit.
Med en en dov duns, lutade sig Tom återigen mot väggen i full panik. 15 år, mycket kan ha hänt sen dess. Bara för att vissa delar påminde, behövde inte det betyda att det måste. Bara för att han visste Toms namn, behövde inte det betyda att han vetat det sedan innan. Det var många "bara för att" som singlade runt i Toms hjärna. Han ville tro, men han vågade inte. Inte än.
Men han fick lov att prova.
"Meki"
Tom ropade tyst efter personen, kanske i hopp om att han inte skulle höra. Då hade Tom alltid en orsak att skylla på om det inte skulle bli någon reaktion. Men personen framför saktade in, stannade mitt i steget...