Annie


Några sekunder hade hon legat där bak i bilen med filten uppdragen över halva ansiktet och blinkat bort ljuset som bestämt retade hennes sömn. Försiktigt börjat röra det sovande benet och börja lokalisera var hon var. I baksätet på en bil, det var det ingen tvekan om. Läderdoften och kraften i svängarna var det första hon lagt märke till. Ur högtalaren som befann sig alldeles bakom hennes huvud hördes en man läsa upp nyheter på ett annat språk. Tyska nyheter med en hemsk melodislinga i bakgrunden. Det kanske inte hade varit en dröm ändå? Tänk om det verkligen var så att allt hänt?

Nervöst vände hon sig om i baksätet så kroppen var vänd mot framrutan och genast spratt det till i den trötta kroppen. Ett tag hade hon varit rädd för att allt varit inbillning. Att det varit ännu en utav hennes drömmar. Bakom ratten satt en ung man med svart mössa och en stor svart T-shirt. På passagerarsätet satt nästa unge man med blondt hår och fötterna på instrumentbrädan. En strumpa i vardera färg, svart och vit. De hade verkligen kommit för att hämta hem henne. Gårdagen hade haft väldigt snäva svängar. Från att först sett ut en plats på en bro där hon kunde sluta sitt liv, till att bli räddad av mannen hon minst av allt trodde skulle dyka upp och slutit fred med Elin. De hade gett varandra en lång kram och delat tårar, lovandes att aldrig tappa kontakten med varandra igen. Hon skakade på huvudet. Kanske det fanns någon där uppe som vakade över henne ändå?

- Vilken tur att du är vaken.
Förvillad i tankar drogs hon tillbaka till verkligheten och mötte hans hasselnöts bruna ögon. En trött blick, men fortfarande lika betryggande. Hon nickade som svar. Osäker på om hon kunde få fram ljud? Det kändes lite överväldigande allt. Som om bilden framför henne endast var en filmduk och vilken sekund som helst skulle bli svart och folk skulle börja applådera åt det bra skådespeleriet. Tom sneglade bak och log mot henne innan han snabbt vände blicken mot vägen igen. Hon trodde inte att de någonsin skulle kunna le mot henne igen. Inte efter allt hon gjort. Inte efter alla gånger hon svikit och flytt från dem.
- Vi är strax framme

Hon försökte minnas vart de skulle någonstans? Inget utav de förslag hon kom upp med verkade logiskt. Kanske hon inte ens frågat vart de skulle? Bara hoppat in i bilen, överlycklig att äntligen bestämt sig att följa med. Bill måste ha sett hennes bekymrade ansikte för plötsligt reser han på sig och tränger sig imellan de två framsätena. Hon satte sig upp så han fick plats alldeles bredvid. Han hade tagit på sig en stor grön hoodie. Nästan samma färg som den där T-shirten han haft i deras källare. Mörkgrön. Först kände hon för att rygga tillbaka då han närmade sig. Det var nåt med den färgen och känslan av att inte riktigt ha koll. Men så fort han kom närmre belv det automatiskt att hon slappnade av. Han lade armen om henne och drog in henne i sin famn. Där var den igen. Doften av trygghet. Och även om den mörkgröna färgen påminde om den värsta tiden i hennes liv, var hon glad att det fanns där. Glad att det samtidigt representerade något som gett henne frihet. Den hesa morgonrösten viskade tyst alldeles intill hennes öra och hon kunde svära på att hans hjärta tog i lite extra av stolthet.
- Vi är snart hemma, lillen!

Hemma. Ett ord hon inte användt på länge. En plats hon inte haft sedan, ja sedan hennes familj försvann. De var hennes hem. Bilen hade precis kört innanför Hamburgs stadsgräns och det var första gången hon såg Tyskland. Förutom skyltarna såg det inte så annorlunda ut. Inte för att hon hade några speciella förväntningar på hur det skulle se ut. Där fanns hyreshus, små butiker som precis öppnat och satt ut sin flagga och människor på gatorna som skyndade sig för att komma i tid till jobbet. Fascinerat studerade hon hur det tyska livet uppehöll sig och försökte dra in lite utav atmosfären. Bredvid henne satt Bill med en underhållande min. Lycklig över att kunna få ¨hennes ögon stora som tefat för så lite. Men mest för att han fick visa upp henne hans värld. Fick visa henne gatorna som han åkt så många gånger.

Vid ett rödljus stannade en ung tjej med en liten valp vid övergångsstället framför. En brun liten valp som inte lärt sig hålla koll på vilket ben som skulle gå först än och snubblade fram mellan de fyra tassarna. Annie log åt den och önskade hon haft en likadan i knät. Den lilla tjejen mötte hennes blick och en stund av förvirring tog över hennes ansikte. Stunden senare springer hon fram mot bilen och slänger sig på rutan ungefär samtidigt som Bill snabbt rycker upp filten och gömmer dem bakom. Annie flyger förskräckt bakåt, rakt in i Bill och piper till. Flickan utanför knackar på rutan och skriker. När hon sedan springer runt bilen, tar upp mobilen och tar ett kort stampar Tom gasen i botten och kör iväg, trots det röda trafikljuset.

- Förlåt, jag borde vetat bättre.
Han höll hårt om henne och verkade inte riktigt vilja släppa. Inte ville hon att han skulle släppa heller. Det hade gått lite för snabbt. Galna fans hade hon träffat förut men en sån liten flicka? Det hade hon inte räknat med. I framsätet satt Tom och malde käkarna mot varandra och mumlade något.
- Jag hoppas du inte är rädd för att få din bild tryckt i tidningen?

Hon var osäker på om det skulle vara menat som ett skämt eller inte och Bills ansiktsuttryck gav inga positiva ledtrådar. Han vred på sig i sätet och suckade tungt. Filten hon haft om sig lyftes upp igen och han gav en medlidsam blick. Välkommen till vårt liv, suckade han.
- Då var det dags.

Filten lades över deras huvuden och hon kunde känna hans andedräkt mot kinden. Ännu en gång bad han om förlåtelse och drog henne närmre. Sekunderna senare började det röra sig utanför bilen och unga tjejers skrik höras. Det var skrämmande och hon insåg att en helt ny värld öppnat sig för henne. Men med Bill bakom sig var hon säker på att det skulle ordna sig. Hon fick bara lov att anpassa sig. Så länge han fanns där spelade det ingen roll vad omvärlden höll på med. Hade hon inte suttit där med bröderna hade hon legat på ett bårhus. Det kändes inte som att hon hade så mycket att förhandla om.

Bakom grindarna var det lugnare och hon kunde endast ana skriken utanför. Bilen stannade och filten slängdes ned på golvet.
- Är du OK?
Det var en bekymrad Bill som rättade till håret som ruffsat till sig på hennes huvud. Hon nickade och tog ett nytt friskt andetag när bildörren öppnades av Tom. Broderns hand sträcktes fram och hjälpte henne upp på de darriga benen. Det skulle bli en fin dag. Himlen var klarblå och trots att det var tidigt på morgonen värmdes huden snabbt upp av solen. Bakom grindarna fanns ett stort vitt hus med stora fönster. Några gick ända från golv till tak med ljusa gardiner som fladdrade förbi. En dörr hörs öppnas och runt hörnet kommer en liten tax springandes i full fart. Efter kommer ännu en till och två större hundar. Viftande svansar, hoppande tassar och skällande hundar fick henne att ta ett steg bak och ta skydd bakom Bill. En dålig ide eftersom alla hundar ville hoppa på honom. Bill försöker lugna ned dem men kan inte sluta att skratta vilket får dem ännu mer uppjagade. Det var inte det att hon var rädd för hundar, hon var bara lite spänd för tillfället.

En hård röst hördes bakom samma hörn hundarna kommit springandes ifrån och de slutade genast hoppa. Fram kom Simone och hytte med fingret åt de fyra hundarna som kom och satte sig alldeles bredvid henne och tittade frågande upp.
- Ja, du ser ju vilken bra pli vi har på dom!
Bill skrattade och pekade på de fyra skamsna varelserna. Simone ryckte på axlarna för att visa att det var väl ingen överraskning att det inte lyssnade på dem. Så mycket som de skämde bort dem.

- Välkommen hem till oss, Annie!
- Va fin du var i håret!
Annie kände hur hon blev lite röd om kinderna. Hon hade inte förväntat sig att alla skulle bete sig som att hon inte gjort något fel och minst av allt ge henne komplimanger.
- Faktum är att ni alla ser himla fina ut i håret. Inte alls som man är van att se er.
Alla fyra tittade sig omkring och nickade instämmande. Den enda som såg likadan ut som tidigare var just mamman. Ungdomarna hade alla bytt hårstil.
- Tack för den du mamma. Jag har ju inte ens hår?
Tom iscensatte en sårad min och strök sitt kala huvud. Men någon sympati fick han inte av sin mamma. Istället skrattade och ryckte ännu en gång på axlarna.

- Nej, vi ska gå upp till mig nu och försöka, försöka smälta.
Alla nickade förstående och Tom tog ett steg fram. Han var några centimeter kortare än Bill och lite grövre. Hans drag var mer maskulina men de var fortfarande lika mjuka. Brödernas hy såg bommulslen ut och varje gång hon kom nära ville hon låta fingret vandra längst deras kind. Tom ruffsade om hennes hår och böjde sig ned så pannan slog emot hennes.
- Det var på tiden att du kom hit.
De hade samma färg på ögonen, samma form. Och även om det kändes som samma ögonpar visste hon att mycket där innanför var olika.

- Vi har saknat dig!
Han gnuggade pannan mot hennes en sista gång och gav henne ett snett leende. Hon såg inte att bakom stod den yngre tvillingbrodern och sträckte stolt på sig. Äntligen hade han lyckats samla ihop sin flock igen. Tom ställde sig rätt upp igen och nickade åt sin bror som tog hennes hand och ledde bort henne mot trappan. De var båda helt slutkörda efter alla dessa månader utav slitningar mellan de olika världarna. För varje steg de klättrade uppför trappan kände de hur varje cell försökte lägga sig tillrätta igen. Hur balansen började återfå balansen igen. Bill stannade utanför en vit dörr och öppnade.

Rummet var inte vad hon hade väntat sig. Det var väldigt ljust och luftigt. En säng längst ena kortsidan, en tvåsits soffa och stor fotölj mittemot. Ett stort fönster med en fönsterbräda bred nog att sitta i. Även om det låg kläder slängda framför garderoben och sängen var obäddad som gav lite utav den där känslan av att en kille bodde där, kändes det lite för mycket gästrum över det hela.

- Är det här ditt rum?
Bill snurrade om ett varv och höjde inspekterande på pannan.
- Jo, det här är mitt rum. Hurså?
- Nej, det såg inte alls ut som jag hade förväntat mig.
Han skrattade till och försökte se sårad ut. Knöt ena näven och satte för bröstet.
- Verkligen? Hur trodde du att det skulle se ut då?

Det första hon tänkte på var: stökigare, instängd lukt, lortiga kläder och en och annan tallrik med halv uppäten mat. Det var i alla fall så hennes kompisars bröders rum såg ut. Kanske hade hon gjort en konstig min för bredvid henne hördes ett harklande.
- Jag hade tänkt mig nåt mer...grabbigare!
Han tittade misstänksamt på henne som om han försökte läsa hennes tankar.
- Jag lovar dig, det blir inte bättre än så här. Du ska se min och Toms lägenhet inne i stan. Den e precis så du föreställde dig nyss.
Generat skrattade hon till. Hade det varit så uppenbart vad hon tänkt?
- Det här är bara mitt extrarum när jag bor hos mina föräldrar.

Bill gick fram till sängen och slängde sig handlöst med ansiktet mot kudden. En tung suck kvävdes i kudden och han vinkade till sig Annie som tassade fram och lade sig bredvid.
- Är du fortfarande trött?
Hon skakade på huvudet. Men visst var hon trött. Trött på hur länge hon gått och varit trött. Trött på hur underbart det kändes att äntligen vara tillsammans med Bill igen. Han vände sig om och tog hennes hand. Han var trött, det syntes långa vägar. Hon slog vad om att han hållt sig vaken hela vägen, bara för att hålla sin bror sällskap. Den var den sortens människa han var. Den som åkte flera hundra mil bara för att kanske träffa en tjej han inte pratat med på ett halvår.

- Nej, jag ska bara ligga här.
Han vände sig på sidan och lade hakan på hennes axel. Det tog inte många minuter innan hans andetag blev allt djupare och tysta mummel hördes från hans mun. På nedanvåningen skramlade det i köket och ibland hördes en hund skälla. Hon tittade upp mot taket och kände hur livet sakta kom tillbaka.
- Jag ska bara ligga här ett tag.
Ligga där i sängen och lukta på det dom kallade för hem.

Vägen sträckte sig fram mellan skogar och fält, letade alltid på en väg ut ur kurvan. Det var flera timmar sedan solen gått ned och endast när de passerade platser människor bodde på kunde ljuset från gatulamporna träffa deras trötta ansikten. Båda bröderna märkbart tagna utav föregående dygn och allt som träffat dem. Vägen svängde, bilen följde vägen och de följde världen. På radion nynnade en kvinna med till en låt som hälsades av trumpeter och piano, omsvepta av jazztoner. En sån låt som om man kunde filmatisera den skulle utspela sig på en mörk källarklubb men levande ljus på borden, män som rökte cigarr och en bystig kvinna i cocktail klänning och lockigt hår. Den perfekta låten till den dunkla belysningen i bilen och vetskapen om att alla hus de passerade hyste sovande människor. Det var lugnt. Det gav tid till allt att sjunka in.

Tom sneglade på sin yngre tvillingbror som verkade ha sett något där utanför fönstret. Hans blick hade fastnat för flera timmar sedan. Han tvivlade dock på att det verkligen fanns något där ute för allt han kunde se var mörka träd och skuggor. Bill hade det där nöjda lugnet över sig. Han log inte rent fysiskt sett, men Tom såg det tydligt. Det fanns något där som inte funnits tidigare. En min som berättade att han slagit sig till ro med sig själv för tillfället och lät sig själv andas. När han sträckte på sig ytterligare lite kunde han se orsaken till allt. Det var inte något utanför fönstret som Bill sett. Det var något innanför glaset. I ena sidospegeln på bilen kunde han se hur bilden reflekterade den sovande tjejen i baksätet. Och han såg hur hans bror osynligt drog på ena mungipan varje gång han vinklade blicken mot spegeln.

- Det är konstigt!
Bill tittade förvånat på sin bror som plötsligt bestämt sig för att avbryta tystnaden. Tom trummade lätt på ratten, något han alltid gjorde då han tänkte. Trummade på saker.
- Vad är konstigt?
Svaret väntade på sig och gav dem båda tid till att tänka på vad det kunde vara? Vad i deras liv kunde betecknas som konstigt? Tonerna på radion fortsatte spela och båda bröderna låg åt sig själva. Fanns det överhuvudtaget något i deras liv som inte var onormalt?

- Det är konstigt hur allt kan arta sig. Tom skakade förundrat på huvudet. - Aldrig någonsin hade jag kunnat drömma om att vårt sista år som tonåring skulle bli så här.
Bill skakade medhållande på huvudet. Nej, aldrig hade de väl kunnat trott något sådant. Igen gavs det tid till att tänka tillbaka på allt och föreställa sig de olika scenarier som kunde utspelats istället för vad de just erbjöds. Det hade kunnat gå så mycket värre.

- Inte jag heller. Bill tittade bort mot sin bror som satt med blicken fäst mot vägen. Tom hade erbjudit sig att köra hela vägen och det var ännu en utav alla saker han imponerades av. På något sätt hade Bill alltid varit den svagaste utav dem, men hur Tom hade hanterat allt det som hänt var förundransvärt. Fortfarande offrade han lite mer än han borde för att Bill skulle må bra.

- Det är väldigt mycket konstigt nu. Bill lutade huvudet mot nackstödet och fokuserade blicken i backspegeln. Tvillingen bredvid följde hans rörelser och sneglade fort över axeln på den sovande tjejen i baksätet. Hon hade lindat in sig i en filt med knäna uppdragna mot ryggstödet.
- Vad tror du? Toms mjuka röst tog över radion när blues tonerna tystnat och Bill fyllde lungorna med luft.
- Jag tror... Hennes rygg lyftes och sänktes i takt med de sovande andetagen och han önskade att han åxå kunde få ligga där. Några gånger hade hon mumlat till i sömnen och hela han hade blivit varm. Snart skulle han få ligga alldeles bakom och hålla om. Han skulle få göra det han lovat för så länge sedan.

"Jag hade lovat henne att jag skulle ta hand om henne, oavsett vad. Det här var ett sådant ögonblick...oavsett vad. Jag skulle ta mig hem, jag skulle krama om hela min familj och berätta hur mycket jag älskade dom. Men jag skulle även berätta för dom om dig. Jag skulle berätta vilken vacker människa du var. Hur du hade hjälpt mig och stöttat mig. Jag skulle berätta för mina närmaste hur underbar du är. Och jag ska ta dig därifrån, bort från den hemska källaren, bort från den skitiga madrassen och hem till mig. Hem till min familj och hem till min värme. Du ska få äta min mammas goda mat och sova under mitt täcke. Jag ska hålla om dig och försäkra dig om att allt kommer bli bra. Jag ska torka dina tårar och jag ska vagga dig till sömns. "

- Jag tror att det kommer bli ännu konstigare...men den här gången på ett bra sätt.
Nu var trådarna ihopknutna igen, det gick att bygga vidare på tråden. Bill hade sin Tom, Annie var tillbaka och de kom alla överens med Elin. Alla parter var en liten bit helare. Äntligen skulle de få vara en familj igen.
- Jag tror att det kommer gå vägen.

Snart var det dags att stanna och tanka igen. Kanske köpa något att äta? Bill lade handen på sin brors knä och fick hans uppmärksamhet. Ord han inte behövde säga men som han så gärna ville säga. Om några timmar skulle solen gå upp och Bill var säker på att världen skulle visa sig i ett helt annat ljus. Dofta annorlunda och låta annorlunda. Det var konstigt, men så rätt.

Med ena fingret pekade han mot en punkt längre fram på vägen. Tom följde riktningen Bill pekade åt och ett leende spred sig i hans ansikte. Jo, det var konstigt. Men precis som Bill sa, det kommer gå vägen.

Sekunden senare passerade en stor blå skylt deras färdväg och ny mark välkomnades.

Willkommen auf Deutschland!

Kliven han tagit över gräset kändes mer och mer som att gå på ett träsk. Benen kändes som gele och hela världen verkade böja sin kupol runt honom och göra marken alldeles skev. Det var inte långt han skulle ta sig, men bröstet var redan andfått och full av mjölksyra. Det stack. Tvekande vände han sig om och letade blicken bort till sin äldre bror. Kände han sig någonsin vilsen visste han att Tom kunde hjälpa honom med guidning. Skulle han verkligen klara det här? Tom stod lutad mot den svarta huven och nickade som svar på hans tysta fråga. De visste alltid vad den andre tänkte redan innan de försökt förmedla sin fråga som normalt folk. Han var glad att Tom velat följa med honom till Sverige. Fortfarande hemma i Hamburg hade han inte tvekat på att åka ensam. Men nu, nu behövde han verkligen stödet som stod där borta vid bilen och en bekräftelse på att han gjorde det rätta. Han visste ju att det var rätt, men det var väldigt skrämmande, sårbart. Det var en längtan han haft så länge. Han nickade tillbaka på Toms svar och lät hakan glida åt motsvarande håll.

- Min lilla sparv!
Med steg mer självsäkra tog han sig närmre den stora grå stenen och stannade till endast några meter från henne. Alla namnen med samma bokstäver i slutet fick honom att svälja hårt. Så det var här dom låg, hennes familj. Fyra personer Annie sällan pratade om, kanske för att det smärtade för mycket? Han skulle aldrig kunna sätta sig in i hennes position. Han skakade på huvudet och slog genast bort tanken på hans bror i en kista, långt ned i den kalla jorden. Nej, det skulle aldrig hända dem. Leva tillsammans resten av livet eller dö tillsammans, det var enda utvägen. Han skulle få henne att leva igen.

Första namnet var det äldsta namnet, det som användts längst. Även om han aldrig träffat dem var de inte totala främlingar för honom. Många nätter hade han legat sömnlös och försökt målat upp bilder utav dem. Byggt scenarier där de umgicks som den underbara familj han bestämt att de var. Han hade fått små pusselbitar om vilka de kunde vara.

Hans: Pappan som gillade att se på fotboll och hejade på Real Madrid. Mannen som gett henne den lilla uppåtnäsan och den barnsliga humorn, enligt henne själv.

Lena: Mamman som alltid satt och löste korsord på söndagsmornarna och gjorde världens godaste lasagne. Hon som alltid såg till att det fanns levande ljus när mörkret fallit varhelst det fanns människor.

Lina: Systern som alltid sjöng och berättade för alla att en dag skulle hon bli lika känd som Madonna. Han log åt tanken för han hade varit precis likadan. Drömmar som räckte högre upp än till stjärnorna och som alltid fick lov att delas med av till alla som glatt lyssnade.

Ellen: Systern som kunde imitera den svenska drottningen så alla vek sig dubbla av skratt. Systern som en gång klippte av sig allt hår för hon ville se ut som gubbarna ute i rymden. Deras mamma hade blivit alldeles förstörd då hon hittat sin dotter bland alla hårtussar, pekande ut mot fönstret till sitt försvar.

Så även om de aldrig träffats hade han en bild utav dem. Och han visste att även om de inte delade blodsband och hon inte fått chansen att lära känna alla i hans familj, visste han att hon skulle trivas bland dem. I hans familj fanns det gott om märkliga egenskaper hos var och en utav dem. Det fanns gott om saker att skratta åt. Och hos varje medlem fanns ett hjärta av guld och ett tålamod som inte var av denna värld. Annie var mer än välkommen.

Sista steget fick marken att skälva och illusionen han byggt upp om att han mådde bra, att svikta. Han tog sig för låren och satte sig mjukt ned på knä bakom henne. Hennes jacka bar spår av granbarr och annat naturligt skräp som låg omkring dem. Den var blå, jackan. Det korpsvarta håret var klippt och nådde precis ned till axlarna. Lite lagomt ruffsigt och han log åt de små tofsarna som slitit sig loss från resten av håret och skapat sig ett eget liv. Även där hade små barr trasslat in sig.

Tänk att han äntligen var där. Så nära att han kunde nudda henne om han sträckte fram armen. Precis som inne på toaletten på domstolen i Israel där de träffades senast. Precis så nära han behövde vara för att känna att bitarna nog passade i varandra ändå. Än hade hon inte märkt att han kommit och han hade ingen brådska. Även om han tyckte hon borde reagera på luftslagen hans puls verkade generera i sitt brådskande rus. Aldrig hade han känt sig så enkel att förinta. Eller så självklar till att kunna rädda hela världen. Den lilla tjejen som satt framför honom fick varje liten del utav honom att skrika. Varje liten cell i hans kropp ville skrika för full hals, ord som inte ens uppfunnits än. Ord han inte ens visste vad de betydde. Han visste bara att det betydde otroligt mycket. Allt, faktiskt, precis som henne.



Hennes ögon följde konturen av varje liten bokstav i deras namn. Försökte se varenda ojämnhet som de inte lyckats hugga ut i en rak linje. Undra hur det känns att tillverka gravstenar? Om det tar emot att karva in någons namn i sten och veta att människor kommer plågas utav den senare. Undra vem som skulle tillverka hennes namnskylt? Kommer den personen ens fråga sig vem hon var, eller var det bara ett vanligt 8 timmarsjobb för honom? Förnamnet före lunch och sedan hennes efternamn efter att ätit upp gårdagens middag i den lilla plastlådan han ställt i micron. Var det så opersonligt? Det var trots allt den sista accessoaren en människa fick och den borde därför handskas med respekt. Hennes panna rynkades ihop och hon skakade trött på huvudet. Vad försökte hon med egentligen? Det är bara en sten. En stor grå sten med hål i.

Den annars så lugna och sköna dagen avbröts hastigt av en vindpust som genast väckte upp henne ur hennes dagdrömmeri. Hon såg hur det ljusa håret ställde sig upp i givakt på hennes armar och huttrade till. Vad var det bra för? Varför försöka förstöra en dag som varit så bra. Hade han där uppe ingen tanke på att det var hennes sista dag här på jordelivet? Kanske hon inte skulle svära åt honom om det nu skulle vara så att han väntade där vid himmelsporten. Sekunden senare tittade hon förvånat sig omkring. Hon kunde svära på att hon hade röster. Men det var helt tomt på kyrkogården. Helt tomt, förutom på alla döda kroppar som vilade där nedanför.

Som av en reflex sträckte hon bak armen och lade handflatan mot det mjuka gräset. Det var bara en känsla som kommit. Något knackade inom henne och hon kastade en frågande blick på de inristade namnen. Har ni något med det här att göra? Alldeles tyst runt omkring henne. Men något knackade, försökte få henne uppmärksam på att titta efter en gång till. Hon såg inte löven som ändrade riktning och virvlade in bakom henne eller hur en utav de blå ballongerna plötsligt slet sig och flög upp med vinden. Hon försökte koncentrera sig på skårorna som bildade deras namn och försökte tygla vad det än var som höll på att hända inom henne. Så, utan att veta varför, lät hon handflatan lägga sig ned och välkomna vad det än var som ville ge sig tillkänna.

Bakom henne satt en ung man på sina knän och tittade storögt på den öppna handflatan. De smala fingrarna som lockande spelade för honom. Han byter position i gräset gång på gång och biter små sår i den fylliga läppen. Blicken far ibland bort mot bilen som nu skymts bakom alla grå stenar. Osäker på hur han borde reagera. Han kliar huden under ögonbrynet och lyfter till slut den vänstra handen framför sig. Låter den smeka luften ovanför innan han försiktigt sänker pekfingret och drar längst hennes finger. Binder ihop alla bortglömda trådar på nytt. Ett djupt andetag tvingas in och bröstet darrar till. Hon rycker till men sekunden senare känner hon hur allt exploderar. Hur den lätta beröringen skickar ut en flodvåg av värme och chock som flyr runt inom henne. Rör upp moln av känslor hon så länge försökt mättat. Hon visste. Bakom henne, med fingret smekande hennes, satt hennes älskade trygghet.

Handen slöt sig om hans och drog honom lätt mot sig. Sakta, centimeter för millimeter, en grad varmare än tidigare. Nu kunde hon höra det hasande ljudet av hans knän mot marken och de darrande andetagen. Hennes andra hand letade sig ned genom buketterna av blommor och grep tag om gräset under. Det sved, brann bakom hennes ögon och tryckte på. Allt verkade vilja trycka sig ut. Det överflödiga livet alla förlorade kroppar ville ge till henne fyllde varje cell och fick blodet att tjockna. För ögonblicket upplevde hon allt i slow motion. När hon kunde känna hur hans bröst pausade mot hennes rygg och hon kunde fylla näsan med Bills helande doft. Hon kunde svära på att fåglarna flög långsammare över dem just då. Tyst inom sig föreställde hon sig deras ansikten. Mindes deras röster, skrattet som brukade höras i soffan där på söndagskvällarna och doften av hemma. Tyst tackade hon dem för allt och för att de inte lät henne hoppa. Hoppades de kunde känna hur hon tryckte handen närmre deras vita kistor.

Deras händer knöt hårt om varandra, överens om att aldrig mera släppa. Ända sedan han började läsa hade han varit övertygad om att de mest berömda författare och poeter hade en hållhake på sig. Att det antingen var berusade av olika medel när de skrev, eller att de hade något sorts handikapp. Med största sannolikhet, brukade han poängtera, hade de en störning inne i huvudet. Något som inte stämde med deras sinnen. För hur skulle de annars kunna beskriva sådana underbara platser och få en hel värld att visa sig för beskådaren, enbart genom ord. En beskådare som dessutom grät och skrattade år deras påhitt. När hans näsa gömde sig i hennes nacke och kröp in mot hennes hals insåg han vad just den berusningen bestod av. Han kände hur ett mästerverk hade börjat skapats. Hur en ny värld tagit form inom honom.

- Annie... han smakade på namnet. Viskade fram det genom det svarta håret.
Han kände hur hon sträckte sig bak efter hans andra hand och lade den runt sina egna axlar. Kysste hans hand och höll om. Det var nu det kom. När insikten om att det var över nu, allt var över. När han med säkerhet kunde säga att det skulle bli ljusare nu än om han hade tvingats skapa ett framtida liv helt utan hennes existens. Det var nu de salta tårarna kom och det kändes som att det inte fanns någon hejd. Det borde inte finnas något slut tårarna. Men det var inte den vanliga hetska gråten. Han grät inte för att han var ledsen. Han grät helt enkelt för att han var lycklig och hjärtat kanske slog några slag för hårt.

Hon hörde sitt namn rullas fram över hennes kind och och det gick rysningar längst hennes kropp. Som alltid när hans hesa stämma uttalade hennes namn med sin tyska dialekt. Tänk att den här dagen till slut kunde få komma. Hon visste att hon skulle behöva vara rädd för världen, att det skulle krävas mycket att få vara en utav dem. Men vem hade hon annars? Ingen. Hennes tidigare allt låg där nere i jorden och log åt henne nu. Eller skrattar åt hennes dumhet att hon inte förstod allt tidigare. Med all rätt, hon hade varit så korkad.

Hon drogs in i en hård omfamning och i ögonvrån kunde hon se hans långa ögonfransar som blinkade bort tårar. Det kändes overkligt. Huvudet vändes mot hans håll och den vackraste syn någonsin uppenbarade sig. Ögonparen låste sig i varandra och en hel historia om saknad berättades. Hans hår var inte längre svart eller rakat. Blonda solblekta slingor lyste igenom det mörkblonda halvlånga håret och det nakna ansiktet lyste av något. Det var svårt att sätta fingret på, men han lyste. Mer än han någonsin gjort. Som om någon stod med en stark lampa bakom honom och bländade med ljus. Gick inte att andas, eller svälja. Det var oartigt att stirra, det hade hennes mamma lärt henne. Men det fanns ingen annan utväg. Det var det vackraste hon sett.

Hade ett världskrig utspelat sig runt om dem hade han inte rört en min. Det hade inte rört honom i ryggen. Bomber och kulsprutor hade inte fått den minsta uppmärksamhet. Hade någon skjutit honom hade han kanske jämrat sig lite men inte mer. Vad han såg och kände för tillfället krävde all hans energi. Ett ansikte han drömt om så länge. Vackra drömmar där de höll om varandra och skrattade. Underbara drömmar som genast omvandlats till mardrömmar varje gång han vaknat själv i en alldeles för stor säng. Diskret utan att hon såg det, nöp han sig själv i armen och jublade inom sig att han kände smärtan. Den här gången var det ingen dröm.

- Tack för att du kom tillbaka.
Hennes röst kämpade sig fram genom alla känslor.
Han torkade bort den lilla tåren som brytit sig lös och kysste fingret så tåren hamnade på hans läppar. En tår är det renaste som finns på en människa.

- Jag försvann aldrig. Jag har alltid funnits här och väntat.
Den rösten kunde få is att smälta. Fick hennes hjärta att kollapsa och förbanna sig själv att hon inte tog emot hans hjälp den där sista gången i Israel. Men hon kunde höra hejaropen där nedifrån graven och vad hon än gjort tidigare, var det vad som hände nu som spelade roll.

Hela världen glittrade och sjöng ljuva melodier. Hjärtan log och tackade för stödet och framtiden såg fram emot att få ge lycka till sina utvalda. På en plats med så mycket död och olycka glittrade det som aldrig förr. De två såg varandra djupt in i ögonen, ett par isblå och ett par hasselnötsbruna, och kunde inte trycka tillbaka skrattet. Kunde inte motså lättnaden och värmen som bubblade upp inom dem. Och det var sant som Bill hade tänkt. Hade ett världskrig startar runt om dem hade ingen utav dem märkt något. Deras krig hade precis slutit fred och världen hade aldrig varit ljusare.

En mening som båda lyckades uttala i exakt samma sekund fick de båda att roda och titta ned i marken med minne om att det var just det här de båda hade drömt om i över ett halvår. Just det här allting handlat om.

- Jag har saknat dig...

Tom

På radion spelades en en svensk låt. Han var rätt säker på det i alla fall. Efter flera timmar med svensk radio i bakgrunden för att hålla sig fokuserad tyckte han sig känna igen några ord. Fötterna vickade i takt till tonerna uppe på instrumentbrädan och huvudet nickade med till ljudet av trumpeten. Han hade ingen aning om vad mannen sjöng om, men när han tittade sig omkring och såg världen leva för fullt kändes det rätt. Med solen som värmde kinden vänd mot fönstret och den svala brisen som smet sig in genom den lilla glipan längst upp mot glaset. Ord han aldrig hört tidigare men han skapade sig egna betydelser. Det var en glad låt, han blev lycklig av den. Nästan lite kär när trumpeten, gitarren och den där lite falska rösten spelade tafatt med alla känslor. Det var en speciell röst. Han skrattade till. Tänk om hans gamla musiklärare i högstadiet hört den här killen. Oj, vilket liv det hade blivit! Han kommer fortfarande ihåg alla bråk hans bror och läraren hade haft som om det vore igår. När Bill inte fick sjunga som han ville och det alltid slutade med att han fick lämna musiksalen. Ödets ironi. Lägst betyg i musik och idiotförklarade av läraren. Se på oss nu.

Några gånger hade han rest sig upp för att kontrollera vart de var. Varje gång i samma position, tryggt i varandras famn. Kanske det skulle ordna sig nu allting. Hans högsta önskan var att de båda skulle få ro så de kunde börja bygga på sina egna nya liv. De hade haft alldeles för ont för att kunna leva isär och tro på sig själv. Det var något han fått slagits mot, insikten om att det fanns någon som behövde hans bror mer än han själv. Eller ännu hårdare, att det fanns någon hans bror behövde mer äh han själv. Men det hade blivit dags att ändra på historien nu. Det som varit hade varit av en orsak. Utan varandra hade de aldrig lyckats ta sig dit de där idag. Och han visste att han alltid skulle ha sin bror alldeles bredvid sig. Men bara för att det alltid varit så, betyder inte det att det alltid måste vara så. Han hade fått en ny familjemedlem nu och han ska göra allt för att hon ska trivas. Bill behöver henne och hon behöver Bill.

Han tar upp en cigarett ur fickan och börjar leta efter en tändare när han ser någon i ögonvrån. En ung kvinna med stort lockigt hår uppsatt i slarvig knut. Klädd i vanliga jeans och svart t-shirt står hon lutad mot en björk och ser bort mot den stora stenen med en sammanbiten min. Det hade han inte förväntat sig. Cigaretten glöder till i lågan från den silvriga tändaren och han drar ett djupt bloss. Hon såg ledsen ut där hon stod. Bildörren öppnades och genast fick han hennes uppmärksamhet så han kunde vinka dit henne. Första stegen var tvekande men hon var på väg. Han var inte den enda utomstående som haft det jobbigt, insåg han. Bilden han och Bill haft om henne hade visat sig vara helt fel. Hela den här tiden hade Elin och deras mamma hållt kontakten för vår skull. Eller för Bill och Annies skull. Alla visste ju att vi skulle hamna i den här situationen förr eller senare ändå.

När hon stannade framför honom tittade hon upp med en skamsen blick. Han visste att hon ångrade sig för sitt beteende. Men ska sanningen fram hade de inte stått här om inte hon hade tagit kontakt med Simone. Hatet som funnits tidigare hade varit helt obefogat. Utan att förvarna drog han in henne i sin famn och höll om hårt. De var alla i samma situation här. Ingen var bättre än den andra. Som beräknat började hennes axlar sakta att skaka och han hörde snyftningarna som doldes i hans axel.

- Förlåt, jag är så ledsen för allt jag gj...
Han tänkte inte låta henne att be om ursäkt för något.
- Vi är alla ledsna men ingen ska behöva be om ursäkt för den tiden. Det fanns ingen som kunde leva som en fullt fungerande människa då.
Förhoppningsvis skulle den tiden kunna lämnas bakom dem nu.
- Det som har hänt har hänt. Finns ingen ide att älta det om och om igen.
Han drog sig ifrån och tvingade upp hennes haka med sitt pekfinger. Med den andra handen torkade han bort mascraran som runnit och log mot henne. Hon var vacker. Sådär naturligt och sund och han förstod vad Annie sett i henne. De måste ha varit fina tillsammans.

Inne i bilen kunde han höra hur hans glada låt med alla trumpeter började lida mot sitt slut.
- Vad är det här för låt?
Hon tittade förvånat upp på honom och försökte förstå vad han menade. Kanske inte det första hon trodde han skulle fråga om, men det kändes viktigt för honom. Det var en låt han skulle lagra långt in och han skulle alltid minnas den här sommardagen när han hörde den. Den hade flyttat in nu.
- Eeh, jag tror det är Håkan Hellström?
Han nickar och uttalar mamnet tyst för sig själv.
- Vad sjunger han om?
Elin sänkte blicken för att koncentrera sig på texten och han känner en underbar doft komma från henne när håret blåser i den svaga vinden. Hur hade han kunnat tycka så illa om henne?
- Han sjunger om tro. Om en kille som går i alldeles för stora skor men som säger till alla, att han ska nog lyckas.

Det var nästan så att han hoppade rakt upp och sträckte upp armen mot himlen i en segergest. Han visste att det var en bra låt. Precis som allt med den här dagen. Idag kom deras lycka. Det var definitivt en låt att lagra i själen för framtida bruk. Han drog in henne i en kram igen och kysste hennes röda hår. Bakom henne såg han hur de två kom gående, hand i hand. De log båda två, lyste av lycka och med kinder lika röda som plommon. Det var nog det vackraste han sett på länge. Tidigare hade hjärtat kämpat med att slå för att det helst utav allt ville sluta slå. Nu fick det kämpa för att inte slita upp bröstet av lycka. Det var en underbar dag!

- Historia finns till för att vi ska kunna ändra på framtiden. Misstag finns till för att kunna lära sig.
Han tog tag i hennes axlar och vände henne försiktigt om så att hon stod med näsan åt samma håll som han själv.
- Jag vet att det finns väldigt många många människor som betyder väldigt mycket för dig och låt inte historien hindra dem från att finnas för dig. Du betyder minst lika mycket för dem.

I bakgrunden tystnade trumpeterna och hela världen glittrade ikapp.
Här kommer lyckan...