lunsan

 

Förr i tiden var läggdags det bästa jag visste. Flera timmar av bara tomt och vila. Det var så skönt att veta att nu är jag inte jag för en stund. Jag hatar att klockan närmar sig midnatt nu. Aldrig har jag haft lätt för att somna, men nu är det värre än någonsin. Lyckas jag somna efter 40 min - en timme är det BRA! Oftast ligger jag och snurrar runt i sängen längre och tänker och förvrider mig. Inatt gav jag upp efter en timme och gick upp, tog två lugnande och hoppas stirret lugnar ner sig snart.

 

Förutom att jag tänker på allt är det så förbannat kvavt i Berlin nu. Ikväll var första gången sen jag kom tillbaka från Sverige som det inte har åskat. Det har varit riktiga oväder och en natt var jag faktiskt lite rädd när hela sovrummet lystes upp av blixtrar var femte minut. Så jag kan inte sova med riktigt täcke utan bara ett överkast och jag hatar det och det är fortfarande varmt. Jag har försökt göra en plan på vad som ska göras nu innan torsdag när min Maddo kommer med Leo och hunden och det blir lite panik. Jag villl ju att allt ska vara perfekt. Jag blir galen på mina väggar som är alldeles för tomma och jag mår dåligt när jag kommer på mig själv att räkna dagar som jag måste komma på nåt att prata om. Jag älskar min Maddo och är så satans glad att dom kommer förbi mig, så förstå hur hemsk jag känner mig som ens tänker så. Det är bara den paniken, att jag förväntas umgås. Jag tror inte ni fattar hur sällan jag faktiskt pratar med människor. Jag har varit sjukskriven i tre veckor nu i Berlin och jag har inte träffat någon, förutom när jag hämtade katten hos en kollega och pratade i tio minute och min doktor. Nu kommer snart Maddo och gänget och några veckor senare kommer Axel och jag vet inte hur jag ska bete mig.

 

Jag har tänkt på jobbet och jagat upp mig inför sittplatserna?!

Kommer vi fortfarande ha samma sittplatser när jag kommer tillbaka, kommer nya chefen vara lika förstående som förra, kommer folk fråga (klart som fan dom kommer) vart jag varit, vad ska jag svara och på vilket sätt ska jag undvika kollegorna på lunchen? Jag kan ta en vecka till med full betalning, ska jag sjukskriva mig en vecka till? Vad ska jag göra den veckan, jag kommer vara pank?

 

Jag har försökt övertala mig själv om att jag inte behöver nån jävla psykolog utan jag kan klara mig själv. Idag var bra, jag var ute och gick flera timmar, inspekterade drömmande Pankow-bornas trädgårdar och hur id'erika dom e. Jag har en runda jag brukar gå när jag behöver förälska mig i Berlin på nytt och brukar gå den varannan månad kanske. Idag var det varmt, hunden på bra humör, jag på fighter humör och jag har planterat blommor. Så varför skulle inte jag kunna klara mig själv?     För att jag inte kan befinna mig på samma ställe som flera andra människor på samma gång, för att jag satt på golvet i hallen på nyår och hukandes tittade ut på fyrverkerierna genom vardagsrumfönstrena och i panik gömde mig under täcket med musik i öronen på full volym vid tolvslaget och mådde illa, för att jag får hjärtattack när telefonen ringer eller nån säger att dom ringer sen, för att jag inte kan sova, inte tänker rationellt och för att jag har tillbringat halva mitt liv med att gå in och ut ur depressioner och andra   förvirrande sinnestillstånd. För att den där förbannade psykologen som jag gick till igår och hade så höga tankar om, skrattade åt mina försök till hjälp och sa att jag borde ha tagit en  språkkurs och inte vara så emotionell. Jag grät, hon berättade att hon visst hade patienter som hade stått på väntelistan i ett halvår innan de fått hjälp. Den delen när jag berättade att ingen jag pratat med hade haft en väntelista verkade ha gått obemärkt förbi så jag gick över till att tyst hata henne. Hon kunde inte hjälpa mig, mitt fel var för kroniskt och jag behövde behavoural therapy. Men hon gav mig en lista, ett nummer och garanterade att de kunde engelska. Väldigt många kan tydligen engelska i Berlin nu för tiden...väldigt tyst och väldigt mycket hatade/hatar jag henne. Jag har redan den listan och det numret. Inget hon sa stämmer. Men jag har bestämt att lägga allt det där på is ett tag nu, iaf en vecka för jag orkar inte mer nu. Ska försöka mig på den där Jag kan nog grejen några dagar. Är så trött på alla St. Joseph Krankenhaus papper som ligger utspridda överallt med nummer och namn så jag spyr snart.

 

Andra vanligt förekommande fenomen när jag inte kan sova eller helt enkelt är uttråkad är att föreställa mig vad som skulle hända om någon jag kände dog. Japp, jag är knäpp! Idag var det syster som dog och jag har grinat mig till huvudvärk. För någon dag senda drömde jag att farmor var tillbaka, eller en person som spelade farmor. Vi visste alla att det inte var farmor, bara någon som spelade. Men det enda jag tänkte var att vi måste passa på nu och krama om farmor nu när hon "är" här, i morgon är hon borta. Och det här är inget ovanligt utan hela min familj och närmsta vänner har dött flera gånger var, no offence. Men jag tar det helt enkelt som att ni betyder världen för mig och att vara så långt borta från er gör att jag hostar upp hjärtat i halsen varje gång jag ser orden olycka och Dalarna i samma mening. Jag är rädd om er  ♥

 

Jag svamlar mest nu men jag måste bara få ur mig nåt. Hela dagarna går jag runt och dikterar texter i huvudet och så fort jag ska skriva nåt tar det stopp. Så fort jag försöker engagera känsloförrådet att dela med sig lite sätter nödbromsen in. I högstadiet när allt började var allt så annorlunda. Då var jag inte fel, jag hade bästa lärarna som kunde hjälpa till att guida och visa att jag istället var på väg. Jag hade inte varit vart jag är nu och sett allt jag gjort om jag inte gått igenom den perioden. Men nu är jag inte på väg längre. Jag vill, jag känner att jag så "lätt" skulle kunna komma vidare i livet. Efter 13 år har jag äntligen tagit mig i kragen och försökt hjälpt mig själv för första gången och det är stort. Lita på mig, det är riktigt jävla stort. Och att sen gång på gång på gång bli nekad den mentala pushen, att jag faktiskt kommit till den insikten - det får en att backa så äckligt lätt. Den där blyga  jävlarannamman har ett helvete att försöka hålla uppe tempot med nuskiterjagiallt.

 

 

Pjuh, va mycket tjatter!

 

Jag kan inte sova, det kryper i benen och det är varmt... det fick lov att komma ut och eftersom jag inte pratar med folk...you do the math!